Sverige måste intensifiera arbetet mot svårnedbrytbara,
giftiga ämnen. Inte minst nya vetenskapliga rön de senaste
åren gör avgiftningen av kretsloppssamhället till en mycket
angelägen uppgift. Undersökningar har visat på tidigare
okända egenskaper hos många svårnedbrytbara kemikalier,
bland annat att dessa ämnen stör hormonsystemet hos
människor och djur, och därmed också kan påverka
livsavgörande processer som fertilitet och fosterutveckling
vid mycket låga doser. De dystraste prognoserna talar om att
människan inom några årtionden delvis kan ha förlorat sin
förmåga att fortplanta sig.
I juni 1995 enades länderna runt Nordsjön, inklusive Sverige men med
undantag av Storbritannien, om att alla utsläpp av farliga ämnen ska ha
upphört inom en generation (Fjärde Nordsjödeklarationen, Esbjerg 1995).
Beslutet, som kommit att kallas generationsmålet, är en milstolpe på vägen
mot kretsloppssamhället. (Ett motsvarande beslut har nu även tagits vad
gäller skyddet av Östersjön.) Nu krävs tydliga politiska signaler till alla
tillverkare och användare av riskabla kemikalier.
För att hindra utsläpp av farliga ämnen krävs att tillverkningen av sådana
ämnen upphör. Sveriges riksdag har redan tidigare uttalat denna inriktning i
och med antagandet av kretsloppspropositionen (1992/93:180). Vad gäller
svårnedbrytbara, naturfrämmande ämnen anges att "...den enda acceptabla
halten av långlivade ämnen i miljön är noll. Målet gäller inte bara utsläpp i
konventionell mening ... utan också att användningen av sådana ämnen
måste upphöra, eftersom all materialhantering oundvikligen medför att det
hanterade materialet förr eller senare hamnar i avfallet eller sprids direkt i
miljön."
Den definition av begreppet farliga ämnen som Nordsjökonferensen
enades om är mycket vid. Den rymmer alla ämnen som ger, eller kan ge,
skador på miljö och människor i framtiden, även sådana effekter som idag är
okända. Prioritet ges de ämnen som är svårnedbrytbara, toxiska och
bioackumulerbara, i synnerhet halogenerade organiska ämnen.
Gruppen haloorganiska ämnen omfattar alla organiska ämnen som också
innehåller klor, brom, fluor eller jod. I praktiken är de klorerade organiska
föreningarna helt dominerande till antal och mängd. Därför har arbetet i
miljöpolitiska sammanhang av naturliga skäl kommit att fokuseras på just
klororganiska föreningar.
Vissa klororganiska föreningar finns naturligt i ekosystemet, dock med
något undantag i mycket små doser. Genom lanseringen av den s k klor-
alkali-processen för framställning av klorgas, har människan spätt på och
mångfaldigat produktionen av klororganiska föreningar. Klorgas används i
en rad sammanhang som blekmedel, desinfektionsmedel eller för tillverkning
av olika material och bekämpningsmedel. När den ytterst aggressiva
klorgasen kommer i kontakt med organiskt material bildas en rad olika
klororganiska föreningar, varav en majoritet är giftiga.
Nyttjandet av klorgas har givit upphov till en rad miljökatastrofer. DDT
och PCB har varit nära att utrota flera djurpopulationer, freoner och andra
antropogena klorföreningar står bakom uttunningen av ozonskiktet, klorerade
lösningsmedel har skapat farliga arbetsmiljöer för miljoner människor, och
så vidare. Dioxiner och furaner - bland de mest farliga ämnen vi känner till -
tillhör de klorföreningar som uppstår vid i stort sett all användning av
klorgas.
Klorföreningar spelar en betydande roll i den internationella
kemikaliepolitiken. Den process som nu pågår i FN:s regi att skapa ett
juridiskt bindande, globalt avtal mot havsföroreningar har i första hand
inriktats mot tolv välkända miljögifter ("the Dirty Dozen"). Samtliga dessa
tolv är klorföreningar.
Kemikalieinspektionen och Naturvårdsverket fick 1993 i uppdrag att
utreda situationen för klor och klorföreningar. Av redovisningen framgår att
klorproduktionen i Sverige fortfarande är mycket omfattande. Omkring 700
olika klorföreningar används inom landet. Dessa 700 ger i sin tur upphov till
tusentals andra reaktionsprodukter. Kemikalieinspektionen konstaterar att
naturen inte har förmåga att bryta ned klorföreningar i den takt som
människan tillför dem. Ökande halter har därför efter hand byggts upp i
miljön. Många klorföreningar har dessutom förmågan att lagras upp,
bioackumuleras, i levande organismer. Det gör att toppkonsumenter i
näringskedjorna, bland annat människan, i stor utsträckning drabbas av
klorföreningar. Idag kan man konstatera att alla människor på jorden har ett
betydande antal klorföreningar upplagrade i sina fettceller.
Problemet att förutsäga och förebygga negativa effekter av klorföreningar
gör det nödvändigt att följa försiktighetsprincipen strikt. Dokumentationen
om klorföreningar, både vad gäller ämnens inneboende egenskaper och deras
effekter på hälsa och miljö, är så pass omfattande att mer generella åtgärder
är nödvändiga. Den mellanstatliga myndigheten för skydd av Stora Sjöarna i
Nordamerika (International Joint Commission, IJC) har under en följd av år
utarbetat åtgärder mot giftiga, svårnedbrytbara klorföreningar. Sjösystemet är
allvarligt drabbat av ekologiska störningar till följd av luftnedfall och
utsläpp
från industrier.
I sina rekommendationer till USAs och Kanadas regeringar har IJC sedan
1992 förordat en allmän avveckling av klor i industriella processer.
Motiveringen är att det exakta förhållandet mellan orsak och verkan vid
miljögiftsskador aldrig kan utredas till fullo - de mekanismer som föreligger
är alltför komplexa med tanke på antalet ämnen och påverkansfaktorer.
Därför, konstaterar IJC, är det nödvändigt att behandla sådana ämnen i grupp
snarare än som isolerade kemikalier. IJC konstaterar vidare att när klorgas
används som råvara i en tillverkningsprocess finns ingen möjlighet att helt
kontrollera eller förutsäga vilka klororganiska föreningar som uppkommer -
och i vilka kvantiteter. Därav drar IJC slutsatsen att användningen av klor
och klorföreningar bör undvikas i alla tillverkningsprocesser.
Det är hög tid att åtgärda de problem som kloranvändningen fortfarande
leder till i Sverige. Kunskapsbristen som fortfarande finns får inte leda till
passivitet. Snarare bör det omvända gälla. Eftersom så stora mängder
klorföreningar existerar med outredda konsekvenser, bör en utfasning av all
industriell kloranvändning ske. En rad beslut har redan tagits för att reducera
användningen av klor. Ett stort antal klorerade bekämpningsmedel har
antingen förbjudits eller dragits tillbaka av tillverkaren efter uppmaning från
Kemikalieinspektionen. Den svenska massa- och pappersindustrin har
genomgått en radikal omvandling, och använder numera inte längre klorgas
för blekning av pappersmassa. Avvecklingen av CFC, HCFC och klorerade
lösningsmedel går mot sin fullbordan.
Dock återstår ett antal åtgärder som är nödvändiga för att eliminera
utsläppen av farliga klorföreningar från samhället till miljön:
Omkring 80 procent av klorgasproduktionen i Sverige går numera till
tillverkning av PVC-plast. Riksdagen har uttalat att en avveckling av
PVC skyndsamt bör inledas.
Massaindustrin har visserligen lämnat klorgas som blekkemikalie, men
använder fortfarande betydande mängder klordioxid. Endast en mindre
del av utbudet på marknaden består av helt klorfri massa (TCF). Det är av
stor vikt att industrin snabbt avvecklar den återstående användningen av
klorkemikalier. Klordioxiden leder visserligen inte till lika allvarliga
restprodukter som klorgasen men förekomsten av klor i processflöden
orsakar ändå en rad komplikationer från miljösynpunkt. När
blekeriprocessen sluts uppstår behovet av hantering av utseparerade
avfallsprodukter. Om restprodukter innehållande hög halt av klor leds till
förbränning är risken uppenbar för bildning av giftiga klorföreningar,
som exempelvis dioxiner. Även annan avfallshantering gör att giftiga
klorföreningar kan nå omgivningen. Klordioxiden gör det också rent
tekniskt svårare att uppnå en sluten process, eftersom klorföreningarna
leder till korrosion av utrustning. Vid sidan av de problem som uppstår i
blekeriet, innebär fortsatt användning av klordioxid även att klorfram-
ställning tillåts fortsätta i stor skala, med de problem som är förknippade
med detta.
Perkloretylen vid kemtvätt kan ersättas genom alternativa tvättmetoder.
Här är det viktigt att genom politiska beslut se till att kloranvändningen
upphör.
Klorinnehållet i avfall ger stora problem vid både förbränning och
återvinning. För att återvinning av exempelvis polyten och plåt skall
kunna ske acceptabelt måste klorhalten i det återvinningsbara materialet
hållas så låg som möjligt. Detta kräver förebyggande åtgärder redan vid
tillverkning av varorna, så att organiska klorföreningar överhuvudtaget
inte förekommer i varor och produkter som skall återvinnas.
Ytterligare åtgärder krävs för att eliminera klorföreningar i metallbear-
betande industri. Dispensmöjligheter för användning av trikloretylen bör
upphöra snarast, eftersom alternativ nu finns tillgängliga. Klorparaffiner
bör avvecklas minst i den takt som riksdagen angivit.
Klorerade tillsatsämnen i plastprodukter bör uteslutas snarast möjligt.
En strategi för en minskad kloranvändning bör utarbetas.
Detta bör ges regeringen till känna.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en strategi för minskad kloranvändning bl.a. i massaindustrin.