Närsaltläckage till våra vattendrag är ett av de största
miljöproblemen som vi har, och åtgärderna varierar men det
allra viktigaste och effektivaste är att göra stora insatser vid
källan. Problemkällorna är många men vårt sätt att bruka
jorden är en av orsakerna. En annan föroreningskälla är våra
enskilda avlopp. Därför är det hög tid att hitta lösningar som
kan åtgärda problemen.
Den främsta orsaken till att jordbruket är ett av problemområdena är att vi
sedan lång tid tillbaka har ett odlingssätt där kvantitet är en av de mest
prioriterade parametrarna. När det gäller belastningen på åar och vattendrag
kommer cirka 50 % av fosforläckaget från åkermark och över 80 % av
kväveläckaget.
Studier som gjorts i hur balansen är vad gäller hur mycket uttag som finns i
skörden visar att där finns en stor differens. Denna differens är störst när det
gäller kväve.
I slutet av 1940-talet var detta nästan i balans för att sedan öka stadigt fram
till 1980-talet där ökningen har minskat. Här syns också sambandet mellan att
öka självförsörjningen av livsmedel med god kvalité och förädling med
kraven att få en ökad avkastning.
Vi vet också att näringstillsatser behövs för att vi ska få den kvalité på
livsmedlet som vi konsumenter vill ha. Samtidigt vet vi också att detta med
näringstillsättning skapar problem.
Det måste vara möjligt att finna balans mellan näringstillförseln på brukad
mark och totaluttaget i skörden. Det måste bli en uppgift för växtförädlingen
att finna effektiva odlingssätt där denna balans uppnås.
Även om vi får odlingsmetoder där det finns en bättre balans mellan
näringsgivan och upptagningen av näring så blir där alltid rester kvar på
marken, t.ex. halm, betblast, m.m. I dessa finns också stora mängder näring
som många gånger blir kvar på åkern och följaktligen bidrar till läckaget.
Detta måste också få en lösning.
Just nu håller man på att testa en metod i Skåne för att på ett effektivt sätt
ta tillvara den näring som finns i dessa restprodukter. Processen går till så
att
man samlar upp restprodukterna och låter dem passera en rötningsanläggning.
Vid rötning av det organiska materialet mineraliseras delar av det organiskt
bundna kvävet och blir lättillgängligt för växterna när man återför detta till
den växande grödan.
Genom att kvävet vid rötningen mineraliseras kommer detta att kunna
kontrolleras och styras på ett helt annat sätt än vad som är fallet i dagens
traditionella odlingssystem. För gårdens ekonomi är det intressant att genom
rötning förbättra kvaliteten på växtnäringen i det material som ändå skulle
plöjas ned.
Med denna metod kommer näringssaltläckagen att minska med upp till
40 %. Lantbrukaren sparar genom att behovet av att köpa handelsgödsel
minskar och man kan dra nytta av metangasen som energikälla. Detta är ett
försök som bör uppmärksammas nationellt och internationellt och ingå i vår
strävan mot ett kretsloppssamhälle.
När det gäller de enskilda avloppen skall man successivt ställa om från
trekammarbrunnar till separerande system istället. Det finns idag toalettstolar
som separerar urinen från fekalierna. Nästa steg är att ta till vara urinen som
en resurs. Detta kan lämpligen ske genom samverkan mellan lantbruket och
de enskilda medborgarna. Samtidigt så hjälper vi till att spara på fosforn som
är en ändlig resurs och som vid nuvarande användningstakt kommer att
minska i tillgång mycket snart. Det är också möjligt att vid reningsverken ta
till vara denna näringsresurs och använda avloppsvattnet till bevattning av
t.ex. salix som kan användas som fliseldningsmaterial vid energifram-
ställning i biobränslebaserade värmeverk.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om växtförädlingens roll i arbetet med att ha en odling i balans,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utveckling av nya metoder för att minska läckagen till våra
vattendrag från jordbruket,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att ta till vara urinen som en resurs.
Stockholm den 2 oktober 1996
Christin Nilsson (s)
Annika Nilsson (s)
Lena Larsson (s)
Bengt Silfverstrand (s)