Vi lever i kemikaliernas tidsålder. De ämnen vi naturligt
omger oss med har cellerna i olika djur- och växtarter haft
årmiljoner på sig att anpassa sig till. Det senaste seklet har
det spridits en mängd nya kemikalier i miljön, kemikalier
som ingen från början kunde tro skulle vara farliga.
Idag vet vi bättre. Vi vet att många kemikalier har hög giftverkan, att de
anrikas i näringskedjor, bildar nedbrytningsprodukter vi aldrig ens sett förr
och kan härma enzymer och hormoner. Många ämnen är cancerogena eller
mutagena och många lagras i det levande.
Allt sprider sig - ingenting
försvinner
Dagens miljöproblem är ofta fel ämne på fel plats och i fel
koncentration. Att allting sprider sig och att ingenting
försvinner är sanningar som leder till eftertanke.
Resultatet av kemikaliespridningen har ofta klassats som de stora
miljöproblemen. DDT, PCB, freoner, nonylfenol, klorerade lösningsmedel,
tungmetaller, listan kan göras lång på miljöproblem orsakade av kemikalier
skapade av människan. Det finns idag ungefär 15 000 kemiska ämnen på den
svenska marknaden, och över 100 000 internationellt. Strömmen av nya
kemiska ämnen och produkter som kommer in på marknaden är så strid att
det är omöjligt att granska ens en bråkdel av dem.
Kemikaliesamhället sätter sina spår även för människans hälsa. Allergier
hos barn blir allt vanligare hos våra barn i västvärlden. I vissa områden och
åldrar är det nästan normalare att vara allergisk eller överkänslig än att inte
vara det. Miljöpartiet har på flera sätt lyft fram allergifrågan i många olika
sammanhang. Vi menar att allergifrågan är en miljöfråga. Det handlar om
vems rättighet vi sätter först: kemikalieindustrins eller barnens. Kommer det
att bli en rättighet i framtiden att slippa utsättas för kemikalier, som skapar
allergier eller är "marknaden" och den fria handeln med kemikalier viktigast?
Frågor runt allergi kommer vi att behandla i en separat motion.
Laxsjukan M74 är ett annat exempel på störning i naturen orsakad av
naturfrämmande kemikalier. Medan laxynglen dör letar forskare förtvivlat
efter orsaken, kemikalien eller kemikaliegruppen. Trots att försiktighets-
principen borde gälla tycks klara bevis fortfarande krävas för åtgärder. På
samma sätt finns nu en ny grupp kemikalier, hormongifter, som påminner i
struktur om kroppens egna hormoner och därför kan ställa till problem i
levande organismer.
EU-medlemskapet kan bli
en back-lash
Miljöpartiet lade under förra allmänna motionstiden en
utförlig och i vissa fall detaljerad motion om kemikalier.
Detta gjorde vi utifrån åsikten att mycket litet har hänt på
kemikaliesidan sedan början av 90-talet. Resten har varit en
avvaktan inför vad medlemskapet i EU skulle komma att
betyda.
Nu vet vi vilka undantag Sverige fick. Miljöpartiets och miljörörelsens
åsikt att EU i bästa fall skulle innebära att Sverige tilläts stå stilla på
kemikalieområdet visar sig tyvärr allför riktig. Nu senast har diskussionen om
det svenska förbudet mot trikloretylen, som EU-kommissionen inte vill
godkänna, orsakat rabalder.
Undantagen måste bli permanenta
Vid medlemskapsförhandlingarna till EU fick Sverige ett
antal fyraåriga undantagstillstånd från EU:s kemikalieregler.
I klartext innebär det att vi fram till 1 januari 1999 får
behålla våra hårdare regler för klorerade lösningsmedel,
arsenik, tennorganiska föreningar, kvicksilver, batterier,
asbest och själva kemikalieklassningen. EU har inte på något
sätt förpliktigat sig att anpassa sina regler efter de svenska,
utan 1999 kan vi tvingas sänka våra krav till gällande
unionsnivå. När snart halva tiden har gått kan vi konstatera
att mycket litet har hänt i EU. I bästa fall hinner
kommissionen behandla någon av dessa kemikalier på den
svenska undantagslistan innan tiden är ute och sedan är
risken uppenbar att den svenska kemikaliepolitiken får ta ett
antal stora steg tillbaka. Det vore sorgligt och det är därför av
största vikt att regeringen i ministerrådet kraftfullt och
kompromisslöst verkar för en regelutveckling inom EU som
gör att vi får behålla våra strängare regler, och även framöver
skärpa dem och tillföra nya. Det har visat sig att det är just
genom att enskilda länder går före som utveckling kommer
till stånd.
Det är dags att gå vidare
Proposition 1990/91:90 En god livsmiljö har blivit den
proposition som fortfarande hänvisas till i betänkanden om
kemikalier. I den propositionen tas både stort och smått upp.
Här behandlas flera tungmetaller var för sig och åtgärder
föreslås ned till detaljer som febertermometrar, nonylfenol,
CFC, klorerade lösningsmedel med mera. Arbetet med
kemikalier har sedan styrts mycket av denna proposition,
men efter den har som sagt mycket litet skett.
Substitutionsprincipen, som kom till under samma mandatperiod som
ovanstående proposition och på initiativ av Miljöpartiet genom förslag i
motion, har också påverkat synen på kemikalier, tyvärr inte i så stor
omfattning som borde ha varit möjligt.
Kemikaliekommittén
Miljöpartiet de gröna välkomnar den kommitté som tillsatts
för att se över kemikaliepolitiken. Vi hade gärna sett att det
hade varit en parlamentarisk utredning med plats för samtliga
partier, eftersom vi anser att kemikaliepolitiken är ytterst
viktig i miljösammanhang, men vi ser det som en framgång
att kommittén blivit till. Många av ansatserna i
kommittédirektiven är bra, t ex att hormonpåverkande ämnen
finns med som en grupp kemikalier som ska åtgärdas.
Miljöpartiet de gröna har både i motioner och i debatter i
kammaren varnat för denna grupp som ett hot.
Kemikalier på 13-listan
Det är dags att ta nya steg i avvecklingen av kemikalier som
vi inte vill ha i ekosystemen. Den så kallade 13-listan, det
vill säga de 13 kemikalier eller grupper som Naturvårds-
verket redovisade i Begränsningsuppdraget som sådana som
borde åtgärdas först, och som utgjorde ett av underlagen för
proposition 1990/91:90 En god livsmiljö, behöver utvecklas.
På listan finns metylenklorid, trikloretylen, tetrakloretylen,
bly och blyföreningar, tennorganiska föreningar, kadmium
och Cd-föreningar, kvicksilver och Hg-föreningar,
klorparaffiner, ftalater, nonylfenoletoxylater, kreosot, arsenik
och bromerade flamskyddsmedel. För vissa av dessa
föreningar har vidtagits mer eller mindre långt gående
åtgärder. Flera av ämnen/grupperna är därför sådana ämnen
som finns på listan över de undantag vi fick vid EU-
medlemskapet. Ett, trikloretylen, är just nu på tapeten
eftersom EU-kommissionen anser att det svenska förbudet
hindrar handel med ämnet. Vilket det naturligtvis gör,
eftersom vi inte vill ha in det i landet.
Vi anser att ämnena på 13-listan ska bort ur hanteringen och att det är hög
tid att ta nödvändiga beslut i Sverige så att detta sker. Vi anser vidare att
de
ämnen för vilka övergångstid finns ska beläggas med miljöavgifter som är så
höga att det lönar sig att finna alternativ. I Miljöavgiftberedningens föeslag
fanns sådana miljöavgifter för metylenklorid och trikloretylen på 150 kr per
kilogram. Dagens dispensavgift, 5 000 kr, lär knappast få den effekt som
miljöavgifter enligt förslaget skulle få.
Substitutionsprincipen kan bli bättre
Substitutionsprincipen, som 5 § lagen om kemiska produkter
kallas, fungerar inte så effektivt som den skulle kunna göra.
Det har till exempel visat sig svårt för en kommun att med
hjälp av lagen förbjuda ämnen. Även Kemikalieinspektionen
saknar befogenheter att fullt ut kunna utnyttja bl.a.
substitutionsprincipen. Det är därför viktigt att regeringen
ger fler eller mer omfattande bemyndiganden så att
kemikaliemyndigheterna kan bedriva ett mer långtgående
miljöarbete. Det finns också skäl att i lagstiftningen se över
vilka ytterligare möjligheter och befogenheter som krävs för
att sätta betydligt större kraft bakom intentionerna i
nuvarande lagstiftning.
Kemikaliekontrollen otillräcklig
Den nuvarande kemikaliekontrollen är helt otillräcklig. Den
omfattande introduktionen av nya substanser i samhället,
kombinerad med det enorma antalet kemikalier som redan är
i omlopp, gör det omöjligt att förutsäga, än mindre
förebygga, framtida miljökatastrofer i stil med PCB och
DDT.
Reformera kemikaliekontrollen från grunden
Den vetenskapliga osäkerhet som råder kring ämnens
farlighet måste tas på allvar. Vi kan inte acceptera att
människor och djur blir försökskaniner i kemikaliesamhället.
Riskabla kemikalier skall över huvud taget inte släppas ut på
marknaden.
Ett sådant tillvägagångssätt kräver att kemikaliekontrollen reformeras från
grunden. Ett viktigt steg är att kemikalier som har vissa farliga egenskaper
över huvud taget inte kommer ifråga för tillverkning och användning.
Substansens inneboende egenskaper skall med andra ord vara fullt tillräckliga
för att leda till förbud mot ämnet.
Som förebild för en sådan förbättrad kemikaliekontroll kan det svenska
systemet med förhandsgodkännande av bekämpningsmedel tjäna. Kontrollen
bygger på att bekämpningsmedel godkänns endast om de uppfyller vissa
minimikrav vad gäller hälso- och miljöaspekter.
"Cut-off-criterion"
Kemikalieinspektionen har utvecklat principerna för
godkännande av bekämpningsmedel. Metodiken finns
beskriven i bland annat rapporten "Principles for Identifying
Unacceptable Pesticides" (KemI 4/92) och bygger i stora
drag på följande:
- Information om substansens kemiska och toxikologiska
egenskaper inhämtas via analyser och referenslitteratur. Det
gäller bl.a. akut och kronisk giftighet, nedbrytbarhet,
bioackumulation, mobilitet, effekter på arvsanlag och
reproduktion samt cancerframkallande förmåga.
- Därefter görs en jämförelse mot vissa givna
farlighetsgränser ("cut-off-criterion"). Om någon av ämnets
egenskaper överskrider en eller flera farlighetsgränser, anses
ämnet vara oacceptabelt farligt och godkännande medges
inte. Principen innebär att ett ämne kan förbjudas exempelvis
på grund av en alltför lång halveringstid i naturen, trots att
ingen miljö- eller hälsoeffekt har kunnat dokumenteras.
Exempel på farlighetsgränser som används för
bekämpningsmedel är nedbrytbarhet vid 20 C
(halveringstiden skall här vara kortare än 26 veckor) och
bioackumulering i fisk (halten av ämnet i fisk får inte vara
mer än 2000 gånger högre än halten i det omgivande vattnet),
Det utmärkande med "cut-off"-kriterierna är att de inneboende
egenskaperna hos en kemikalie i sig anses tillräckliga för totalförbud, även
om användningen av ämnet är mycket liten och noga relaterad. Motiveringen
till detta är att ett ämne med en särskilt farlig egenskap kan utgöra en stor
risk
mot hälsa och miljö även i ytterst låga doser. Med vägledning av
försiktighetsprincipen väljer man alltså att förebygga skadan genom att inte
släppa ämnet fritt i miljön.
EU:s positivlista ett hot
Det bör tilläggas att den svenska modellen för kontroll av
bekämpningsmedel är på väg att gå i graven. I och med att
EU nu utarbetar ett växtskyddsdirektiv kommer Sverige med
stor sannolikhet att tvingas acceptera betydligt lägre
acceptanskrav. De 90 aktiva substanser som EU är på väg att
godkänna inom direktivets ram inbegriper omkring 30 ämnen
som idag är förbjudna eller starkt begränsade i Sverige.
Majoriteten av dessa tvingas Sverige med stor sannolikhet
tillåta på nytt.
Bevis kontra försiktighet
Någon motsvarighet till "cut-off"-kriteriet för andra
kemikalier än bekämpningsmedel existerar inte. Tvärtom
ställs i allmänhet mycket högre beviskrav på att ämnet
verkligen har orsakat skada i naturen, innan någon reglering
kan komma ifråga. Denna praxis står i klar konflikt med
försiktighetsprincipen.
Ett system med farlighetsgränser bör införas snarast för samtliga
kemikalier som kan befaras ha negativa hälso- och miljöeffekter. De svenska
"cut-off"-kriterierna för bekämpningsmedel kan stå som modell.
Nordsjödeklarationen
I själva verket har Sverige redan i och med undertecknandet
av den fjärde Nordsjö-deklarationen i juni 1995 avgivit löfte
om att införa helt nya regler och metoder i
kemikaliepolitiken. Enligt § 17 i deklarationen råder enighet
om målsättningen att
" ... säkerställa ett uthålligt och friskt ekosystem i Nordsjön.
Den vägledande principen för att nå detta mål är
försiktighetsprincipen. Detta kräver att förorening av
Nordsjön förhindras genom att kontinuerligt minska utsläpp,
emissioner och förluster av farliga ämnen, så att de helt
upphört inom en generation (25 år). Det slutliga målet är att
nivåerna av naturligt förekommande ämnen i miljön skall
vara nära bakgrundsvärden, och nära nollkoncentrationer för
av människan tillverkade syntetiska ämnen."
För att nå målet att upphöra med utsläppen av farliga ämnen
måste naturligtvis gruppen "farliga ämnen" definieras
närmare. Enligt Nordsjödeklarationen är det " ... ämnen, eller
grupper av ämnen, som är toxiska, långlivade och
bioackumulerbara. I denna definition skall begreppet toxiska
omfatta cancerogena, mutagena och teratogena verkningar,
samt påverkan på det endokrina systemet."
Miljöpartiets förhoppning är att den kemikaliekommitte, vars uppdrag skall
vara slutfört 30 juni 1997, kommer att beröra de områden vi ovan berört och
att detta kommer att leda till en kemikalieproposition från regeringen med
avsikt att flytta fram positionerna i Sverige på kemikaliepolitikens område.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om inriktning och krav i det fortsatta miljöarbetet vad gäller
kemikalier.
Stockholm den 6 oktober 1996
Gudrun Lindvall (mp)
Roy Ottosson (mp)
Elisa Abascal Reyes (mp)
Eva Goës (mp)
Per Lager (mp)
Barbro Johansson (mp)