Varje gång en familj kokar middag på kärnkraftsel produceras lika mycket plutonium som förslår att ta livet av familjen.
Hannes Alfvén
Pluto - dödens gud
Kärnfysikprofessorn och nobelpristagaren Hannes Alfvén gjorde en helomvändning ang kärnkraften, när han arbetade i USA. Kärnkraftens radioaktiva avfall med bl.a. plutonium menade han var dödens gift. Fullt riktigt står Pluto för dödens gud. Ett mikrogram, en miljondels, gram plutonium är dödande om det inandas och sätter sig i lungan. Detta gift produceras varje dag - år ut och år in i kärnkraftsreaktorn. Tala om dödlig tillväxt!
Livshotet
Farorna med kärnavfallet och avfallslagringen kan i princip inte värderas. Trots förvaringens faror med läckage, attentat, materialets utnyttjande som framtida terrorvapen m.m. och förvar under ofattbara tidsrymder, upplever vi dessa risker som icke jämförbara med den potentiella kärnkraftsolyckan som kan ske i Sverige. För oss miljöpartister är det helt obegripligt hur någon politiker kan ta ansvar för att driva kärnkraftverken vidare. Ozonhål, växthuseffekt - de är globala problem som alla nationer skall ta ansvar för. Men en svensk kärnkraftsolycka är enbart de svenska Ja-politikernas ansvar. Hur kan man någonsin ta det ansvaret bara för att tillfredsställa den här generationens krav på bekvämlighet och standard? Eller när upplyser Svensk Kärnbränslehantering AB, SKB, om att en 15 grams urankuts om 220 000 Bq (Becquerel) har ökat aktiviteten, när den förbrukats i reaktorn till 750 miljarder Bq, och kallas för använt kärnbränsle? Det låter så oskyldigt. I själva verket är det använda kärnbränslet mer än 3 miljoner gånger så radioaktivt än tidigare.
Kräftgång
Under kärnkraftens långa inledningsskede 1940-1960 fanns inget avfallsproblem. Utåt existerade inget avfall. Avfallet var eftertraktat och hemligstämplat militärmateriel. Det existerade knappast några avfallsproblem före Rachel Carsons "Tyst vår". Ett forskningsprojekt startades som uppgavs visa hur avfallsfrågan skulle lösas, men bl a i USA fanns ett antal forskare som var kritiska och visade att den påstådda lösningen var ett önsketänkande. Kärnkraftsintressenterna startade då ett nytt projekt som visade en annan och absolut säker metod att ta hand om avfallet. När denna kritiserats ihjäl kom ett nytt förslag som rönte samma öde. Så har kräftgången fortsatt - även i Sverige.
Euforin över kärnkraften på 1950- och 1960-talet då man talade om själv- försörjning med uranbrytning, tungvattenreaktorer och upparbetning, var ett kärnvapenprogram under förklädnad. I Sannäsfjorden i norra Bohuslän planerades en plutoniumfabrik. Denna idé gavs upp först i slutet av 60-talet. Med anledning av Washington Posts uppslag om att Sverige kan montera en atombomb, påminns man osökt om att den svenska kärnkraften var just ämnad för att ta fram en blågul svensk atombomb. 1959 sa riksdagen nej efter en hård kamp av de socialdemokratiska kvinnorna Inga Thorsson och Ulla Lindström, men kärnkraften byggdes ut. Så sent som 1974 planerades 24 reaktorer enligt AKA-utredningen.
Sprickfria berg finns inte
Det fanns en tid - 1970-och 1980-talet - då man talade om att förvara högaktivt kärnavfall i sprickfria berg på 500 meters djup. Men sprickfria berg finns inte. Rabbe Sjöberg, forskare vid Umeå universitet, presenterade 1994 en doktorsavhandling om sprickbildningar, grottor och jordskalv i jordens inre, som visar att det inte existerar sprickfria berg och/eller kan ges någon garanti för att sprickor inte skall uppstå under den oerhört långa tid som ett slutförvar av kärnavfall kräver.
En ännu färskare doktorsavhandling, en kartläggning av berggrunden, presenterades av Dan Nisca, Högskolan i Luleå, den 20 februari 1996. Doktorsavhandlingen visar på nya metoder att hitta sprickor, ett genombrott i forskningen. Dan Nisca har satsat 150 000-200 000 kr av egna medel för att kunna agera som fristående forskare.
NIMBY-syndromet: not in my backyard
Det är märkligt att det är så många som vill fortsätta driva kärnkraften och uttalar sig om att vi inte kan klara oss utan kärnkraft. Ingen har uttalat att den vill ta hand om kärnavfallet. Alla tycks lida av NIMBY-syndromet, dvs not in my backyard - inte på min bakgård. Ingen har kunnat presentera en lösning under dessa dryga 40 år som man forskat på området, inte heller har någon miljökonsekvensbeskrivning, MKB, för världens farligaste gift tagits fram i hela världen. Det verkar med andra ord vara ett hopplöst fall. Ett dyrt experiment för människa och miljö!
Inköp från utlandet och utländskt kärnavfall
Samtidigt vet vi att PreussenElektra och franska kraftbolaget, EDF, köper in sig mer och mer i svensk kraftproduktion. De får därmed också andel i kärnavfallslagren och hotet om förvar i Sverige ökar. EU är en gemensam marknad. Detta har tagits upp flera gånger i EU-sammanhang, och Miljöpartiet har låtit göra en utredning om kärnavfallet från t.ex. Tyskland kan destineras till Sverige. Svaret är ja.
Kärntekniklagen garanterar inte att Sverige slipper utländskt avfall. Tvärtom. Runt årskiftet 94/95 godkändes ett avtal om att utöka lagring av utländskt kärnavfall vid Studsvik "av synnerliga skäl", i enlighet med kärntekniklagen. Det finns i praktiken inget reellt förbud mot slutförvar av utländskt kärnavfall!
Miljöpartiet de gröna kräver ett totalförbud mot utländskt kärnavfall och att detta förbud skrivs in i kärntekniklagen, annars är risken stor att Sverige tvingas ta emot kärnavfall från EU eller att det ändå kan bli verklighet p g a kommersiella orsaker. Vi ifrågasätter starkt Studsvik AB:s tillstånd att föra in ytterligare kärnbränsle för slutförvar. Det kortsiktiga kommersiella intresset skymmer det långsiktiga säkerhetstänkandet.
Processing av utländska restprodukter m m i Västerås
Det allra senaste på den kommersiella fronten är att ABB Atom AB ansökt om att utöka sitt tillstånd i Västerås för att börja processa utländska restprodukter. 1985 förbjöd koncessionsnämnden en liknande ansökan, då det gällde processing av utländska restprodukter i uranåtervinningsanläggningen i Västerås.
Idag kan man återfinna plutonium 239 och 240 samt kobolt 60 på tippen i Skövde efter tidigare synder från hantering vid Ranstads Mineral AB. Askan från Studsvik skickas inte tillbaka till Tyskland utan till RMA för vidarebehandling. Företaget har processat 3 308 kg uran som härstammar från Siemens.
ABB Atom har tillstånd att deponera 50 kg uran på tippen i Västerås årligen. 1996 deponerades 41 kg. I den nya ansökan talas det om special- deponi motsvarande 10 kg uran. Det rimmar dåligt med att det idag blir 41 kg från en produktion av 400 ton medan den sökta produktionen skall ligga på 600 kg avfallshantering.
Det råder olika uppfattningar angående definitionen på kärnavfall och hur lagen skall tolkas, speciellt när det gäller friklassning av lakrester. Det är därför Ranstad Mineral ABB Atoms kärnavfall har undantagits från safeguardkontroll och från kärntekniklagens tillämpningar. Man kringgår lagen och benämner det som något annat.
Hela tiden adderas dessa mängder av kärnavfall till dem som deponerats tidigare och det kan resultera i att man höjer gränsvärdet för alfastrålning för att anpassa den tillåtna strålningen till verkligheten.
Höganrikat bränsle som kan användas till kärnvapen
Den 28 juli 1994 beslutade regeringen och dåvarande miljöminister Görel Thurdin att föra ut 64 bränsleelement från forskningsreaktorn R2 i Studsvik, s k MTR - Material Test Research Reactor Fuel - som lagrats vid Studsvik sedan 1986. MTR-bränslet är höganrikat bränsle av USA-ursprung med en anrikningsgrad av 93 %. Detta är kärnvapenmaterial, som ska återbördas till USA enligt avtal, men amerikanerna protesterar för de har inget slutförvar byggt för ändamålet.
I flera veckor seglade den båt, som inte var ämnad för transport av miljöfarligt avfall, ute på Atlanten i höststormarna som en "Flygande holländare". Sedan tvingades Savannah River i Sydcarolina ta emot avfallet under militärt vapentvång. En skandal. MTR-bränslet är fortfarande ett problem för Studsvik och det är omöjligt för oss i Sverige att lagra det. Det måste föras tillbaka snarast.
Samma sak gäller Studsviks användning av LEU-bränslet som har upp till 20 % uran 235. Hur eller var det skall mellanlagras är inte uttalat. Blir det i CLAB? Jämfört med kärnbränslet i våra reaktorer har detta bränsle en hög halt av radioaktivt uran, mot det "normala" kärnbränslet på 3-5 % uran 235.
Svenskt kärnavfall i England
OKG har skickat 139 907 kg svenskt använt kärnbränsle till Sellafield. Det har förvarats utomhus i "boxar" sedan 80- talet i närheten av havet med dess salt och klorider, som givetvis påverkat "boxarnas" material. Det blir ordentliga svårigheter att ta hand om detta och återsända det i befintligt skick, om så krävs, eftersom man inte vet om bränslestavarna är skadade eller ej. Enligt ursprungligt avtal med BNFL skall kärnavfallet upparbetas och plutoniet samt uranet därefter skickas tillbaka till Sverige. Halva upparbetningen är redan betald av OKG. Men om bränslet skall återtransporteras oupparbetat, måste det först konditioneras. Sverige har, enligt avtalet, ingen rätt att ta hem det i detta skick. I så fall blir det en förhandlingsfråga och BNFL kan kräva full ekonomisk kompensation för konditionering, transport m m.
En ny avfallskonvention diskuteras inom IAEA, varvid även använt kärnbränsle skall ingå - en konvention som rör avfall och använt kärnbränsle. Det finns många frågetecken kring använt kärnbränsle, dess omhändertagande, ursprung och slutdestination. Nu skall varje land ta hand om sitt eget avfall, men hur rimmar det med det uppkomna läget i Sellafield?
I Sverige har vi övergått till direktförvaring i stället för upparbetning och vi har tidigare förhandlat bort vår del i Cogéma-avtalet genom att överlåta det till Tyskland och i gengäld ta hand om MOX-bränsle därifrån. En triangelaffär mellan Frankrike, Tyskland och Sverige. Frågan är sålunda om kärnavfallet skall tas hem eller om Sverige skall omförhandla avtalet med BNFL.
Capture of regulator - förhållandet mellan myndighet och kärnkraftsägare
Riksrevisionsverket, RRV, varnar för risken "Capture of regulator". Rågången mellan reaktorinnehavare och tillsynsmyndighet är en grundbult i det svenska systemet för att hantera kärnavfallet. I RRV 1995:22 Producentansvar och statlig tillsyn tar verket upp hur detta kan undvikas bl a genom att
* tydliggöra att myndigheten måste upprätthålla förtroendet som oberoende instans,
* göra personalen medveten om riskerna med ett för nära samarbete med tillsynsobjektet. Det gäller även medvetenhet om de attityder och värderingar som styr myndighetens arbete,
* planera för rotation av personalen efter ett antal år,
* skydda säkerhetsmyndigheten från otillbörlig påverkan t ex genom att inte ge myndigheten uppgifter som ökar risken för sammanblandning med tillsynsobjektet eller som gör det svårare att behålla distans och oberoende. Det gäller även myndigheternas löpande arbete, t ex att inte göra sig beroende av informationsmaterial, undersökningsdata, samåkning eller annat stöd från tillsynsobjektet.
Vid informationsmöten för allmänheten runt om i landet inför ev. förstudier har myndigheterna SKI och SSI upplevts vara i sällskap med SKB, varför lokalbefolkningen inte kunnat göra skillnad på dem utan trott att de olika tjänstemännen haft samma roll och stått för samma åsikter.
SKB:s process
När SKB, Svensk Kärnbränslehantering AB, försökt få platser för att studera lämpligheten av ett slutförvar, så utgår de inte från vetenskapligt baserade översiktsstudier utan från om de lokala politikerna är välvilligt inställda till förstudien. SKB har lockat med arbetstillfällen, kompetenshöjning till bygden, framtida turistmål m m. I och med att Kärnavfallsfonden bildades, verkar det som om myndigheterna SKI och SSI fallit in i samma anda och med alla medel försöker konkurrera med SKB.
Den 27 februari 1996 skickade SSI och SKI en ansökan om medel till Kärnavfallsfonden, där de uttrycker följande: "Erfarenheterna hittills av förstudiearbetet visar att det finns en uppenbar risk för att misstroende från allmänheten gör att ingen slutförvarsplats kan identifieras med nuvarande strategi. De samhällsekonomiska konsekvenserna av ett sådant misslyckande skulle bli enorma. Myndighetsinformationen är ett oundgängligt medel att ge stadga åt platsvalsprocessen."
Vilka samhällsekonomiska konsekvenser talar de om? Har de tänkt sig att den s.k. objektiva informationen från myndigheterna skulle göra att kommun- invånarna accepterar, efter övertalning, något som SKB misslyckats med?
Miljöpartiet och många andra instanser som exempelvis KASAM är mycket kritiska till SKB:s tillvägagångssätt och menar att platsvalsprocessen måste utgå från vetenskapligt baserade översiktsstudier och bedrivas på ett annat sätt. Det finns än så länge ingen godkänd metod att förvara kärnavfallet på, så frågan är också: Vad söker man efter?
Märklig SKI-ansökan
Alla medel tycks vara tillåtna. T.ex. SKI:s ansökan om medel ur Kärnavfallsfonden, där de uttrycker följande:
- Allmänheten har berättigade krav på att få allsidig information från sin kommun. Det är därför olyckligt om kommunerna i sin informations- verksamhet blir hänvisade till att i stor utsträckning förlita sig på stöd från SKB. Även om SKB har ambitionen att på ett sakligt och objektivt sätt informera, så är SKB:s information samtidigt en partsinlaga. Det finns ett stort behov av stöd och objektiv information från de centrala myndigheterna SKI och SSI.
- Erfarenheterna hittills av förstudiearbetet visar att det finns en uppenbar risk för att misstroende från allmänheten gör att ingen slutförvarsplats kan identifieras med nuvarande strategi. De samhällsekonomiska konsekvenserna av ett sådant misslyckande skulle bli enorma. Myndighetsinformationen är ett oundgängligt medel att ge stadga åt platsvalsprocessen.
Frågan återstår; är det meningen att plats skall finnas till vilket pris som helst? Är strategin eller sakliga skäl viktigast?
Kärnavfallsfond
Allvarliga kärnkraftsolyckor kan när som helst framtvinga en tidigare avveckling. Ett slutförvar för kärnkraftsavfall kräver först en hög kostnad för etableringen av själva anläggningen, vilken är tämligen oberoende av mängden avfall. Därefter kommer en rörlig kostnad för varje ton avfall som skall förvaras. Därför är det motiverat, att så snabbt som möjligt bygga upp ett kapital som möjliggör direktfinansiering av hela den fasta och rörliga kostnaden för etablerandet av ett slutförvar för det hittills producerade avfallet jämte kostnaderna för kärnkraftverkens rivning. Man utgår ifrån att fonderade medel kommer att förräntas med en positiv realränta, vilket inte är moraliskt acceptabelt.
För att garantera att det kommer att finnas fonderade medel anser vi att ägarna till kärnkraftsbolagen skall lämna fullgoda säkerheter för de fortsatta förpliktelserna mot staten. Vi föreslår vidare att avgiften för kärnkraftens avfall skall tredubblas, och därmed höjas till en rimlig nivå, närmare 6 öre/kWh levererad effekt från landets kärnkraftverk. Vidare föreslår vi att SKI och Svensk Kärnbränslehantering AB instrueras att alla kalkyler för omhändertagandet av kärnkraftens avfall skall baseras på kalkylränta noll.
Miljöpartiet de gröna har i tidigare motioner lagt yrkanden som har anknytning till följande punkter:
* att kraftigt understryka att avklingningen av det högaktiva kärnavfallet förringas av SKB vid information till allmänheten
* att låg- och medelaktivt avfall måste placeras i landbaserade lager skilt från ekosystemet, inte som nu i Forsmarkslagret, SFR
* att kräva MKB för de långsiktiga effekterna av SFR; vatten strömmar in efter tillslutning
* att avbryta förstudierna i Malå
* att utveckla en demokratisk process och praktisera den vid all kärnteknisk verksamhet
* att göra MKB vid ett tidigt stadium av lokaliseringsarbetet
* att kräva vetorätten tillbaka
* att p g a att ingen godkänd lösning på slutförvar finns så måste produktionen av kärnavfall minimeras
* att totalt förbud av import av kärnbränsle, mellanlagring införs
* att en översyn av all kärnteknisk hantering; friklassning m.m. genomförs
* att kritiken mot SKB från KASAM, RRV, högskolor m.fl. tas på allvar
* att kritiken mot FUD-92 och -95 hörsammas
* att möjlighet för lokalbefolkningen att få ersättning för oberoende expertis införs
* att Studsvik stoppas, p g a avsaknad av miljökonsekvensbeskrivning för verksamheten
* att R2 vid Studsvik avvecklas
* att plan för rivning av R2 upprättas
* att HEU-bränslets förvar löses
* att LEU-bränslets förvar löses
* att kritiken mot inkapslingen av kärnavfall tas på allvar
* att redovisning om nordiskt kärntekniskt avfall skyndas på
* att krav på skrotningsspecifikation på kärnkraftverk ställs
* att Ågestareaktorn definitivt avvecklas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kärnavfall,
2. att riksdagen beslutar att införa en tredubbling av avgiften för kärnavfall,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att införa totalt stopp för slutförvaring av utländskt kärnbränsle i Sverige,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagtext om kärnavfall som tydliggör att även aska från processing m.m. räknas till denna kategori,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att skärpa kärntekniklagen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om platsvalsprocessen,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kritiken mot SKB, SSI och SKI.
Stockholm den 5 oktober 1996
Eva Goës (mp)
Roy Ottosson (mp) Elisa Abascal Reyes (mp) Gudrun Lindvall (mp) Per Lager (mp) Ragnhild Pohanka (mp) Ronny Korsberg (mp) Gunnar Goude (mp) Barbro Johansson (mp)