Anslaget till kalkning har sjunkit stadigt under de senaste
åren. Såväl i budgetpropositionen i januari 1996 som i
kompletteringspropositionen i april 1995 och nu i årets
bugetproposition finns besparingar på
kalkningsverksamheten. Samtidigt säger sig regeringen vilja
skapa ett ekologiskt hållbart samhälle och flera ministrar
talar varmt om biologisk mångfald. Kalkningen är ett
effektivt och nödvändigt medel för att bevara många djur och
växter, den biologiska mångfalden. Minskar kalkningen
riskerar många arter som ArtDatabanken i Uppsala fört upp
på sin lista över hotade arter att försvinna. Många hotade
arter klarar inte låga pH-värden.
Miljöpartiet de gröna anser att kalkningsverksamheten måste fortsätta och
vill inte bara att kalkningen av de vatten som kalkas idag ska fortsätta. Vi
anser att verksamheten måste utökas och att fler sjöar och vattendrag skall
kalkas än idag.
Kalkningen nödvändig
Effekterna av kalkning på försurade ytvatten är väl kända
och innebär en ökad möjlighet för växter och djur att fortleva
i den omfattning som rådde före försurningen. Fiskeriverket
framhöll därför i sin aktionsplan för biologisk mångfald att
"Kalkningen av antropogent försurade vatten bör fortsätta i
sådan utsträckning att inga arter eller miljöer hotas av
utslagning" (Fiskeriverket 1995). Denna målsättning har sin
grund i regeringens propositioner angående godkännande av
Riokonventionen om biologisk mångfald (1992/93:227) och
"En strategi för biologisk mångfald" (1993/94:30).
Utsläpp och nedfall av försurande ämnen är sannolikt vårt allvarligaste
miljöproblem med negativ påverkan på bl.a. mark, grundvatten, sjöar och
vattendrag samt vår hälsa, livskvalitet och möjlighet att nyttja naturresurser-
na. Vid en genomgång av den genomsnittliga höjningen av pH efter kalk-
ningen i 700 kalkade vatten noterades att pH ökat från i genomsnitt 5.8 före
kalkning till 6.4 efter kalkning i dessa vatten (Naturvårdsverket 1995).
Hittills har ca 20 000 sjöar och 120 000 km vattendrag försurats med all-
varliga kemiska och biologiska skador som följd. Den genetiska mångfalden
har utarmats då unika genetiska populationer - i många fall rödlistade arter -
har utrotats. Direkta och indirekta effekter av försurningen har inneburit
förhöjda halter giftiga metaller i mark, vatten och fisk. Fisken i hälften av
våra sjöar har, delvis som en effekt av försurningen, nu så höga kvicksilver-
halter att unga kvinnor inte rekommenderas att äta vissa sötvattensarter.
Trots den ca 40-procentiga reduktion som skett av svaveldioxidutsläppen i
Europa under senare år krävs ytterligare reduktioner om ca 75 % innan
naturen i stora områden kan börja återhämta sig.
Sedan kalkningsverksamheten startade 1978 har 1,7 miljarder satsats i
svensk natur och ca 7 500 sjöar och 11 000 km vattendrag kalkats och därmed
delvis avgiftats. Effekterna har varit mycket goda, biologiskt och för
människors livskvalitet, hälsa och ekonomi. Norska och svenska beräkningar
visar att kalkning är samhällsekonomiskt lönsamt.
Fortfarande finns det dock över 10 000 försurade sjöar och över 100 000
km försurade vattendrag. Kostnaden för att via kalkning hålla Sveriges
försurade sjöar och vattendrag vid liv beräknas till 600 miljoner kronor per år.
Återförsurning
En minskning av kalkningsverksamheten - om än tillfällig -
innebär att de naturvärden som mödosamt byggts upp går
förlorade. En återställning om några år kommer att innebära
betydande merkostnader. I många fall kommer den inte ens
att vara möjlig då biologisk mångfald för alltid gått förlorad.
Dessutom är riskerna mycket stora vid en återförsurning för
en mycket snabb och kraftig återlösning av i det kalkade
vattnet fällda lagrade metaller med okända effekter för växt-
och djurliv inbegripet oss själva.
Effekterna av återförsurning är dåligt kända. Endast i undantagsfall har
redan kalkade vatten lämnats för återförsurning och endast i ett dokumenterat
fall har ett vatten som kalkats under en längre period återförsurats. Detta
vatten indikerar dock att återförsurningen kan få allvarliga konsekvenser. I
första hand kommer metallernas rörlighet att öka och man befara att metall-
halterna i många fall kan komma att överskrida de halter som noterades före
kalkningsinsatserna. Artrikedomen kommer att reduceras och näringsnivån
att minska.
Effekter för den biologiska
mångfalden
Många vattenlevande organismer är känsliga för låga pH-
värden. Speciellt gäller detta många av de rödlistade hotade
arterna.
Effekter på fisk
I Sverige är två av de 58 förekommande sötvattenslevande
fiskarterna klassade som akut hotade: vårlekande siklöja och
mal. I kategorin 2 Sårbara arter är tre arter upptagna:
groplöja, grönling och sandkrypare. Bland de sällsynta och
hänsynskrävande arterna inräknas idag 10 fiskarter samt
flodkräfta. Bland de hänsynskrävande arterna kan nämnas
lax, öring, storröding, hornsimpa och harr.
Olika fiskarters beroende av pH är väl känt. Försurningsskadorna börjar
vanligen uppträda då pH faller under 6.0 och ökar i styrka ju lägre pH
sjunker. Vid pH 5.5 är det sannolikt att ca 2/3 av alla fiskarters reproduktion
kommer att påverkas. Vid sidan av de direkta effekterna av sänkt pH kan man
förvänta sig att både aluminiums giftighet och kvicksilverhalten kommer att
öka. Hur detta kommer att påverka fiskfaunan är svårt att bedöma, sannolikt
är det i första hand strömvattenlevande arter (lax, öring och harr) som
påverkas, samtidigt som fisk blir otjänlig som föda i ett stort antal sjöar.
Hos laxartad fisk har man visat att förekomsten av genetiskt unika popula-
tioner är vanlig i många vattensystem. En ökad återförsurning i vattendrag,
speciellt i de norra delarna av landet, kan därför förväntas kraftigt bidra till
en
förlust av genetisk variation och i flera fall en total utslagning av genetiskt
unika populationer. Med hänsyn tagen till den stora förlusten av populationer
är det rimligt att anta att ett flertal genetiskt unika stammar av framför allt
öring kan komma att försvinna. Förhållandet hos sjölevande fiskbestånd är
sämre dokumenterat. Det är dock rimligt att anta att förlusten av randpopula-
tioner, dvs populationer som lever på gränsen till sitt utbredningsområde,
allvarligt kan påverka den totala genetiska variationen hos arten i landet. Det
är dock relativt säkert att en avsevärd förlust av genetisk variation kommer att
uppstå då större områden tillåts återförsuras.
Effekter på bottenfauna
Under perioden 1989-1995 har 276 arter av vattenlevande
smådjur påträffats i de 13 undersökta kalkade sjöarna. Av
dessa 276 arter var 197 sådana som kräver ett högre pH-
värde än det som rådde före kalkning. Totalt noterades 445
populationer som inte hade kunnat utvecklas utan kalkning.
Av de 112 vattenlevande ryggradslösa djur som är upptagna på röda listan
över hotade arter anses 3 vara försvunna från landet. Av de resterande 109
har 51 påträffats inom de projekt som LIMNODATA HB bedriver för
Naturvårdsverkets räkning. Av dessa 51 arter har 22 påträffats i kalkade
vatten. Endast 7 av de 51 arterna har påträffats vid pH under 5.5 vilket indi-
kerar att flertalet hotade och sällsynta arter är försurningskänsliga.
Vid sidan av att ha ett egenvärde utgör många vattenlevande smådjur viktig
föda för fågel, fisk, fladdermöss, groddjur och andra insekter. Tyvärr hör flera
av de viktigaste födoorganismerna som snäckor, kräftdjur och dagsländor
också till de mest försurningskänsliga. Det är med befintliga data inte möjligt
att beräkna de sekundära förluster i biologisk mångfald som en reduktion av
dessa födoorganismer kommer att medföra.
Förekomst av flodkräfta har utgjort ett starkt motiv till kalkning och därför
är många vatten som idag hyser flodkräfta kalkade. Ungefär 422 flodkräft-
vatten i främst södra Sverige hade kalkats fram till 1988. De mest känsliga av
dessa vatten var små, försurade brunvattensjöar. Dessa vatten är också de
som kan antas ha minst intresse för en fortsatt kalkningsverksamhet. Det är
därför rimligt att anta att antalet flodkräftpopulationer kommer att reduceras
kraftigt om kalkningen upphör.
Effekter på kolonisationskällor
En väsentlig uppgift för dagens kalkningsverksamhet är att
bibehålla källor för framtida återkolonisation av arter tills
försurningen reducerats till under kritisk nivå. Genom att
tillåta dessa kolonisationskällor att återförsuras kommer de
skador som uppstår inom ett vattensystem att vara
irreversibla. Det är därför viktigt att förstå att de vatten i
vilka en "normal" biologi upprätthålls med hjälp av
kalkning, ofta utgör en potentiell källa för återkolonisation i
det aktuella vattensystemet. En förlust av biologin i dessa
vatten kommer i många fall att innebära en förlust av arter i
hela vattensystem och därmed en sannolik förlust av
genetiskt material. Sådana skador går inte att "reparera" med
utsättningar, dels är den för området anpassade genetiska
uppsättningen borta, dels kan ofta rehabiliteringen motverkas
av det skadade ekosystemet. Detta har t ex visat sig vid
försök att återintroducera flodkräfta i skadade vatten.
Snäckor, iglar och kräftdjur har idag svårt att återkolonisera försurade
vatten efter kalkning. Det beror troligen på att avstånden mellan kalkade
vatten är för stora. Om avstånden mellan kalkade vatten ökas, kan förlusten i
biologisk mångfald antas öka exponentiellt med ökande avstånd. Detta beror
på att många vattenlevande smådjur inte alls kan flyga eller är dåliga flygare
som inte kan överbrygga stora avstånd.
Effekter på mark och metallutlösning
Markförsurningen har nu i vissa områden pågått så länge att
mycket allvarliga mark-kemiska effekter är att förvänta;
framför allt då metallers rörlighet och giftighet. Nya
strategier måste tas fram i många kalkningsprojekt för att
möta den nya komplexa problembilden. Mark- och
vattenförsurningen liksom kalkningsåtgärderna måste ses i
ett gemensamt sammanhang på ett helt annat sätt än vad som
idag är fallet.
Lösligheten hos många metaller är direkt beroende av pH-värdet. Försur-
ningen av markerna i avrinningsområdet har därför medfört en ökad transport
av metaller från marken ut i vattnet. Undersökningar av återförsurningens
effekter har visat att metallhalterna i vattnet kan stiga kraftigt då kalkningen
avbryts. Orsaken till detta har inte klarlagts, men är sannolikt en effekt av
att
metaller som lösts ut från den försurade marken i avrinningsområdet fällts ut i
det kalkade vattnet och därmed fastlagts i sedimenten. När vattnet
återförsuras kan dessa metaller åter gå i lösning och därmed ge en kraftigt
förhöjd halt i vattnet.
Sannolikt kommer en sådan förhöjning av metallhalterna att påverka biolo-
gin på flera olika sätt. I många vatten kan man förvänta sig direkt toxiska
effekter på olika organismer som är känsliga för höga metallhalter. Det är
också rimligt att anta att förhöjda metallkoncentrationer kommer att påverka
ackumulationen av metaller i såväl lägre som högre stående djur. Därmed
antas såväl bottenfauna, fisk, fågel och däggdjur komma att påverkas.
En ökad grad av återförsurning kommer med största sannolikhet att ha
avsevärda effekter på kvicksilverhalten i fisk i många vatten. Meili (1995)
visade att kvicksilverhalten i framför allt gädda sjönk i de flesta vatten efter
kalkning. Återförsurningen av sjöar med en från början hög kvicksilver-
belastning kommer sannolikt att resultera i ett större antal vatten där kost-
rekommendationer kan komma ifråga.
Slutsats
Effekterna av kalkningen för den biologiska mångfalden har
varit mycket goda. Utan kalkningsverksamheten skulle
många såväl vanliga som rödlistade arter ha försvunnit ur
många sjöar. Ekosystemen hade varit förstörda och endast de
arter som klarar att leva i pH på värden lägre än 5,5 skulle
finnas kvar. Många rödlistade arter är känsliga för lågt pH
och försvinner redan vid en liten förändring.
En fortsatt kalkningsverksamhet är alltså av nöden om inte detta ska
spolieras. Likaså visar de positiva erfarenheterna att fler sjöar borde kalkas.
Det är också viktigt att skapa möjligheter för djur att återkolonisera vatten.
De kalkade vattnen får heller inte ligga för långt ifrån varandra, eftersom
återkolonisation då kan bli omöjlig.
Vissa år då vårfloden är stor behövs mer pengar än torra år, varför det är
nödvändigt att bidragen får fördelas över åren så som behovet är, det vill säga
sparade belopp ett torrt år kan utnyttjas år då behovet är stort. I budget-
propositionen anses att besparing är möjlig eftersom medel inte utnyttjats.
Enligt uppgift beror det just på olika behov olika år. Förra vintern var
snöfattig och kalkningsbehovet därmed mindre. En buffert är nödvändig,
eftersom nästa vinter kan bli snörik och behovet större än budgeterat. Det kan
innebära att bufferten kan vara borta efter nästa vinter, och med det
föreslagna anslagets storlek finns bara medel att klara en torr vinter. Motivet
för neddragningen är således inte relevant.
I regeringens budgetproposition ges Naturvårdsverket i uppdrag att ta fram
en nationell plan för fortsatta statliga kalkningsinsatser. Vidare står det:
"Denna plan bör beakta behovet av att säkerställa den biologiska mångfalden
samt risker vid försurning och återförsurning i relation till statsfinanserna."
(Vår kursivering.) Formuleringen är mycket förvånande. Arters vara eller
icke vara påverkas inte av det statsfinansiella läget, utan av pH-värdet.
Naturvårdsverkets uppgift måste vara att visa effekterna för den biologiska
mångfalden av försurning och återförsurning. Vilken ambition regeringen vill
ha för att bevara den biologiska mångfalden kan inte vara en uppgift för
Naturvårdsverket. Ansvaret för det åvilar miljöministern och regeringen. Vi
anser att Naturvårdsverkets plan för fortsatta statliga kalkningsinsatser skall
beakta förutsättningarna för utnyttjandet av naturresurserna i sjöar och
vattendrag samt risker vid försurning och återförsurning i relation till skade-
verkningarna. Det är också angeläget att planen innehåller en långsiktig
sammantagen strategi för hur försurningens skadeverkningar på mark,
grundvatten och ytvatten skall motarbetas tills nedfallet sjunker under de
kritiska belastningsgränserna.
Det är också dags att få en stor allsidig belysning av kalkningsverksam-
heten. Vi föreslår därför att en tvärvetenskaplig utredning tillsätts för att
utröna försurningens effekter och kalkningens värde för flora och fauna samt
de hälso- och socioekonomiska effekterna.
Idag kalkas endast hälften av de sjöar som skulle behöva kalkning. Sverige
har aktualiserat frågan om försurningen i EU, vilket mött intresse. Eftersom
försurningsskadorna inte minskar i landet är det viktigt att kalkningsverksam-
heten ökar, vilket även internationellt visar att Sverige tar dessa problem på
allvar.
I Miljöpartiet de grönas förslag till budget föreslås att anslaget för
kalkningsverksamhet utökas med 50 miljoner kronor för 1997 jämfört med
regeringens förslag, totalt 180 miljoner kronor. För åren 1998 och 1999
beräknar vi en förstärkning utifrån regeringens förslag med 100 miljoner
kronor per år.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att 50 miljoner kronor utöver regeringens förslag bör anslås under
budgetåret 1997 för kalkningsverksamhet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Naturvårdsverkets plan för fortsatta kalkningsinsatser,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en tvärvetenskaplig utredning för att utröna försurningens effekter
och kalkningens värde för flora och fauna samt de hälso- och
socioekonomiska effekterna.
Stockholm den 3 oktober 1996
Gudrun Lindvall (mp)
Elisa Abascal Reyes (mp)
Eva Goës (mp)
Per Lager (mp)