Sanering vid kärnkraftsolycka
Vi vet att alla s.k. slutna processer förr eller senare läcker. Vi vet att våra tolv kärnkraftverk läcker. Vi vet att allvarliga kärnkraftsolyckor har hänt både i väst och i öst. Frågan är vem som vill och skall sanera vid en sådan eventuell kärnkraftsolycka i Sverige. Det naturliga är att folk flyr, vilket vi såg exempel på efter Tjernobyl, där toppskiktet inom verket flydde med sina familjer till Moskva. Eftersom svenskarna är betydligt mer upplysta, inte minst efter att ha bevittnat Tjernobylolyckan, kan det bli än svårare att rekrytera saneringspersonal här vid en eventuell kärnkraftsolycka.
Tjänsteplikt i Räddningstjänstlagen
Räddningstjänstlagen 28 § säger att länsstyrelsen är skyldig och skall ansvara för insatserna vid en större olyckshändelse, att kommunen skall ansvara för hälsoskyddet och är skyldig att göra planer för utsläpp av radioaktiva ämnen. Det som är kontroversiellt är emellertid lagen om tjänsteplikt. Den säger att "när det behövs är var och en som under kalenderåret fyller lägst 18 och högst 65 år skyldig att medverka i räddningstjänst, i den mån hans kunskaper, hälsa och kroppskrafter tillåter det". Räddningstjänstlagen om tjänsteplikt, 44 §.
Vi anser att det är orimligt att de som aldrig velat ha kärnkraft, som har röstat emot densamma, som inte var födda eller hade rösträttsåldern inne för att kunna protestera mot kärnkraften, skall tas ut i saneringsarbete efter en kärnkraftsolycka. Vi anser därför att de som är angelägna att ha kärnkraften kvar, skall skriva på en försäkran att ställa upp vid en kärnkraftskatastrof för att sanera.
Miljökonsekvensbeskrivnin g av högaktivt avfall
I Kanada pågår för fullt en process om miljökonsekvensbeskrivning av djupförvar av högaktivt kärnavfall. Mellan Kanada och provinsen Ontario inrättades ett forskningsprogram för att utveckla och demonstrera en avfallsteknik, som garanterar att det inte uppstår någon påtaglig skadlig effekt på människor eller miljö vid någon tidpunkt. Vi anser att det i praktiken är en fullkomligt omöjlig uppgift, eftersom alla system läcker förr eller senare, men något måste göras för att förbättra den process som just nu pågår i Sverige. Vi anser f.ö. att det kärnavfall som finns, skall förvaras i CLAB, Centrala Laboratoriet för Använt Kärnbränsle, under uppsikt för att kunna kontrolleras och inte gömmas. Det viktigaste är givetvis att avbryta all produktion av nytt kärnavfall och det kan bara ske genom en snabb total avveckling av kärnkraften!
Två grundprinciper gäller för den kanadensiska miljökonsekvens- beskrivningen (MKB):
Kärnavfallet måste handhas på ett säkert sätt och garantera att faror är negligerbara.
Kärnavfallet måste handhas ansvarsfullt så att behovet av engagemang och bekymmer för kommande generationer minimeras.
Tydlig, detaljerad och stringent process och lag
En jämförelse mellan den svenska MKB-lagen och den kanadensiska EIA-lagen, the Canadian Environmental Assessment Act, visar på stora skillnader. Svenska regler är otydliga och det saknas helt regler för MKB-proceduren. Dessutom tycks det som att de krav och riktlinjer, som ändock kan skönjas, inte efterlevs.
Svenska regler om MKB står i skarp kontrast till den stringenta, detaljerade och tydliga kanadensiska EIA-lagen. Hela tillvägagångssättet med open house och avgränsningsmöten för att få delaktighet - även av allmänheten - vid framtagandet av underlagsrapporter, är unikt. Lagen ställer upp regler för proceduren, som bl a skall säkra allmänhetens deltagande, (vilket i just kärnavfallsfrågan har kommit att få en särskild betydelse) samt minimikrav på MKB-dokumentet. Det förhållandet att den är just en lag och att den klargör rättigheter och skyldigheter, torde inverka på förut- sättningarna att uppfylla själva målet med EIA.
Det arbete som redan i ett tidigt skede lades ned på att engagera allmänheten genom t ex information och andra aktiva åtgärder, tyder på en stark önskan att göra allmänheten delaktig i lösningen på detta stora problem. Erfarenheterna från EIA-förfarandet i Kanada satte ljuset inte bara på kärnkraftsindutrins utan även myndigheternas oförmåga/ovilja att ta till sig och i grunden förstå EIA-förfarandet och därmed själva syftet med EIA. Dessa parters gamla inkörda mönster hur "saker och ting" skall skötas och planeras, tycks försvåra EIA-förfarandet i praktiken. Så förefaller det vara i flera länder och sannolikt särskilt påfallande i länder utan tydlig EIA- lagstiftning.
Ovilja och oförmåga
Oviljan/oförmågan hos Atomic Energy of Canada Limited, AECL, att göra ett fullgott dokument (EIS) efter givna riktlinjer blev också tydlig. Därmed uppstod också frågetecken kring AECL:s koncept. Den dåliga kvaliteten på denna EIS/MKB, har sannolikt dessutom undergrävt tilltron till AECL:s koncept, något som bl a indianerna påpekar och som sannolikt kommer att visa sig i nästa etapp.
Att myndigheterna riktade allvarlig kritik mot EIS och samtidigt uttryckligen ansåg att AECL:s koncept kunde godkännas, förvirrade dessutom bilden och torde ha bidragit till att många blev misstänksamma mot både kärnkraftsindustrin och myndigheter.
Vidare visade det nu beskrivna EIA-förfarandet vad allmänheten kan antas begära av ett beslutsunderlag för att det skall anses fullgott. Detta framkom bl a vid avgränsningsmötena och framgår också av de senare riktlinjerna. Det blev tydligt att den öppenhet etc som kärnkraftsindustrin m fl poängterat vara eftersträvansvärd, ställer krav på kärnkraftsindustrin själv, men framför allt på att myndigheterna har integritet och är lyhörda även mot tredje man.
Allmänhetens uppfattning
Den kanadensiska EIA:n över AECL:s koncept ledde också till att det visade sig att de antaganden om allmänhetens uppfattning i kärnavfallsfrågan, som man utgick ifrån, när man formade inriktningen på konceptet under 1970-talet, nu inte längre stämmer.
Erfarenheterna från Kanada ger vidare ytterligare näring åt det i och för sig inte ovanliga antagandet att en god EIA-procedur ger olika parter möjlighet att samtala/diskutera på relativt lika villkor. Dvs kärnkraftsindustrin och myndigheter sätter inte ensamma dagordningen och bestämmer inte över villkoren för deltagande. Att detta i ett längre perspektiv kan gynna förutsättningarna för att lösa problem och kanske speciellt kärnavfallsproblemet, tycks man anse åtminstone inom Ontario Hydro.
Allmänheten var nöjd fram till hearingen (som än så länge endast fullgjorts i sin första etapp), vilket sades explicit flera gånger under hearingen, bl a av indianerna. Grunden för den positiva inställningen torde vara reglerna för proceduren, vilka ledde till riktlinjerna för EIS.
Skeptiker
Att sedan AECL inte levde upp till kraven i EIS-riktlinjerna och att myndigheternas agerande i vissa hänseenden föll utanför EIA-ramarna, uppskattades naturligtvis inte. Dessa misslyckanden kan dock inte ses som ett uttryck för att MKB-förfarandet i detta fall var illa utformat, utan snarare tvärtom: Just förfarandet och förfarandereglerna medförde att bristerna kom i dagen.
Samtidigt illustrerar det som beskrivits ovan, vilket ansvar myndigheter har för att intentionerna med EIA/MKB uppfylls. Ansvaret är inte bara ett principellt viktigt ansvar utan ett ansvar för att beslutsunderlag blir gott och därmed inte strider mot förutsättningarna för uthållig utveckling m.m. Men till detta kommer kanske också ansvaret mot projektören. Det är inte helt uteslutet att AECL:s misslyckande med att uppfylla kraven på MKB- dokumentets innehåll och ovilja att avhjälpa bristerna, kan kasta en misstänksamhetens skugga över själva avfallshanteringskonceptet som sådant. Om det nu skulle vara på det viset att konceptet verkligen är bra, möjligen fullgott, men projektören inte ens har klarat av, eller önskat att styrka detta på ett för skeptiker förtroendegivande sätt, kanske det blir en flerårig försening p g a olika former av motstånd. Å andra sidan, om projektören inte har gett ett fullgott underlag, är måhända detta i sig en indikation på att själva konceptet är bristfälligt. I vart fall torde många skeptiska enskilda politiker och privatpersoner tro så.
Vi anser att regeringen skall ta fram förslag till regler för hur en MKB- process skall gå till och hur en MKB-beskrivning skall utformas. Vi ser det som avgörande för en framtida handläggning för slutförvar för det högaktiva avfallet, att en mer detaljerad föreskrift för såväl MKB-förfarandet som MKB-dokument och utformning samt ansvarsfrågan i MKB-processen utarbetas och ges status av myndighetsföreskrift.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tjänsteplikt vid sanering av kärnkraftsolycka eller större radioaktivt utsläpp,1
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att de som är angelägna att ha kärnkraften kvar skall skriva på en försäkran att ställa upp vid en kärnkraftskatastrof för att sanera,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den kanadensiska processen för miljökonsekvensbeskrivning,
4. att riksdagen hos regeringen begär att den återkommer med förslag till regler för hur en MKB-process skall gå till och hur en miljökonsekvensbeskrivning skall utformas.
Stockholm den 7 oktober 1996
Eva Goës (mp)
Ragnhild Pohanka (mp) Thomas Julin (mp) Per Lager (mp)
1 Yrkande 1 hänvisat till FöU.