I juni 1992, vid FN:s konferens om miljö och utveckling i
Rio de Janeiro, undertecknades konventionen om biologisk
mångfald av 153 stater samt EU. Senare har ytterligare 14
stater anslutit sig till konventionen. Konventionen syftar till
att bevara den biologiska mångfalden, till ett långsiktigt
hållbart nyttjande av mångfaldens beståndsdelar och till en
rättvis fördelning av de nyttigheter som kan vinnas ur
genetiska resurser. Konventionen anger bestämmelser om
inrättande av skyddade områden, hållbara brukningsmetoder,
om miljöansvaret inom olika samhällssektorer samt om
utbildning och forskning. Hösten 1993 presenterade den
förra regeringen propositionen Strategi för biologisk
mångfald (prop 1993/94). I denna strategi läggs fast att
miljömålen ska ges samma vikt och betydelse som skilda
ekonomiska överväganden. En bärande princip i strategin är
insikten att upprätthållandet av den biologiska mångfalden är
en förutsättning för ekosystemens långsiktiga
produktionsförmåga. Det slås fast att en kombination av
miljöanpassning av olika samhällsverksamheter och skydd
av värdefulla naturområden krävs.
De olika sektorsmyndigheterna (Skogsstyrelsen, Jordbruksverket, Fiskeri-
styrelsen och Boverket) har under Naturvårdsverkets ledning arbetat fram
aktionsplaner med åtgärder som syftar till bevarande och hållbart nyttjande
av biologisk mångfald. Strategin lägger fast ett klart kostnadsansvar för olika
näringar och sektorer för de skador som verksamheten åstadkommer på
naturen.
Utöver denna konvention har Sverige att efterleva ett antal andra konven-
tioner på naturområdet: Bernkonventionen (skydd för hotade arters livsmiljö-
er), Bonnkonventionen (skydd för flyttande djur och fåglar), våtmarkskon-
ventionen samt EUs fågelskydds- och habitatdirektiv. De tre förstnämnda
konventionerna riksdagsbehandlades aldrig då man vid denna tid menade att
naturvårdslagen redan uppfyllde konventionernas intentioner. Detta måste
dock betraktas som osäkert, trots att en rad skärpningar av naturvårdslagen
gjorts. En grundlig översyn över huruvida Sveriges lagstiftning följer dessa
konventioner samt EUs fågelskydds- och habitatdirektiv bör därför genom-
föras.
Varför mångfald?
Skälen för att bevara den biologiska mångfalden är flera;
ekologiska (intakta ekosystem är en förutsättning för
livsuppehållande processer), praktiska (vårt nyttjande av
arter inom de areella näringarna samt läkemedelsindustrin,
energiproduktion etc), estetiska (friluftsliv etc),
vetenskapliga samt kulturella. Det finns också anledning att
hävda etiska argument. Nyttjandet av mark och vatten får
inte innebära att framtida generationers möjlighet till
nyttjande inskränks. En utarmning av biologisk mångfald
innebär just detta. De biologiska resurserna får inte utnyttjas
- endast nyttjas. Det kan heller inte förutsägas när ett
ekosystem kollapsar till följd av påverkan, därför måste
försiktighetsprincipen råda.
Cirka 3500 arter i Sverige är rödlistade vilket motsvarar ca 7 % av
artstocken. I debatten kan ibland höras åsikten att det inte är nödvändigt för
Sverige att bevara alla dessa arter. I synnerhet inte om de förekommer i
grannländer och arten i Sverige endast är på gränsen av sitt utbrednings-
område. Enligt åtagandet i konventionen har Sverige dock förbundit sig att
bevara alla i landet naturligt förekommande arter, biotoper och den genetiska
variationen inom arterna. Fokus i arbetet ska ligga på hur förstörda och
utarmade landskap ska kunna restaureras och berikas.
Populationer som lever i utkanten av artens utbredningsområde kan vara
genetiskt anpassade till extrema förhållanden och därmed av betydelse för
artens förmåga att klara även storskaliga miljöförändringar.
Dessutom är det så att för ett stort antal hotade arter måste arbetet inriktas
på att dessa populationer stärks för att de i framtiden inte skall bedömas
tillhöra någon hotad kategori vilket i regel innebär att deras biotoper (livs-
miljöer) måste utökas.
Vilka är hoten?
På land utgör bl a skogsbruket, jordbruket samt övrig
markanvändning hot mot mångfalden. I sjöar, åar, bäckar etc
är föroreningar från luft och markanvändning de största
hoten. För Östersjön och Västerhavet gäller samma sak, men
för vissa arter ex tumlare, torsk och lax är fisket också ett
allvarligt hot.
För att säkra och stärka den biologiska mångfalden är det alltså angeläget
inte bara med direkt naturskydd/naturhänsyn, utan också att vara pådrivande
i EU och andra internationella fora vad gäller utsläpp som medverkar till
försurning, övergödning, bildning av marknära ozon etc.
Viktiga principer
Det är angeläget att de aktionsplaner som upprättats följs upp
i mätbara åtgärder som leder till att mångfalden i våra
ekosystem kan behållas minst på nuvarande nivå.
Följande principer skissas i Naturvårdsverkets aktionsplan och måste
följas:
Försiktighetsprincipen: När det vetenskapliga underlaget för hur en
naturmiljö påverkas av en åtgärd brister, ska den ej utföras. Miljö-
konsekvensbeskrivnings-processen (MKB) måste utvecklas betydligt
och regelmässigt också redovisa effekter på naturmiljön.
Ersättningsprincipen: Brukningsmetoder, åtgärder etc som påverkar
den biologiska mångfalden negativt måste ersättas av andra metoder.
Förflyttningsprincipen: Om en verksamhet eller åtgärd får allvarliga
konsekvenser för naturmiljön ska det prövas om det går att förlägga
den till ett mindre naturkänsligt område.
Kompensationsprincipen: Tas värdefull natur i anspråk skall den
ersättas med en liknande. Detta redskap bör utvecklas framförallt för
att kunna fungera i tätorter och tätortsnära områden där grönområden
fyller en mycket viktig funktion.
Förebyggandeprincipen: Åtgärder som innebär förlust av biologisk
mångfald undviks.
En förändring i
naturresurslagen (NRL)
Bevarande men också hållbart nyttjande av biologisk
mångfald är en förutsättning för att bibehålla en god
levnadsstandard, där människors välbefinnande och hälsa är
en central målsättning. Bevarande och hållbart nyttjande är
mål som självklart utgör allmänna intressen. Det framgår
dock inte med tydlighet i dagens lagstiftning. Därför bör
biologisk mångfald införas som ett särskilt angivet intresse i
NRL. Det innebär dessutom att hänsynen till biologisk
mångfald stärks i de NRL-anknutna lagstiftningarna. Kraven
på de planerings- och kunskapsunderlag som ska finnas
stärks liksom innehållet i miljökonsekvensbeskrivningar.
Detta har Boverket bl a föreslagit regeringen i sin
aktionsplan, och regeringen bör ta initiativ till denna
lagändring med prioritet.
I utredningsförslaget om en ny miljöbalk finns miljökvalitetsnormer
(MKN) som ett nytt arbetsinstrument för miljöarbetet. Det är av stor vikt att
den nya miljöbalken ger möjlighet att föreskriva om miljökvalitetsnormer
även på biologisk mångfaldområdet.
Grönstruktur i tätort
Stadens gröna ytor och dess olika värden tillmäts ofta liten
betydelse. Detta är förvånande då stora delar av Sveriges
befolkning bor i en storstad; Stockholm, Göteborg eller
Malmö. På senare tid har de olika värdena i stadens parker
debatterats och lyfts fram. Däremot har förslag som bevarar
och förstärker städernas gröna ytor inte fått genomslag. De
gröna ytorna är viktigare för stadens invånare än
friluftsområden, då dessa ofta ligger längre bort och mera
sällan besöks.
Däremot besöks den närliggande parken oftare. Parkerna hyser många
värden som rekreation, bevarare av den biologiska mångfalden, stadens
lunga och bullerdämpare, de kan rena dagvattnet samt underlätta orienterbar-
heten.
Men stadens parker är hotade. Varje år naggas gröna områden i kanten.
Statistik från SCB visar denna minskning. Grönområden exploateras och
byggnader och infrastruktur tar dessa ytor i anspråk. Detta leder till att
parker
och andra grönområden konstant minskar.
De som främst drabbas är handikappade, äldre och barn som inte så lätt
kan ta sig till områden som ligger längre bort. Detta leder även till att luften
blir sämre, klimatet råare och blåsigare, det bullrar mer. Undersökningar
visar att grönområden betyder oerhört mycket för den fysiska och psykiska
hälsan.
Det är framförallt kommunerna som i sin översiktsplanering redovisar hur
den framtida markanvändningen ska se ut. I detaljplanen slås den framtida
markanvändningen fast. Länsstyrelsen kan anmärka på brister i kommuner-
nas översiktsplanering. Sammantaget om man väger in direkta skydd för
stadens gröna ytor ser man att detta är ytterst svagt eller obefintligt.
Skydd för att värna biologisk mångfald eller friluftslivet finns men det
berör områden som ligger utanför staden eller så måste "påtaglig skada"
uppstå för att man i avvägningen mellan exploateringen och bevarande ska
avvärja en exploatering mot ett grönområde (2 kap 6 § NRL). I plan- och
bygglagen finns inga direkta skydd för gröna områden. I naturvårdslagen
regleras skydd av större sammanhängande områden d v s nationalparker,
naturreservat, naturvårdsområden, naturminnen, biotopskydd och strand-
skyddsområden och få av dessa är direkt tillämpbara på gröna områden i
staden. Till viss del har naturvårdslagens skyddsinstitut använts för att
skydda gröna områden i städer men det är ett mycket trubbigt instrument.
Riksdagen har tidigare fastlagt mål på detta område t ex att "behovet av
gröna områden i tätorter och tätortsnära områden skall tillgodoses i den
kommunala planeringen". Detta är ett bra mål, men riksdagen har ett ansvar
att även se till att det finns bra hjälpmedel för kommunerna för att ge stadens
gröna områden ett bra skydd.
Kompensationsbiotoper
För ett år sedan lade regeringen en proposition om förslag för
att förstärka städernas gröna ytor. Detta förslag var inte
tillräckligt långtgående. I PBL-utredningen som föregick
denna proposition fanns flera goda förslag till förstärkt skydd
i bilagorna. Kristdemokraterna påpekade detta redan då. Vi
menade då att man bör införa en s k bubbla över
storstadsområden. Det vill säga att krav på
kompensationsåtgärder måste kunna ställas på en exploatör,
att den skada som åsamkas naturen vid exploatering ska
kompenseras med ersättningsområden och /eller
motsvarande förbättring i ett närliggande område.
Möjligheten att ställa krav på kompensationsbiotoper ska
föras in i PBL.
Att införa regler om kompensationsbiotoper kan dels leda till större
restriktivitet att exploatera värdefulla biotoper, dels leda till ökad kunskap
och medvetenhet om känsliga biotoper. Sammantaget kan ett sådant
arbetsinstrument leda till att den negativa trenden bryts när det gäller
utarmning av biologisk mångfald i framförallt tätortsnära områden.
Genom kravet på kompensation får också den biologiska mångfalden ett
ekonomiskt värde i de fall projektet anses tillåtligt vilket bör vägas in i de
samhällsekonomiska kalkylerna. Naturligtvis kan kompensationsbiotoper
inte komma ifråga för naturområden som inte är ersättningsbara, exempelvis
stränder. Frågan om strandskydd berörs närmare nedan.
En utredning bör tillsättas för att utreda hur kompensationsbiotoper kan
användas som instrument i samhällsplaneringen. Inriktningen bör framförallt
gälla tätortsnära natur, men även mark som kommer ifråga vid infrastruktur-
planering.
Ett annat instrument för att skydda grönområden som gröna kilar och
gröna bälten, vilka kanske inte alltid har höga naturkvaliteter, men som har
en stor betydelse för spridningen inom ett ekosystem är att skapa ett skydds-
institut som i styrka ligger mellan nationalstadspark och andra skydds-
bestämmelser. En modell för att hitta fram till detta skyddsinstitut kan vara
att det ska krävas två fullmäktigebeslut med ett val emellan innan en exploa-
tering av ett område, som enligt den kommunala översiktsplanen ska vara
skyddat, blir verkställt.
Nationalstadspark
Ett bra exempel på försök att skapa ett skyddsinstitut för att
värna stadens gröna ytor är skyddet av Ulriksdal-Haga-
Brunnsviken-Djurgården. I lagtexten om nationalstadsparken
sägs att " ny bebyggelse och nya anläggningar får komma till
stånd och åtgärder vidtagas om det kan ske utan intrång i
parklandskap eller naturmiljö och utan att det historiska
landskapets natur- och kulturvärden i övrigt skadas" (3 kap §
7 NRL). Jordbruksutskottet underströk i sitt betänkande att
"behovet av skydd för områdets utomordentliga miljövärden
vad avser natur- och kulturmiljö samt stadsbild bör
överordnas exploateringsintresset". Vidare betonade
regeringen att särskild hänsyn ska tas till de krav som
området ställer vid utformning av Norra länken med
anslutningar.
Med facit i hand visar det sig att nationalstadsparken har fått ett alldeles
för svagt skydd. Detta är idag det område där det råder störst aktivitet vad
gäller exploatering av både byggnader och vägar. Enligt detaljplanerna
kommer även Norra länkens tunnel att mynna ut mitt i nationalstadsparken.
Motorvägen kommer att fungera som en barriär mellan nationalstadsparkens
olika delar, och det rörliga friluftslivet kommer att få vandra över motorvägar
för att nå parkens olika delar.
Ett syfte med lagen var att skydda riksintressanta natur- och kulturmiljöer.
Syftet har ändrats och nu blivit en lag som används som miljöalibi för att
ytterligare få exploatera i området med en bibehållen grön stämpel.
Det är uppenbart att regeringen i sitt kommande förslag till ny miljölag-
stiftning måste utforma densamma så att skyddet stärks för nationalstads-
parken och därvidlag förslagsvis använda det skyddsinstitut som finns i
naturvårdslagen. Det skulle innebära att man jämställer skyddet för national-
park med nationalstadspark. Namnet låter idag förvirrande lika men skyddet
är mycket olika.
Samband stad och land
Framtidens stadsplanering måste vara byggd på ekologiska
principer, med ett uthålligt nyttjande av mark och vatten. Det
innebär bl a en stad med lokala kretslopp av t ex vatten och
komposterbart avfall, en stad som samverkar med sitt
omland. I detta perspektiv får städernas oexploaterade mark
ökad betydelse och det gröna i städerna blir en resurs som
måste planeras med stor kunskap och medvetenhet. Frågan
om kretsloppet stad-land utvecklas närmare i en separat
motion.
Vikten av ett starkare samband mellan stadsmiljön och landsbygdsmiljön
betonas i den policy för rumslig utveckling "European Spatial Development
Policy" (ESDP) som antogs av EU:s planministrar i Leipzig i september
1994. Närheten till sådan "landsbygdsnatur" betyder mycket för att öka
trivseln.
En särskild summa pengar till tätortsnära jord- och skogsbruk bör därför
avsättas. Lämpligen bör medel kunna användas från den miljardsatsning
regeringen tänker göra för att ställa om samhället i ekologisk riktning. Detta
tills en mer långsiktig finansiering är ordnad.
Strandskyddet
På senare tid har ett antal domar i regeringsrätten gett
anledning till diskussion om naturvårdslagstiftningen har
tillräcklig styrka. Exempelvis har enskilda markägare fått rätt
att bebygga strandtomter i riksintressanta områden i strid
med regeringens och Naturvårdsverkets linje.
Regeringsrätten grundar sitt beslut på den s k proportionalitetsprincipen i
Europakonventionen. Det innebär i princip att det allmänna endast kan göra
inskränkningar i den enskildes rätt att använda sin egendom om det är
bevisat att det allmänna vinner mer på inskränkningen än vad fastighets-
ägaren förlorar.
I förlängningen kan detta innebära att strandskyddet hotas. I det enskilda
fallet kan markägaren alltid påvisa att han förlorar mer på en inskränkning än
vad det allmänna vinner. Därmed går helhetssynen förlorad. Vad blir till sist
kvar att skydda?
Den avvägning som ska ske mellan den enskildes intressen kontra det
allmännas, bör göras så att det aldrig kan bli fråga om exploatering av
strandtomt i riksintressanta områden i tätorts närhet eller i övrigt
tätbefolkade
regioner.
Regeringen bör följa händelseutvecklingen noga och ta initiativ till lagänd-
ring om detta skulle visa sig nödvändigt.
Hur värdera biologisk
mångfald?
Vikten av att använda ekonomiska styrmedel och att
inkludera omkostnaderna för miljöförstöring i den
miljöstörande verksamheten har understrukits i flera
politiska beslut, exempelvis i strategin för biologisk
mångfald. Där läggs fast att det föreligger marknadsbrister i
form av "de ekonomiska systemens oförmåga att värdera de
kostnader som förlust av arter och ekosystem för med sig och
att värdesätta den potentiella nyttan som gener, arter och
ekosystem kan ha för tredje man eller kommande
generationer".
När negativ påverkan inte kostar något finns en tendens att inte ta hänsyn
till den. Detta gäller även biologisk mångfald och biologiska resurser. Det är
viktigt att slå fast att förlust av biologisk mångfald är att betrakta som ett
allvarligt miljöproblem.
En utredning bör tillsättas för att finna principer och metoder för hur
monetär värdering av biologisk mångfald kan tillämpas i olika situationer i
syfte att internalisera miljökostnader. Under rubriken Handel med utrotnings-
hotade växter och djur (6), återkommer ett exempel på detta.
Infrastrukturplanering
Sektorsmyndigheterna Vägverket, Banverket och NUTEK
bör utveckla kriterier för lokalisering av respektive
anläggningstyp så att nödvändig hänsyn till biologisk
mångfald tas. Exempelvis bör det självklart undvikas att över
huvud taget planera in vägar i landskapsavsnitt där höga
natur- och kulturvärden är identifierade eller har lagskydd.
Nämnda myndigheter bör också utarbeta planer för hur biologisk mångfald
kan utökas på deras marker. Exempel är utnyttjande av kraftledningsgator för
viltvård och slåtter av vägkanter för att gynna hotade ängsblommor.
Handel med
utrotningshotade växter och
djur
Handeln med utrotningshotade växter och djur är ett mycket
allvarligt problem. För en del arter kan den illegala handeln
bli det som slutligen får arten att helt försvinna. CITES-
konventionen (inom FNs ram) förbinder de stater som
undertecknat konventionen att bekämpa denna kriminalitet.
Kristdemokraterna har tidigare motionerat i denna fråga. Vi har bl a krävt
utökade resurser till arbetet med att bekämpa denna typ av kriminalitet och
att en särskild enhet för CITES-kriminalitet skulle upprättas vid Rikskrimi-
nalpolisens ekorotel. Detta står vi fortfarande fast vid.
I Finland bekämpas CITES-kriminalitet av detta slag med höga böter.
Under 1995 fastställde Miljöministeriet penningvärdet för djur och växter
som är skyddade enligt naturskyddslagen. I allvarliga fall utdöms fängelse.
Arternas värde är framräknat bland annat efter deras förnyelseförmåga (ju
mer långsamt en art förökar sig desto dyrare böter) och artens utbredning i
Finland jämfört med totala utbredningen.
Sverige bör ta lärdom av Finland och på ett liknande sätt värdera sina
hotade arter. Dryga böter är avskräckande.
Ett hållbart nyttjande av
skogen
Hälften av landets hotade arter, dvs ca 1700, finns i skogen. I
den landstudie som genomförts framkommer de allvarligaste
bristerna för upprätthållandet av biologisk mångfald i
skogslandskapet - brist på död och döende ved, inblandning
av värdefullt lövinslag, brandhärjade ytor och orörd
produktiv skogsmark (naturskogar). När det gäller förekomst
av död ved i den brukade skogen kommer det alltid att vara
en bristvara jämfört med i ett orört landskap. Den
inneboende konflikten mellan att producera och skörda
största möjliga mängd virke och samtidigt spara död ved är
oundviklig. I dag gäller att över 95 % av den produktiva
skogsmarken i Sverige är påverkad av skogsbruk.
Naturhänsynen i skogsbruket har
ökat
I den nya skogsvårdslagen som började gälla från 1994 är för
första gången produktionsmålet och miljömålet jämställt.
Ekologisk landskapsplanering och "gröna skogsbruksplaner"
införs för närvarande inom stora delar av svenskt skogsbruk.
I slutet av 80-talet och början av 90-talet genomförde Skogsstyrelsen en
uppföljning. I den visade det sig att 75 % av arealen sköttes med tillräcklig
naturhänsyn. Skogsbolagen själva har också genomfört studier. MoDo fann
att deras andel "godkända" hyggen ökat från 35 % 1988 till 81 % 1993.
Hänsynen brast dock när det gällde småbiotoper som surdråg, branter och
bäckar. Assi Domän redovisar att skadorna minskat på vissa biotoper såsom
hällmarker, men att de ökat i raviner, alkärr och surdråg. Det står klart att
naturhänsynen måste förbättras ytterligare.
Inom en nära framtid kan det bli aktuellt med miljöcertifiering av
skogsbruket. Det svenska miljömärkningssystemet kommer att ansluta sig till
det internationella Forest Stewardship Council´s (FSC) riktlinjer.
Miljöcertifieringen är ett viktigt redskap för att säkra ett skogsbruk som
bedrivs med tillräcklig naturhänsyn.
Men det räcker inte med att miljöanpassa skogsbruket om den biologiska
mångfalden skall kunna räddas. Strategin för att rädda den biologiska mång-
falden i skogen måste omfatta både fler och representativa naturskyddade
stora områden, många små reservat (biotopskydd) och naturhänsyn i produk-
tionsskogen.
Biotopskyddet
Biotopskyddet (skydd av mindre områden upp till 5 ha)
infördes 1992. Sedan detta år bedrivs det på de regionala
skogsvårdsstyrelserna en inventering av nyckelbiotoper. Den
skall vara klar 1997. Biotopskyddet har tillämpats sedan
1994 och några hundra biotoper är nu skyddade. Enligt
intentionerna är det meningen att 10 000 nyckelbiotoper skall
skyddas inom fem år! Anledningen till att biotopskyddet inte
kommit till mer användning beror förutom på att
inventeringen inte är klar också på att medlen för att betala ut
ersättning kraftigt understiger behovet.
I sin aktionsplan räknar Skogsstyrelsen med att det behövs mellan 2 och 4
miljarder kronor för ett fullständigt genomförande av biotopskyddet. Då
skulle ca 70 000 till 80 000 objekt få skydd (ca 1 procent av skogsmarken).
Det står tämligen klart att resurserna till genomförande av biotopskyddet
måste förstärkas avsevärt i framtiden. Med nuvarande anslag och hur det
hanteras, kommer det att ta mellan 100 och 200 år att skydda dessa områden.
Enligt förarbetena till nuvarande skogsvårdslag var det tänkt att skogs-
ägaren skulle tåla en inskränkning motsvarande ca 10 % av det totala
ekonomiska värdet för den "berörda delen". Skogsstyrelsen har tolkat detta
som att endast mindre områden om ca 0,5-1 ha kan skyddas utan krav på
ersättning. Pengarna tar därför slut onödigt snabbt eftersom högre belopp
betalas ut än för motsvarande typ av mark när den ersätts av naturvårds-
myndigheterna. Denna fråga borde myndigheterna själva kunna lösa på ett
kostnadseffektivt sätt.
Fridlysning av habitat?
Ett grundläggande problem är att
fridlysningsbestämmelserna inte ger något skydd för arternas
livsmiljöer. Det är förbjudet att plocka och bryta ex vis
hotade orkidéer, medan det däremot är fullständigt fritt fram
att ödelägga artens livsmiljö ex vis inom
samhällsplaneringen (infrastrukturanläggning etc).
Fridlysningsbestämmelserna är därför i allra högsta grad ett
trubbigt instrument.
Naturvårdsverket föreslår i sin aktionsplan därför att det bör införas skydd
för fridlysta arters habitat (artens levnadsplats). Detta är ett angeläget
förslag
som bör införas i naturvårdslagstiftningen med prioritet.
Naturreservat - skydd av de
återstående naturskogarna
I en internationell jämförelse har Sverige en mycket låg andel
skyddad skog. Om Sverige ska kunna agera trovärdigt i
internationella sammanhang vad gäller krav på globala mål
för skydd av biologisk mångfald, måste vi själva gå före med
gott exempel. Dessutom fyller nuvarande naturreservat och
nationalparker på skogsmark långt ifrån grundläggande krav
på representativitet av olika skogsbiotoper, olika
successionsstadier och geografisk spridning inom Sverige.
Som exempel kan nämnas att i Norrbotten är 9,26 % av
skogsmarken fredad medan i Östergötland endast 0,09 %
skyddats. Endast den fjällnära skogen kan anses
tillfredsställande skyddad. Om man undantar den fjällnära
skogen, är endast ca 0,5 % av den produktiva
skogsmarksarealen skyddad i reservat.
Det saknas en genomarbetad plan för skyddet av skogsmark. I brist på en
sådan fungerar reservatsavsättandet idag mer som en akutmottagning när
skogsägaren hotar med slutavverkning än som en framåtsyftande strategi.
Genom EU-medlemskapet genomförs för närvarande en anslutning till
Natura 2000, som är ett nätverk av naturskyddade områden i hela Europa.
Det föranleds av ett direktiv från 1992 (EC Directive om the Conservation of
Natural Habitats and of Wild Flora and Fauna, 92/43/EEC) som alla
medlemsländer har att rätta sig efter. Men även här är det svårt att agera i
avsaknad av en ordentlig svensk reservatsstrategi och dessutom saknas
pengar och personal.
Behovet av att skydda produktiv skog i framförallt södra Sverige och i
Norrlands kustregion är akut. Nu avverkas de sista återstående naturskogarna
(skog som är mycket litet påverkad av skogsbruk) i snabb takt. Här handlar
det om biotoper där det inte är realistiskt att tala om möjligheten av att
ersätta med kompensationsbiotoper (se avsnitt 3.1 ovan). Den utarmning som
sker genom avverkning av skyddsvärda skogar är irreversibel - det kan hand-
la om 500 till 1000 år innan motsvarande naturvärden kan byggas upp igen.
Exempel där avverkningshot är för dörren är Tjåberget i Orsa kommun,
Bergeskogen i Jämtland och Njakafjället i Västerbotten.
Vart tog 5-procentsmålet vägen?
Idag är det svårt att veta hur mycket skog som behöver
avsättas för att klara existerande arters fortlevnad i
skogsekosystemen. Men redan när "gammelskogen" endast
täcker 20 % av landskapet ökar avståndet mellan de
kvarvarande bestånden exponentiellt. Beroende på vilken art
det är fråga om varierar den punkt på en glidande skala där
arten inte längre kan reproducera sig och fortleva långsiktigt
(tröskelvärdet). Inom flera regioner har man troligen redan
passerat kritiska tröskelvärden för flera arters behov av
gammal skog.
En målsättning för den nya skogspolitiken var dock att 5 % av skogs-
marken i hela landet bör vara undantagen från skogsbruk inom en period på
30 år. Men 5-procentsmålet finns nu varken nämnt i Skogsstyrelsens aktions-
plan eller i Naturvårdsverkets slutliga version av aktionsplan för biologisk
mångfald. Detta är anmärkningsvärt. Det är kristdemokraternas bestämda
uppfattning att 5-procentsmålet måste bibehållas och ingå i utarbetandet av
en naturreservatsstrategi. Denna nivå bestämdes ursprungligen som en
miniminivå i de fall skogsbruket skulle klara att fullt ut efterleva nödvändig
naturhänsyn i den brukade skogen. I annat fall skulle en högre andel av
skogen utanför den fjällnära skogen skyddas.
I detta sammanhang vill vi också slå fast att kostnaden för naturreservats-
avsättning måste ligga på staten. Skogsnäringen ska däremot ta ansvar för en
miljöanpassning av skogsbruket. Socialdemokraterna har vid olika tillfällen
antytt att det skulle vara motiverat med särskilda avgifter eller skatter på
skogsnäringen för att på den vägen få in medel till naturreservatsavsättande.
Men det är ett allmänintresse, snarare än ett branschintresse att bevara
skyddsvärd skog. Det skulle dessutom bli orimliga skillnader mellan ansvaret
för den biologiska mångfalden inom jordbruksnäringen och skogsnäringen.
Medan bidrag utbetalas för naturvård inom jordbruket skulle tvärtom
skogsbruket beskattas extra.
Det kan dock finnas anledning att diskutera skogsnäringens kostnads-
ansvar för biotopskyddet. Eventuellt bör skogsnäringen som helhet ta ett
ansvar för finansieringen av biotopskydd. Detta bör diskuteras närmare med
parter för skogsnäringen, stat och kommun.
Pröva frågan om moratorium
Ett stort antal forskare har offentligt krävt ett femårigt
moratorium - dvs ett frivilligt avverkningsstopp för hotade
naturskogar under minst fem år medan ersättningsfrågorna
kan lösas. Det är enligt forskarna nödvändigt att moratoriet
omfattar dels nyckelbiotoper, dels fjällnära skogar och dels
övriga kvarvarande naturskogar. Dessa områden ska inte få
avverkas innan en genomtänkt plan för
naturreservatsavsättning utarbetats är deras tanke. Det finns
all anledning att pröva denna fråga.
Det behövs framförallt snabba och positiva signaler från riksdag och
regering om att resurserna för framtida reservat på skogsmark kommer att
öka väsentligt. Kristdemokraterna föreslår för nästa budgetår att ytterligare
35 miljoner kronor avsätts utöver det regeringen föreslår. Denna fråga
utvecklas ytterligare i Kristdemokraternas miljömotion.
Sjöar, vattendrag samt
Östersjön och västerhavet
Hoten mot våra vattenekosystem utgörs framförallt av
tillförseln av föroreningar. Sjöar och vattendrag hotas av
försurning, övergödning, tungmetaller och organiska
miljögifter. Ett stort problem när det gäller sötvatten är också
de omfattande regleringar som utförts. Det gäller både
sjösänkningar och reglering av älvar och åar för att utvinna
vattenkraft. Dessa ingrepp har slagit ut många av de
genetiskt unika lax- och havsöringstammar som är knutna till
enskilda vattendrag. Regleringen har också inneburit att en
stor del av strandfloran, bottenvegetationen och bottenfaunan
eliminerats. Det är i detta perspektiv de sista outbyggda
älvarna ska ses. Därför kan inte Kristdemokraterna acceptera
ytterligare utbyggnad av vattenkraft. Värdet av dessa få
återstående opåverkade ekosystem är oersättligt.
Också västerhavet och Östersjön påverkas i hög grad av övergödning och
miljögifter. Utbredningen av döda bottnar och dåliga syrgasförhållanden i
större havsdjup har särskilt påverkat torskbeståndet.
Hotade arter finns i både söt-, kust- och utsjövatten. I sötvatten kan
nämnas vårlekande siklöja och mal, i kustvatten smörbult och havsnejonöga
och i Östersjön lax, ål och torsk. I Östersjön är också tumlaren starkt hotad.
En omfattande jakt under 1700- och 1800-talet decimerade detta bestånd
kraftigt. Därefter tog miljögifternas påverkan vid. Det största hotet idag är
vissa fiskemetoder.
I enlighet med konventionen om biologisk mångfald ska Sverige tillse att
den nu förekommande variationen av fisk- och skaldjurssamhällen, de nu
naturligt förekommande fiskarterna samt den idag förekommande genetiska
variationen inom dessa arter, bevaras.
Bevarande av biologisk mångfald i
sjöar och vattendrag
Inför ej främmande arter
Målsättningen inom fiskevårdsarbetet måste styras över från
att i första hand vara inriktat på ökat uttag till att också
bevara den biologiska mångfalden. Ett exempel på problem
är odling och spridning av för landet främmande
arter/stammar/gener, som negativt kan påverka den naturliga
fiskfaunan och den biologiska mångfalden i övrigt. Som
exempel kan nämnas att inplantering av sik har en tydlig
tendens att tränga bort den naturligt förekommande rödingen.
Det är därför önskvärt att kompensationsutsättning och
förstärkningsutsättning av odlad fisk begränsas i så hög grad
som möjligt till förmån för insatser som stärker den naturligt
reproducerande fisken.
Inplantering av fisk i fisktomma sjöar är också ett stort problem. I dessa
vatten finns många gånger arter av kräftdjur etc som inte kan existera i fisk-
sjöar. Dessa djur är livsviktiga för vissa simänders ungfåglar, ex vis alfågel.
En översyn av gällande författningar med syfte att minska riskerna för
spridning av för landet och regionen främmande fiskarter/stammar och andra
organismer behövs. Det är nödvändigt med större restriktivitet i dessa frågor.
Restaurera förstörda livsmiljöer
Omprövning av vattendomar för att garantera minitappning
på en för fisken acceptabel nivå, är en prioriterad åtgärd. Vid
omprövning bör miljön i det reglerade vattendraget
återställas så att den biologiska mångfalden kan öka så långt
det är möjligt. Detta bör finansieras av
vattenregleringsföretagen.
Annan påverkan som stört vattendrag är täckdikning, flottledsrensning, m
fl rensningsföretag. Genom återställnings- och biotopvårdsåtgärder kan
många av dessa skadade vatten återställas till en ursprunglig nivå.
Kalkning och åtgärder för att minska övergödning på sjöar är andra typer
av åtgärder som måste fortgå i oförminskad utsträckning. Den föreslagna
neddragningen av anslaget till kalkningsåtgärder är helt oacceptabel. Istället
bör kalkningsverksamheten öka för att återställa skador i sjöar med viss
påverkan som idag inte kalkas. Försurning och övergödning är idag det
största hotet mot den biologiska mångfalden i dessa ekosystem.
Särskilt skydd för viktiga lokaler för unika
fiskstammar
Områden som hyser genetiskt unika stammar av en fiskart
eller hotade arter bör ges förstärkt skydd. Identifierade
skyddsvärda lokaler behöver pekas ut i den kommunala
översiktsplanen och skyddas mot olika typer av negativ
påverkan.
Kust- och utsjövatten, hållbart fiske
Östersjöns avrinningsområde omfattar inte mindre än 14
länder med sammanlagt 85 miljoner människor. Av dessa
bor ca 70 % i städer. I en studie som utförts av
Beijerinstitutet har man konstaterat att konsumtionen av fisk
är betydligt större än vad Östersjön förmår producera. Vårt
sätt att utnyttja havsresurserna innebär att det egentligen
skulle behövas 6-7 Östersjöar till.
Det ligger i hög grad i fiskets eget intresse att de naturliga ekosystemen
och därmed den biologiska mångfalden bevaras. Den grundläggande prin-
cipen för ett uthålligt fiske är att resursutnyttjandet inte överstiger
ekosyste-
mens produktionsförmåga. Men övervägande delen av de ekonomiskt
betydelsefulla bottenfiskbestånden i såväl Östersjön som västerhavet exploa-
teras på nivåer som överstiger det som kan ge ett optimalt, uthålligt fiske.
Större kvantiteter fisk tas upp än vad som årligen tillförs i form av rekryte-
rande fisk.
För exempelvis torsk har nytillskottet av ungfisk varit under genomsnittet
under flera år. Detta på grund av misslyckad fortplantning till följd av för
dåliga syreförhållanden i djupvattnen. Överfisket på torsk har medfört att
antalet torskar 4 år och äldre i Nordsjön har minskat från 57 miljoner 1970
till 8 miljoner 1994. Motsvarande siffror för Östersjötorsk är 550 miljoner
1984 och 87 miljoner 1994. Då torsk har exempelvis sill i sin diet har detta
inneburit att mängden sill/skarpsill ökat. Det är nödvändigt att internationellt
verka för att kvoterna för fångst av torsk minskar tills dess att nytillskottet
av
ungfisk radikalt förbättras.
För den vilda Östersjölaxen är läget än värre. Idag består 90 % av laxen i
Östersjön av odlad lax. Om inte ett tillfälligt internationellt fångststopp för
laxfiske till havs införs, är risken att den vilda laxen utrotas inom loppet av
några år. Sverige måste med kraft verka för detta. Skall något laxfiske i över
huvud taget accepteras bör det endast omfatta kustnära fiske intill de älvar
där odlad lax går till. Den vilda laxen har drabbats hårt av utbyggnaden av
vattenkraft som gjort att den mist de flesta av sina lekbottnar. Till detta
kommer föroreningar och den mystiska yngelsjukdomen M74. Det är denna
sjukdom som är avgörande för behovet av ett fångststopp. Den genetiska
variationen hos vildlaxen är nödvändig för att på sikt att kunna upprätthålla
odlingen av lax. Den odlade laxen är nämligen genetiskt mycket utarmad.
Detta på grund av att man ursprungligen använde sig av endast ett fåtal
individer som avelsdjur. De program för bevarande av den vilda Östersjö-
laxen som utarbetats av Fiskeriverket måste följas och ges politiskt stöd.
Bifångsten i fisket, med olika typer av garn, utgör ett problem för flera av
Östersjöns däggdjur. Särskilt allvarligt är läget för tumlaren. Sättgarn för
bottenlevande fisk svarar för 80 % av alla bifångster av tumlare. Under årens
lopp har fiskeredskapen förbättrats så att bifångst av säl/ sälkutar minskat
betydligt. Fiskemetoderna för att undvika att tumlaren fastnar måste
utvecklas snabbt. I annat fall får vi räkna med att denna art utrotas. Idag
består beståndet av tumlare endast av ca 1200 djur.
En utveckling av selektiva fångstmetoder är ytterst angelägen.
Fiskemetoder som störs av eller allvarligt skadar marina däggdjur eller
fåglar måste utvecklas. Dessutom måste fiskemetoder som medför oaccep-
tabelt stora fångster av icke målarter, som ofta ger fångster som till stora
delar utgörs av fisk eller skaldjur som inte uppnått laglig fångststorlek,
upphöra så fort som möjligt.
Marina reservat
Om Östersjöns djur och växter ska ha en chans att överleva
måste fler områden skyddas. Naturvårdsverket har
presenterat ett antal skyddsvärda kust- och havsområden.
Helsingforskonventionen fick 1993 ett tillägg som medger
att "naturreservat" ska/bör kunna inrättas i kust- och marin
miljö. WWF presenterade inför miljöministrarnas möte (de 9
runt Östersjön) under 1995, ett förslag till skydd för 63
områden runt Östersjön. Detta förslag accepterades. De
områden som gäller för Sveriges del bör snarast förklaras för
fredade. Skyddsplaner behöver utarbetas och övervakning för
att se till att skyddet efterlevs säkras.
Kunskapen brister vad gäller förekomst och omfattning av nyckelbiotoper
för fisk- och skaldjursbestånd och miljötillståndet i dessa. Parallellt med
inrättandet av nu kartlagda värdefulla marina miljöer måste kartläggning och
inventering av livsmiljöer särskilt viktiga för fisk och skaldjur fortgå.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär en redovisning av Sveriges
efterlevnad av Bernkonventionen, Bonnkonventionen,
våtmarkskonventionen, fågelskyddsdirektivet och habitatdirektivet,
2. att riksdagen beslutar om sådan ändring i naturresurslagen att det klart
framgår att biologisk mångfald anges som ett intresse,1
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om miljökvalitetsnormer i den kommande miljöbalken,
4. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om hur
kompensationsbiotoper kan användas som instrument i samhällsplaneringen,1
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om stärkt skyddsinstitut för grönområden i tätort,1
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om stärkt skydd för nationalstadsparken,1
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att ur regeringens program för utveckling av ett ekologiskt
hållbart samhälle anvisa en summa pengar till tätortsnära jord- och
skogsbruk,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om strandskydd,
9. att riksdagen hos regeringen begär en utredning för att finna principer
och metoder för hur en monetär värdering av biologisk mångfald kan
tillämpas,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om infrastrukturplanering,2
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige bör ta lärdom av Finland i arbetet för att skydda
hotade arter,
12. att riksdagen beslutar om sådan ändring i naturvårdslagstiftningen att
det framgår att fridlysta arters habitat skall få ett skydd,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att utarbeta en svensk naturreservatsstrategi,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att 5-procentsmålet måste bibehållas och ingå i utarbetandet av en
naturreservatsstrategi,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att pröva frågan om ett femårigt moratorium för avverkning av
hotade naturskogar,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om införsel av främmande fiskarter/stammar,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om omprövning av vattendomar,1
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kalkning,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om särskilt skydd för viktiga lokaler för unika fiskstammar,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att internationellt verka för att kvoterna för fångst av torsk
minskar,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att internationellt verka för ett tillfälligt fångststopp för
laxfiske
till havs,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utveckling av selektiva fångstmetoder,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om marina reservat.