Inledning
Miljöpartiet har vid ett flertal tillfällen påtalat att det snarast bör vidtas åtgärder för att effektivisera det rättsliga förfarandet när det gäller att beivra oljeutsläpp i bl.a. Östersjön. Vi kan konstatera att oljeutsläppen i svenska farvatten ökat under senare tid och att havsmiljön blivit allt sämre. Från kustbevakningen har inhämtats att under 1995 registrerades 153 oljeutsläpp i Sveriges ekonomiska zon. I 23 fall var utsläppskällan känd och flertalet förmodas ha rapporterats till polismyndighet. Man känner inte till att något av fallen lett till åtal (detta gäller svenska fartyg). Enligt vad vi erfarit så har regeringen inte i något fall behandlat eller meddelat tillstånd till åtal för utsläpp från utländska fartyg i Sveriges ekonomiska zon.
Vi vill med denna motion ge förslag till olika lösningar för att klara upp en del frågeställningar och problem som aktualiserades i samband med regeringens proposition 1995/96:140 Havsrättskonventionen och tillämp- ningsavtalet.
Havsrättskonventionen och tillämpningsavtalet
Sverige undertecknade FN:s havsrättskonvention den 10 december 1982 tillsammans med 157 andra stater. Konventionen trädde i kraft den 16 november 1994, tolv månader efter det att den ratificerats av 60 stater. Den 29 juli 1994 undertecknade Sverige ett tillämpningsavtal, som modifierar havsrättskonventionens del XI, angående djuphavsutvinning av mineral m.m.
Havsrättskonventionen erbjuder ett i det närmaste heltäckande regelverk för havens fredliga utnyttjande och inkluderar samtliga marina områden, havsbotten och i viss mån även luftrummet över havsområdet.
I konventionen fastställs territorialhavets maximala bredd till 12 nautiska mil. Kuststatens suveräna rättigheter vad avser fiske och andra levande tillgångar får inom ramen för en ekonomisk zon utövas upp till 200 nautiska mil från kusten. Konventionen ålägger kuststaten att bevara dessa tillgångar samt ålägger alla stater en skyldighet att samarbeta om bevarandet av fiskebeståndet i det fria havet, inklusive sådana bestånd som rör sig såväl i det fria havet som i staters ekonomiska zoner.
Konventionen innehåller också ett omfattande regelverk med förpliktande bestämmelser till skydd för den marina miljön. Reglerna inbegriper alla slags föroreningar från fartyg, från landbaserad verksamhet, genom dumpning samt genom verksamhet på havsbotten.
Regeringens proposition 1995/96:140 havsrättskonventionen
Med anledning av regeringens proposition om havsrättskonventionen ändrades en del av svensk lagstiftning som trädde i kraft den 1 juli 1996. Bland annat antog riksdagen en ny lag om begränsning av tillämpningen av svensk lag vad gäller vissa brott begångna på utländska fartyg.
Miljöpartiet de gröna var det enda parti i riksdagen som väckte en motion som behandlades av utrikesutskottet. I motionen uppmärksammades bl.a. den konsekvens att Sverige genom sitt konventionsåtagande förlorar domsrätten över vissa brott begångna utanför Sveriges territorium av utländska fartyg. Justitieutskottet bereddes tillfälle att yttra sig över bl.a. Miljöpartiets motion, se 1995/96:Ju9y. Av yttrandet framgår att utskottet tagit ställning för vissa yrkanden i vår motion och vidare så övervägs olika förslag hur man kan lösa problemet med svensk lags tillämplighet och svensk domsrätt när det gäller brott som begåtts i någon av Sveriges zoner på det öppna havet.
Begränsningen av tillämpningen av svensk lag vad gäller vissa brott begångna på utländska fartyg
Enligt den s.k. begränsningslagen gäller bestämmelser som begränsar svensk lags tillämplighet i fråga om vissa miljöbrott när dessa begås på utländska fartyg utanför svenskt inre vatten, dvs. i Sveriges territorialhav eller bortom detta. För sådana brott skall inte vid svensk domstol få dömas till strängare straff än böter, om det inte är fråga om en allvarlig och uppsåtlig gärning som avser förorening i territorialhavet.
Bakgrunden är havsrättskonventionens artikel 230. Enligt punkt 1 i artikeln får endast ekonomiska påföljder ådömas för överträdelser av nationella lagar och förordningar eller tillämpliga internationella regler och normer för förhindrande, begränsning och kontroll av förorening av den marina miljö, som utländska fartyg begått utanför territorialhavet.
Bestämmelser om straff för förorening från fartyg
Bestämmelser om straff för förorening från fartyg finns i flera olika författningar. Den ovan nämnda begränsningslagen berör bl.a. följande straffbestämmelser.
Straffbuden om miljöbrottslighet i brottsbalken. Enligt 13 kap. 8 a § brottsbalken döms den som förorenar bl.a. vatten på ett sätt som medför eller kan medföra sådana hälsorisker för människor eller sådana skador på djur eller växter, som inte är av ringa betydelse, eller annan olägenhet i miljön för miljöbrott till böter eller fängelse två år, om inte behörig myndighet har tillåtit förfarandet eller detta är allmänt vedertaget. Om brottet är grovt döms till fängelse i lägst sex månader eller högst sex år. Om ett brott begås av oaktsamhet döms enligt 13 kap. 9 § andra punkten brottsbalken för miljöförstöring till böter eller fängelse i högst två år.
Enligt bestämmelserna i 10 kap. 1 § lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg (vattenföroreningslagen) döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet släpper ut olja från fartyg inom Sveriges sjöterritorium och ekonomiska zon samt Östersjöområdet utanför dessa vattenområden till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma gäller den som inte begränsar ett sådant utsläpp. Om befälhavaren har brustit i den tillsyn som behövs för att utsläpp inte skall ske döms även han till böter eller fängelse i högst två år enligt 10 kap. 2 § samma lag. Även en rad andra förfaranden straffbeläggs i lagen. Svensk domstol har kompetens såvitt gäller brott mot lagen som begåtts utom riket i den mån så följer av reglerna om svensk lags tillämplighet i 2 kap. brottsbalken.
Enligt bestämmelserna i 8 kap. vattenföroreningslagen kan också en ekonomisk sanktion, vattenföroreningsavgift, tas ut när något av utsläpps- förbuden i lagen överträds från ett fartyg. Avgiften kan endast tas ut vid utsläpp av olja.
I lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten regleras dumpning av avfall från svenska fartyg, oberoende av var fartyget befinner sig, och från utländska fartyg som befinner sig i svenskt territorialhav eller Sveriges ekonomiska zon. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet dumpar något i havet kan dömas till böter eller fängelse i högst ett år. Lagen innehåller en bestämmelse av vilken framgår att svensk domstol har domsrätt över brott mot lagen som begås utom riket även om 2 kap. 2 och 3 §§ brottsbalken inte är tillämplig.
Förslag till lösning av problematiken kring begränsningslagen
Begränsningslagens bestämmelser innebär att endast böter kan komma i fråga som straffrättslig påföljd när förorening har skett från ett utländskt fartyg från Sveriges ekonomiska zon. En konsekvens av detta är att svensk lags tillämplighet och svensk domstols behörighet såvitt avser ett sådant brott inte längre följer av reglerna i 2 kap. 2 § brottsbalken. Det krävs ju att strängare straff än böter är föreskrivet när brottet sker på ett område som inte tillhör någon stat. Begränsningslagens regler om bötesstraff medför alltså att svensk jurisdiktion kommer att saknas, t.ex. vid brott mot vattenföroreningslagen i Sveriges ekonomiska zon som begåtts från ett utländskt fartyg.
Regeringen har hänvisat till att den särskilda vattenföroreningsavgiften är tillämplig oavsett vad som sagts ovan. Miljöpartiet har härvid påpekat att denna avgift dels är alldeles för låg, dels inte gör någon nytta eftersom olika försäkringsbolag går in och täcker denna typ av utgifter eller avgifter som drabbar rederier och deras anställda.
Som framgått innehåller flera författningar vid sidan av brottsbalken bestämmelser som hänför brott utomlands under de svenska domstolarnas kompetens även om 2 kap. 2 och 3 §§ brottsbalken inte är tillämpliga. Detta är fallet beträffande t.ex. dumpningslagen. Begränsningslagens bestämmelser föranleder därför inte någon konsekvens för den svenska domsrätten när det gäller dumpning från utländskt fartyg av avfall i Sveriges ekonomiska zon. Däremot kan påföljden på grund av begränsningslagen inte bli strängare än böter. Miljöpartiet föreslår därför att en motsvarande reglering görs i vattenföroreningslagen.
Vi vill i sammanhanget erinra om att avsikten med införandet av vattenföroreningsavgiften, som för övrigt endast gäller oljeutsläpp, var att den skulle utgöra en förstärkning av straffsanktionerna vid otillåtna utsläpp från fartyg. Den var alltså inte tänkt som någon ersättning för straff. Enligt vad som då uttalades i förarbetena borde kriminaliseringen behållas inte minst som ett uttryck för samhällets moraliska fördömande av otillåtna utsläpp (jfr prop. 1982/83:87 s. 14 f)
Företagsbot m.m.
Vid sidan av de rent straffrättsliga åtgärderna finns, som nämnts ovan, även ekonomiska sanktioner att tillgripa. Det handlar dels om företagsbot, som dock förutsätter att det kan visas att brott föreligger , dels om vattenföroreningsavgift. I sistnämnda fall gäller strikt ansvar. Avgiften, som varit oförändrad sedan 1984, har nyligen höjts för att behålla sin preventiva verkan. Problemet är dock att denna avgift fungerar dåligt i praktiken. Tidigare, innan avgiften höjdes, så betalade rederier eller andra ansvariga avgiften i ganska stor utsträckning. Sedan avgiften höjdes väljer de som påförts avgiften att överklaga Kustbevakningens beslut till svensk domstol. När ett dylikt ärende kommit så här långt i hantering uppstår en lång rad komplikationer. Den viktigaste är att det sällan går att styrka att oljeutsläpp skett på sätt som ansvarig myndighet gjort gällande. Det handlar bevissvårigheter men också bristande kunskap hos åklagare m.fl. Till detta kan tilläggas att Kustbevakningen har meddelat att det föreligger svårigheter att driva in dessa avgifter.
Miljöpartiet föreslår därför att Miljöbalksutredningen skall undersöka olika möjligheter på det straffrättsliga området för att komma till rätta med föroreningen av den marina miljön. Såvitt kan förstås så har utredningen inte fått några sådana direktiv från regeringen. Vi föreslår därför att regeringen omgående beslutar om utvidgade direktiv i det pågående utredningsarbetet. Vidare bör övervägas huruvida företagsbotsinstitutet kan användas på miljöbrottsområdet.
Beviskraven vid oljeutsläpp m.m.
Brott som innebär skador eller störningar i miljön är objektivt sett av mycket allvarlig art. När det gäller den subjektiva sidan kanske det finns en del som talar för att det är ett uppsåtligt handlande eller en uppsåtlig underlåtenhet som ligger bakom det inträffade. Erfarenheten säger att det är mycket svårt, när det gäller brott mot miljön, att på den subjektiva sidan kunna styrka annat än oaktsamhet. Miljöpartiet anser att regeringen måste se över ifrågavarande regler i 10 kapitlet vattenföroreningslagen. Vi menar att kravet vad gäller uppsåtligt handlande från ett fartyg som släpper ut olja inom Sveriges sjöterritorium och ekonomiska zon samt Östersjöområdet utanför dessa vattenområden måste ändras på så sätt att det räcker att man kan visa att oljeutsläpp har skett.
Vi föreslår att regeringen i samband härmed ser över ansvarsbestämmel- serna i vattenföroreningslagen när det gäller brott mot 10 kapitlet. Det måste står klart att det yttersta ansvaret för ett fartygs drift är ägaren (rederiet). Inte endast befälhavaren skall kunna dömas till ansvar för brott mot t.ex. 10 kap. 2 § vattenföroreningslagen utan även ägaren till fartyget. Ett rederi skall inte kunna komma undan endast med en vattenföroreningsavgift.
Slutligen anser vi att regeringen måste se över de bevissvårigheter som föreligger vid oljeutsläpp. När kustbevakning eller annan myndighet upptäcker ett oljeutsläpp måste det finnas möjligheter till att ta upp bevisning som håller i rätten. Det skall inte vara så som det är i dag att ett fartyg måste tas på bar gärning för att leda till åtal. Kustbevakningen måste härvid ha långt gående befogenheter till tvångsingripanden såsom bordning och husrannsakan samt möjligheter att beordra ett fartyg till svensk hamn för provtagning m.m. Detta gäller givetvis utländska fartyg som i dag undantas av svenska bestämmelser och särbehandlas jämfört med svenska fartyg. Regeringen uppmärksammas härvid om problematiken kring bestämmelserna om husrannsakan och de begränsade möjligheterna att företa en sådan på utländska fartyg.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar att en bestämmelse skall föras in i vattenlagen (1983:291) med följande lydelse: Den som begått ett brott mot denna lag döms vid svensk domstol, även om 2 kap. 2 eller 3 §§ brottsbalken inte är tillämplig. Har brottet förövats i Sveriges ekonomiska zon, får åtal väckas vid den tingsrätt vars domkrets är närmast den plats där brottet förövades,
2. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, hos regeringen begär förslag till sådan ändring i vattenlagen (1983:291) som löser det straffrättsliga problem som uppkommit på grund av konventionsåtagandena,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Miljöbalksutredningen skall få utvidgade direktiv att undersöka olika möjligheter på det straffrättsliga området för att komma till rätta med förorening av det marina området,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning om huruvida företagsbotsinstitutet kan användas på miljöområdet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att kravet på uppsåtligt handlande skall ändras vid brott mot vattenföroreningslagen så att det räcker att visa att oljeutsläpp har skett.
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen skall se över ansvarsbestämmelserna vad gäller brott mot 10 kap. vattenföroreningslagen,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen skall se över de bevissvårigheter som föreligger vid oljeutsläpp,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Kustbevakningen måste ges utökade befogenheter att tillgripa olika former av tvång mot utländska fartyg för att kunna säkra bevis.
Stockholm den 30 september 1996
Marianne Samuelsson (mp)
Birger Schlaug (mp) Kia Andreasson (mp) Bodil Francke Ohlsson (mp) Gudrun Lindvall (mp) Annika Nordgren (mp)
Gotab, Stockholm 1996