Motionen delad mellan flera utskott
Bakgrund
I juni 1992, vid FN:s konferens om miljö och utveckling i Rio de Janeiro, undertecknades konventionen om biologisk mångfald av 153 stater samt EU. Senare har ytterligare 14 stater anslutit sig till konventionen. Konventionen syftar till att bevara den biologiska mångfalden, till ett långsiktigt hållbart nyttjande av mångfaldens beståndsdelar och till en rättvis fördelning av de nyttigheter som kan vinnas ur genetiska resurser. Konventionen anger bestämmelser om inrättande av skyddade områden, hållbara brukningsmetoder, om miljöansvaret inom olika samhällssektorer samt om utbildning och forskning. Hösten 1993 presenterade den förra regeringen propositionen Strategi för biologisk mångfald (prop 1993/94). I denna strategi läggs fast att miljömålen ska ges samma vikt och betydelse som skilda ekonomiska överväganden. En bärande princip i strategin är insikten att upprätthållandet av den biologiska mångfalden är en förutsättning för ekosystemens långsiktiga produktionsförmåga. Det slås fast att en kombination av miljöanpassning av olika samhällsverksamheter och skydd av värdefulla naturområden krävs.
De olika sektorsmyndigheterna (Skogsstyrelsen, Jordbruksverket, Fiskeri- styrelsen och Boverket) har under Naturvårdsverkets ledning arbetat fram aktionsplaner med åtgärder som syftar till bevarande och hållbart nyttjande av biologisk mångfald. Strategin lägger fast ett klart kostnadsansvar för olika näringar och sektorer för de skador som verksamheten åstadkommer på naturen.
Utöver denna konvention har Sverige att efterleva ett antal andra konven- tioner på naturområdet: Bernkonventionen (skydd för hotade arters livsmiljö- er), Bonnkonventionen (skydd för flyttande djur och fåglar), våtmarkskon- ventionen samt EUs fågelskydds- och habitatdirektiv. De tre förstnämnda konventionerna riksdagsbehandlades aldrig då man vid denna tid menade att naturvårdslagen redan uppfyllde konventionernas intentioner. Detta måste dock betraktas som osäkert, trots att en rad skärpningar av naturvårdslagen gjorts. En grundlig översyn över huruvida Sveriges lagstiftning följer dessa konventioner samt EUs fågelskydds- och habitatdirektiv bör därför genom- föras.
Varför mångfald?
Skälen för att bevara den biologiska mångfalden är flera; ekologiska (intakta ekosystem är en förutsättning för livsuppehållande processer), praktiska (vårt nyttjande av arter inom de areella näringarna samt läkemedelsindustrin, energiproduktion etc), estetiska (friluftsliv etc), vetenskapliga samt kulturella. Det finns också anledning att hävda etiska argument. Nyttjandet av mark och vatten får inte innebära att framtida generationers möjlighet till nyttjande inskränks. En utarmning av biologisk mångfald innebär just detta. De biologiska resurserna får inte utnyttjas - endast nyttjas. Det kan heller inte förutsägas när ett ekosystem kollapsar till följd av påverkan, därför måste försiktighetsprincipen råda.
Cirka 3500 arter i Sverige är rödlistade vilket motsvarar ca 7 % av artstocken. I debatten kan ibland höras åsikten att det inte är nödvändigt för Sverige att bevara alla dessa arter. I synnerhet inte om de förekommer i grannländer och arten i Sverige endast är på gränsen av sitt utbrednings- område. Enligt åtagandet i konventionen har Sverige dock förbundit sig att bevara alla i landet naturligt förekommande arter, biotoper och den genetiska variationen inom arterna. Fokus i arbetet ska ligga på hur förstörda och utarmade landskap ska kunna restaureras och berikas.
Populationer som lever i utkanten av artens utbredningsområde kan vara genetiskt anpassade till extrema förhållanden och därmed av betydelse för artens förmåga att klara även storskaliga miljöförändringar.
Dessutom är det så att för ett stort antal hotade arter måste arbetet inriktas på att dessa populationer stärks för att de i framtiden inte skall bedömas tillhöra någon hotad kategori vilket i regel innebär att deras biotoper (livs- miljöer) måste utökas.
Vilka är hoten?
På land utgör bl a skogsbruket, jordbruket samt övrig markanvändning hot mot mångfalden. I sjöar, åar, bäckar etc är föroreningar från luft och markanvändning de största hoten. För Östersjön och Västerhavet gäller samma sak, men för vissa arter ex tumlare, torsk och lax är fisket också ett allvarligt hot.
För att säkra och stärka den biologiska mångfalden är det alltså angeläget inte bara med direkt naturskydd/naturhänsyn, utan också att vara pådrivande i EU och andra internationella fora vad gäller utsläpp som medverkar till försurning, övergödning, bildning av marknära ozon etc.
Viktiga principer
Det är angeläget att de aktionsplaner som upprättats följs upp i mätbara åtgärder som leder till att mångfalden i våra ekosystem kan behållas minst på nuvarande nivå.
Följande principer skissas i Naturvårdsverkets aktionsplan och måste följas:
Försiktighetsprincipen: När det vetenskapliga underlaget för hur en naturmiljö påverkas av en åtgärd brister, ska den ej utföras. Miljö- konsekvensbeskrivnings-processen (MKB) måste utvecklas betydligt och regelmässigt också redovisa effekter på naturmiljön.
Ersättningsprincipen: Brukningsmetoder, åtgärder etc som påverkar den biologiska mångfalden negativt måste ersättas av andra metoder.
Förflyttningsprincipen: Om en verksamhet eller åtgärd får allvarliga konsekvenser för naturmiljön ska det prövas om det går att förlägga den till ett mindre naturkänsligt område.
Kompensationsprincipen: Tas värdefull natur i anspråk skall den ersättas med en liknande. Detta redskap bör utvecklas framförallt för att kunna fungera i tätorter och tätortsnära områden där grönområden fyller en mycket viktig funktion.
Förebyggandeprincipen: Åtgärder som innebär förlust av biologisk mångfald undviks.
En förändring i naturresurslagen (NRL)
Bevarande men också hållbart nyttjande av biologisk mångfald är en förutsättning för att bibehålla en god levnadsstandard, där människors välbefinnande och hälsa är en central målsättning. Bevarande och hållbart nyttjande är mål som självklart utgör allmänna intressen. Det framgår dock inte med tydlighet i dagens lagstiftning. Därför bör biologisk mångfald införas som ett särskilt angivet intresse i NRL. Det innebär dessutom att hänsynen till biologisk mångfald stärks i de NRL-anknutna lagstiftningarna. Kraven på de planerings- och kunskapsunderlag som ska finnas stärks liksom innehållet i miljökonsekvensbeskrivningar. Detta har Boverket bl a föreslagit regeringen i sin aktionsplan, och regeringen bör ta initiativ till denna lagändring med prioritet.
I utredningsförslaget om en ny miljöbalk finns miljökvalitetsnormer (MKN) som ett nytt arbetsinstrument för miljöarbetet. Det är av stor vikt att den nya miljöbalken ger möjlighet att föreskriva om miljökvalitetsnormer även på biologisk mångfaldområdet.
Grönstruktur i tätort
Stadens gröna ytor och dess olika värden tillmäts ofta liten betydelse. Detta är förvånande då stora delar av Sveriges befolkning bor i en storstad; Stockholm, Göteborg eller Malmö. På senare tid har de olika värdena i stadens parker debatterats och lyfts fram. Däremot har förslag som bevarar och förstärker städernas gröna ytor inte fått genomslag. De gröna ytorna är viktigare för stadens invånare än friluftsområden, då dessa ofta ligger längre bort och mera sällan besöks.
Däremot besöks den närliggande parken oftare. Parkerna hyser många värden som rekreation, bevarare av den biologiska mångfalden, stadens lunga och bullerdämpare, de kan rena dagvattnet samt underlätta orienterbar- heten.
Men stadens parker är hotade. Varje år naggas gröna områden i kanten. Statistik från SCB visar denna minskning. Grönområden exploateras och byggnader och infrastruktur tar dessa ytor i anspråk. Detta leder till att parker och andra grönområden konstant minskar.
De som främst drabbas är handikappade, äldre och barn som inte så lätt kan ta sig till områden som ligger längre bort. Detta leder även till att luften blir sämre, klimatet råare och blåsigare, det bullrar mer. Undersökningar visar att grönområden betyder oerhört mycket för den fysiska och psykiska hälsan.
Det är framförallt kommunerna som i sin översiktsplanering redovisar hur den framtida markanvändningen ska se ut. I detaljplanen slås den framtida markanvändningen fast. Länsstyrelsen kan anmärka på brister i kommuner- nas översiktsplanering. Sammantaget om man väger in direkta skydd för stadens gröna ytor ser man att detta är ytterst svagt eller obefintligt.
Skydd för att värna biologisk mångfald eller friluftslivet finns men det berör områden som ligger utanför staden eller så måste "påtaglig skada" uppstå för att man i avvägningen mellan exploateringen och bevarande ska avvärja en exploatering mot ett grönområde (2 kap 6 § NRL). I plan- och bygglagen finns inga direkta skydd för gröna områden. I naturvårdslagen regleras skydd av större sammanhängande områden d v s nationalparker, naturreservat, naturvårdsområden, naturminnen, biotopskydd och strand- skyddsområden och få av dessa är direkt tillämpbara på gröna områden i staden. Till viss del har naturvårdslagens skyddsinstitut använts för att skydda gröna områden i städer men det är ett mycket trubbigt instrument.
Riksdagen har tidigare fastlagt mål på detta område t ex att "behovet av gröna områden i tätorter och tätortsnära områden skall tillgodoses i den kommunala planeringen". Detta är ett bra mål, men riksdagen har ett ansvar att även se till att det finns bra hjälpmedel för kommunerna för att ge stadens gröna områden ett bra skydd.
Kompensationsbiotoper
För ett år sedan lade regeringen en proposition om förslag för att förstärka städernas gröna ytor. Detta förslag var inte tillräckligt långtgående. I PBL-utredningen som föregick denna proposition fanns flera goda förslag till förstärkt skydd i bilagorna. Kristdemokraterna påpekade detta redan då. Vi menade då att man bör införa en s k bubbla över storstadsområden. Det vill säga att krav på kompensationsåtgärder måste kunna ställas på en exploatör, att den skada som åsamkas naturen vid exploatering ska kompenseras med ersättningsområden och /eller motsvarande förbättring i ett närliggande område. Möjligheten att ställa krav på kompensationsbiotoper ska föras in i PBL.
Att införa regler om kompensationsbiotoper kan dels leda till större restriktivitet att exploatera värdefulla biotoper, dels leda till ökad kunskap och medvetenhet om känsliga biotoper. Sammantaget kan ett sådant arbetsinstrument leda till att den negativa trenden bryts när det gäller utarmning av biologisk mångfald i framförallt tätortsnära områden.
Genom kravet på kompensation får också den biologiska mångfalden ett ekonomiskt värde i de fall projektet anses tillåtligt vilket bör vägas in i de samhällsekonomiska kalkylerna. Naturligtvis kan kompensationsbiotoper inte komma ifråga för naturområden som inte är ersättningsbara, exempelvis stränder. Frågan om strandskydd berörs närmare nedan.
En utredning bör tillsättas för att utreda hur kompensationsbiotoper kan användas som instrument i samhällsplaneringen. Inriktningen bör framförallt gälla tätortsnära natur, men även mark som kommer ifråga vid infrastruktur- planering.
Ett annat instrument för att skydda grönområden som gröna kilar och gröna bälten, vilka kanske inte alltid har höga naturkvaliteter, men som har en stor betydelse för spridningen inom ett ekosystem är att skapa ett skydds- institut som i styrka ligger mellan nationalstadspark och andra skydds- bestämmelser. En modell för att hitta fram till detta skyddsinstitut kan vara att det ska krävas två fullmäktigebeslut med ett val emellan innan en exploa- tering av ett område, som enligt den kommunala översiktsplanen ska vara skyddat, blir verkställt.
Nationalstadspark
Ett bra exempel på försök att skapa ett skyddsinstitut för att värna stadens gröna ytor är skyddet av Ulriksdal-Haga- Brunnsviken-Djurgården. I lagtexten om nationalstadsparken sägs att " ny bebyggelse och nya anläggningar får komma till stånd och åtgärder vidtagas om det kan ske utan intrång i parklandskap eller naturmiljö och utan att det historiska landskapets natur- och kulturvärden i övrigt skadas" (3 kap § 7 NRL). Jordbruksutskottet underströk i sitt betänkande att "behovet av skydd för områdets utomordentliga miljövärden vad avser natur- och kulturmiljö samt stadsbild bör överordnas exploateringsintresset". Vidare betonade regeringen att särskild hänsyn ska tas till de krav som området ställer vid utformning av Norra länken med anslutningar.
Med facit i hand visar det sig att nationalstadsparken har fått ett alldeles för svagt skydd. Detta är idag det område där det råder störst aktivitet vad gäller exploatering av både byggnader och vägar. Enligt detaljplanerna kommer även Norra länkens tunnel att mynna ut mitt i nationalstadsparken. Motorvägen kommer att fungera som en barriär mellan nationalstadsparkens olika delar, och det rörliga friluftslivet kommer att få vandra över motorvägar för att nå parkens olika delar.
Ett syfte med lagen var att skydda riksintressanta natur- och kulturmiljöer. Syftet har ändrats och nu blivit en lag som används som miljöalibi för att ytterligare få exploatera i området med en bibehållen grön stämpel.
Det är uppenbart att regeringen i sitt kommande förslag till ny miljölag- stiftning måste utforma densamma så att skyddet stärks för nationalstads- parken och därvidlag förslagsvis använda det skyddsinstitut som finns i naturvårdslagen. Det skulle innebära att man jämställer skyddet för national- park med nationalstadspark. Namnet låter idag förvirrande lika men skyddet är mycket olika.
Samband stad och land
Framtidens stadsplanering måste vara byggd på ekologiska principer, med ett uthålligt nyttjande av mark och vatten. Det innebär bl a en stad med lokala kretslopp av t ex vatten och komposterbart avfall, en stad som samverkar med sitt omland. I detta perspektiv får städernas oexploaterade mark ökad betydelse och det gröna i städerna blir en resurs som måste planeras med stor kunskap och medvetenhet. Frågan om kretsloppet stad-land utvecklas närmare i en separat motion.
Vikten av ett starkare samband mellan stadsmiljön och landsbygdsmiljön betonas i den policy för rumslig utveckling "European Spatial Development Policy" (ESDP) som antogs av EU:s planministrar i Leipzig i september 1994. Närheten till sådan "landsbygdsnatur" betyder mycket för att öka trivseln.
En särskild summa pengar till tätortsnära jord- och skogsbruk bör därför avsättas. Lämpligen bör medel kunna användas från den miljardsatsning regeringen tänker göra för att ställa om samhället i ekologisk riktning. Detta tills en mer långsiktig finansiering är ordnad.
Strandskyddet
På senare tid har ett antal domar i regeringsrätten gett anledning till diskussion om naturvårdslagstiftningen har tillräcklig styrka. Exempelvis har enskilda markägare fått rätt att bebygga strandtomter i riksintressanta områden i strid med regeringens och Naturvårdsverkets linje.
Regeringsrätten grundar sitt beslut på den s k proportionalitetsprincipen i Europakonventionen. Det innebär i princip att det allmänna endast kan göra inskränkningar i den enskildes rätt att använda sin egendom om det är bevisat att det allmänna vinner mer på inskränkningen än vad fastighets- ägaren förlorar.
I förlängningen kan detta innebära att strandskyddet hotas. I det enskilda fallet kan markägaren alltid påvisa att han förlorar mer på en inskränkning än vad det allmänna vinner. Därmed går helhetssynen förlorad. Vad blir till sist kvar att skydda?
Den avvägning som ska ske mellan den enskildes intressen kontra det allmännas, bör göras så att det aldrig kan bli fråga om exploatering av strandtomt i riksintressanta områden i tätorts närhet eller i övrigt tätbefolkade regioner.
Regeringen bör följa händelseutvecklingen noga och ta initiativ till lagänd- ring om detta skulle visa sig nödvändigt.
Hur värdera biologisk mångfald?
Vikten av att använda ekonomiska styrmedel och att inkludera omkostnaderna för miljöförstöring i den miljöstörande verksamheten har understrukits i flera politiska beslut, exempelvis i strategin för biologisk mångfald. Där läggs fast att det föreligger marknadsbrister i form av "de ekonomiska systemens oförmåga att värdera de kostnader som förlust av arter och ekosystem för med sig och att värdesätta den potentiella nyttan som gener, arter och ekosystem kan ha för tredje man eller kommande generationer".
När negativ påverkan inte kostar något finns en tendens att inte ta hänsyn till den. Detta gäller även biologisk mångfald och biologiska resurser. Det är viktigt att slå fast att förlust av biologisk mångfald är att betrakta som ett allvarligt miljöproblem.
En utredning bör tillsättas för att finna principer och metoder för hur monetär värdering av biologisk mångfald kan tillämpas i olika situationer i syfte att internalisera miljökostnader. Under rubriken Handel med utrotnings- hotade växter och djur (6), återkommer ett exempel på detta.
Infrastrukturplanering
Sektorsmyndigheterna Vägverket, Banverket och NUTEK bör utveckla kriterier för lokalisering av respektive anläggningstyp så att nödvändig hänsyn till biologisk mångfald tas. Exempelvis bör det självklart undvikas att över huvud taget planera in vägar i landskapsavsnitt där höga natur- och kulturvärden är identifierade eller har lagskydd.
Nämnda myndigheter bör också utarbeta planer för hur biologisk mångfald kan utökas på deras marker. Exempel är utnyttjande av kraftledningsgator för viltvård och slåtter av vägkanter för att gynna hotade ängsblommor.
Handel med utrotningshotade växter och djur
Handeln med utrotningshotade växter och djur är ett mycket allvarligt problem. För en del arter kan den illegala handeln bli det som slutligen får arten att helt försvinna. CITES- konventionen (inom FNs ram) förbinder de stater som undertecknat konventionen att bekämpa denna kriminalitet.
Kristdemokraterna har tidigare motionerat i denna fråga. Vi har bl a krävt utökade resurser till arbetet med att bekämpa denna typ av kriminalitet och att en särskild enhet för CITES-kriminalitet skulle upprättas vid Rikskrimi- nalpolisens ekorotel. Detta står vi fortfarande fast vid.
I Finland bekämpas CITES-kriminalitet av detta slag med höga böter. Under 1995 fastställde Miljöministeriet penningvärdet för djur och växter som är skyddade enligt naturskyddslagen. I allvarliga fall utdöms fängelse. Arternas värde är framräknat bland annat efter deras förnyelseförmåga (ju mer långsamt en art förökar sig desto dyrare böter) och artens utbredning i Finland jämfört med totala utbredningen.
Sverige bör ta lärdom av Finland och på ett liknande sätt värdera sina hotade arter. Dryga böter är avskräckande.
Ett hållbart nyttjande av skogen
Hälften av landets hotade arter, dvs ca 1700, finns i skogen. I den landstudie som genomförts framkommer de allvarligaste bristerna för upprätthållandet av biologisk mångfald i skogslandskapet - brist på död och döende ved, inblandning av värdefullt lövinslag, brandhärjade ytor och orörd produktiv skogsmark (naturskogar). När det gäller förekomst av död ved i den brukade skogen kommer det alltid att vara en bristvara jämfört med i ett orört landskap. Den inneboende konflikten mellan att producera och skörda största möjliga mängd virke och samtidigt spara död ved är oundviklig. I dag gäller att över 95 % av den produktiva skogsmarken i Sverige är påverkad av skogsbruk.
Naturhänsynen i skogsbruket har ökat
I den nya skogsvårdslagen som började gälla från 1994 är för första gången produktionsmålet och miljömålet jämställt. Ekologisk landskapsplanering och "gröna skogsbruksplaner" införs för närvarande inom stora delar av svenskt skogsbruk.
I slutet av 80-talet och början av 90-talet genomförde Skogsstyrelsen en uppföljning. I den visade det sig att 75 % av arealen sköttes med tillräcklig naturhänsyn. Skogsbolagen själva har också genomfört studier. MoDo fann att deras andel "godkända" hyggen ökat från 35 % 1988 till 81 % 1993. Hänsynen brast dock när det gällde småbiotoper som surdråg, branter och bäckar. Assi Domän redovisar att skadorna minskat på vissa biotoper såsom hällmarker, men att de ökat i raviner, alkärr och surdråg. Det står klart att naturhänsynen måste förbättras ytterligare.
Inom en nära framtid kan det bli aktuellt med miljöcertifiering av skogsbruket. Det svenska miljömärkningssystemet kommer att ansluta sig till det internationella Forest Stewardship Council´s (FSC) riktlinjer. Miljöcertifieringen är ett viktigt redskap för att säkra ett skogsbruk som bedrivs med tillräcklig naturhänsyn.
Men det räcker inte med att miljöanpassa skogsbruket om den biologiska mångfalden skall kunna räddas. Strategin för att rädda den biologiska mång- falden i skogen måste omfatta både fler och representativa naturskyddade stora områden, många små reservat (biotopskydd) och naturhänsyn i produk- tionsskogen.
Biotopskyddet
Biotopskyddet (skydd av mindre områden upp till 5 ha) infördes 1992. Sedan detta år bedrivs det på de regionala skogsvårdsstyrelserna en inventering av nyckelbiotoper. Den skall vara klar 1997. Biotopskyddet har tillämpats sedan 1994 och några hundra biotoper är nu skyddade. Enligt intentionerna är det meningen att 10 000 nyckelbiotoper skall skyddas inom fem år! Anledningen till att biotopskyddet inte kommit till mer användning beror förutom på att inventeringen inte är klar också på att medlen för att betala ut ersättning kraftigt understiger behovet.
I sin aktionsplan räknar Skogsstyrelsen med att det behövs mellan 2 och 4 miljarder kronor för ett fullständigt genomförande av biotopskyddet. Då skulle ca 70 000 till 80 000 objekt få skydd (ca 1 procent av skogsmarken). Det står tämligen klart att resurserna till genomförande av biotopskyddet måste förstärkas avsevärt i framtiden. Med nuvarande anslag och hur det hanteras, kommer det att ta mellan 100 och 200 år att skydda dessa områden.
Enligt förarbetena till nuvarande skogsvårdslag var det tänkt att skogs- ägaren skulle tåla en inskränkning motsvarande ca 10 % av det totala ekonomiska värdet för den "berörda delen". Skogsstyrelsen har tolkat detta som att endast mindre områden om ca 0,5-1 ha kan skyddas utan krav på ersättning. Pengarna tar därför slut onödigt snabbt eftersom högre belopp betalas ut än för motsvarande typ av mark när den ersätts av naturvårds- myndigheterna. Denna fråga borde myndigheterna själva kunna lösa på ett kostnadseffektivt sätt.
Fridlysning av habitat?
Ett grundläggande problem är att fridlysningsbestämmelserna inte ger något skydd för arternas livsmiljöer. Det är förbjudet att plocka och bryta ex vis hotade orkidéer, medan det däremot är fullständigt fritt fram att ödelägga artens livsmiljö ex vis inom samhällsplaneringen (infrastrukturanläggning etc). Fridlysningsbestämmelserna är därför i allra högsta grad ett trubbigt instrument.
Naturvårdsverket föreslår i sin aktionsplan därför att det bör införas skydd för fridlysta arters habitat (artens levnadsplats). Detta är ett angeläget förslag som bör införas i naturvårdslagstiftningen med prioritet.
Naturreservat - skydd av de återstående naturskogarna
I en internationell jämförelse har Sverige en mycket låg andel skyddad skog. Om Sverige ska kunna agera trovärdigt i internationella sammanhang vad gäller krav på globala mål för skydd av biologisk mångfald, måste vi själva gå före med gott exempel. Dessutom fyller nuvarande naturreservat och nationalparker på skogsmark långt ifrån grundläggande krav på representativitet av olika skogsbiotoper, olika successionsstadier och geografisk spridning inom Sverige. Som exempel kan nämnas att i Norrbotten är 9,26 % av skogsmarken fredad medan i Östergötland endast 0,09 % skyddats. Endast den fjällnära skogen kan anses tillfredsställande skyddad. Om man undantar den fjällnära skogen, är endast ca 0,5 % av den produktiva skogsmarksarealen skyddad i reservat.
Det saknas en genomarbetad plan för skyddet av skogsmark. I brist på en sådan fungerar reservatsavsättandet idag mer som en akutmottagning när skogsägaren hotar med slutavverkning än som en framåtsyftande strategi. Genom EU-medlemskapet genomförs för närvarande en anslutning till Natura 2000, som är ett nätverk av naturskyddade områden i hela Europa. Det föranleds av ett direktiv från 1992 (EC Directive om the Conservation of Natural Habitats and of Wild Flora and Fauna, 92/43/EEC) som alla medlemsländer har att rätta sig efter. Men även här är det svårt att agera i avsaknad av en ordentlig svensk reservatsstrategi och dessutom saknas pengar och personal.
Behovet av att skydda produktiv skog i framförallt södra Sverige och i Norrlands kustregion är akut. Nu avverkas de sista återstående naturskogarna (skog som är mycket litet påverkad av skogsbruk) i snabb takt. Här handlar det om biotoper där det inte är realistiskt att tala om möjligheten av att ersätta med kompensationsbiotoper (se avsnitt 3.1 ovan). Den utarmning som sker genom avverkning av skyddsvärda skogar är irreversibel - det kan hand- la om 500 till 1000 år innan motsvarande naturvärden kan byggas upp igen.
Exempel där avverkningshot är för dörren är Tjåberget i Orsa kommun, Bergeskogen i Jämtland och Njakafjället i Västerbotten.
Vart tog 5-procentsmålet vägen?
Idag är det svårt att veta hur mycket skog som behöver avsättas för att klara existerande arters fortlevnad i skogsekosystemen. Men redan när "gammelskogen" endast täcker 20 % av landskapet ökar avståndet mellan de kvarvarande bestånden exponentiellt. Beroende på vilken art det är fråga om varierar den punkt på en glidande skala där arten inte längre kan reproducera sig och fortleva långsiktigt (tröskelvärdet). Inom flera regioner har man troligen redan passerat kritiska tröskelvärden för flera arters behov av gammal skog.
En målsättning för den nya skogspolitiken var dock att 5 % av skogs- marken i hela landet bör vara undantagen från skogsbruk inom en period på 30 år. Men 5-procentsmålet finns nu varken nämnt i Skogsstyrelsens aktions- plan eller i Naturvårdsverkets slutliga version av aktionsplan för biologisk mångfald. Detta är anmärkningsvärt. Det är kristdemokraternas bestämda uppfattning att 5-procentsmålet måste bibehållas och ingå i utarbetandet av en naturreservatsstrategi. Denna nivå bestämdes ursprungligen som en miniminivå i de fall skogsbruket skulle klara att fullt ut efterleva nödvändig naturhänsyn i den brukade skogen. I annat fall skulle en högre andel av skogen utanför den fjällnära skogen skyddas.
I detta sammanhang vill vi också slå fast att kostnaden för naturreservats- avsättning måste ligga på staten. Skogsnäringen ska däremot ta ansvar för en miljöanpassning av skogsbruket. Socialdemokraterna har vid olika tillfällen antytt att det skulle vara motiverat med särskilda avgifter eller skatter på skogsnäringen för att på den vägen få in medel till naturreservatsavsättande. Men det är ett allmänintresse, snarare än ett branschintresse att bevara skyddsvärd skog. Det skulle dessutom bli orimliga skillnader mellan ansvaret för den biologiska mångfalden inom jordbruksnäringen och skogsnäringen. Medan bidrag utbetalas för naturvård inom jordbruket skulle tvärtom skogsbruket beskattas extra.
Det kan dock finnas anledning att diskutera skogsnäringens kostnads- ansvar för biotopskyddet. Eventuellt bör skogsnäringen som helhet ta ett ansvar för finansieringen av biotopskydd. Detta bör diskuteras närmare med parter för skogsnäringen, stat och kommun.
Pröva frågan om moratorium
Ett stort antal forskare har offentligt krävt ett femårigt moratorium - dvs ett frivilligt avverkningsstopp för hotade naturskogar under minst fem år medan ersättningsfrågorna kan lösas. Det är enligt forskarna nödvändigt att moratoriet omfattar dels nyckelbiotoper, dels fjällnära skogar och dels övriga kvarvarande naturskogar. Dessa områden ska inte få avverkas innan en genomtänkt plan för naturreservatsavsättning utarbetats är deras tanke. Det finns all anledning att pröva denna fråga.
Det behövs framförallt snabba och positiva signaler från riksdag och regering om att resurserna för framtida reservat på skogsmark kommer att öka väsentligt. Kristdemokraterna föreslår för nästa budgetår att ytterligare 35 miljoner kronor avsätts utöver det regeringen föreslår. Denna fråga utvecklas ytterligare i Kristdemokraternas miljömotion.
Sjöar, vattendrag samt Östersjön och västerhavet
Hoten mot våra vattenekosystem utgörs framförallt av tillförseln av föroreningar. Sjöar och vattendrag hotas av försurning, övergödning, tungmetaller och organiska miljögifter. Ett stort problem när det gäller sötvatten är också de omfattande regleringar som utförts. Det gäller både sjösänkningar och reglering av älvar och åar för att utvinna vattenkraft. Dessa ingrepp har slagit ut många av de genetiskt unika lax- och havsöringstammar som är knutna till enskilda vattendrag. Regleringen har också inneburit att en stor del av strandfloran, bottenvegetationen och bottenfaunan eliminerats. Det är i detta perspektiv de sista outbyggda älvarna ska ses. Därför kan inte Kristdemokraterna acceptera ytterligare utbyggnad av vattenkraft. Värdet av dessa få återstående opåverkade ekosystem är oersättligt.
Också västerhavet och Östersjön påverkas i hög grad av övergödning och miljögifter. Utbredningen av döda bottnar och dåliga syrgasförhållanden i större havsdjup har särskilt påverkat torskbeståndet.
Hotade arter finns i både söt-, kust- och utsjövatten. I sötvatten kan nämnas vårlekande siklöja och mal, i kustvatten smörbult och havsnejonöga och i Östersjön lax, ål och torsk. I Östersjön är också tumlaren starkt hotad. En omfattande jakt under 1700- och 1800-talet decimerade detta bestånd kraftigt. Därefter tog miljögifternas påverkan vid. Det största hotet idag är vissa fiskemetoder.
I enlighet med konventionen om biologisk mångfald ska Sverige tillse att den nu förekommande variationen av fisk- och skaldjurssamhällen, de nu naturligt förekommande fiskarterna samt den idag förekommande genetiska variationen inom dessa arter, bevaras.
Bevarande av biologisk mångfald i sjöar och vattendrag
Inför ej främmande arter
Målsättningen inom fiskevårdsarbetet måste styras över från att i första hand vara inriktat på ökat uttag till att också bevara den biologiska mångfalden. Ett exempel på problem är odling och spridning av för landet främmande arter/stammar/gener, som negativt kan påverka den naturliga fiskfaunan och den biologiska mångfalden i övrigt. Som exempel kan nämnas att inplantering av sik har en tydlig tendens att tränga bort den naturligt förekommande rödingen. Det är därför önskvärt att kompensationsutsättning och förstärkningsutsättning av odlad fisk begränsas i så hög grad som möjligt till förmån för insatser som stärker den naturligt reproducerande fisken.
Inplantering av fisk i fisktomma sjöar är också ett stort problem. I dessa vatten finns många gånger arter av kräftdjur etc som inte kan existera i fisk- sjöar. Dessa djur är livsviktiga för vissa simänders ungfåglar, ex vis alfågel.
En översyn av gällande författningar med syfte att minska riskerna för spridning av för landet och regionen främmande fiskarter/stammar och andra organismer behövs. Det är nödvändigt med större restriktivitet i dessa frågor.
Restaurera förstörda livsmiljöer
Omprövning av vattendomar för att garantera minitappning på en för fisken acceptabel nivå, är en prioriterad åtgärd. Vid omprövning bör miljön i det reglerade vattendraget återställas så att den biologiska mångfalden kan öka så långt det är möjligt. Detta bör finansieras av vattenregleringsföretagen.
Annan påverkan som stört vattendrag är täckdikning, flottledsrensning, m fl rensningsföretag. Genom återställnings- och biotopvårdsåtgärder kan många av dessa skadade vatten återställas till en ursprunglig nivå.
Kalkning och åtgärder för att minska övergödning på sjöar är andra typer av åtgärder som måste fortgå i oförminskad utsträckning. Den föreslagna neddragningen av anslaget till kalkningsåtgärder är helt oacceptabel. Istället bör kalkningsverksamheten öka för att återställa skador i sjöar med viss påverkan som idag inte kalkas. Försurning och övergödning är idag det största hotet mot den biologiska mångfalden i dessa ekosystem.
Särskilt skydd för viktiga lokaler för unika fiskstammar
Områden som hyser genetiskt unika stammar av en fiskart eller hotade arter bör ges förstärkt skydd. Identifierade skyddsvärda lokaler behöver pekas ut i den kommunala översiktsplanen och skyddas mot olika typer av negativ påverkan.
Kust- och utsjövatten, hållbart fiske
Östersjöns avrinningsområde omfattar inte mindre än 14 länder med sammanlagt 85 miljoner människor. Av dessa bor ca 70 % i städer. I en studie som utförts av Beijerinstitutet har man konstaterat att konsumtionen av fisk är betydligt större än vad Östersjön förmår producera. Vårt sätt att utnyttja havsresurserna innebär att det egentligen skulle behövas 6-7 Östersjöar till.
Det ligger i hög grad i fiskets eget intresse att de naturliga ekosystemen och därmed den biologiska mångfalden bevaras. Den grundläggande prin- cipen för ett uthålligt fiske är att resursutnyttjandet inte överstiger ekosyste- mens produktionsförmåga. Men övervägande delen av de ekonomiskt betydelsefulla bottenfiskbestånden i såväl Östersjön som västerhavet exploa- teras på nivåer som överstiger det som kan ge ett optimalt, uthålligt fiske. Större kvantiteter fisk tas upp än vad som årligen tillförs i form av rekryte- rande fisk.
För exempelvis torsk har nytillskottet av ungfisk varit under genomsnittet under flera år. Detta på grund av misslyckad fortplantning till följd av för dåliga syreförhållanden i djupvattnen. Överfisket på torsk har medfört att antalet torskar 4 år och äldre i Nordsjön har minskat från 57 miljoner 1970 till 8 miljoner 1994. Motsvarande siffror för Östersjötorsk är 550 miljoner 1984 och 87 miljoner 1994. Då torsk har exempelvis sill i sin diet har detta inneburit att mängden sill/skarpsill ökat. Det är nödvändigt att internationellt verka för att kvoterna för fångst av torsk minskar tills dess att nytillskottet av ungfisk radikalt förbättras.
För den vilda Östersjölaxen är läget än värre. Idag består 90 % av laxen i Östersjön av odlad lax. Om inte ett tillfälligt internationellt fångststopp för laxfiske till havs införs, är risken att den vilda laxen utrotas inom loppet av några år. Sverige måste med kraft verka för detta. Skall något laxfiske i över huvud taget accepteras bör det endast omfatta kustnära fiske intill de älvar där odlad lax går till. Den vilda laxen har drabbats hårt av utbyggnaden av vattenkraft som gjort att den mist de flesta av sina lekbottnar. Till detta kommer föroreningar och den mystiska yngelsjukdomen M74. Det är denna sjukdom som är avgörande för behovet av ett fångststopp. Den genetiska variationen hos vildlaxen är nödvändig för att på sikt att kunna upprätthålla odlingen av lax. Den odlade laxen är nämligen genetiskt mycket utarmad. Detta på grund av att man ursprungligen använde sig av endast ett fåtal individer som avelsdjur. De program för bevarande av den vilda Östersjö- laxen som utarbetats av Fiskeriverket måste följas och ges politiskt stöd.
Bifångsten i fisket, med olika typer av garn, utgör ett problem för flera av Östersjöns däggdjur. Särskilt allvarligt är läget för tumlaren. Sättgarn för bottenlevande fisk svarar för 80 % av alla bifångster av tumlare. Under årens lopp har fiskeredskapen förbättrats så att bifångst av säl/ sälkutar minskat betydligt. Fiskemetoderna för att undvika att tumlaren fastnar måste utvecklas snabbt. I annat fall får vi räkna med att denna art utrotas. Idag består beståndet av tumlare endast av ca 1200 djur.
En utveckling av selektiva fångstmetoder är ytterst angelägen.
Fiskemetoder som störs av eller allvarligt skadar marina däggdjur eller fåglar måste utvecklas. Dessutom måste fiskemetoder som medför oaccep- tabelt stora fångster av icke målarter, som ofta ger fångster som till stora delar utgörs av fisk eller skaldjur som inte uppnått laglig fångststorlek, upphöra så fort som möjligt.
Marina reservat
Om Östersjöns djur och växter ska ha en chans att överleva måste fler områden skyddas. Naturvårdsverket har presenterat ett antal skyddsvärda kust- och havsområden. Helsingforskonventionen fick 1993 ett tillägg som medger att "naturreservat" ska/bör kunna inrättas i kust- och marin miljö. WWF presenterade inför miljöministrarnas möte (de 9 runt Östersjön) under 1995, ett förslag till skydd för 63 områden runt Östersjön. Detta förslag accepterades. De områden som gäller för Sveriges del bör snarast förklaras för fredade. Skyddsplaner behöver utarbetas och övervakning för att se till att skyddet efterlevs säkras.
Kunskapen brister vad gäller förekomst och omfattning av nyckelbiotoper för fisk- och skaldjursbestånd och miljötillståndet i dessa. Parallellt med inrättandet av nu kartlagda värdefulla marina miljöer måste kartläggning och inventering av livsmiljöer särskilt viktiga för fisk och skaldjur fortgå.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär en redovisning av Sveriges efterlevnad av Bernkonventionen, Bonnkonventionen, våtmarkskonventionen, fågelskyddsdirektivet och habitatdirektivet,
2. att riksdagen beslutar om sådan ändring i naturresurslagen att det klart framgår att biologisk mångfald anges som ett intresse,1
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om miljökvalitetsnormer i den kommande miljöbalken,
4. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om hur kompensationsbiotoper kan användas som instrument i samhällsplaneringen,1
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stärkt skyddsinstitut för grönområden i tätort,1
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stärkt skydd för nationalstadsparken,1
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ur regeringens program för utveckling av ett ekologiskt hållbart samhälle anvisa en summa pengar till tätortsnära jord- och skogsbruk,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om strandskydd,
9. att riksdagen hos regeringen begär en utredning för att finna principer och metoder för hur en monetär värdering av biologisk mångfald kan tillämpas,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om infrastrukturplanering,2
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör ta lärdom av Finland i arbetet för att skydda hotade arter,
12. att riksdagen beslutar om sådan ändring i naturvårdslagstiftningen att det framgår att fridlysta arters habitat skall få ett skydd,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utarbeta en svensk naturreservatsstrategi,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att 5-procentsmålet måste bibehållas och ingå i utarbetandet av en naturreservatsstrategi,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att pröva frågan om ett femårigt moratorium för avverkning av hotade naturskogar,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om införsel av främmande fiskarter/stammar,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om omprövning av vattendomar,1
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kalkning,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om särskilt skydd för viktiga lokaler för unika fiskstammar,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att internationellt verka för att kvoterna för fångst av torsk minskar,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att internationellt verka för ett tillfälligt fångststopp för laxfiske till havs,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utveckling av selektiva fångstmetoder,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om marina reservat.
Stockholm den 7 oktober 1996
Dan Ericsson (kd)
Ulf Björklund (kd) Rose-Marie Frebran (kd) Holger Gustafsson (kd) Göran Hägglund (kd) Mats Odell (kd) Michael Stjernström (kd)
1 Yrkandena 2, 4-6 och 17 hänvisade till BoU.
2 Yrkande 10 hänvisat till TU.