Emån är sydöstra Sveriges största vattendrag med en total
längd av 22 mil som sträcker sig över ett avrinningsområde
av 4 460 km2. Emåns nedre del flyter genom Mönsterås
kommun. Här utmärks Emån av bifurkationer, tvära
flodkrökar, forssträckor, kvillar och våtmarksområden, som
är unika för sydöstra Sverige.
Vid Jungnerholmarna i Fliseryd bildar Emån ett nätverk av forsande vatten,
vilket tillsammans med block- och grusrik botten utgör ett väsentligt
reproduktionsområde för laxfiskar. I kombination med förbättring av
laxtrappor har sedan 1980-talet först havsöringen och nu i viss mån även
laxen återkommit på den sträcka som idag är tillgänglig för vandringsfisk.
Både havsöringen och laxen i Emån har unika egenskaper och anses enligt
bl.a. Fiskeristyrelsen tillhöra de mest skyddsvärda i Sverige och
Östersjöområdet.
Förutom lax och havsöring rymmer Emån mellan 25 och 30 fiskarter. Till
de mest skyddsvärda hör malen (silurus glanis), som här troligen har sitt
viktigaste vatten i norra Europa. Enligt Världsnaturfonden utgör Emån en av
numera endast tre säkra lokaler för malen.
Området vid Jungnerholmarna har för den tidiga industrialiseringen
utnyttjats för sin vattenkraft, varför här finns kulturhistoriskt intressanta
lämningar.
Emån klassas enligt naturresurslagen som ett vattenområde där
nybyggnation för kraftändamål inte får ske. Stora delar av Emåns område är
utpekade som riksintresse för fritidslivet, natur- och kulturmiljövården.
På Jungnerholmarna etablerades 1910 industriell verksamhet för
produktion av ackumulatorer innehållande nickel och kadmium.
Tillverkningen innebar betydande vatten- och luftutsläpp av kadmium och
nickel. Utifrån de beräkningar som har kunnat göras har luftutsläppen varit ca
8 ton kadmium för hela produktionsperioden.
Ett smältverk för bly anlades 1942 på en av holmarna. Produktionen av
råbly var 1955 ca 1 000 ton/år och ökade i slutet av produktionsperioden
(1968) till ungefär det dubbla. Den totala utsläppsmängden är svår att beräkna
men effekterna kan fortfarande, enligt undersökningar, spåras i omgivningen.
Inom anläggningen har förutom tillverkning av nickel- och kadmium-
massor för ackumulatorer även skett återvinning av dessa metaller, vilket
tillsammans med blysmältningen gav upphov till stora restmaterial som lades
upp i avfallshögar inom området. Avfallet gav upphov till ett läckage
eftersom högarna låg i direkt anslutning till ån. Åtgärder mot detta vidtogs
1976 då materialet lyftes upp på ett betryggande avstånd från ån med
möjligheter till viss kontroll. Avfallsmängden (ca 7 500 m3) som togs om
hand lades upp i de deponier som fortfarande finns på plats.
Produktionen av nickel-kadmium-batterier på Jungnerholmarna upphörde
1975 efter påstötningar och krav från miljömyndigheter.
Under åren 1990-1991 utfördes provtagningar i Emån, bl.a. nedströms
Jungnerholmarna i Fliseryd. Undersökningen, som leddes av Statens
naturvårdsverk, gav som resultat att kadmium konstaterades läcka i en
omfattning av 10 kg/år.
Området, som under de senaste åren haft flera ägare, förvärvades 1992 av
Mönsterås kommun. Köpet gjordes främst av miljöpolitiska skäl eftersom
kommunen uppfattade bristen på helhetsansvar som en stor miljörisk för
Emån.
Mönsterås kommun tog också initiativ till en diskussion med länsstyrelsen
i Kalmar län och Statens naturvårdsverk om behov av saneringsåtgärder.
En förstudierapport presenterades 1992 där ett antal delprojekt för närmare
utredning beskrevs.
Följande målsättningar för projektet fastslogs:
- att akut och på sikt förhindra ytterligare läckage av
tungmetaller, speciellt kadmium, till Emån,
- att på sikt förhindra spridning av tungmetaller från
kontaminerat byggnadsmaterial,
- att återställa området till ett naturområde med visst inslag
av industrikultur.
Med medel från Mönsterås kommun och Statens
naturvårdsverk har en undersökning av de
metallkontaminerade områdena gjorts. Lägesrapporteringar
har gjorts till länsstyrelsen, Statens naturvårdsverk och
bolaget SAFT Nife AB.
Utredningsarbetet beträffande sanering av Jungnerholmarna är i det
närmaste slutfört.
Sammanfattningsvis konstateras att:
- Marken inom industriområdet innehåller betydande halter
och mängder av tungmetallerna kadmium, nickel och bly.
- Området f.n. läcker ca 10 kg kadmium/år till Emån och att
utlakningen sannolikt kommer att fortgå i hundratals år.
- Tungmetaller är grundämnen och kan således inte
destrueras. En efterbehandling måste därför antingen inriktas
på ett avlägsnande eller på en inneslutning av
föroreningarna.
Med utgångspunkt från att Emån är ett högt prioriterat
skyddsvärt objekt, bedöms efterbehandlingen innebära att
föroreningarna avlägsnas.
- Kostnaderna för att efterbehandla marken beräknas variera
mellan 20 och 50 miljoner kronor, beroende på val av
åtgärdsstrategi.
- Kostnaderna för sanering och rivning av byggnader
beräknas till 6,5 miljoner kronor.
- Befintliga bly-, nickel- och kadmiumdeponier förses med
ny täckning/tätning, så att en långsiktigt säker förvaring
tryggas. Beräknad kostnad är 2,5 miljoner kronor.
En restaurering av Emån, ett av Sveriges mest värdefulla
vattendrag med hela huvudfåran samt flera biflöden av
riksintresse för naturvården och med flera områden av
riksintresse för kulturmiljövården och friluftslivet, bör vara
ett riksintresse.
Sedan ett framgångsrikt arbete med att sanera Järnsjön från PCB nu är
avslutat utgör industrideponin på Jungnerholmarna den allvarligaste
belastningen och miljöhotet mot Emån. En avlastning av Emån ger också
avlastning mot Östersjön, vilket är lika angeläget sett i ett större perspektiv,
eftersom Emåns bidrag av kadmium till Östersjön inte är oväsentligt i
jämförelse med andra källor.
Med den prioritering vi idag säger oss vilja ge miljön, förutsätter jag att
arbetet med att finna en rimlig åtgärds- och finansieringsplan sker i för miljön
positiv anda när förslag till utförande presenteras.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av sanering av Jungnerholmarna i Emån.