av Peter Weibull Bernström och Ingvar Eriksson (m)
Anläggning av våtmarker
Sverige har i flera internationella konventioner och
åtaganden, bl.a. Helsingforskonventionen (HELCOM),
Nordsjökonferensen och
Ronnebykonferensen/Östersjödeklarationen förbundit sig att
medverka till kraftiga reduktioner av föroreningen av havet.
Vår nationella målsättning är enligt riksdagsbeslut att transporten av kväve
och fosfor från landbaserade källor till haven skall minskas med 50 procent
under tidsperioden 1985-1995.
För att minska markläckaget till vattendrag från jordbruksmark har
lantbruket sedan flera år ålagts ett antal krav som också genomförts. Trots
detta kan inte de västskånska vattendragsförbunden skönja någon säkerställd
minskning av kvävetransporterna till havet. De variationer som kan utläsas i
statistiken är huvudsakligen avhängiga av nederbördsmängderna.
Anläggning av våtmarker
och skyddszoner för att
uppnå kvävemålet
Två metoder som under senare år förts fram som
kostnadseffektiva är dels anläggningar av olika typer av
våtmarker och dammar och dels skyddszoner längs
vattendragen, där marken inte gödslas eller bearbetas.
Genom vattendragsorganisationernas mångåriga arbete i
västra Skåne och de utredningar och analyser som utförts, har
man kommit till slutsatsen att anläggning av dammar,
våtmarker och skyddszoner är de mest attraktiva och
kostnadseffektiva åtgärderna.
Våtmarker
kostnadseffektiva
kvävefällor
Kostnaden för att anlägga våtmarker och småvatten är lägre
per reducerat kg kväve och fosfor än i ett konventionellt
reningsverk. Därför bör kommunerna ges möjligheten att
själva välja den mest kostnadseffektiva metoden. Om
kommunen således finner att kvävereduktion i en våtmark är
billigare än att bygga ett nytt reningsverk för att eliminera en
viss mängd kväve, så skall de ha möjligheten att anlägga en
våtmark i stället för att av länsstyrelsen åläggas bygga
reningsverk.
Västskånska
vattenavrinningsområdena
skiljer sig från övriga
Sveriges
De västskånska vattenavrinningsområdena har flera
egenskaper som skiljer sig från större delen av övriga
Sveriges vattendrag och som gör dem lämpliga för denna typ
av närsaltreducerande åtgärder. Bland dessa kan nämnas:
- Hög nitratbelastning - ger hög denitrifikationspotential.
- Milt klimat och längre perioder mellan tjälad mark och sådd resp skörd.
- Mycket hög andel utdikade sjöar och våtmarker. Endast ca 10 procent av
ursprunglig vattenhållande kapacitet återstår.
- Vattnets väg till havet är kort.
- Det är generellt billigt att åtgärda föroreningar där de är stora.
Erfarenheter från Danmark
I Danmark, som kan ses som ett föredöme på detta område
och vars förhållanden liknar de västskånska, har man sedan
1989 haft ett statligt program med nationella medel på 100-
150 miljoner danska kronor/år för "naturgenopretning",
d.v.s. återupprättande av förstörd natur. Cirka 40 procent av
dessa medel har gått till just våtmarker och dammar.
Andra fördelar med
våtmarker och skyddszoner
- Ökad vattenmagasinerande förmåga i landskapet.
- Ökad biologisk mångfald.
- Värde för friluftslivet.
- Bättre tillgång på vatten för bevattning.
- Recirkulering av närsalter.
Kostnadsberäkning för
åtgärder för att nå en
halvering av kväve till hav
En sammanställning av de västskånska
vattendragsförbundens åtgärdsprogram för att uppnå
riksdagens reduktionsmål på 50 procent enligt ovan och
kostnaderna för dessa ger en kostnadsbild på totalt mellan en
halv och en miljard kronor fördelad på 15-20 år. Detta är
kostnader som ligger utanför vattendragsorganisationernas
och kommunernas förmåga att ensamma bära. En betydande
medfinansiering från statens sida är nödvändig för att kunna
genomföra dessa åtgärdsprogram.
Förenkla regelverken
Det är viktigt att miljöstöden verkligen används där de gör
störst nytta ur miljösynpunkt. Det är tveksamt om så
verkligen är fallet i dag, då man betraktar regelverket för
miljö- och kulturstöd under innevarande år. Reglerna för hur
miljöstödet får användas för anläggande av våtmarker och
smådammar är inte ändamålsenliga.
Således får exempelvis inte stöd utbetalas om småvatten anläggs på
betesmark. Ej heller får vattnet användas för bevattning och dammvall får ej
anläggas. EU:s regelverk betonar inte tillräckligt värdet av kvävereduktion i
sin i övrigt positiva syn på våtmarker och småvatten. Medel utgår inte för
anläggningskostnaden av en våtmark, utan endast som en årlig
markintrångsersättning i 20 år.
Reglerna måste ändras så att de blir mera ändamålsenliga och blir ett
positivt incitament för markägaren att anlägga och medfinansiera våtmarker
och småvatten. Anläggning på betesmark måste vara väl så effektiv och
attraktiv som en anläggning på annan mark ur kvävereduktionssynpunkt.
Försiktig bevattning från ett småvatten kan knappast utgöra någon nackdel,
eftersom näringsämnena på så sätt återförs till grödan. Dessutom måste
reglerna ändras så att hjälp till anläggningskostnaden kan utgå.
Många av dessa regler utgår från EU, vilka Sverige bör arbeta aktivt för att
ändra.
EU:s miljöstöd
Inom ramen för vad regeringen ansett att Sverige bör utnyttja
av EU:s miljöstöd, har enligt uppgift från
Jordbruksdepartementet ca 20 miljoner kronor av totalt ca
1 500 miljoner kronor avsatts för anläggande av våtmarker.
Endast en mindre del av dessa medel för våtmarker är
destinerade till Skåne.
Av de medel för miljöstöd i jordbruket som Sverige har förhandlat sig till i
EU om totalt 2 800 miljoner kronor, utnyttjas hittilldags endast cirka hälften.
Denna andel måste ökas.
En bättre samordning mellan Jordbruksdepartementet och Miljödeparte-
mentet hade möjligen inneburit en effektivare användning av de tyvärr
begränsade miljöstödsmedel som vi tar hem från EU.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nödvändigheten av att regler avseende anläggning av våtmarker
och av småvatten får en ändamålsenligare utformning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av att inom EU arbeta för ändrade regler vad avser
våtmarker,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om möjlighet att medfinansiera anläggande av våtmarker och
småvatten,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att kommunerna bör få möjlighet att anlägga våtmarker i stället
för att bygga reningsverk.