Ett milleniumskifte står för dörren. Med nuvarande livsstil
hos stora delar av jordens befolkning är det inte sannolikt att
några människor kommer att få uppleva detta symboliska
skeende igen. Det avgörs av vilken hänsyn mänskligheten
väljer att ta till de grundläggande ekologiska sambanden på
vår planet under de kommande åren.
Människan har en rätt att bruka naturen, men inte att förbruka den. När vi
nyttjar naturresurserna måste därför detta alltid ske med hänsyn till naturens
egna gränser. Vi behöver således backa ut från den ekologiska
återvändsgränd som nuvarande levnadsmönster har lett oss in i. Det gäller att
snarast möjligt återgå till en för framtiden hållbar utveckling.
Det vilar ett kollektivt ansvar för denna utmaning på jordens alla
människor, men tyngdpunkten i ansvaret ligger hos oss i den industrialise-
rade världen. Detta kollektiva ansvar kan och måste brytas ner till ett
personligt ansvar för den egna livsstilens miljöpåverkan. Att säkra miljön
inför framtiden innebär att vi reellt ökar friheten för kommande generationer
över hela världen. För oss liberaler innebär detta att vi skall försöka att leva
på räntan av det naturen har att ge och inte på kapitalet.
Tillståndet i världen
Det är lätt att slå an en pessimistisk grundsyn när det gäller
miljöproblemen. Dagligen matas vi med information om
lokala miljökatastrofer i världen samtidigt som det publiceras
nya rapporter om tilltagande globala problem som
klimatförändringar. Då är det lätt att ryckas med när
domedagsprofeterna varnar för att de livsnödvändiga
ekosystemen riskerar att bryta samman och att vi tvärt måste
lägga ner all industriell och resursförbrukande aktivitet.
Det är ofta skillnaderna i synen på verkligheten som ligger till grund för
stora åsiktsskillnader i vilka åtgärder som vi omgående måste vidta för att
säkra miljön. Vi liberaler har en positiv och teknikvänlig syn på verkligheten.
Det är genom tekniska framsteg vi har kunnat upptäcka miljöhot och minska
deras inskränkning av friheten inför framtiden. Denna positiva inställning
innebär dock inte att vi aningslöst menar att det går att tänja på naturens
spelregler hur långt som helst. Men vi förnekar inte heller naturens partiella
förmåga att läka sig själv. Alla hot kan dock inte avvärjas genom forskning
eller genom rätt ekonomiska och institutionella arrangemang.
Naturen och dess förmåga att leverera råvaror och upplevelser utgör
oberoende av verklighetssyn grunden för vårt samhälle och för civilisationen
i stort. Naturlagarna har alltid sista ordet och måste därför tidigt ges
tolkningsföreträde vid intressekonflikter med miljöfarlig verksamhet. Det är
ett uttryck för en försiktighetsprincip som måste prägla all mänsklig relation
till naturen. Vår bedömning är att Sverige idag måste vidtaga åtgärder på
flera plan för att inte fortsätta att agera utan hänsyn till naturens lagar. Vi
skall i denna motion redogöra för några nödvändiga åtgärder.
Vi liberaler är redo för utmaningen
Av de nio kanske främsta miljömålen som har satts upp av
riksdagen uppfylls endast ett. Den senaste rapporten från
Naturvårdsverket (MIL 95/4472) utgör således en dyster
läsning. Den pekar på hur lätt det är att i riksdagen eller vid
internationella konferenser lova bot och bättring, men hur
svårt det är i praktiken att leva upp till de stolta
förklaringarna när det väl kommer till konkreta åtgärder. Det
enda som är säkert är att nuvarande politik inte svarat mot
vad regeringen lovat: "Miljöpolitikens mål är att skydda
människors hälsa, att bevara den biologiska mångfalden, att
främja en långsiktig hushållning med naturresurserna samt
att värna natur- och kulturlandskapen." (Prop. 1995/96:25,
sid 102.)
Vi liberaler är övertygade om att miljöhoten går att bemästra. Men då
handlar det om att, som det så väl uttrycks på engelska: Walk the talk! Vi
måste således tillämpa en konsekvent politik där retoriken omsätts till
politiska beslut för att angripa huvudproblemen. Genom att t ex konsekvent
sätta den biologiska mångfalden och den genetiska variationen före det
kortsiktiga exploateringsintresset så går det att nå uppsatta mål på detta
område. När det vidare gäller den mer generella belastningen på miljön så är
det centralt att staten med hjälp av miljöavgifter och andra ekonomiska
styrmedel sätter relevant pris på miljöförstöringen. Därmed används
marknadsekonomin som det centrala medlet och vi uppfyller den grund-
läggande principen att förorenaren betalar.
Vi liberaler är på det klara med att miljöproblem inte kan isoleras från
andra problem som behöver åtgärdas. En hållbar utveckling hänger i prak-
tiken ihop med en positiv ekonomisk utveckling. Den socialdemokratiska
ekonomiska politiken med skattehöjningar på företagande motverkar
tillkomsten av nya jobb. De klarar inte heller att styra det huvudsakliga
intresset från den traditionella exportindustrin till ett ökat nyföretagande i
tjänste- och högteknologisektorn. Man väljer därmed att försöka skapa nya
jobb inom de sektorer som i praktiken har störst miljöpåverkan. Den
ekonomiska utvecklingen eller tillväxten måste inför det nya årtusendet ske
på ett sådant sätt att naturresurserna utsätts för så lite påfrestning som
möjligt.
Nationella, regionala och
globala miljöutmaningar
Miljöproblemen varierar kraftigt mellan olika länder och
regioner och den globala nivån. Den avgörande orsaken till
de globala miljöproblemen är den ojämna fördelningen av
resurser. Miljöproblemen i de fattiga delarna av världen har
så gott som alltid sitt ursprung i att fattigdomen tvingar fram
en rovdrift och en livsföring på marginalresurserna. Ofta
hotas människors direkta möjligheter till överlevnad, t ex
genom bristen på rent vatten eller på odlingsbar mark.
Fattigdomen är den enskilt viktigaste förklaringen till den
kraftiga befolkningsökningen och därmed hotet om en
överbefolkad värld. I de rikare delarna av världen hänger
miljöproblemen snarare ihop med det motsatta problemet -
en omfattande överkonsumtion av naturresurserna. Här har
en effektiv reningsteknik och ett effektivt jordbruk lyckats
säkra vår kortsiktiga överlevnad. Istället hotas vår
omedelbara livskvalitet och långsiktiga överlevnad genom t
ex försurade skogar och sjöar och en snabbt minskande
biologisk mångfald och genetisk variation. Gemensamt för
alla miljöhot på vår jord är dock att de alltid beskär vår frihet
och minskar framtida generationers livschanser.
Globala utmaningar
Hotet mot miljön har bytt karaktär. Från att ha främst ha varit
en fråga om synliga och omedelbara fabriksutsläpp med
nationella eller högst regionala skador har miljöproblemen
blivit både globala och diffusa. Det är nu de enskilda
individernas levnadsmönster i alla världens länder som
sammantaget utgör de största globala hoten. De största
miljöproblemen, som klimatförändringar och förtunningen
av stratosfärens ozonskikt, är till stor del globala och kräver
lösningar på en internationell nivå. En säkrad god livsmiljö i
det globala perspektivet är en utmaning som delas av hela
jordens befolkning. Arbetet för en god livsmiljö utgör ett
grundläggande mål för alla kulturer och nationer. Detta mål
kan därför utgöra ett viktigt kitt för bättre världsgemenskap.
Det globala samarbetet inom ramen för de internationella
organisationerna, t ex inom ramen för FN och dess många
konventioner, måste förstärkas. Det gäller att förvalta vår
"gemensamma framtid" enligt Brundtland-kommissionens
riktlinjer och att växla in på "en hållbar utveckling" som
FN:s miljökonferens i Rio de Janeiro 1992 lade fast.
Klimatförändringar, ozonförtunning och sura
regn
Hotet om omfattande klimatförändringar och ozonurtunning
är två av de största hoten mot mänsklighetens överlevnad. Ett
annat allvarligt internationellt miljöhot är de "sura regnen"
till följd av svavel- och kväveutsläpp. Bara i Sverige orsakar
dessa utsläpp att tusentals vattendrag sakta men säkert töms
på allt liv genom försurning.
Klimatkonventionen från Rio de Janeiro 1992 om begränsning av koldi-
oxidutsläppen måste i praktiken genomföras genom ett minskat beroende av
fossila bränslen i hela världen. Det är dock viktigt att vi tar till oss att det
på
flera ställen i konventionen betonas att det trots det differentierade ansvaret
krävs mer av industriländer som Sverige. Sverige måste först och främst ta
ansvar för sina egna utsläpp för att med trovärdighet kunna agera på det
internationella planet. De mål som har uppsatts av riksdagen innebär att
svenska koldioxidutsläpp skall minska med 50-80 % procent de närmaste 50
åren. Fram till år 2000 är målet satt till att vi återgår till utsläpp på 1990
års
nivå. För att uppnå detta måste åtgärder vidtas omgående. Det kräver att vi
bl a successivt höjer avgifter för koldioxidutsläpp tills vi har nått de
uppsatta
målen. Genom en skatteväxling inom energi- och transportsystemet går det
att göra fossil energi dyrare och förnybar energi billigare. Sverige bör
internationellt verka för att beräkningen av hållbara utsläppsnivåer av
koldioxid och andra växthusgaser huvudsakligen bör ske efter en per capita-
princip. Det innebär att skäliga utsläppsnivåer beräknas efter antalet invånare
i varje land och inte efter något annat mått som t ex BNP. Det är den
beräkning av utsläppsminskningar som bäst möjliggör för fattiga länder att
lyfta sig ur den nuvarande fattigdomen.
Arbetet inom ramen för Montrealprotokollet om avvecklingen av s k
freoner måste satsa mer på förbättrad återvinning av gamla produkter med
freoner, samt att ny teknik sprids även i de fattiga länderna. Det är
oacceptabelt att lägre krav ställs på dessa länder enbart för att produkter
baserade på för miljön oskadliga kemikalier är patenterade av företag i de
rika länderna. Det krävs därför ökade insatser från de rika länderna att genom
bistånd inom ramen för Montrealprotokollet genom ett förpliktande
fondsystem överföra främst ekonomiska resurser till de fattigare länderna.
Luftutsläpp av svaveldioxider, kväveoxider och ammoniak är den
grundläggande orsaken till försurning av vattendrag. För att parera dessa
utsläpp och minska deras skadeverkningar satsas stora resurser på kalkning
av bl a vattendrag för att inte de ekologiska systemen skall omintetgöras
p.g.a. låga pH-värden. Sverige har delvis lyckats med att minska sina utsläpp
av främst svaveldioxid. Tyvärr har inte belastningen från utlandet minskat i
samma omfattning. Det krävs vidare insatser för att minska användningen av
svavelhaltigt bränsle och, där så sker, att reningen förbättras. Sjöfarten utgör
en stor utsläppskälla av svaveldioxid och därför måste det inom ramen för
den internationella sjöfartsorganisationen IMO skapas ett system med
miljöklassning av sjöfarten för att minska svavelutsläppen.
De internationella konventionerna
Det är genom internationellt bindande överenskommelser
som miljön bäst kan säkras globalt. Nationer har nämligen
inte endast gemensamma intressen som en god livsmiljö och
säkerhet, utan man är ofta varandras konkurrenter i den
globala ekonomin och världshandeln. Därmed uppstår inte
sällan ett s k fångarnas dilemma, dvs att ingen stat ensamt
vågar föra en offensiv nationell miljöpolitik p.g.a. rädsla att
förlora konkurrenskraft i den industriella sektorn. Genom
folkrättsligt bindande avtal kan gemensamma steg tas, utan
att någon deltagande stat tappar i konkurrenskraft.
Sverige är duktigt på att skriva på internationella konventioner på
miljöområdet, men tyvärr dåligt på att omsätta dessa till i Sverige gällande
rätt. Detta utgör förutom ett dåligt miljömässigt ledarskap även brott mot
folkrättsliga principer. Det svenska medlemskapet i EU innebär dock att de
internationella miljökonventioner som EU tillträtt kommer att få ett mer
direkt genomslag i svensk miljölagstiftning. Detta är det självklart att
välkomna. Det är trots detta angeläget att en oberoende grupp av experter på
internationell rätt får till uppgift att granska hur Sverige lever upp till de
internationella miljökonventioner som regering och riksdag har tillträtt.
Bistånd
Genom ekonomiskt bistånd och tekniköverföring från rika
till fattiga länder ökar möjligheterna för dessa att lyfta sig ur
fattigdomen och öka sin miljöhänsyn. Det är fattigdomen i
sig som främst leder till både kraftiga befolkningsökningar
och den allt hårdare belastningen på miljön i dessa länder.
Det är därför viktigt att biståndet har en tydlig inriktning på
hållbar utveckling. En fylligare beskrivning av biståndets
betydelse för miljön redogörs för i Folkpartiet liberalernas
partimotion om bistånd.
Regionala utmaningar
På regional nivå är det ännu viktigare att finna gemensamma
lösningar på gemensamma miljöproblem, men också lite
enklare då det oftast är lättare att komma överens med sina
närmaste grannar. För att klara konkurrenskraften trots en
progressiv miljöpolitik är det särskilt viktigt att undvika
regionala varianter på fångarnas dilemma.
EU - kan bli världens bästa miljöorganisation
EU är ett unikt samarbete mellan femton av Europas stater,
men berör så gott som alla genom sina omfattande avtal med
omgivningen. Det innebär att det finns en enorm politisk
kraft samlad för att ta i de riktigt svåra och
gränsöverskridande miljöfrågorna. Det kräver dock att den
svenska regeringen - särskilt under den pågående
regeringskonferensen - driver på för att föra upp de
avgörande miljöfrågorna på EU:s dagordning. Genom en
skatteväxling på europeisk nivå skulle vi kunna undvika
regionalt snedvridande konkurrenseffekter. På EU-nivå bör
därför möjligheterna att införa en europeisk koldioxidavgift
öka. Det innebär i praktiken att avgifter på miljöförstöring
inte skall undantas från övriga miljöbeslut när det gäller
möjligheten att fatta majoritetsbeslut. Detta är en central
uppgift om det skall vara möjligt att uppnå målen om
minskade koldioxidutsläpp i vår del av världen. Denna avgift
skulle med fördel kunna växlas mot att skatten på t ex arbete
sänks.
Den s k substitutionsprincipen eller utbytesregeln måste bli standard även
inom EU:s miljölagstiftning. Det är en utbytesregel som redan återfinns i den
svenska kemikalielagstiftningen och innebär att en skadlig kemikalie alltid
skall ersättas av en mindre skadlig kemikalie om det är möjligt (se avsnitt
2.3.1.3).
EU-medlemskapet innebär möjligheter för Sverige att påverka den fortsatta
integrationen och avregleringen av energimarknaderna i vår del av världen.
Energi skall omfattas av samma regelverk som andra varor och tjänster på
den inre marknaden. Se vidare Folkpartiet liberalernas motion om en liberal
miljöpolitik i Europa.
Östersjön
Andra regionala sammanslutningar bör också stärkas.
Östersjön är en region av särskilt stor betydelse för Sverige.
Situationen i länderna runt Östersjön har skapat ''nygamla''
förutsättningar för ett utvidgat Östersjösamarbete. Det är nu
viktigt att miljöfrågorna får en framskjuten position i
regeringens Östersjösamarbete. Innanhavet Östersjön
fortsätter att nedsmutsas genom utsläpp och läckage till havet
från samtliga länder. Detsamma gäller vårt gemensamma
luftrum som tillförs de utsläpp som försurar våra skogar och
marker. Samverkan med våra grannar bör bl a inriktas på att
minska koldioxidutsläppen på effektivast möjliga sätt. Den
extremt dåliga hushållningen med energi i Central- och
Östeuropa gör att marginalkostnaden för att reducera
utsläppen där ligger långt under vår kostnad här hemma för
motsvarande effekt. Den bästa insatsen vi kan göra på lång
sikt för att stärka regionen kring Östersjön är att arbeta för att
våra grannländer så fort som möjligt skall kunna bli
medlemmar i EU. På kort sikt krävs dock vissa
punktinsatser, bl a ökade resurser för att minska
oljeutsläppen i Östersjön. Det krävs framför allt en ökad och
samordnad övervakning av sjöfarten i Östersjön.
Svenska utmaningar
Det är i Sverige som riksdagen och regering har den största
möjligheten att axla ett miljömässigt ledarskap. Det är
genom att först sopa rent framför egen dörr som vi med
trovärdighet kan arbeta med miljöfrågorna på det regionala
och globala planet. Det finns behov av att skärpa det
miljöpolitiska engagemanget på flera områden. Centralt är att
arbetet utifrån Agenda 21 konsekvent tillämpas på alla
politiska nivåer. Miljöarbetet kräver dock att ekonomiska
resurser avsätts för angelägna insatser. Att växla in Sverige
på en hållbar utveckling är inte gratis i sitt initialskede.
Därför finns det all anledning att ifrågasätta de kraftfulla
besparingar som regeringen vill genomföra på anslagen till
allmän miljö- och naturvård de närmaste åren. Folkpartiet
vill därför anslå ytterligare 290 miljoner till utgiftsområde 20
Allmän miljö- och naturvård.
Stärk miljöskyddet
Tillståndsprövningen
All verksamhet som innebär risk för miljöskador måste
omfattas av tillståndsprövning. I miljöskyddslagstiftningen
finns det allvarliga brister när det gäller tillståndsgivningen.
Tillstånd för pågående verksamheter måste kunna omprövas i större
omfattning än idag. Tillstånd har inte sällan givits på beslutsunderlag som,
jämfört med dagens kunskaper, är bristfälliga. Tillstånd för miljöfarlig
verksamhet bör i princip alltid begränsas till 10 år i taget. Därefter skall en
omprövning kunna ske och ytterligare försiktigtshetsåtgärder kunna krävas
för ett förnyat tillstånd.
Vidare måste utrymmet för avvägningar mellan andra allmänna intressen
och miljöskyddet göras mindre. Det gäller t ex i miljöskyddslagen 5 § 2 st:
"Omfattningen av åligganden [...] bedöms med utgångspunkt i vad som är
tekniskt möjligt vid verksamheten av det slag som är i fråga och med
beaktande av såväl allmänna som enskilda intressen." Med hög arbetslöshet
tenderar toleransnivån för miljöskadlig verksamhet att höjas.
Utrymmet för avvägningar mot annat än säkerhetspolitiska synpunkter
måste därför göras mindre. Erfarenheterna av nuvarande lagstiftning är att
det vid tillståndsprövning av miljöfarlig verksamhet alltför ofta finns
motstående allmänna intressen, t ex ett visst antal arbetstillfällen. Denna
motsättning kommer alltid att finnas, men måste främst avgöras på
miljömässiga grunder. Dagens situation leder till att det vid varje
tillståndsgivning sker små eftergifter som på sikt leder till stora miljöskador.
Det är därför viktigt att det vid tillskapandet av en ny miljöbalk, som enligt
planerna kommer att inbegripa den nuvarande miljöskyddslagen, tas ett
verkligt grepp kring nuvarande problem med tillståndsprövningen och dess
avvägningsmoment för miljöfarlig verksamhet.
Markägaransvaret för miljöskador
Ett viktigt försiktighetsmått i miljöskyddslagstiftningen är
det s k markägaransvaret som återfinns i 5 § i
miljöskyddslagen. Det innebär att ansvaret för markskador
inte upphör bara för att en viss verksamhet gör det. Detta
ansvar är i det närmaste självklart med en miljölagstiftning
som både nationellt och internationellt bygger på principen
om att förorenaren betalar. Svenska myndigheter har sedan
miljöskyddslagen tillkom 1969 tillämpat denna princip och
det har inneburit att de som förstört marken också har fått
vara med och betala saneringen efter en
skälighetsbedömning. Principen förtydligades vid en
lagändring 1989.
Nyligen har regeringsrätten i det s k Klippanmålet funnit att det över
huvud taget inte är möjligt att i efterhand rikta saneringskrav mot företag
som upphört eller överlåtit sin verksamhet före den 1 juli 1989, dvs vid
tidpunkten för det senaste förtydligandet av markägaransvaret.
Detta, enligt många bedömare, bristfälliga prejudikat har redan fått
effekter ute hos länsstyrelserna, som inte längre kan ställa verksamhets-
utövare till svars för deras miljöförstöring. Det är därför nödvändigt att
regeringen snarast återkommer till riksdagen med förslag på hur det tidigare
rättslaget med ansvar för verksamheter från 1969 faktiskt kan återställas.
Problemet med markskador från äldre miljöfarlig verksamhet är dock
omfattande oavsett bakslaget i Klippanmålet. Det finns stora markområden
som är i behov av sanering från föroreningar, men där skadorna skett före
1969 eller det inte är möjligt att finna något rättsligt ansvarig juridisk
person.
Denna sanering är nödvändig för att ekosystemen och den biologiska
mångfalden skall kunna återställas i dessa skadade områden. Folkpartiet
liberalerna vill därför anslå ytterligare 10 miljoner kronor till sanering av
förorenad mark där det inte finns någon annan betalningsansvarig.
Mindre av skadliga kemikalier
Spridningen av miljöfarliga kemikalier och metaller i vår
miljö måste minska. Det finns idag cirka 10 miljoner
kemiska föreningar registrerade i världen. Det tillkommer
dessutom cirka 1 000 nya ämnen varje dag medan
tillkomsten av produkter med föreningar av ämnen är ännu
större. Vetenskapen har endast grepp om miljö- och
hälsoriskerna för cirka 10 procent av de idag kända
kemikalierna. Det är således omöjligt att överblicka
effekterna av dagens kemikaliesamhälle. Farliga kemikalier
sprids i näringskedjorna och genom deras ackumulation
hotas den biologiska mångfalden med hela mänskligheten i
sista ledet. I boken "Our stolen future" redogör författarna
för kemikaliesamhällets risker vad gäller bl a människornas
förmåga till fortplantning.
Ett stort mått av försiktighet krävs, eftersom det som med dagens
kunskaper framstår som relativt ofarligt i morgon kan framstå som ytterst
skadligt. Kemikalie- och metalläckaget skall begränsas genom ett omfattande
producentansvar och strikta regler för destruktion av miljöfarligt avfall.
För att minimera tillförseln av skadliga ämnen i miljön finns det i svensk
kemikalielagstiftning en s k substitutionsprincip eller utbytesregel. Den
innebär att var och en som hanterar en kemisk produkt själv måste bedöma
om hon kan minska risken för miljöskador genom att använda en annan
produkt eller på ett annat sätt minska miljörisken. En brist i lagstiftningen är
dock att den gör skillnad på tillämpning av utbytesregeln mellan kemiska
produkter och varor som behandlats med en kemisk produkt. Utbytesregeln
bör därför full ut omfatta även varor som behandlats med kemiska produkter.
Naturvård och naturresurser
Naturens skönhet utgör en viktigt dimension på livskvalitet.
Tillgången på naturupplevelser utgör således ett viktig mått
av frihet för medborgarna. För att säkra naturvärdena krävs
insatser över hela det miljöpolitiska fältet, eftersom samtliga
miljöhot i slutändan alltid går ut över naturens skönhet.
Under detta avsnitt vill vi peka på några områden där det är
särskilt tydligt att det krävs en bättre och mer liberal politik.
De areella näringarna
Det är särskilt viktigt att de näringar som har en stor
inverkan på naturen omfattas av ett regelverk som stimulerar
en hållbar utveckling. Ett övergripande mål för dessa
näringar är att säkra den biologiska mångfalden och
minimera inverkan på miljön i övrigt. En god grundläggande
miljöhänsyn i de areella näringarna är tillsammans med
områdesskydd i praktiken helt avgörande för hur väl uppsatta
naturvårdsmål skall nås. Behoven av områdesskydd är direkt
beroende av hur väl miljöanpassningen i de areella
näringarna lyckas.
Utvecklingen av det konventionella jordbruket mot en mer hållbar
produktion av livsmedel är viktig. Miljöersättningsprogrammet är ett bra
redskap för att upprätthålla en miljöinriktning på jordbruket. Att uppehålla
en hög ambitionsnivå för jordbrukets miljöarbete måste tydligt framgå av
sektorsansvaret. På detta område görs idag ett betydande arbete inom
näringen. Vi liberaler stödjer detta arbete, men det behöver dock
intensifieras. Mot bakgrund av de höga ambitioner som finns för miljöarbetet
inom jordbruket är det viktigt att miljöersättningsprogrammet utvecklas
vidare. Det är av stor vikt att bevarandet av odlingslandskapet och den
biologiska mångfalden sätts i centrum. Jordbrukslandskapet och landsbygden
är en stor nationell tillgång ur miljö-, företagar- och turistsynpunkt.
Vissa former av skogsbruk med dess brukningsmetoder utgör ett hot mot
den biologiska mångfalden i skogen. Genom den nuvarande skogsvårdslagen
och genom ökade kunskaper hos skogsbrukarna har viktiga framsteg gjorts. I
skogen återfinns unika biotoper och ekosystem som utgör grunden för många
arters överlevnad. Dessa förutsättningar måste återspeglas i avverknings- och
reproduktionsreglerna för att den biologiska mångfalden skall bevaras.
Skyddsskog, svårföryngrad skog och fjällnära skog har ett speciellt
bevarande intresse.
Tillgången på fisk i sjöar och hav är avgörande för balansen i dessa stora
ekosystem. Därför måste fisketillgången skyddas mot överutnyttjande genom
internationella överenskommelser. I våra motioner om de areella näringarna
respektive den biologiska mångfalden utvecklar vi vår syn på de areella
näringarna.
Områdesskydden
Där inte vardagshänsynen inom de areella näringarna räcker
till är olika former av områdesskydd nödvändigt för att
bevara större ekosystem och unika biotoper. För detta
ändamål måste dock avsättas tillräckligt med resurser för
markinlösen och intrångsersättningar. Beträffande reservat i
skogsmark har riksdagen tidigare ställt sig bakom ett
uttalande att 5 procent av den produktiva skogsmarken
nedanför det fjällnära området kan behöva skyddas i reservat.
Detta förutsätter att riksdagens mål för miljöanpassning av
skogsbruket uppfylls. Nås inte målet ökar reservatsbehovet
upp till emot 15 procent. Senast år 2010 bör reservatsbehovet
vara uppfyllt.
När det gäller odlingslandskapet har Naturvårdsverket föreslagit att
600 000 ha skall bevaras före 1998. De värdefullaste områdena bör enligt
Naturvårdsverket säkerställas som reservat. Folkpartiet liberalerna delar
denna bedömning.
Med rådande system där intrångsersättning måste betalas till markägarna
även vid skydd av mindre biotoper krävs kraftigt ökade budgetanslag till
markinlösen och intrångsersättningar. Det finns många unika naturområden
som är akut hotade och det kräver därför omgående en kraftig engångsinsats.
Det är framförallt stora områden av ovärderlig s k gammelskog som står på
spel. Miljöorganisationernas vädjan till landets samtliga skogsägare om ett
femårigt avverkningsstopp för att inte förstöra något som tar hundratals år att
återskapa har inte gett något resultat. Effekten av de uppenbart otillräckliga
anslagen blir att värdefulla biotoper förstörs och att den biologiska
mångfalden snabbt utarmas. Folkpartiet liberalerna vill därför anslå
ytterligare 200 miljoner kronor till markinköp och intrångsersättningar.
Skydda älvarna och andra fria vattendrag
Den absoluta merparten av våra älvar är exploaterad för att
utvinna elektrisk kraft. I dag återstår endast ett fåtal av de
stora älvarna och andra betydande vattendrag i outbyggt
skick. En utbyggd älv med följande miljöskador kan inte
återställas. Det är därför av stor betydelse för naturvården att
de orörda älvarna och andra vattendrag bevaras. De besitter
unika naturvärden och utgör ofta viktiga ekosystem för
hotade djurarter. Vid ett flertal tillfällen under den
innevarande mandatperioden har dock frågan om att bygga ut
vattenkraften förts på tal.
I Energikommissionens beslutsunderlag redovisas att ytterligare 27 TWh
är ekonomiskt försvarbart att byggas ut. För att en sådan utbyggnad skall
kunna genomföras måste skyddet för älvarna i naturresurslagen rivas upp.
Kommissionen konstaterar att tillskotten från vattenkraften blir små om inte
riksdagen ändrar vattenkraftspolitiken totalt, och den förordar inte en sådan
förändring.
För alla vänner av fria vattendrag finns det anledning att känna oro. Den
pågående Vattendragsutredningen (VDU) som har till uppgift att föreslå
vilka ytterligare vattendrag som bör skyddas har paradoxalt nog ökat oron.
Den har i våras i en rapport föreslagit ett försämrat skydd för de fria
vattendragen. Förslaget innebär att skyddet av vissa vattendrag i 3 kap 6 §
NRL (Lagen om hushållning med naturresurser) - det gäller bl a de fyra
nationalälvarna - upphävs och ersätts av helt nya regler. Dessa föreslås rakt
över att bli svagare. Begreppet nationalälvar utraderas och det så viktiga
förbudet mot utbyggnad av vattenkraft i de skyddade älvarna föreslås
försvinna.
Riksdagen har genom systemet med i riksdagen fastställda riksintressen
beslutat att skydda de värdefullaste av den återstående "älvnaturen". Detta
har föregåtts av omfattande utredningar och analyser där bevarandevärdet
redan har vägts mot vattenkraftsintresset. Denna avvägning har skett till
fördel för naturen och för miljöintresset. Det finns ingen anledning att göra
några andra bedömningar idag av de älvar som riksdagen bara för några år
sedan beslutat att skydda. Epoken av älvutbyggnad måste nu vara slut och
istället för att minska skyddet för de orörda vattendragen bör det tvärtom
utökas genom att flera av de ännu oskyddade vattendragen klassas som
riksintresse inom ramen för naturresurslagstiftningen.
Stärk strandskyddet
I områden med relativt hög befolkningstäthet är det viktigt
med ett betydande strandskydd mot exploatering i olika
former. Det krävs för att värna växt- och djurlivet, men även
för att garantera alla människors tillgång till stränderna. Trots
att det nuvarande strandskyddet stärktes under den förra
mandatperioden när Folkpartiet liberalerna var i
regeringsställning, fortsätter strandskyddet att i praktiken
urholkas. Enligt vissa studier försvinner fyra kilometer strand
per år bara i Stockholms län. Enligt Naturvårdsverket beror
detta främst på de stora möjligheterna för kommuner att
bevilja dispenser från strandskyddet. Problemet är sålunda
organisatoriskt och visar på hur många små undantag på lite
längre sikt riskerar att helt undanhålla medborgarna
rekreation och naturupplevelser vid stränder. Det är bristen
på samlad överblick över de långsiktiga effekterna som
möjliggör denna utveckling. Därför bör möjligheten för
kommunerna att bevilja dispenser från strandskyddet i
tätbefolkade områden inskränkas.
Kalkningsverksamheten
Försurning orsakad av olika utsläppskällor skapar svåra
föroreningar och ackumulerade miljöproblem i våra
vattendrag. Genom kalkningsinsatser i stor skala sedan 1970-
talet har stora miljöskador trots allt kunnat motverkas. Om
omfattande besparingar görs på anslagen till kalkningen
riskerar således årtionden av kalkningsinsatser gå förlorade
genom att det snabbt riskerar att ske en återförsurning. När
anslaget till kalkning skars ner vid förra budgeten var det
något som vi beklagade, men i slutändan godtog p.g.a. det
svåra ekonomiska läget. Nu menar vi dock att gränsen för
besparingar på kalkningsverksamheten är nådd. Folkpartiet
liberalerna vill därför anslå ytterligare 10 miljoner kronor till
kalkningsverksamheten.
Ett uthålligt energisystem
Energisystemets utformning har en avgörande inverkan på
såväl den lokala som den globala miljön. Dess struktur måste
därför inbegripa en långsiktig miljöhänsyn.
Energiförsörjningen har en tydlig regional och global karaktär. Ineffektiva
och säkerhetsmässigt undermåliga kol- och kärnkraftverk i bl a Öst- och
Centraleuropa innebär enorma miljöproblem. En fortsatt ökning av
förbränning av kol i Indien och Kina hotar omkullkasta andra satsningar på
att minska tillförseln av växthusgaser.
Energisystemet måste globalt därför ställas om för att bli ekologiskt
hållbart. Fossila bränslen som kol, olja och kärnkraft skall fasas ut ur
energisystemet och ersättas av ekologiskt hållbara energikällor, som inte
förorsakar skadliga utsläpp eller avfall och inte förbrukar ändliga resurser.
Samtliga fossila bränslen kommer av naturliga skäl att utgöra parenteser i
mänsklighetens energiförsörjning.
Omställningen måste dock ske med hänsyn till andra viktiga samhällsmål.
Tillgången på energi till konkurrenskraftiga priser är i förlängningen
avgörande för välfärden. En successiv omställning av energisystemet är
därför att föredra framför kortsiktiga beslut som leder till snabba och kraftiga
energiprishöjningar. Kortsiktiga beslut riskerar att kullkasta förutsättningarna
för viktiga delar av industrin, försämra sysselsättning och välfärd, urholka de
offentliga finanserna och försvåra för hushållen.
Förnybara energislag måste ges tid för att utvecklas och erbjudas till
konkurrenskraftiga priser. Med ekonomiska styrmedel kan man sätta pris på
miljöförstöringen från de fossila energikällorna. Ekologiskt hållbar energi
och teknik som t ex biobränsle, solenergi, vindkraft, värmepumpar ges
därmed en ökad konkurrenskraft.
En avreglerad elmarknad innebär att konsumenterna får större makt att
påverka de produkter och tjänster som erbjuds. För att öka konsumenternas
kraft är det viktigt att den nationella avregleringen noggrant följs upp och att
det skapas system som uppmuntrar energibesparing. Det innebär t ex att den
rörliga kostnaden skall utgöra en så stor del som möjligt av den totala
kostnaden för elkonsumtionen i konsumentledet. Utöver ekonomiska
styrmedel som miljöavgifter behövs också aktiva insatser, som till exempel
teknikupphandling, som uppmuntrar till energihushållning, utveckling av
biobränsleteknik och annan miljövänlig energiproduktion samt forskning. Vi
måste vara öppna för att framtiden kan komma att erbjuda nya energikällor
och ny teknik som är ekologiskt hållbar. Forskningen kring
energiförsörjningen måste vara fri från regleringar. Det innebär att de
begränsningar som idag omgärdar kärnkraftsforskningen skall avskaffas.
Miljövänligare transporter och arbetsredskap
Det är en angelägen och miljömässigt motiverad uppgift att
minska transporter som sker med transportmedel vilka drivs
genom fossilt bränsle. Trafiken är en av de sektorer i
samhället som genererar en stor del av problemen med
försurning, utsläpp av växthusgaser, buller och
ianspråkstagande av mark, som är värdefull från naturvårds-
eller rekreationssynpunkt. Möjligheten att åka bil ökar
friheten för många människor. Det gäller särskilt för
människor utanför tätorter, men den bensin- och
dieselbaserade bilismen utgör tyvärr ett globalt och regionalt
miljöhot. Den största anhopningen av transporter finner man
vid storstäderna där det redan råder brist på mark för
grönytor och andra ändamål. Dessutom uppstår besvärande
och kostsam trängsel på gator och vägar.
Mindre utsläpp
Koncentrationen av fordon med förbränningsmotorer leder
till höga halter av luftföroreningar och bildning av marknära
ozon, som både vållar hälsoproblem och skadar växtlighet.
En sundare kommunikations- och trafikstruktur är således en
viktig del i miljöarbetet. Det är därför viktigt att genom
miljöavgifter styra utveckling mot bättre transportmedel för
att minska förbrukningen av fossila bränslen och öka
säkerheten.
Folkpartiet liberalerna föreslår att riksdagen fastställer ett mål att senast år
2010 skall inga fordon med hälsovådliga utsläpp tillåtas i städerna.
Utsläppen från motorer i arbetsfordon, t ex traktorer och arbetsredskap
som gräsklippare, går inte att hänföra till transportsektorn. De står dock för
en betydande del av luftutsläppen i Sverige. Folkpartiet anser att arbetet med
avgaskrav för och miljöklassning av arbetsfordon måste gå vidare och vara
en viktig del i Sveriges ansträngningar för en bättre miljö i EU. Regeringen
bör driva frågan om bränslebeskattning för arbetsfordon i ministerrådet.
Folkpartiet liberalerna anser också att regeringen bör föreslå regler om
avgaskrav för arbetsredskap.
Miljözoner och bilavgifter i städerna
För att begränsa trafiken i särskilt belastade områden är
bilavgifter och miljözoner ett bra medel. Därför skall det
vara möjligt för kommunerna att införa bilavgifter i större
städer, det motiveras inte bara av behovet av medel till
trafikinvesteringar utan också av miljöskäl. Ny
informationsteknik som redan finns tillgänglig kommer att
göra mycket smidiga system möjliga. Regeringen bör lämna
förslag som möjliggör bilavgifter i större städer. Bilavgifter
har däremot ingen avgörande funktion i glesbygd, där
alternativa transportmedel saknas.
Förmånsbilar
Regeringen har i proposition 1996/97:19 föreslagit en ny
modell för beskattning av tjänstebilar. Förslaget innebär att
statens skatteinkomster beräknas minska med drygt en
miljard kronor. Vi avvisar detta förslag. Det är, som närmare
utvecklas i en särskild motion, orimligt att i dagens
statsfinansiella läge genomföra en skattesänkning
motsvarande drygt 1 000 miljoner kronor för gruppen
tjänstebilsinnehavare. I detta sammanhang vill vi endast kort
beröra frågans miljöaspekter. Det har å ena sidan hävdats att
det är bra för miljön att bilparken förnyas genom att nya bilar
ersätter gamla. Eftersom tjänstebilar länge varit en stor del av
nybilsförsäljningen skulle detta tala för generösa villkor för
tjänstebilar. Å andra sidan är tjänstebilar regelmässigt större
och mer bensinslukande än bilparken i övrigt. De körs också
längre sträckor. Detta sammantaget gör att tjänstebilarna
framstår som ett problem ur miljösynpunkt och inte - som
regeringen nu börjat hävda - en lösning på miljöproblem.
Slutsatsen är att systemet för beskattning av förmånen att
kunda använda en tjänstebil privat måste utformas så att
tjänstebilsinnehavarna betalar den fulla kostnaden för sin
privata körning. Så kommer inte att bli fallet med
regeringens förslag. Vi har i ett annat sammanhang yrkat på
att regeringen skall utarbeta ett nytt förslag till beskattning av
tjänstebilar, som ska inriktas på att en större del av
beskattningen läggs på den rörliga, körsträckerelaterade,
delen.
Kollektivtrafiken
De gemensamma kommunikationsmedlens konkurrenskraft
och effektivitet måste förbättras. Den borgerliga regeringen
fattade ett beslut om avreglering av järnvägstrafik. Det var
ett steg i rätt riktning. Om fler operatörer än SJ får möjlighet
att köra tåg på spåret kommer konkurrensen att leda till
bättre tågtrafik, pressade priser och en attraktivare
järnvägstrafik.
Tyvärr tog den socialdemokratiska regeringen direkt steget tillbaka genom
att upphäva avregleringen. Det innebär att SJ befäster ställningen som
monopolist och ensam kör godstrafik såväl på stamnätet som på
länsjärnvägarna. Att detta endast lett till ännu högre kostnad för
konsumenten är ett faktum. Folkpartiet liberalerna kräver därför att
regeringen återkommer med ett nytt förslag om avreglering.
Förutom att en ny avreglering bör genomföras anser vi att systemet med
banavgifter bör utvecklas så att de blir miljörelaterade, och på sikt bör de
sänkas. Regeringen bör utreda förslag om miljöanpassning och sänkning av
banavgiften och återkomma till riksdagen med ett sådant förslag.
En liberal miljöpolitik
Att vrida den nuvarande utvecklingslinjen till en som är
ekologiskt uthållig innebär en stor uppgift. En stor uppgift
kräver en stor bredd på olika styrmedel. Inom miljöpolitiken
var Folkpartiet först med att tala om ekonomiska styrmedel.
Detta möttes då med stor skeptisk eftersom man menade att
detta innebar att miljöförstörare skulle kunna köpa sig fria.
Denna inställning har snabbt förändrats i samma takt som
medvetenhet om marknadsekonomins överlägsenhet har
blivit bättre. Men det räcker inte med ekonomiska styrmedel;
i botten måste det finnas ett grundläggande miljöengagemang
hos företag och konsumenter. Ytterst och i grunden krävs det
dessutom stabila institutionella arrangemang och en tydlig
lagstiftning. I detta avsnitt skall vi lyfta fram de viktigaste
styrmedlen för en liberal miljöpolitik som syftar till en
hållbar ekologisk utveckling.
Ett personligt ansvar
Miljöarbetet handlar ytterst om ett personligt ansvar för
medborgarna att fatta sådana beslut som har minst inverkan
på miljön. Det handlar om att i vår vardag genom en
förändrad livsstil sopa rent framför egen dörr. Den diffusa
karaktär som många miljöproblem uppvisar sätter dock den
personliga motivationen på prov. Miljömedvetna och
ansvarskännande konsumenter är avgörande för att
miljömålen skall klaras.
För att vi som konsumenter skall kunna göra miljövänliga produktval krävs
gedigna kunskaper om de ekologiska sambanden. Kunskap om effekterna av
olika konsumtionsmönster på den globala miljön bör således lyftas fram i
konsumentsammanhang. Kännedom om centrala ekologiska samband leder
till ökad motivation att ändra invanda konsumtionsmönster. Miljöfrågorna
måste ges en mer framträdande roll i konsumentpolitiken. Olika former av
ideella organisationer och andra sammanslutningar har en central roll för
folkbildningen när det gäller kunskapen om miljöproblem.
Svenska företag skall leda
utvecklingen
Det är politiker som sätter upp målen för miljöpolitiken,
men det är företagen som i praktiken skall leda utvecklingen.
Den snabba tekniska utvecklingen i företagen är det bästa
som har hänt arbetet för en bättre miljö. Det är företagen som
i sin produktutveckling leder utvecklingen av ny miljöteknik.
De utgör grunden till att konsumenterna genom sina
marknadskrafter får tillgång till mer miljövänliga produkter.
Den miljötekniska industrin utgör idag en av de snabbast
växande marknaderna i världen. Dess omsättning beräknas
att globalt uppgå till närmare 2 000 miljarder kronor om året.
Företagens inre miljöarbete är också centralt och det är
därför viktigt att uppmuntra olika miljöstyrningssystem inom
såväl stora som små företag. I moderna företag betraktas
miljöarbetet som en stor möjlighet och inte längre något som
endast är påtvingat från statsmakterna. I USA beskriver
begreppet "Green Business" de företag som på ett mycket
framgångrikt sätt kunnat utvecklas parallellt med en allt
hårdare miljölagstiftning och allt mer miljömedvetna
konsumenter.
I Sverige har många företag kommit långt med sitt miljöarbete, men
mycket återstår att göra. Det är inte självklart att våra traditionella
basindustrier alltid i grunden välkomnar nya förutsättningar för
verksamheten. Genom nya regler för miljörevision och skatteförmåner för
miljöinvesteringar kan denna utveckling mot mer miljömedvetna företag i
Sverige påskyndas. Bankers och försäkringsbolags ansvar för sina kunders
verksamhet kan också behöva ökas för att ytterligare internalisera kostnader
för eventuella miljöskador i alla företags beslutsunderlag.
Liberala styrmedel för en uthållig
utveckling
Statsmakterna skall genom olika styrmedel sätta upp ramarna
för producenter och konsumenter. För att de skall få avsedd
styreffekt är det viktigt att dessa är stabila över tiden och
tydliga i sin utformning.
Lagstiftning
Det yttersta styrmedlet för en hållbar utveckling är
miljölagstiftningen och dess många regeltyper. Det är viktigt
att den är konsekvent och tydlig i sin utformning. När det
gäller regler om tillämpningsområde och kravregler är det
särskilt viktigt med tydlighet och precision för att inte
reglerna skall bli tomma skal av målsättningar.
Markägares naturvårdsansvar
En viktig del av att vårda naturen och att säkra den
biologiska mångfalden måste markägarna ta ansvar för.
Äganderätten är inte oinskränkt, utan lagstiftningen liksom
det allmänna rättsmedvetandet bygger på att markägare
måste ta hänsyn till naturvärden i sin markvård och
markanvändning. Det har också länge rått en betydande
enighet om att markägare skall ersättas av det allmänna vid
kraftiga inskränkningar i förfoganderätten. Men genom en
ändring i plan- och bygglagen 1986 vidgades markägarnas
rätt till ersättning och sedan dess har diskuterats de effekter
de nya reglerna fått på naturvården, t ex när det gäller
bevarandet av urskogar. Det finns således en motsättning
mellan å ena sidan exploateringsintresset som innefattas i
äganderätten och å andra sidan mer allmänna intressen, som t
ex att säkra den biologiska mångfalden.
Folkpartiets syn på äganderätt och naturvårdsansvar är att ett betydande
ansvar för naturvården måste bäras av markägarna. Förvaltarskapstanken
bygger på att ägandet måste utövas på ett långsiktigt och ansvarsfullt sätt.
Vi motsatte oss därför utformningen av ersättningsreglerna i PBL 1986.
Erfarenheterna från de senaste tio åren bekräftar att vår oro för effekterna på
naturvården var berättigade. Även om vi i hög grad stödde det
grundlagsskydd för äganderätten som infördes genom beslut 1994 hade vi
önskat en teknisk utformning som inte, vilket nu blev fallet, innebar att
ersättningsreglerna från PBL upphöjdes till grundlag.
De ökade ersättningsmöjligheterna har inneburit att arbetet med att bevara
unika naturmiljöer och säkra den biologiska mångfalden avsevärt försvårats.
Rätten till intrångsersättningarna vid redan små restriktioner har lett till att
skyddsvärda områden inte har kunnat skyddas. Inte minst tack vare
Folkpartiets insatser i riksdag och regering har i och för sig betydande belopp
avsatts för områdesskydd för att bl a upprätta naturreservat, men om all
skyddsvärd mark skulle förvärvas eller skyddas genom intrångsersättningar
skulle statsanslagen behöva vara mångdubbelt större.
Vi anser att detta på nytt reser frågan om huruvida utformningen av
ersättningsreglerna 1986 blev rimlig. En besläktad fråga är om det inom
ramen för den nya grundlagsregleringen i regeringsformen (RF 2:18) går att
utforma ersättningsregler som ger markägarens ansvar för naturvård en
starkare ställning. Om det inte visar sig framkomligt att ändra
ersättningsreglerna kvarstår möjligheten att öka det allmännas möjligheter att
satsa medel på att rädda skyddsvärda områden eller att skärpa markägarens
ansvar i skogsvårdslagen.
Det är önskvärt att dessa frågor besvaras i samband med behandlingen av
den nya miljöbalken. Varje månad avverkas skyddsvärda områden med
effekter på den biologiska mångfalden. Vi anser därför att dessa frågor
skyndsamt måste utredas. Vad vi här har anfört om behovet av en utredning
om markägaransvar och naturvårdshänsyn bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
En samlad miljölagstiftning
Den socialdemokratiska regeringen drog tillbaka
propositionen om en samlad lagstiftning, den s k
miljöbalken, direkt efter sitt tillträde 1994. Vi beklagade då
detta eftersom en rad angelägna förbättringar i
miljölagstiftningen försenades. Detta byggde på insikten om
att alla barnsjukdomar i helt nya lagstiftningar kan byggas
bort; ändringar och tillägg är alltid nödvändiga en tid efter att
ett så omfattande lagverk har trätt i kraft. När nu det nya
förslaget om samlad lagstiftning på miljöområdet har lagts
fram av Miljöbalksutredningen är detta välkommet. Vi vill
redan nu påpeka att det trots en andra omgång i
lagstiftningsprocessen återstår flera viktiga invändningar.
Redan nu vill vi peka på några brister. För det första lägger
det inte tillräckligt bra fast grunden för en modern
miljölagstiftning inom ramen för de utgångspunkter som bl a
följer av det svenska medlemskapet i EU. Förslaget innebär
att nuvarande regelsystem sammansmälts, utan att tillräckligt
många nya ansatser tas till förbättringar. Utredningsförslaget
har av en av utredningens experter kritiserats för att
miljöfrågorna även fortsättningsvis kommer att behandlas
som en sektorsfråga underordnad kommunal planering,
kommunikationsfrågor och exploatering i allmänhet. Denna
kritik måste tas på allvar vid den vidare behandlingen. För
det andra menar vi att systemet med miljökvalitetsnormer
måste ges en reell rättsverkan. Detta saknas i utredningens
förslag. Om de fastställda normerna överskrids så måste det
finnas något system för att begränsa utsläpp motsvarande det
som överskrids, annars är ju systemet meningslöst. För det
tredje är de föreslagna kriterierna för hårda när det gäller
möjligheten för ideella miljöorganisationer att vara part i
domstol både vid tillståndsprövningar och
skadeståndsärenden.
Ekonomiska styrmedel ger bättre miljö
Genom att sätta pris på föroreningar eller på utnyttjande av
naturresurser kan marknadskrafterna styra samhället mot
ekologisk uthållighet. Det är därför viktigt att miljöavgifter
används i större omfattning än idag.
Grön skatteväxling
Genom att genomgripande växla skatt på arbete mot skatt på
miljöförstöring förenas miljömålen med målen för den
ekonomiska politiken. För att kriterierna för begreppet
skatteväxling skall uppfyllas är det viktigt att det sker
motsvarande sänkningar av skatten på andra områden.
Annars är det inte grön skatteväxling, utan snarare en
missriktad svartväxling till dålig kurs. De höjningar av
energiskatterna som riksdagen just beslutat är just av sådant
slag.
För närvarande arbetar en parlamentarisk skatteväxlingsutredning som
skall lämna slutbetänkande i december i år. Vi konstaterar med beklagande
att utredningens arbete är onödigt och allvarligt har försvårats genom att
regeringen föreslagit och riksdagen beslutat om stora energiskattehöjningar
utan att avvakta utredningens förslag.
Folkpartiet liberalerna är positiva till en grön skatteväxling. Ett viktigt
inslag i den stora skattereformen 1990/91, som Folkpartiet stod bakom, var
just höjd skatt på energi och miljö samt sänkt skatt på arbetsinkomster. Vi
anser det vara viktigt att Sverige driver en offensiv miljöpolitik och
därigenom verkar pådrivande i det internationella miljöarbetet. Samtidigt är
det angeläget att beakta industrins internationella konkurrenskraft och att
miljöskatterna inte driver företag att förlägga verksamheten i andra länder. I
värsta fall skulle detta till och med kunna försämra miljön, om nämligen
miljökraven i dessa andra länder var avsevärt lägre än i Sverige. Det är också
viktigt att notera att effektiva miljöskatter leder till att skattebasen
minskar,
vilket naturligtvis reducerar möjligheten att finansiera andra skatte-
sänkningar. Sammantaget anser vi emellertid att det finns goda möjligheter
till en fortsatt grön skatteväxling. Vi avstår från att lägga konkreta förslag i
avvaktan på Skatteväxlingsutredningens slutbetänkande.
Vi har tidigare fört fram tanken på en grön skatteväxling på kommunal
nivå. Som illustration kan nämnas att en höjning av avgifterna i teknisk
verksamhet, t ex för färskvattenanvändning och sophämtning, med 25
procent skulle kunna möjliggöra en sänkning av kommunalskatteuttaget upp
till en krona. En sådan växling skulle bl a kräva förändringar i
kommunallagen om undantag från självkostnadsprincipen och någon
mekanism för att säkerställa att intäkterna återgår till medborgarna i form av
sänkt kommunalskatt. Problem kan också uppkomma om den tekniska
verksamheten bedrivs i bolagsform och i relation till näringsverksamheten
som ju betalar avgifterna men inte får tillbaka något eftersom juridiska
personer inte betalar kommunalskatt. Vi är således medvetna om att en
kommunal skatteväxling är förenad med betydande problem, men anser icke
desto mindre att frågan är så intressant att den bör utredas närmare.
Inom EU bör den svenska regeringen se som en prioriterad uppgift att
verka för en skatteväxling och aktivt arbeta för införandet av minimiregler
för en europeisk koldioxidskatt. Folkpartiet anser att det måste bli möjligt att
fatta majoritetsbeslut om miljöavgifter i stället för dagens krav på
enhällighet.
Ökad dematerialisering och kretsloppsprincip för naturresurserna
Ett mål med miljöavgifter och grön skatteväxling är att sluta
kretsloppen i naturen. Men i grunden är det ännu viktigare att
fokusera dematerialisering. Det innebär att så långt som
möjligt genom olika styrmedel i grunden försöka minska
materialflödet i stället för att det i ett kretslopp bara skall gå
runt. Genom särskilda avgifter på vissa råvaror och på visst
avfall kan detta lättare uppnås. Naturresurser och råvaror
används i alla tillverkningsprocesser. De varor och
kemikalier som tillförs används för sina olika ändamål och
sprids ut i naturen eller blir slutligen avfall som slängs på
tippen eller förbränns. Avfall uppkommer också i vart och ett
av de tidigare leden. Vid sidan av arbetet med
dematerialisering och kretslopp för nya varor måste man
också beakta behovet av att det finns verkliga fungerande
marknader för material som skall återvinnas. Annars finns
risk för att vi hamnar i en situation där producenterna sitter
med stora mängder återvinningsbart material, som inte
återanvänds därför att nya råvaror är billigare. En del av det
material som omsätts i samhället används inte som varor
utan tillhandahåller snarare tjänster. Exempel på detta är
vatten som kylmedium eller som transportmedium för
avlopp. I den mån användningen orsakar dålig
resurshushållning eller orsakar miljöproblem bör införandet
av ekonomiska styrmedel övervägas. Utan att föregripa
skatteväxlingskommitténs arbete menar vi att avgifter på
vissa råvaror bör ingå som en del i en grön skatteväxling för
en ökad dematerialisering och bättre kretslopp.
Folkpartiet liberalerna välkomnar förslaget om en avfallsskatt, eftersom vi
krävt detta i tidigare miljömotioner. Detta kommer att sätta press på
producenter och konsumenter att minska avfallsberget, eftersom det nu blir i
vart fall mer ekonomiskt lönsamt att återvinna avfall än att lägga det på
deponi.
Färskvatten är med vissa lokala undantag ingen bristvara i Sverige, men
avloppssystemen vållar miljöproblem trots långtgående rening. En avgift på
färskvattenanvändning skulle gynna mer resurshushållande avloppssystem,
och näringsämnena i avloppet skulle lättare kunna nyttiggöras i stället för att
spolas ut och vålla miljöskador. En sådan avgift skulle eventuellt kunna ingå
i en kommunal variant på skatteväxling.
Bättre miljökonsekvensbedömningar
Miljökonsekvensbedömningar (MKB) av internationell
standard skall föregå alla beslut med någon betydande
inverkan på miljön. Enligt internationell standard, som bland
annat kommit till uttryck i den s k Esbokonventionen från
1991, skall en effektiv MKB innehålla minst sex moment.
Dessa är att en MKB skall fungera som ett beslutsunderlag,
ange det eftersträvade resultatet, redovisa alternativen
inklusive det s k noll-alternativet, redovisa miljöeffekterna,
väga effekterna mot nyttan, samt granskas offentligt innan
den får sin slutliga utformning.
Det har i bland annat en rapport från Riksrevisionsverket tidigare i år
visats hur undermåliga MKB:er som skrivs i praktiken. Detta innebär att i
praktiken fattas beslut som påverkar miljön på bristfälliga grunder. Dessutom
innebär den nuvarande ordningen att Sverige bryter mot det EG-direktiv
(85/337/EEG) som reglerar MKB inom EU.
För att komma tillrätta med dessa brister bör Sverige snarast skärpa de
nuvarande kraven på MKB i lagen om hushållning med naturresurser för att
åtminstone nå upp till internationellt vedertagen standard.
Miljökvalitetsnormer och utsläppsrätter
Det finns olika sätt att komplettera de grundläggande
kravreglerna på miljöhänsyn i lagstiftningen och
kompletterande ekonomiska styrmedel. Miljökvalitetsnormer
med effektiva sanktioner är ett sätt att slå fast vad miljön tål.
Systemet med miljökvalitetsnormer måste dock fungera i
praktiken, se kritiken under 3.3.1 mot förslaget från
Miljöbalksutredningen. Det finns ju ingen anledning att ha
normer utan möjligheter till sanktioner.
Inom särskilt belastade områden är utsläppsrätter ett sätt att sätta pris på
miljön. Frågan om överlåtbara utsläppsrätter har diskuterats ett antal år.
Naturvårdsverket har utrett utsläppsramar för kväve till vatten, men
miljömyndigheterna har hittills visat liten entusiasm inför detta nya och i
Sverige oprövade styrmedel. Överlåtbara utsläppsrätter kan ha stora fördelar
i ett väldefinierat område och starkt bidra till kostnadseffektiva
utsläppsminskningar. Försöksverksamhet bör snarast kunna inledas genom
förändringar i nuvarande miljöskyddslagstiftning.
Teknikupphandling för bättre miljö
Bästa möjliga tillgängliga teknik är en allmän
försiktighetsprincip inom miljöskyddslagstiftningen. Den
innebär att de som yrkesmässigt bedriver miljöfarlig
verksamhet skall använda den för miljön bästa tekniken. För
att öka stimulansen att ta fram ny och bättre miljöteknik kan
teknikupphandling vara en viktig drivkraft. Detta skall utgöra
ett särskilt mål vid offentlig upphandling, men skall även
kunna initieras inom ramen för t ex byggindustrin. Det kan
stimulera tillverkare av kylskåp, fönster, belysning etc att
producera så miljövänliga produkter som möjligt. Genom att
samordna och att garantera viss försäljning kan man nå stora
framgångar. Det är därför viktigt att arbetet med
teknikupphandling för energisnålare och miljövänligare
teknik vid NUTEK får fortsätta.
Miljöforskning för en uthållig utveckling
För att kunna finna kloka lösningar på nuvarande och
framtida miljöhot krävs det mångfald även inom
miljöforskningen. Det är därför att beklaga att regeringen på
detta område vill genomföra sina största och missriktade
besparingar.
Miljöforskningen blir en av förlorarna i regeringens miljöpolitik. Än värre
är att regeringen genom trixande med lagstiftningen planerar att Stiftelsen för
miljöstrategisk forskning, Mistra, skall täcka de hål inom forskningsanslagen
som man skapar. Detta inskränker i sin tur den fria och oberoende
forskningen. Mistra fördelar varje år cirka 250 miljoner kronor till olika
miljöforskningsprojekt. Om drygt hälften av dessa pengar skall ersätta
Naturvårdsverkets forskningsanslag blir det således 135 miljoner kronor
mindre per år till svensk miljöforskning.
Miljöforskningen i Sverige har redan drabbats av nedskärningar och av
ökade omkostnader i samband med olika EU-projekt. Angelägna
forskningsområden måste nu antagligen läggas ner då pengarna som blir kvar
till själva miljöforskningen i praktiken halveras. Detta har redan lett till att
flera angelägna forskningsprogram inte har kunnat komma igång alls.
Mistras forskningsprojekt är till skillnad från övrig miljöforskning i regel
inriktade på åtgärder och lösningar. Med de minskade anslagen kommer de
grundläggande kunskaperna om miljöproblemen successivt att urholkas. Ett
annat problem är att det finns flera miljöfrågor som är svenska till sin natur
och som det därför inte går att få EU-pengar för, t ex älgsjukan,
laxsjukdomen M 74 samt försurning och kalkning av skog och sjöar.
Folkpartiet liberalerna vill därför anslå ytterligare 60 miljoner kronor till
den grundläggande miljö- och kretsloppsforskningen (A 5).
Övervakning av tillståndet för miljön i Sverige
Länsstyrelserna har idag inte tillräckligt med resurser för sin
övervakande och miljövårdande verksamhet. Direkt tillsyn
får allt oftare ersättas av rapportering från markägare,
företagare eller allmänheten. Inte sällan tvingas man lämna
lagreglerade uppgifter ogjorda. Tillsyn och övervakning är
egentligen inget typiskt styrmedel, utan mer ett
kontrollinstrument för revision av miljötillståndet i Sverige.
Det är särskilt viktigt att länsstyrelserna klarar av bevakning
av olika riksintressen som annars på kommunnivå lätt kan gå
förlorade pga bristande översikt. Idag försvinner inte sällan
skyddsvärda områden enbart pga att länsstyrelserna inte har
resurser att utöva tillräcklig tillsyn över miljöförstörande
verksamheter. Folkpartiet liberalerna vill därför anslå
ytterligare 10 miljoner kronor till den miljöövervakande
verksamheten.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av att stärka det internationella samarbetet kring
miljöfrågorna,1
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en nationell per capita-princip för godtagbara koldioxidutsläpp,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av att överföra ekonomiska resurser till de fattiga
länderna inom ramen för arbete för att minska tillförseln av s.k. freoner,1
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett system med miljöklassning av sjöfarten,2
5. att riksdagen hos regeringen begär att det tillsätts en expertgrupp för att
granska huruvida Sverige lever upp till sina rättsliga åtaganden genom olika
internationella miljökonventioner,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att miljökonsekvensbedöma biståndet till världens fattiga länder,1
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av att regeringen arbetar för att EU genom majoritetsbeslut
kan införa en gemensam lägsta koldioxidavgift för medlemsländerna,1
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att införa en s.k. utbytesregel i EU:s miljöbestämmelser för att
minska hanteringen av kemikalier,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en integrerad europeisk energimarknad,3
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om miljöinriktningen av Östersjösamarbetet,1
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av att skärpa lagstiftningen när det gäller tillstånd till
miljöfarlig verksamhet,
12. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett förtydligande av
rättsläget när det gäller markägaransvaret,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av att låta utbytesregeln gälla fullt ut även för varor som
behandlats med kemiska produkter,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en långtgående miljöhänsyn inom de areella näringarna,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om minskat utrymme för dispenser från strandskyddet i tätbefolkade
områden,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att epoken av utbyggnad av vattenkraft i våra älvar och andra i
huvudsak orörda vattendrag är avslutad,4
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett hållbart energisystem och behovet av en fri forskning kring
detta,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att det år 2010 inte skall tillåtas några fordon med hälsovådliga
utsläpp i städerna,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av utsläppskrav på arbetsfordon,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om möjligheten att använda bilavgifter i städerna,5
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en fortsatt avreglering av kollektivtrafiken,2
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en miljöanpassning av och sänkning av banavgiften,2
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att ge miljöfrågorna en mer framskjuten roll i
konsumentpolitiken,6
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om företagens centrala roll för utvecklingen mot ett hållbart
samhälle,
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av att utreda konsekvenserna av de nuvarande,
ersättningsbestämmelserna vid intrång i pågående markanvändning,
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om grunderna för en samlad miljölagstiftning,
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om fördelarna med en grön skatteväxling,5
28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skatt på vissa råvaror,5
29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skärpta krav på miljökonsekvensbedömningar i
beslutsunderlagen,4
30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om miljökvalitetsnormer och utsläppsrätter,
31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om teknikupphandling som styrmedel i miljöpolitiken,
32. att riksdagen med följande ändringar i förhållande till regeringens
förslag anvisar anslagen under utgiftsområde 20. Allmän miljö- och
naturvård enligt uppställning.
Anslag
Regeringens
Anslags
-
förslag
förändri
ng
A 2 Miljöövervakning m.m.
93 952
+10 000
A 3 Bidrag till kalkning ...
130 000
+10 000
A 4 Investeringar inom ...
217 992
+200 000
A 5 Miljö- och
kretsloppsforskning
135 492
+60 000
A 6 Sanering och återställning av
19 400
+10 000
Summa för utgiftsområdet
1 329 871
1 619 871
Stockholm den 3 oktober 1996
Lars Leijonborg (fp)
Isa Halvarsson (fp)
Eva Eriksson (fp)
Kerstin Heinemann (fp)
Elver Jonsson (fp)
Lennart Rohdin (fp)
Anne Wibble (fp)
Lennart Fremling (fp)
Erling Bager (fp)