Motion till riksdagen
1996/97:Jo729
av Eva Eriksson m.fl. (fp)

En liberal miljöpolitik för Europa


Inledning
Alla viktiga frågor är inte EU-frågor. Det är därför
nödvändigt att EU kan koncentrera sig på de stora
gränsöverskridande problem som inte effektivt kan lösas på
annat sätt än genom genomtänkt samarbete.
Regeringskonferensen borde istället resultera i en sådan
revision av EU:s fördrag att en tydlig ansvarsfördelning, en s
k kompetenskatalog, mellan staterna och unionen åstadkoms.
Men då detta inte är realistiskt för närvarande gäller det att
sikta in sig på de mest uppenbara strukturfelen. Det krävs
således att Sverige koncentrerar sina krav i förhandlingarna.
Vi tror därför till skillnad mot regeringen t ex inte att
Europas långsiktiga utveckling beror av hur
konsumentpolitiken (avsnitt 7.4 i regeringens skrivelse till
riksdagen inför förhandlingarna 1995/96:30) eller
ungdomsfrågorna (7.7) hanteras vid regeringskonferensen
1996. Och inte minst undrar vi vad föreningslivet (avsnitt 4)
har med regeringskonferensen att göra. Det måtte väl ändå
vara ett område av mänsklig aktivitet som även
socialdemokratiska politiker borde lämna därhän. Att
regeringen i sin skrivelse till riksdagen ger dessa frågor lika
mycket utrymme som frågor om ministerrådets eller EG-
domstolens framtida struktur och miljöarbetets
förutsättningar tyder på en både visionslös och opraktisk
ansats. Ett stort misstag begås genom att regeringen väljer att
inte arbeta för möjligheten att lättare kunna införa
gemensamma miniminivåer för miljöskatter eller
miljöavgifter.
Den pågående regeringskonferensen om en översyn av EU:s grund-
läggande fördrag kommer under hösten och vintern att gå in i ett avgörande
skede. Vi vill i denna motion peka på några av de förändringar som vi
liberaler skulle vilja se för att stärka arbetet för en hållbar utveckling i
hela
Europa. Det är nu den stora möjligheten finns att förändra fördragstexterna,
som utgör EU:s grundlag, så att de får en sådan utformning att miljöarbetet
får en framskjuten position inför framtiden. Det handlar om att ge EU kraft
och att därefter använda kraften till att styra in Europa på en ekologiskt
hållbar utveckling. Det är en avgörande uppgift för att kunna säkra en god
miljö åt kommande generationer européer.
Koldioxidskatt mot
växthuseffekten
Det krävs åtgärder nu
Under de senaste 150 åren har människan genom utsläpp från
sina olika verksamheter kraftigt ökat tillförseln av s k
växthusgaser (koldioxid, metan och dikväveoxid). Det råder
en relativ enighet bland experter om att det finns risk att
detta på sikt kan leda till klimatförändringar med allvarliga
miljökonsekvenser. Enligt de åtaganden som EU och dess
medlemsländer gjort i klimatkonventionen, som
undertecknades i Rio de Janeiro 1992, bör
koldioxidutsläppen år 2000 inte vara högre än de var år
1990, för att därefter minska ytterligare. Gemensamma
åtgärder mot växthuseffekten nu minskar risken för
klimatförändringar, översvämningar, stormar och torka,
globalt och regionalt, på lång sikt. Åtgärder mot
växthuseffekten har också positiva effekter för att minska
försurningen. För att klara denna utmaning krävs det att
produktions-, transport- och konsumtionsmönster förändras i
riktning mot lägre energiförbrukning och lägre utsläpp av
framförallt koldioxid.
En gemensam miniminivå
Om EU införde en gemensam miniminivå för skatt på
koldioxidutsläpp skulle trycket öka på att finna mer
ekologiskt hållbara energikällor och att utveckla energisnål
teknik. Att det krävs enhällighet för att besluta om
ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken visar hur
beslutsreglerna kan utgöra hinder för en offensiv
miljöpolitik. Bakgrunden till nuvarande ordning finns i att
miljöavgifter eller miljöskatter behandlas som skattefrågor.
Skatter betraktas generellt som en nationell angelägenhet,
och här gäller i dag enhällighet vilket innebär att varje
medlemsstat har vetorätt. Vi menar dock att det är rimligt att
sådana skatter som påverkar gränsöverskridande
miljöproblem lyfts över till gemenskapsnivån och blir
bindande genom majoritetsbeslut i ministerrådet enligt
artikel 130 s i nuvarande lydelse av Romfördraget. Det finns
stora fördelar med att insatserna mot växthuseffekten bl a
utformas som en grön skatteväxling mellan utsläpp av
koldioxid och skatt på arbete. De främsta skälen för det är
självfallet miljöpolitiska, men en viktig effekt av miljöskatter
i allmänhet och koldioxidskatt i synnerhet är att de också
skapar utrymme för att sänka vissa andra, strategiska, skatter.
Om EU ålade medlemsländerna att ta ut en högre
koldioxidskatt skulle de länder som så önskar kunna använda
inkomsterna till att finansiera en lägre tjänstebeskattning,
vilket sannolikt skulle vara positivt för sysselsättningen. Att
miniminivån för koldioxidbeskattningen bör avgöras på
europeisk nivå beror således dels på att utsläppen berör
många länder, dels på att det är omöjligt att få förståelse för
höga miljöskatter i vissa länder om det bara innebär att
arbetstillfällen exporteras till länder som konkurrerar med
lägre miljöskatter.
Regeringens misstag
Riksdagen och regeringen valde, i sina riktlinjer till de
svenska förhandlarna, bort möjligheten att argumentera för
att införa kvalificerade majoritetsbeslut för vissa avgränsade
miljöskatter. Folkpartiet liberalerna menar att Sverige borde
ha gått på samma linje som den danska regeringen och aktivt
arbetat för att underlätta införandet av t ex en europeisk
miniminivå på koldioxid- skatt.
De danska förhandlarna har på uppdrag av den danska regeringen lagt
fram förslag på ett särskilt protokoll om miljöavgifter. Detta förslag lyder
enligt följande i en fri icke-officiell översättning:
De officiella avtalsslutande parterna
är eniga om att det är nödvändigt att lösa de gränsöverskridande
miljöproblemen, och att införandet av miniminivåer för staternas
miljöavgifter i Europeiska unionen är ett instrument, vars användande bör
främjas,
förklarar att fastställandet av miniminivåer för följande klart avgränsade
avgifter inte är bestämmelser av huvudsakligen fiskal karaktär och därför kan
sådana beslutas om med kvalificerad majoritet enligt artikel 130 s, första
stycket i nuvarande lydelse av Romfördraget:
Lista över avgifter
Avgift 1 t ex koldioxidskatt
Avgift 2 t ex svaveldioxidskatt
etc etc
är eniga om att införandet av miniminivåer för staternas miljöavgifter i
Europeiska unionen inte berör medlemsstaternas rätt att fastställa högre
miljöavgifter,
är eniga om att miljöavgifterna skall tillfalla medlemsstaterna,
är eniga om att detta icke påverkar den enskilda medlemsstatens möjlighet att
föra sin egen fördelningspolitik och att upprätthålla eller förbättra sin
sociala
standard.
Det är nödvändigt att riksdagen och regeringen omprövar sin
nuvarande negativa inställning till det danska förslaget. Det
vore ett stort misstag att inte utnyttja regeringskonferensen
som ett tillfälle att skapa effektiva instrument att minska
koldioxidutsläppen och annan miljöförstöring i Europa med
hjälp av ekonomiska styrmedel.
Miljöpolitik på Europanivå
Miljön är en ideologisk fråga
Romfördragets inledning formulerar en vision om en allt
djupare sammanhållning mellan Europas folk. Syftet med
samverkan i den europeiska unionen är att föra Europas
människor allt närmare varandra, att tvinna allt starkare band
mellan länder, folk och individer. För oss liberaler var
Sveriges inträde i den europeiska unionen därför ett
nödvändigt steg för att vi fullt ut skall kunna delta i denna
uppgift inför framtiden. Vi vill se ett samlat Europa som tar
sig an framtidens gemensamma frågor.
Det är i grunden en ideologisk fråga ifall man tror på ett samarbete i fasta
former. Alla är för samarbete i sig, men skiljelinjen består i huruvida man är
beredd att faktiskt kompromissa med sina samarbetspartners. Att kunna
tänka tanken att det finns andra synsätt än ens eget på problemformuleringar
eller på tänkbara lösningar utgör grundförutsättningen för ett fruktbart
samarbete. Denna förutsättning är särskilt tydlig inom det internationella
samarbetet för en bättre miljö. Det finns mängder av stolta deklarationer och
konventioner på detta område, men få som i praktiken leder till de
nödvändiga åtgärderna. Många länder, däribland Sverige, stoppar alltför ofta
konventionstexten i byrålådan med förevändningen att man redan har regler
som motsvarar den aktuella konventionen. Inom EU-samarbetet skapas
bindande rättsregler, och de gemensamt framförhandlade bestämmelserna på
miljöområdet slår ofta direkt igenom i medlemsstaternas nationella
rättsordning. Då det naturligtvis finns vissa grundläggande åsiktsskillnader
även inom EU är det viktigt att det finns möjligheter för de stater som vill  gå
längre i sin miljölagstiftning.
En annan ideologisk skiljelinje utgörs av synen på teknisk och ekonomisk
utveckling för att bl a kunna minska miljöförstöringen. Det beror på att EU i
grunden är ett samarbetsorgan för att öka den ekonomiska och tekniska
utvecklingen hos medlemsstaterna. Detta utgör självklart ett argument mot
EU för dem som tror att de gör miljön en tjänst genom att stoppa den
ekonomiska tillväxten och den tekniska utvecklingen. Vi liberaler är
övertygade om att detta på sikt leder till att välfärden och friheten minskar,
men även att miljön försämras. Utvecklingspessimism och en onyanserad syn
på ekonomisk tillväxt förvärrar därför hoten mot miljön. Teknisk och
ekonomiskt positiv utveckling skapar utrymme för sådana åtgärder som
gynnar miljön, och vid svag tillväxt blir det ofta miljön som får sitta emellan
när samhällets resurser fördelas. Det har inte minst de regionala och
omfattande miljökatastroferna i de före detta kommunistdiktaturerna i
Östeuropa visat.
Ekonomisk tillväxt och teknisk utveckling är medel för att öka ett
samhälles förmåga att lösa svåra problem. Vi förnekar inte att tillväxt kan
ske på sätt som skadar miljön, men vi vet också att det inte behöver vara så.
Det är endast i en marknadsekonomi som det går att sätta adekvata priser på
naturresurser och på miljöförstöring. För oss finns det ett samband mellan
tillväxt och utveckling, kreativitet och en effektivare användning av resurser.
Till skillnad från miljödogmatikerna är det vår övertygelse att ökad kunskap,
bättre teknik och ekonomisk utveckling kan användas för att hejda
miljöförstöringen.
Gränsöverskridande miljöproblem i
Europa
Miljontals människor får hälsa, drömmar och livschanser
slagna i spillror av miljöförstöring i olika former. Hotet om
omfattande klimatförändringar och ozonurtunning är på sikt
kanske de största hoten mot mänskligheten. Ett annat
allvarligt regionalt miljöhot är de "sura regnen" till följd av
svavel- och kväveutsläpp. Bara i Sverige orsakar dessa
utsläpp försurning av tusentals vattendrag, som utan
motåtgärder därmed sakta men säkert töms på allt liv.
Gemensamt för dessa miljöproblem är att de kräver åtgärder i
flera länder samtidigt. Svaveldioxider, kvävedioxider,
tillförsel av koldioxid och marknära ozon färdas över
nationsgränserna och vållar skador långt ifrån den
ursprungliga källan. Det spelar sålunda ingen större roll om
Sverige ensamt försöker få bukt med utsläppen. EU utgör en
viktig grund för att undkomma ett s k fångarnas dilemma,
dvs att ingen stat ensam vågar föra en offensiv nationell
miljöpolitik p.g.a. rädsla att förlora konkurrenskraft i den
industriella sektorn. Medlemsstaterna har nämligen inte
endast gemensamma intressen som en god livsmiljö och
säkerhet, utan de är inte sällan varandras konkurrenter i den
globala ekonomin och världshandeln.
Med en liberal miljöpolitik i EU kan vi bygga ett samhälle som förvaltar
naturen på ett gott och ansvarsfullt sätt. Ett samhälle där kretsloppen slutits
och den biologiska mångfalden värnas. Ett samhälle där den enskildes hälsa,
handlingsfrihet och livschanser inte längre hotas av miljöförstöring.
EU kan bli världens bästa
miljöorganisation
Europeiska unionen utgör det bästa organet för att minska
miljöproblem i vår del av världen. Vi anser att det finns två
viktiga skäl för det. Det första är den allmänna stabilitet EU
bidrar till. Genom ett tätt nät av handel, kultur och politisk
samverkan säkras en utveckling av ekonomin, demokratin
och freden, som även är en förutsättning för en positiv
utveckling på miljöområdet. Ingenting är nämligen så
miljöförstörande som ofred, ofrihet och en allmän huggsexa
om naturresurserna. Det andra är de unika möjligheter EU
ger att fatta bindande överstatliga beslut och att ställa de
länder som inte följer besluten till svars.
Men EU måste bli bättre. Detta är möjligt om medlemsländerna med en
progressiv inställning till miljöfrågorna kraftsamlar för att genomföra stränga
miljökrav i hela unionen och om beslutsreglerna ändras så att beslut som
främjar en god miljö underlättas. Men om ytterligare framsteg skall kunna
göras på miljöområdet krävs att EU koncentrerar sig på viktiga och
gränsöverskridande miljöfrågor och lämnar resten till beslutsfattande på
nivåer närmare medborgarna.
Bättre förutsättningar för
miljöarbetet
Miljöfrågorna är särskilt betjänta av vissa allmänna
förbättringar och effektiviseringar av EU:s uppbyggnad och
ramverk. Vi vill därför kort peka på några sådana allmänna
konstitutionella förändringar.
Ökad möjlighet till beslut med kvalificerad
majoritet
En viktig uppgift är att förenkla och effektivisera
beslutsprocessen inom EU. I dag utgörs beslutsprocessen av
en mängd olika procedurer som tillkommit allt eftersom
samarbetet breddats och fördjupats. Det utgör en
grundläggande förutsättning för demokratin att
beslutsreglerna går att förstå. Därför måste nuvarande flora
av beslutsprocedurer både minskas och förenklas.
En viktig förklaring till kritik om tröghet i EU-systemet har sin grund i det
faktum att det på många områden fortfarande krävs enhällighet vid besluten i
ministerrådet. Därför vill vi liberaler att möjligheten till kvalificerade
majoritetsbeslut skall öka generellt för att inte ett enda land skall kunna
hindra övriga medlemmar från att gå vidare i samarbetet. Här är
problematiken kring att införa gemensamma miljöskatter ett tråkigt men
tydligt exempel på behovet av förändring (se ovan under avsnitt 2). Detta är
dock inte det enda område där det är viktigt att öka möjligheterna för ett
effektivare beslutsfattande. Samtidigt med mer av majoritetsbeslut skall
Europaparlamentets roll i beslutsprocessen öka. Vi ansluter oss till de
europeiska liberalernas vision om att parlamentet på sikt skall bli helt
likställt
med ministerrådet i lagstiftningsfrågor och att de båda organen skall
betraktas som de två delarna i ett tvåkammarparlament.
En europeisk offentlighetsprincip
EU:s samtliga institutioner måste präglas av större öppenhet.
De grundläggande fördragen ger inte EU någon generell
behörighet att bestämma vilka regler som skall tillämpas när
det gäller yttrande- och tryckfrihet. Däremot kan EU
bestämma om offentligheten över begränsade områden som
är kopplade till den inre marknadens funktion. Sverige bör
verka för att den svenska synen på allmänna handlingars
offentlighet får en motsvarighet inom EU. Inom Sverige skall
hanteringen av EU-dokument följa svenska lagar när det
gäller offentligheten, oavsett hur en handling har klassats av
ett EU-organ. Sverige bör också underlätta
informationsspridning om miljötillståndet och förslag och
beslut på miljöområdet till allmänheten. En ökad genomsyn
av EU ökar dess legitimitet och underlättar den demokratiska
kontrollen. Det är också en förutsättning för att ideella
miljöorganisationer och media skall kunna granska
miljöarbetet.
Utvidgning österut gynnar miljön
Genom att låta länderna i Öst- och Centraleuropa, däribland
de baltiska staterna, bli medlemmar i EU så fort som möjligt
främjas en positiv miljöutveckling i hela Europa. Detta
betraktas av oss liberaler som en överordnad uppgift.
Utvidgningen är den bästa garantin för demokrati, fred och
stabilitet i de berörda länderna och därmed gynnas också
miljöarbetet. Dessutom utvidgas EU:s miljöregler till att
gälla ett mycket större geografiskt område, och de
ekonomiska förutsättningarna för en offensiv miljövård
förbättras. Målet för det europeiska samarbetet får inte sättas
lägre än att hela Europa skall präglas av frihet, fred,
demokrati, ekonomiska framsteg och social rättvisa. Ett
sådant Europa skulle också kunna betyda mycket för en
positiv utveckling i resten av världen. Senast i början av
nästa årtusende bör Estland, Lettland, Litauen, Polen,
Tjeckien, Ungern, Slovakien, Slovenien, Rumänien,
Bulgarien, Malta och Cypern vara EU-medlemmar. På längre
sikt bör även övriga länder kunna bli medlemmar, men man
måste vara medveten om att skillnaderna i ekonomisk
utvecklingsnivå gör att medlemskap - åtminstone utan
omfattande undantag - kan dröja åtskilliga år.
Förutsättningar för en hållbar
utveckling
Ramarna för miljöarbetet inom EU utgörs främst av de
konventioner som binder EU, samt de rättsakter som antagits
av EU:s institutioner. Det är viktigt att EU:s regelverk
genomförs konsekvent i de nationella rättsordningarna.
Hållbar utveckling ett mål för EU
Besluten från Rio de Janeiro 1992 innebär ett åtagande för
EU och dess medlemsstater att verka för en hållbar
utveckling. Det krävs att EU-länderna uppfyller sin del av de
konventioner som de skrev under i samband med FN:s
miljökonferens för att med trovärdighet kunna utöva det
miljömässiga ledarskap som världen så väl behöver.
Då den pågående regeringskonferensen framför allt handlar om ändringar i
de grundläggande fördragen måste förstärkningen av miljöpolitiken komma
till uttryck genom att viktiga principer skrivs in redan där. Regeringen har
inte varit mer konkret om hur det ska gå till än att ett miljömål för jordbruket
bör skrivas in i Romfördragets artikel 39. Folkpartiet liberalerna menar dock
att Sverige bör arbeta för att principen om en hållbar utveckling införs som
ett tillägg redan i artikel 2 om hållbar utveckling och medborgarnas rätt till
en god miljö som ett av EU:s mål. Det skulle innebära att man undanröjde
den nuvarande oklarheten om en hållbar utveckling är ett eget mål eller
endast en del av det övergripande ekonomiska målet om tillväxt. Dessutom
bör det bli tydligare att samhällssektorerna har ett ansvar för miljön.
Samhällssektorernas ansvar måste klart slås fast i de vittfamnande artiklar
som reglerar respektive sektor.
Det femte miljöhandlingsprogrammet
EG:s femte miljöhandlingsprogram antogs 1993 och innebär
att miljöhänsyn skall finnas med vid alla politiska beslut
inom unionen. Det slås bl.a. fast att EU skall sträva mot en
långsiktigt hållbar utveckling. Programmet poängterar också
att genomförandet av EU:s regler i de enskilda länderna
måste förbättras avsevärt. Här finns det därför all anledning
för Sverige att se över sitt eget register över hur pass väl vi
har genomfört EU:s miljöregler, se vidare avsnitt 2.3.4.
En målsättning i det femte miljöprogrammet är att minska luftförorening-
arna till en för framtiden hållbar nivå. Ett etappmål som sattes var t ex att
kvävedioxidutsläppen, jämfört med 1990, skall minska med 30 procent fram
till år 2000 och att flyktiga kolväten skall minska lika mycket till 1999.
Preliminära uppgifter från EEA (European Environment Agency) visar på att
dessa mål är på väg att nås. Tyvärr är inte prognosen för andra för miljön
skadliga utsläpp som t ex koldioxid lika god. Transportsektorn fortsätter att
växa på fel sätt och de ännu relativt låga energipriserna innebär att det går
långsamt med energieffektiviseringen. Miljöhandlingsprogrammen är inte
juridiskt bindande, utan betraktas som politiska avsiktsförklaringar för
unionens och medlemsländernas agerande. Det finns anledning att se över
möjligheterna att göra programmen till mer av rättsligt bindande instrument.
EU:s miljöregler
I Romfördraget fanns ursprungligen inga särskilda
miljöregler, men under 60-talet blev miljön allt mer
uppmärksammad inom samarbetet. De grundläggande
reglerna om EU:s miljöpolitik återfinns i art 130r - art 130t.
Av dessa regler framgår bl a att EU skall ta hänsyn till miljön
vid beslut som fattas. Vidare anges i art 130r 2 p
försiktighetsprincipen som en grundläggande princip för
miljöpolitiken inom EU. Det finns numera mer än 200
rättsakter som gäller miljön. EU:s miljöregler består främst
av antingen minimidirektiv, som anger en minsta
gemensamma standard inom EU, eller
harmoniseringsdirektiv som används för att skapa samma
regler på ett visst område för alla medlemsstater.
Minimidirektiv berör vanligtvis vad man brukar kalla
miljöskydd, t ex krav på vattenkvalité. När det gäller dessa
direktiv lämnas det uttryckligen en möjlighet för
medlemsstaterna att ställa strängare miljökrav, men inte att
införa lindrigare bestämmelser. Här kan Sverige ha tuffare
regler, men inte hindra import av produkter eller varor från
andra medlemsstater. Harmoniseringsdirektiv kan vara
absoluta bestämmelser eller ange intervaller för tillåtligheten
för t ex vissa kemikalier. Inom ramen för dessa
harmoniseringsdirektiv är utrymmet för att tillämpa
nationella bestämmelser mindre. Men det är på detta område
som den s k miljögarantin kan användas.
Sverige måste bättre uppfylla miljödirektiven
EU har antagit en mängd miljödirektiv. De omfattar allt från
bestämmelser för grundvatten, via utformningen av
miljökonsekvensbedömningar, till art- och biotopskydd.
Sverige har en skyldighet att leva upp till innehållet i dessa miljödirektiv,
men det är något som vi tyvärr är dåliga på idag. Det är svårt att förstå hur
regeringen tänker när den påstår sig vilja driva miljöfrågorna hårt inom EU,
men inte klarar att leva upp till några av de grundläggande miljödirektiven.
Det gäller t ex de tre direktiven om luftkvalité. Här är det bristfälliga
svenska
genomförandet särskilt tydligt. Det är visserligen jämfört med svenska mått
tämligen låga ambitionsnivåer i de flesta direktiven, och Sverige uppfyller
säkert själva miljökraven. Men meningen med EG-direktiven är att de skall
kunna göras rättsligt gällande av enskilda i en domstol. Av praxis från EG-
domstolen framgår det tydligt att rättigheter och skyldigheter ska tillskapas i
nationell rätt motsvarande vad som avses i direktivet. Detta är för närvarande
inte fallet i Sverige.
Problematiken när det gäller s k kvalitetsnormer för miljön har sitt
ursprung i att svenska miljöregler i regel har sin utgångspunkt i vad
företagen tål i form av begränsningar medan EU:s miljöregler tar sin
utgångspunkt i vad miljön tål i form av nedsmutsning. Det är därför viktigt
att regeringen inom ramen för arbetet med den tilltänkta miljöbalken
noggrant ser över hur pass väl svensk rätt överensstämmer med EU:s
miljödirektiv. Det är oacceptabelt att Sverige inte fullt ut tillämpar gällande
EU-regler på miljöområdet.
Bättre miljöskydd
Förstärkt miljögaranti
Det råder i dag oklarhet om förutsättningarna för att åberopa
den s.k. miljögarantin i artikel 100a punkt 4 Romfördraget.
Genom denna är det tänkt att ett enskilt medlemsland av
miljöskäl skall kunna tillämpa nationella särregler även om
ett beslut om harmonisering har fattats. För att
medlemsstaten över huvud taget skall kunna tillämpa några
avvikande bestämmelser inom ett harmoniserat område krävs
att den anmäler dessa till kommissionen och att denna
konstaterar att reglerna inte utgör ett medel för godtycklig
diskriminering eller innebär förtäckta handelshinder. Av EG-
domstolens praxis framgår att det finns anledning att räkna
med att det krävs att den nationella bestämmelsen är både
nödvändig och proportionell. Det finns egentligen två
grundläggande oklarheter om hur miljögarantin skall
tillämpas. Den ena gäller om det är nödvändigt att den
medlemsstat som vill behålla en nationell bestämmelse måste
ha röstat emot den aktuella EU-bestämmelsen. Den andra
gäller frågan om miljögarantin även tillåter en medlemsstat
att i efterhand införa nya avvikande bestämmelser eller om
"garantin" endast är förbehållen rätten att behålla befintliga
nationella bestämmelser.
Folkpartiet finner det självklart att inte bara länder som blivit nedröstade
när beslutet togs skall kunna utnyttja miljögarantin. Nya medlemsländer kan
ha tillkommit sedan beslutet togs (utan att frågan reglerats i anslutnings-
avtalet) och nya fakta kan ha kommit fram som gör det rimligt att ändra
inställning för länder som biträtt beslutet. Detta bör vid den pågående
regeringskonferensen tydligt klargöras genom att miljögarantin omarbetas för
att öka möjligheterna till hårdare miljökrav i enskilda medlemsländer.
Lägre utsläpp från trafiken
Trafiksektorn har en strategisk betydelse för
miljöutvecklingen i Europa. Utsläppen av koldioxid,
svaveldioxid och kväve leder till klimatförändringar,
försurning och övergödning av mark och vatten. De kraftigt
förhöjda halterna av marknära ozon som sommartid drabbar
så gott som hela Europa leder även de till svåra hälsoproblem
för Europas medborgare.
Mera järnvägar och mindre lastbilar
Trafiken ökar bl.a. till följd av den inre marknadens
genomförande och den därmed ökade frihandeln. Meningen
med den inre marknaden är ju att varor skall produceras där
det kan ske effektivast för att sedan fritt kunna förflyttas över
Europa. Det är då viktigt att alla transportmedel bär sina egna
kostnader även i form av miljöskador. Vi anser därför att det
måste göras en översyn av EU:s olika transportbidrag. Det är
inte rimligt att betala ut bidrag som ökar trafiken i onödan,
samtidigt som EU på andra sätt försöker stimulera mindre
utsläpp på andra håll. För alla investeringar i
infrastrukturprojekt som finansieras med medel från
strukturfonderna måste miljökonsekvenserna vara övervägda
och en miljökonsekvensbedömning vara upprättad. Medlen
bör i första hand gå till utbyggnad av järnväg och
sjöfartsanläggningar, eftersom dessa generellt genererar lägre
miljöskador. De nationella järnvägsföretagen reser många
tekniska, organisatoriska och byråkratiska hinder mot ett
rationellt utnyttjande av järnvägen. Det måste bli en viktig
uppgift för EU att få bort allt krångel och avreglera trafiken. I
samband med regeringskonferensen är det särskilt viktigt att
det slås fast att även transportsystemet görs ekologiskt
hållbart.
Minskade utsläpp
Vägtrafiken står för ca 70 % av transporterna i EU.
Avgasutsläppen från trafiken vållar stora miljöproblem. På
kort sikt måste Sverige verka för att avgasnormer och
miljöklasser sätts så strängt som möjligt. Miljöskatter, bl.a.
på koldioxid, måste belasta utsläppen.
Men på längre sikt hotar utvecklingen att bli ohållbar. Trafikens bidrag till
växthuseffekten kommer att öka när andra sektorer minskar utsläppen. Vid
sidan av miljöklassningssystem, avgasnormer och drivmedelsskatter vill vi
lyfta fram det uppenbara behovet av teknisk utveckling inom framförallt
bilindustrin. Folkpartiet menar att det vore ett rimligt nationellt mål att år
2010 skall inga fordon med miljöskadliga utsläpp få framföras i storstäderna.
För att detta ska bli möjligt måste stränga tekniska krav ställas på fordonen
och nya drivmedel introduceras. Vi tror detta kan bli möjligt genom EU-
samarbetet. Trafik- och klimatkommittén (SOU 1994:91) konstaterade att
fabrikanterna har prioriterat utvecklingen av bilarnas säkerhet, motoreffekt
och komfort framför minskad bränsleförbrukning. Om det skulle gå att sälja
en bil med 50-talets motorprestanda i dag, skulle dess bränsleförbrukning
ligga på ca 0,3 liter per mil. EU har nyligen antagit målet att år 2005 skall
bensinförbrukningen ha minskat till motsvarande 0,5 liter bensin per mil.
Liknande initiativ har tagits av Vita huset gentemot de stora biltillverkarna i
USA. Vi menar att målet bör vara att nya personbilars bränsleförbrukning år
2005 bör begränsas till 0,3 liter bensin (motsvarande) per mil. Det av EU
nyligen uppsatta målet är dock ett viktigt steg på vägen. På motsvarande sätt
måste åtgärder för att fasa ut fossila bränslen vidtas. Osäkerhet råder både
kring elbilens möjligheter och potentialen för biobränslen för fordonsdrift.
Osäkerheterna måste snabbt undanröjas och ett mål att sträva mot vore att 50
% av nyförsålda bilar år 2010 drivs med andra drivmedel än fossila bränslen.
Kemikalier och bekämpningsmedel
Handeln med kemikalier är ett harmoniserat område. Sverige
fick en rad undantag i anslutningsavtalet, så att vi slipper
ämnen som ännu är tillåtna i övriga medlemsländer under en
övergångsperiod om fyra år. EU skall under tiden göra en
översyn av sina regler under övergångsperioden. Sverige bör
då se till att EU anpassar sig till de svenska kravnivåerna och
inte tvärtom. Enligt uppgifter från bl.a.
Kemikalieinspektionen är utfallet av översynen hittills i nivå
med den svenska ambitionsnivån. Men enligt andra uppgifter
har ännu inte översynsarbetet i praktiken kommit i gång.
Detta är högst oroande. Det är viktigt att arbetet intensifieras
för att det skall vara möjligt att höja miljöskyddet när det
gäller kemikalier i hela Europa. Sverige måste verka för
ytterligare skärpningar på kemikalieområdet. Ett angeläget
mål är att svårnedbrytbara ämnen och sådana ämnen som
anrikas i näringskedjorna avvecklas. Det gäller bl.a.
halogenerade kolväten och organiska tennföreningar. För att
minimera tillförseln av skadliga ämnen i miljön finns det i
svensk kemikalielagstiftning en s k substitutionsprincip eller
en utbytesregel. Den innebär att var och en som hanterar en
kemisk produkt själv måste bedöma om hon kan minska
risken för miljöskador genom att använda en annan produkt
eller på ett annat sätt minska miljörisken. En motsvarande
utbytesregel bör även införas i EU:s kemikaliebestämmelser.
Jordbruk
EU:s jordbrukspolitik har sin upprinnelse i bristen på
livsmedel åren efter andra världskriget. Med umbärandena
under och efter kriget i färskt minne var ett viktigt mål att
brist på mat inte skulle få plåga européerna i framtiden.
Nu är läget det motsatta. En omfattande överproduktion är det stora
problemet. Nu är det därför hög tid att börja betrakta denna sektor som en
bransch bland andra som på lång sikt skall verka utan subventioner och
gränsskydd. Under alla förhållanden bör det inte vara en uppgift för unionen
att driva en kostsam och byråkratisk jordbrukspolitik. EU:s jordbrukspolitik
är, trots vissa steg i rätt riktning, fortfarande starkt byråkratiserad. Sverige
var på väg att avreglera jordbruket, men EU-inträdet och vår medverkan i
den gemensamma jordbrukspolitiken har inneburit att den processen
avstannat. Folkpartiet liberalerna anser att det finns starka motiv för att
avreglera jordbrukspolitiken och att de aspekter av jordbrukspolitiken som
har med regionalpolitik, miljöpolitik och landsbygdsutveckling att göra bör
föras tillbaka till nationellt beslutsfattande.
En viktig uppgift för Sverige som medlem är att bidra till att den
gemensamma jordbrukspolitiken (CAP) reformeras och på sikt avvecklas.
Flera steg har tagits för att öka miljöanpassningen, men ännu dominerar
bidragen till storskalig spannmålsodling. Subventionerna till konventionellt
jordbruk bör minska kraftigt. I stället bör det ske en övergång till ett
jordbruk
som bevarar odlingslandskapets natur- och kulturvärden och som hushållar
med de begränsade resurserna. Användningen av bekämpningsmedel och
konstgödsel bör minska kraftigt, med hjälp av ekonomiska styrmedel.
I många länder finns det motiv för en nationell politik för landsbygds-
utveckling. Urbaniseringen har medfört att människor som vill leva kvar på
landsbygden har fått mindre valmöjligheter, t ex när det gäller arbete. En
politik som vill främja landsbygds- och glesbygdsutveckling måste för att
lyckas vanligen ha en bredare inriktning än stöd till enbart livsmedels-
produktion. Framtidens landsbygdsstöd bör inriktas mot miljövänligt
jordbruk, goda villkor för småföretagande och bra kommunikationer. Den
grundläggande metoden för EU-stöd idag är dessvärre också stödformer som
kan sägas uppmuntra till fusk. De enorma belopp som är i omlopp för den
gemensamma jordbrukspolitiken utgör den största frestelsen. Om denna
politik förändras enligt våra förslag blir också fusket mindre.
Vår prioritering av östutvidgningen innebär att arbetet med att reformera
jordbrukspolitiken är överordnat. Det är i praktiken omöjligt att låta nya
stater bli medlemmar i unionen utan att den gemensamma jordbrukspolitiken
först reformeras. När det gäller livsmedel är det viktigt att öka möjligheterna
för ursprungsmärkning, eftersom detta stärker konsumenternas möjlighet att
genom sina konsumtionsmönster stimulera ekologiskt producerade livsme-
del.
Reformerad energipolitik
De två grundläggande fördragen, Kol- och stålunionen
(ECSC) och Euratom, utgör grunden för EU:s energipolitik.
ECSC reglerar nationella stöd till kolproduktion och innebär
således att bidrag som ökar växthuseffekten tillåts. Euratom
har till uppgift att övervaka strålskyddsarbete och
kärnsäkerhet samt att säkerställa EU:s försörjning med
kärnbränsle. Enligt fördraget äger Euratom Supply Agency
optionsrätt på allt kärnbränsle som används inom EU. Denna
funktion av Euratom tillämpas dock inte. Tillgången till
kärnbränsle är god och de EU-länder som har kärnkraft vill
hantera bränslefrågorna på nationell nivå, utan inblandning
från Euratom. Sverige har undantag från dessa Euratom-
regler i anslutningsavtalet.
EU:s energipolitik behöver således reformeras. De krav vi ställer på ett
nytt energifördrag är att nationella subventioner till icke förnybara energislag
inte tillåts och att en rättslig grund för avreglering av energimarknaderna,
liknande avregleringen av elmarknaden i Sverige, förs in i fördraget. De
delar av Euratom som inte tillämpas kan upphöra att gälla.
Avreglering av energimarknaden
I Europa som helhet orsakar produktionen av el och värme
betydande utsläpp av försurande och klimatpåverkande
ämnen. Det kan inte bara mötas med skärpta utsläppsnormer
och olika former av utsläppsskatter.
Därför vill vi dels att energimarknaderna avregleras och dels att möjlig-
heterna för enskilda medlemsländer att subventionera och ge skattelättnader
till konventionell elproduktion tas bort i samband med reformeringen av
energifördragen. Genom en ökad konkurrens på elmarknaden kan konsumen-
terna genom sina val stimulera fram miljövänligare elproduktion. Det är inte
rimligt att kolindustrin skyddas genom subventioner och regleringar på
energimarknaden. I dag har alternativ energi svårt att klara sig trots ett antal
särskilda stödprogram. På sikt måste de faktiska miljökostnaderna slå
igenom på energipriset så att de mer miljövänliga alternativen klarar sig på
egen hand. Det är också en förutsättning för att nödvändiga energibe-
sparingsåtgärder skall kunna bli intressanta även i konsumentledet.
Kärnsäkerhet i öst
En särskilt angelägen uppgift för EU inom energiområdet är
att bidra till att säkerhetsmässigt undermåliga kärnkraftverk i
de gamla öststaterna kan rustas upp eller stängas. Sverige har
ett speciellt intresse av att de säkerhetsmässigt undermåliga
kraftverken i Sankt Petersburgsområdet och Ignalina
åtgärdas. I kraft av vår kompetens och erfarenhet av
kärnkraftsdrift kan vi lämna viktiga bidrag.
Möjligheterna till verkningsfulla insatser är goda eftersom energieffektivi-
teten ofta är dålig till följd av tidigare underprissättning på energi. Dessutom
är tillgången på biobränslen till värmeverk god. Vi bör därför lägga ned stor
politisk energi inom EU på att tillräckliga  biståndsmedel ställs till hushåll-
nings- och säkerhetsprojektens förfogande. I undantagsfall bör EU också
bidra till att bygga nya, säkrare kärnkraftverk för att ersätta gamla kärnkraft-
verk.

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utgångspunkter för den svenska regeringens förhandlingar under
den pågående regeringskonferensen inom EU,1
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av att i ministerrådet kunna fatta beslut med kvalificerad
majoritet för att införa gemensamma miniminivåer på miljöskatter,1
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av en europeisk offentlighetsprincip,2
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av att utvidga EU med fler medlemsstater,1
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att EU:s miljöprogram skall göras rättsligt bindande,1
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige fullt ut måste genomföra EU:s miljödirektiv,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om innehållet i en reformerad s.k. miljögaranti,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett miljöanpassat trafiksystem inom EU,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skärpta bestämmelser för kemikalier inom EU,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av att avreglera jordbrukspolitiken inom EU,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ursprungsmärkning av livsmedel,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förändrade bestämmelser inom energiområdet i EU.3

Stockholm den 2 oktober 1996
Eva Eriksson (fp)
Lennart Fremling (fp)

Erling Bager (fp)

1 Yrkandena 1, 2, 4 och 5 hänvisade till UU.
2 Yrkande 3 hänvisat till KU.
3 Yrkande 12 hänvisat till NU.             Gotab, Stockholm 1996