En artskyddslagstiftning
ArtDatabanken i Uppsala sammanställer listor över hotade och sällsynta växt- och djurarter. Dessa s.k. rödlistor fastställs sedan av Naturvårdsverket och bildar underlag för statistik om utvecklingen av den biologiska mångfalden.
Att Naturvårdsverket fastställer att vi för gott håller på att mista en viss art eller artgrupp föranleder idag inga omedelbara åtgärder. Faktum är att det inte leder till några som helst praktiska konsekvenser, trots att akuta insatser ofta krävs för att förhindra utrotning. Det saknas med andra ord en process som kopplar ihop registreringen av att utrotning av en art eller artgrupp är på väg med omedelbara åtgärder som förhindrar denna utrotning. Miljöpartiet presenterar i det följande ett utkast till hur ett effektivt artskydd skulle kunna se ut.
Brister i dagens lagstiftning
Människan kan utrota en art utan att direkt ta livet av en enda individ. De flesta arter som vi har utplånat, har vi helt enkelt utraderat livsmiljön för. I Sverige har vi i dag regler som förbjuder att man dödar hotade djur eller plockar fridlysta blommor. Naturvårdslagen ger också möjlighet att avsätta stora områden till nationalparker, naturreservat, naturvårdsområden och biotopskyddsområden. Dessa naturvårdsinstrument innebär visserligen lokalt skydd för vissa arter, men som lagen idag är konstruerad så utgår områdesskyddet från att själva området är hotat (lokalt motiv) och inte ifrån behovet av att skydda en viss hotad art (nationellt motiv). Ofta används nationella motiv i debatten för att skydda ett visst hotat område. Man argumenterar t.ex. att ett visst slags biotoper som hyser bl.a. en viss art eller artgrupp är så sällsynta i landet att det i sig självt motiverar skydd för det hotade området. Dessa nationella motiv får idag inget som helst praktiskt uttryck med stöd av naturvårdslagstiftningen. Det finns med andra ord ingen direkt koppling mellan förekomst av hotade arter och skydd av naturmiljön. Det är just denna direkta koppling som nedanstående utkast till artskyddslagstiftning söker skapa.
Syfte och principer för en artlagstiftning
För att åstadkomma en starkare koppling mellan förekomst av hotade arter och skydd av naturmiljön behövs en mekanism som
1. Identifierar och inventerar hotade arter.
2. Registrerar och analyserar materialet om hotade arter.
3. Lagskyddar hotade arter.
4. Utformar handlingsprogram som beskriver hur arbetet med de hotade arterna skall bedrivas.
5. Utformar artinriktade, konkreta åtgärdsprogram.
6. Upprättar rättsligt förankrade naturvårdsplaner för det praktiska genomförandet.
Flera av ovanstående punkter representerar arbetsformer som redan är etablerade på nationell, regional eller lokal nivå. Vad som saknas är integration, samordning, nationell täckning, lagstöd och resurser för genomförande. Detta skulle kunna åstadkommas med en artskyddslagstiftning som infogas i och kompletterar dagens naturvårdslagstiftning.
Syftet med en artskyddslagstiftning skall vara att med samordnade resurser bevara hotade djur- och växtarter genom att skydda deras livsmiljöer. Den bör ha ett tillämpningsområde som är vidsträckt för att lagen skall vara så heltäckande som möjligt och omfatta all mänsklig verksamhet som kan utarma naturens mångfald. Mänskliga verksamheter är inte bara verk- samheter som pågår under en längre tid, t.ex. skogsbruk, utan också enstaka handlingar som att t.ex. plocka blommor under en skogspromenad.
Den nuvarande miljölagstiftningen tar hänsyn till den totala förorenings- situationen i olika områden i alltför liten grad, eftersom den koncentreras till utsläppen från varje enskild föroreningskälla. För att komma till rätta med detta krävs ändring av miljölagstiftningen genom införande av kvalitets- normer. Det hjälper inte att skydda olika markområden och ställa krav på försiktighetsmått vid olika typer av verksamhet om miljöfarliga utsläpp försämrar livsförutsättningarna. I det förslag till miljöbalk som nu föreligger, finns förslag till ett system med miljökvalitetsnormer. Rätt använda, kan miljökvalitetsnormer om utsläppsnivåer m.m. bli nödvändiga komplement till en artskyddslagstiftning. I den mån miljökvalitetsnormer kommer att inriktas på artskydd, kan de ingå som en del i artskyddslagstiftningen. Detta utvecklas närmare nedan.
Integrera och samordna nuvarande arbetsformer
En artskyddslagstiftning bör huvudsakligen byggas upp kring olika arbetsformer som redan är etablerade. Som nämnts ovan, så sammanställer ArtDatabanken i Uppsala listor över hotade och sällsynta växt- och djurarter. Naturvårdsverket analyserar och fastställer sedan dessa uppgifter till s.k. rödlistor. Länsstyrelser, vissa kommuner och numera även skogsvårdsstyrelser håller kontinuerligt på med olika slags naturvårdsinventeringar. Naturvårdsverket gör handlingsprogram för bevarande av vissa arter, som dock inte får några praktiska konsekvenser. Många kommuner har upprättat naturvårdsplaner.
Ett plansystem som kopplar ihop ambitioner och praktiskt handlande
För att integrera och samordna de ovannämnda insatser som redan idag utförs, anser vi att det är nödvändigt att artskyddslagstiftningen innehåller olika typer av plankrav. Planerna bör kopplas till varandra för att fungera tillsammans i ett enhetligt system. De har rättsverkan och ska bland annat fungera som beslutsunderlag. Planernas främsta funktion är att de kopplar ihop lagstiftarens mål och det praktiska handlandet. Förslagsvis delas planeringen upp på följande sätt:
- Handlingsprogram - övergripande riktlinjer från Naturvårdsverket.
- Åtgärdsprogram - statligt artinriktat och konkret detaljerat program från Naturvårdsverket.
- Naturvårdsplan - kommunal plan med rättsverkan som bl.a. utför åtgärdsprogrammet på kommunal nivå.
ArtDatabanken
Basen för en ny, planbaserad artskyddslagstiftning bör vara ArtDatabanken. ArtDatabanken har upprättats i samarbete mellan bl.a. Naturvårdsverket och forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet och utgör det bästa tillgängliga underlaget för vad som kan anses vara hotat eller ej.
ArtDatabanken klassificerar olika arter i skilda hotkategorier: Klass 0 - försvunna, Klass 1 - akut hotade, Klass 2 - sårbara, Klass 3 - sällsynta, Klass 4 - hänsynskrävande.
En ny artlagstiftning bör ålägga Naturvårdsverket att analysera ArtData- bankens material, för att sedan fastställa dessa uppgifter till s.k. rödlistor. Detta är vad som redan idag sker, dock utan att det direkt nämns i lag.
Skillnaden med en ny artlagstiftning kommer däremot i nästa steg. Hot- klassificeringen skall utgöra en grund för prioritering av insatser, insatser som med stöd av tvingande lagkrav också skall utföras i praktiken. Se vidare rubriken åtgärdsprogram, nedan.
Handlingsprogram
På grundval av ArtDatabankens material och de fastställda rödlistorna bör Statens naturvårdsverk utforma ett handlingsprogram som beskriver hur arbetet med de hotade arterna skall bedrivas. Handlingsprogrammen kan vara av mer övergripande karaktär och kan gälla för flera arter. De skall beskriva lämpliga principer för hur arbetet med hotade arter skall bedrivas. Det kan vara lämpligt att inrikta handlingsprogrammen på att utarbeta riktlinjer för att skydda skilda naturtyper. Målsättningen skall vara att bevara eller återskapa livskraftiga populationer.
Naturvårdsverket har redan idag erfarenhet från liknande arbete.
Naturvårdsinventering
Varje primärkommun bör genom artskyddslagstiftningen göras skyldig att utföra en naturvårdsinventering. Syftet med detta är dels att staten skall få heltäckande och detaljerad information om naturtillståndet, dels att kommunen själv skall få kännedom om sina egna mark- och naturförhållanden och ges ett instrument i sin naturvårdsplanering. Det bör vara möjligt att ta tillvara lokalkännedom och inventeringen bör ställas ut för offentlig granskning, lämpligen under vegetationsperioden. Naturvårdsinventeringen bör dessutom redovisas på ett offentligt sammanträde.
Artskyddslagstiftningen bör ge relativt detaljerade regler om hur natur- vårdsinventeringen skall genomföras. Detta är nödvändigt för att få ett så pass homogent material att nationella sammanställningar kan göras, samt för att inventeringen skall göras så noggrant som möjligt. Lämpligen bör de erfarenheter som vunnits genom den nu pågående biotopinventeringen kunna utnyttjas till att i lagstiftningen särskilt utpeka de naturtyper som innehåller hotade, sårbara, sällsynta eller hänsynskrävande arter. Förteckningen över de utpekade naturtyperna bör revideras med visst intervall av Naturvårdsverket. Det bör finnas krav på att inventeringen i de utpekade naturtyperna skall göras extra noga. Det kan t ex krävas att extra expertis inkallas. Det bör också ske en värdering i olika klasser av inventeringsobjekten.
Artlagstiftningen bör utformas på så sätt att naturvårdsinventeringarna utförs på ett ändamålsenligt sätt. Förutom att direkt i lagtext utpeka vilka naturtyper som skall inventeras extra noga, är det naturligt att ålägga Natur- vårdsverket att utforma föreskrifter för hur naturvårdsinventeringen skall utföras och hur klassificeringen av inventeringsobjekten skall utformas. Vidare bör föreskrifterna innehålla konkreta krav på vilken kompetens inventeringspersonalen skall besitta. En kontrollmekanism för att slutligt garantera naturvårdsinventeringarnas kvalitet bör införas på samma sätt som i plan- och bygglagstiftningen. Naturvårdsinventeringen bör därför prövas för godkännande av länsstyrelsen. Länsstyrelsen kan då komplettera natur- vårdsinventeringen i de fall inventeringen inte uppfyller den i artlagstift- ningen uppsatta ambitionsnivån. Samtidigt får länsstyrelsen på detta sätt en bra och användbar översikt över samtliga länets kommuners naturkvaliteter.
Åtgärdsprogram
När samtliga kommuner inventerats och naturvårdsinventeringarna godkänts av länsstyrelsen, har Statens naturvårdsverk tillsammans med handlingsprogrammet (se ovan) ett utförligt underlag för att föreslå konkreta åtgärder. Detta sker genom att upprätta ett åtgärdsprogram. Åtgärdsprogram skall i första hand upprättas för arter i hotkategorierna 1 och 2 (se rubriken artdatabanken, ovan). Åtgärdsprogrammen är viktiga för att målsättningen med återskapandet av livskraftiga populationer skall förverkligas. Tanken är att arter som upptagits på hotlistan skall kunna flyttas till en lägre hotkategori då deras förutsättningar för överlevnad har förbättrats.
Åtgärdsprogrammen skall vara artinriktade och relativt detaljerade. De skall tydligt ange vilka åtgärder som krävs för att arten skall få erforderligt skydd och kunna överleva. Exempel på vad som kan föreskrivas i åtgärdsprogrammen är olika skötselåtgärder, övervakning samt krav på att skapa fröbanker för vissa arter. Åtgärdsprogrammen skall redovisa vilka åtgärder som prioriteras, de skall visa en tids- och kostnadsplan för programmets genomförande. Det är viktigt att åtgärdsprogrammen är aktuella samt att de revideras vid behov.
Lagskydd
I samband med att ett åtgärdsprogram upprättas skall lagstiftningen också innehålla en mekanism som obligatoriskt resulterar i lagskydd för den aktuella arten. Lämpligtvis revideras lagstiftningen en gång per år. Lagskyddets närmare utformning bör utredas av regeringen.
Naturvårdsplan
För att åtgärdsprogrammen skall få någon rättslig förankring anser vi att kommunen, då åtgärdsprogrammen färdigställts, skall ha lagfäst skyldighet att upprätta en naturvårdsplan med ledning av naturvårdsinventeringen och Statens naturvårdsverks handlings- och åtgärdsprogram. Förebilden för utformningen av artlagstiftningen i denna del bör vara plan- och bygglagens regler om detaljplan.
Den kommunala naturvårdsplanen ska utformas så att artskyddslag- stiftningens intentioner uppfylls inom kommunen. Vid utarbetandet har kommunerna god vägledning av den egna inventeringen och Statens natur- vårdsverks handlings- och åtgärdsprogram.
Planen bör innehålla:
1. Förbud och krav på försiktighetsmått samt tillståndsplikt inom olika verksamheter, naturområden, naturtyper samt delar av kommunen.
2. Förslag på aktiva naturvårdsåtgärder som behövs till skydd för hotade arter.
Lagstiftningen bör givetvis vara uppbyggd så att varje kommun har möjlighet att gå längre än vad lagens minimikrav anger. I naturvårdsplanen tar kommunen ställning till den egna ambitionsnivån när det gäller naturvården. Under arbetet med planen är det viktigt att kommunen stimulerar en debatt om ambitionsnivå och utformning av naturvården inom kommunen.
Det är vidare nödvändigt att lagstiftningen föreskriver att en ekonomisk kalkyl skall upprättas med anledning av förslaget om naturvårdsplan. I kalkylen bör ingå kostnader för ersättning till markägare för förbud och krav på försiktighetsmått. Olika ambitionsnivåer ska anges vad gäller förslag på aktiva naturvårdsåtgärder. Naturligtvis måste det göras en ekonomisk avvägning mot andra kommunala intressen när kommunen fattar beslut om ambitionsnivå. Det går naturligtvis att lägga sig på en mängd olika ambitionsnivåer beroende på hur stora områden man vill skydda och hur mycket aktiva naturvårdsåtgärder, t.ex. i kulturlandskapet, som man vill satsa på. Det är därför viktigt att de beräknade kostnaderna vad gäller ersättning till markägare och för de aktiva naturvårdsinsatserna redovisas. Det räcker inte med att kostnaderna för en enda ambitionsnivå tas fram, eftersom kommunfullmäktige då skulle få fatta sitt beslut på ett alltför bristfälligt beslutsunderlag.
Kostnader som uppkommer på grund av statliga krav i lag och föreskrifter ska täckas av staten, medan kommunala tilläggskrav ska betalas av kommunen. Staten ska dock alltid vara skyldig att täcka kostnader för de aktiva naturvårdsåtgärder som krävs för att skydda arter som tillhör hotkategori 1.
När förslag till naturvårdsplan upprättats skall givetvis förslaget ställas ut för granskning och samrådas om med enskilda, länsstyrelse och andra kommuner på samma sätt som idag gäller för detaljplaneförslag. Sekretess- regler beträffande utsatta arters levnadsplatser skall finnas. Ett offentligt granskningssammanträde bör hållas med allmänhet och berörda myndigheter. Syftet med detta sammanträde är att kommunen offentligt skall få svara för den upprättade naturvårdsplanen. Det är granskningssammanträdet som bidrar till att lägga ambitionsnivån högt i naturvårdsplanen på grund av allmänhetens stora miljöintresse. Allmänheten får komma med synpunkter, dessutom förbättrar de offentliga granskningssammanträdena demokratin.
Naturvårdsplanen skall givetvis antas av kommunfullmäktige, eftersom planen bl.a. innehåller förslag på aktiva naturvårdsåtgärder, vilket innebär kostnader för kommunen i de fall de inte erfordras till skydd för arter som tillhör hotkategori 1.
Liksom beträffande naturvårdsinventeringarna, bör artskyddslagstiftningen innehålla en kontrollmekanism som gör det möjligt att kontrollera att samtliga kommuner uppfyllt lagens krav. Därför föreslår vi att naturvårds- planen fastställs av Statens naturvårdsverk. Naturvårdsverket kan bl.a. kontrollera att kommunerna beaktat av verket upprättade åtgärds- och handlingsprogram. Uppfyller naturvårdsplanen inte lagens krav får den inte fastställas. Statens naturvårdsverk kan då antingen skicka tillbaka planen till kommun för komplettering eller välja att själv ändra planen på kommuns bekostnad.
I och med att Statens naturvårdsverk har fastställt naturvårdsplan får den rättsverkan, dvs. den blir bindande och styrande för framtida beslut. Tillståndsmyndighet har ingen möjlighet att frångå planen och ge tillstånd till exploatering av ett i planen skyddat område.
Liksom för t.ex. detaljplan, är det viktigt för naturvårdsplanens genom- förande att det åligger markägare eller nyttjanderättshavare att ta del av vad som i kommuns gällande naturvårdsplan har betydelse för honom. Bevis- bördan skall alltså vara omvänd, dvs. markägaren måste vid ett eventuellt åtal kunna styrka att han inte brutit mot gällande naturvårdsplan.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till artskyddslagstiftning med den inriktning som i motionen anförts.
tockholm den 7 oktober 1996
Roy Ottosson (mp)
Gudrun Lindvall (mp)
Annika Nordgren (mp)
Elisa Abascal Reyes (mp)
Gotab, Stockholm 1996