Arbetet för en god miljö skall präglas av samma grundläggande värden
som allt annat politiskt arbete: Respekt för medborgarnas frihet, för
rättsstaten, marknadsekonomin, den lilla världens integritet och den
enskilda äganderätten.
Omsorgen om naturen bygger på individens eget ansvarstagande. De
enskilda människornas ansvarstagande bör öka i stället för att minska.
En framgångsrik miljöpolitik måste stärka individens roll som ägare,
förvaltare och ansvarsfull konsument och beslutsfattare.
Företagens miljöansvar tas bäst tillvara inom ramen för en
marknadsekonomi med väl utvecklad konkurrens. Detaljreglering bör
undvikas. Lagstiftningen bör utgå från ramar inom vilka företagen
själva får välja hur fastställda miljömål skall uppnås.
Skadliga utsläpp måste minska genom successivt skärpta krav på
rening, skarpare miljölagstiftning med bättre sanktionssystem och
användande av utsläppsavgifter. Vi föreslår också att system med
överlåtelsebara utsläppsrätter införs.
Sjöfartens utsläpp av försurande ämnen är mycket stora jämfört med
utsläppen från andra trafikslag. Vi föreslår därför att utsläppskraven
skärps.
Arbetet mot övergödningen måste delvis ta nya former. Vi föreslår
ökade satsningar på kväverening i våtmarker samt inrättande av ett
system med utsläppsrätter för avloppsverken.
En avveckling av säkra och lönsamma kärnkraftverk leder till kraftigt
ökade utsläpp av koldioxid och försurande ämnen. De svenska
kärnkraftverken bör därför användas.
Miljösamarbetet inom EU innebär framför allt en möjlighet att minska
de gränsöverskridande miljöproblemen. Sverige bör i miljöarbetet
inom EU särskilt prioritera frågan om Östersjöns miljö.
Arvet från Linné
I Sverige har känslan för naturen alltid varit stark. Längtan
till den friska landsbygden med den rena naturen avspeglar
sig i våra traditioner och vanor. Från de texter i vårsångerna
vi sjunger på valborgsmässoafton till den gröna
midsommarängen. Från sommarvistelsen i stugan med
kulturlandskapet som vacker inramning eller sommarens
båtresa i skärgården till höstens svampplockning och jakt. Vi
tycker om naturen och sätter en ära i att följa dess skiftningar
och förstå dess rytm. Arvet efter Linné är påtagligt.
Vår känsla för naturen har också en förklaring i att de allra flesta av oss
bara behöver gå några få släktled tillbaka för att finna anförvanter som var
sysselsatta inom lantbruket och helt beroende av naturens villkor och
växlingar. Vi har från barndomen lärt oss att naturen måste både brukas och
vårdas för att skänka oss drägliga levnadsvillkor. Med den snabba
övergången från bondesamhället över industrisamhället till informations-
samhället har vi accepterat förändringar i naturmiljön och ett annat brukande
av naturen för att vinna andra förbättringar. Vår känsla för naturen är stark.
Vi har också reagerat starkt mot att naturen förstörs och förändras på ett
oacceptabelt sätt.
De moderata grundidéerna har en särskild tyngd i naturvårdssammanhang.
Utan det personliga ansvaret och det privata ägandet står sig naturvården slätt
mot de krafter som vill utnyttja naturen kortsiktigt. Ägandet spelar en
resursbevarande roll och förhindrar rovdrift genom att det har sitt största
värde i ett långsiktigt perspektiv. När ägandet ligger under det offentliga
långsiktiga perspektivet kan det skjutas i bakgrunden till förmån för
kortsiktiga politiska mål.
I socialistiska stater är detta mycket tydligt. Miljöförstöringen i länder utan
ekonomisk utveckling avslöjades med all önskvärd tydlighet i samband med
Berlinmurens fall 1989 då vi fick insyn i förhållandena bakom järnridån.
Trots stora kostnader i form av insatta naturresurser och förstörd natur hade
dessa länder ändå inte lyckats skapa något välstånd. Vi kan också studera
fenomenet i socialistiskt styrda u-länder där förstatligandet av resurser lett
till slöseri och bristande insatser för återställandet av utnyttjade natur-
resurser.
Det enskilda ägandet ger också en förutsättning för mångfald i den
brukade naturen. Det är genom mångfalden som naturen lever vidare. Ägarna
finner olika brukningsformer och brukar naturen i olika grader av intensitet.
Om besluten över markanvändningen centraliseras finns en uppenbar risk att
variationen i naturen minskar. Vi har sett flera exempel på det, inte minst i
Sverige där den gamla skogsvårdslagen likriktade brukandet genom en
detaljreglering av beslut som skogsägaren själv normalt bör fatta.
Med det privata ägandet följer ett ansvar för det egna och en respekt för
vad andra äger. Men när det gäller kollektivt ägande förhåller det sig
annorlunda, vilket bl.a. Gösta Bohman beskrivit (Jorden vi ärvde,
Moderaterna, 1988):
Det ansvar som kollektivt ägande borde kräva saknas i verklighetens värld.
Bl.a. därför att det kollektiva ägandet är anonymt. För kollektiv misskötsel
och rovdrift kan ingen ställas till ansvar. De kollektiva förvaltarna har ju
fått
sina fullmakter av folket självt. Och folket har ju som begrepp inget direkt
ansvar jämförbart med det som den enskilde ägaren och förvaltaren är beredd
att ta. Och måste ta.
Det personliga ansvaret i den liberala och konservativa
idétraditionen spelar en stor roll för miljöhänsynen. I det
personliga ansvaret ligger att kommande generationer också
skall kunna nyttiggöra och glädja sig åt naturen. Genom att
känna ett förvaltaransvar kan var och en genom hänsyn och
varsamhet bidra till vården och bevarandet av naturen. Vi får
inte skjuta över detta ansvar till kollektiva beslut eller
myndigheter.
Det personliga ansvaret, engagemanget och intresset för naturen motverkar
en institutionalisering av naturvården. När det exempelvis gäller skötseln av
värdefulla kulturlandskap är insatserna från de enskilda brukarna ovärderliga
jämfört med annan skötsel.
Det är viktigt att det personliga ansvaret och respekten för naturen ges
utrymme att utvecklas genom det privata ägandet. En ökad personlig
ansvarskänsla bland människor är en nödvändig förutsättning för bra
miljöhänsyn även i andra sammanhang. Frågan om miljövänlig konsumtion
och engagemanget för de globala naturvårdsfrågorna har ytterst sin grund i
det personliga ansvaret.
I takt med att människor får det bättre materiellt ökar efterfrågan på en god
miljö. Allt bättre kunskaper om hur naturen fungerar gör det också svårare
för människor att blunda för miljöförstöring. Det finns alltså skäl att tro att
vår känsla för naturen bibehålls eller rent av förstärks trots att vi övergivit
bondesamhället för informationssamhället. Redan i dag ser vi tydliga tecken
på att miljökraven från konsumenterna blir allt starkare. Det mesta talar för
att det i framtiden blir kundernas miljökrav, snarare än politikernas, som blir
styrande.
Sett ur detta perspektiv är miljökraven en stor utmaning för svenska
medborgare och svenska företag. Möts kraven rätt kan miljöargument ge
svenska företag högre tillväxt och större marknadsandelar. Skogsföretaget
Södra Cell ökade sin vinst med 800 miljoner kronor då man blev först på
marknaden med en helt klorfri massa, något som kunderna men inte
lagstiftarna krävt. För företag som inte förmår att möta kundernas miljökrav
kan resultatet bli minskad efterfrågan och minskad lönsamhet.
När människor har en stark känsla för naturen blir en ren miljö närmast en
fråga om institutionell konkurrens mellan olika länder eller områden. Under
koleldningens dagar var det viktigt att bo på lovartsidan av en europeisk
storstad. I dag är det svårt att tänka sig att det sedan kommunismens dagar
hårt miljöbelastade polska Schlesien framstår som en attraktiv plats för högt
kvalificerad arbetskraft med hela världen som arbetsfält eller för företag som
vill investera. Det är därför viktigt att Sverige värnar om naturmiljön för att
framstå som ett attraktivt alternativ i framtidens alltmer rörliga värld.
Utvecklingspessimisterna
har fel
Den moderna utvecklingen har ökat människors möjligheter
att leva ett drägligare liv. Aldrig förr har så många människor
njutit en så hög grad av frihet, demokrati och välstånd som i
dag. Villkoren för olika människor och grupper har blivit
mer lika. Folksjukdomar har utrotats eller minskat.
Medellivslängden har ökat och utbildningsnivån har kraftigt
förbättrats. En vanlig löntagare i ett industriland har en hälsa,
en bostadskonsumtion och en möjlighet att förflytta sig som
för bara ett halvsekel sedan var förbehållet ett exklusivt fåtal.
Även om det finns tragiska undantag från den överlag allt mer positiva
situationen i världen är utsikterna för fred och fortsatt införande av
demokrati och marknadsekonomi bättre än någonsin.
Flera fattiga utvecklingsländer som infört marknadsekonomi har kunnat
öka sitt välstånd rejält tack vare ekonomisk tillväxt. För några få decennier
sedan var Sydkorea lika fattigt som Sudan. I dag kan Sydkorea och flera
andra asiatiska länder jämföras med Nordamerika och Västeuropa när det
gäller välstånd.
Trots detta har en utvecklingspessimism brett ut sig. Media har dominerats
av beräkningar kring befolkningsexplosioner, världssvält, råvarubrist och
diskussioner om västerlandets nedgång och fall. Framtidsdebatten har tidvis
präglats av defaitistiska tongångar. Hot som knapphet på vatten, energi och
livsmedel har överdrivits och överdramatiserats samtidigt som man glömt
bort alla de problem som lösts tack vare utvecklingen.
Undergångsprofetior har förekommit i alla skeden i historien. Varje
generation har haft en tendens att betrakta sin egen civilisation som den sista
och den mest högtstående före det ?oundvikliga´ sammanbrottet. Historiskt
har undergångsprofetiorna haft religiösa förtecken, men dagens utvecklings-
pessimism utgör snarast en politisk dräkt åt vänstern och gröna partier bakom
vars motstånd mot marknadsekonomi och välfärdssamhället kan skönjas en
dold målsättning om ett radikalt annorlunda samhälle med en annan levnads-
nivå.
Undergångspessimismen har kanske tydligast kommit till uttryck i
Romklubbens rapport "Tillväxtens gränser" från 1972. Denna rapport har
givit upphov till mycket av den utvecklingsfientlighet som präglat miljö-
debatten de senaste decennierna. Antaganden om fortsatt och växande
ökning av resursförbrukningen, vilka senare visat sig vara grovt felaktiga, har
fått utvecklingen att verka skrämmande.
Utvecklingspessimismen och de falska undergångsprofetiorna leder i sin
förlängning till antihumanistiska tankar och slutsatser. Om undergångs-
profetiorna skulle vara sanna skulle problemen bara kunna lösas genom att
människor antingen nekades ett friare, bättre och drägligare liv eller nekades
ett liv överhuvudtaget. De som inte tagit hänsyn till marknadsekonomins
dynamik och förmåga att skapa nya resurser och i stället gjort politiska
bedömningar utifrån en felaktigt tro på undergångsprofetiorna har hamnat
långt utanför demokratins och humanismens gränser. MIT-professorn Joy
Forrester konstaterade känslokallt 1971:
I stället för att automatiskt försöka klara av befolkningstillväxten måste
nationella och internationella ansträngningar att lätta trycket från överflödig
tillväxt omvärderas. Många humanitära insatser tycks förvärra situationen på
sikt. Ökade "påtryckningar" är nödvändiga för att påskynda den dag då
befolkningen har stabiliserats. Påtryckningar kan ökas genom att minska
matproduktionen, minska hälso- och sjukvård och minska industrialisering.
Märkligt nog träffar man fortfarande ofta på uttalanden i den
svenska miljödebatten där nyttan av den utveckling, som
gjort att fler människor har det bättre än någonsin,
ifrågasätts:
Det räcker inte med kosmetika och mindre justeringar av
verklighetsuppfattningen. Det räcker inte med att justera rådande normer och
värderingar. Det räcker inte med små förändringar. Det handlar om en ny
livsstil - och denna livsstil måste innebära en rejält nedtrappad
varuomsättning. Det innebär också ett betydligt mindre bekvämt samhälle.
(Birger Schlaug: Miljön, makten och friheten, 1989)
Om den bild som förmedlats av utvecklingspessimisterna var
sann skulle inte råvaruresurserna räcka mer än en mansålder.
Men i dag vet vi att resurserna inte är på väg att ta slut så
som domedagsprofeterna förutsagt. De kända
råvarureserverna är snarare större i dag än när Romklubben
författade sin berömda rapport i början av 1970-talet. Inte
heller har efterfrågan vuxit i den takt som förutspåtts.
Industriländerna tenderar snarast att plana ut råvaru- och
energiförbrukningen i takt med att ny resurssnål teknik
vinner insteg.
Det bör betonas att misshushållning med resurser absolut måste förhindras
i en värld med allt fler invånare och med en stor fattig befolkning som
strävar efter bättre levnadsvillkor. Men slutsatsen måste vara att
hushållningen klaras bäst i en dynamisk marknadsekonomi. Det är bara i en
sådan som nya ekonomiska resurser kan skapas för att utrota fattigdomen.
Att hålla kvar länder och människor i armod och fattigdom gagnar inte
resurshushållningen.
Det är också viktigt att understryka att det finns allvarliga globala
miljöproblem som har sin grund i mänsklig verksamhet och som kräver
kraftfulla insatser för att rättas till. Men problemen löses inte genom att vi
avstår från utveckling och avstår från att sprida välståndet till allt fler. De
globala miljöproblemen måste lösas via internationellt samarbete mellan
staterna om gemensamma åtaganden kring utsläppsminskningar. Ett exempel
på ett allvarligt miljöproblem där ett sådant åtagande har kommit till stånd
och börjat ge effekt är utsläppen av freoner och hotet mot ozonskiktet.
Uppfattningen att utveckling och ekonomisk tillväxt föröder miljön stärks
knappast heller av den situation vi kan avläsa i de f.d. socialistiska staterna
i
Öst- och Centraleuropa. Bristen på teknisk utveckling, ekonomiska resurser
och marknadshushållning medförde rovdrift och kortsiktighet i brukandet av
naturen och naturresurserna. De länder som avskärmat sig från den
"förödande" världshandeln eller den "ohämmade" konkurrensen tycks
varken klara av miljöhänsynen eller ge medborgarna möjlighet till ett
drägligt liv.
Det finns också de som hävdar den något ödesmättade ståndpunkten att vi
nått ett slags gräns i utvecklingen där det inte längre kan bli bättre. En
fortsatt ekonomisk tillväxt skulle enligt denna uppfattning vara skadlig. En
annan förekommande uppfattning är att det krävs en ny världsordning; en
slags global fördelningspolitik där industriländerna avstår välstånd till
utvecklingsländerna. Båda ståndpunkterna bygger på en missuppfattning av
hur ekonomin och tillväxten fungerar i en marknadsekonomi. Ekonomiskt
framåtskridande som bygger på produktivitetsförbättringar innebär att man
utnyttjar resurserna mer effektivt. Detta innebär att det frigörs resurser som
kan användas till annat. Således kan industriländerna öka sitt välstånd utan
att det drabbar utvecklingsländerna eller vice versa.
Slutsatsen måste vara att utvecklingspessimisterna som driver miljö-
debatten i Romklubbens anda har fel. Jorden håller inte på att gå under på
grund av mänskliga ingrepp. Människor får det inte sämre utan allt bättre.
Välfärd mer hållbart än
fattigdom
Fattigdomen är det stora hotet mot miljön. Inom ramen för
fattigdom går det inte att bygga ett uthålligt samhälle.
Fattigdomen leder till mänskligt resursslöseri och ineffektiv
hushållning med övriga naturresurser. Det är i fattiga länder
som skövlingen av naturen kan fortgå ohämmat. Det är också
främst i de fattiga länderna som befolkningsutvecklingen inte
visar tecken på att stabiliseras.
När utvecklingspessimisterna vänder sig mot den ekonomiska tillväxten
ifrågasätter de själva grundvalen för välståndet. Därmed för man ett
resonemang som från miljösynpunkt inte är hållbart. Vi behöver fortsatt
ekonomisk tillväxt för att komma tillrätta med fattigdomsproblemen och
miljöproblemen.
I dokumenten från FN:s miljökonferens i Rio de Janeiro 1992 slås tydligt
fast att utan tillväxt är det omöjligt att lösa de fattigdomsproblem som är
orsak till många miljöproblem:
Ekonomisk tillväxt, social utveckling och utrotande av fattigdom är de
viktigaste prioriteringarna för u-länderna och är i själva verket en
förutsättning för att de nationella och globala målen om en hållbar utveckling
skall uppnås.
(Agenda 21)
Enbart tillväxt löser inte miljöproblemen. Det finns inget
direkt samband mellan ekonomisk tillväxt och
miljöförbättringar. Men ökade ekonomiska resurser kan
skapa möjligheter till investeringar och tekniskt
framåtskridande. Produktivitetsförbättringar som ger
ekonomisk tillväxt frigör dessutom resurser i samhället.
Ekonomisk tillväxt sprungen ur ökad resursförbrukning kan
däremot öka belastningen på miljön, vilket utvecklingen i
Sovjetunionen gav exempel på.
För att uppnå en hållbar utveckling i en värld med allt större befolkning
måste tillväxten ske på rätt sätt. Om tillväxten går via ständigt ökad
resursanvändning i stället för ökad produktivitet får naturligtvis detta
katastrofala följder för både miljön och välfärden, vilket utvecklingen i
Östeuropa och f.d. Sovjetunionen visar. Dessa länder har väsentligt större
miljöproblem än Västeuropa trots att man befinner sig på en avsevärt lägre
BNP-nivå.
De marknadsekonomiskt inriktade industriländerna har samtidigt lyckats
allt bättre när det gäller att kombinera den ekonomiska tillväxten med
miljöhänsyn. Japan med stora miljöproblem under 1960-talet liksom
situationen i Ruhrområdet och i London är typiska exempel på detta. De
senaste decennierna har energianvändningen planat ut i industriländerna och
samtidigt har utsläppen av miljöföroreningar, t.ex. svavel, kvicksilver, klor
m.m. minskat kraftigt. Detta beror på flera saker. Ett alltmer effektivt
utnyttjande av resurserna genom ständiga tekniska förbättringar är en starkt
bidragande orsak. Marknadsekonomins prismekanismer stimulerar resurssnål
teknik och alternativ resursanvändning. Oljeprischocken i början av 1970-
talet ledde bland annat till att nya bostäder blev 30-75 procent mer
energieffektiva mellan 1973 och 1980 inom OECD.
Bättre kunskaper och mer avancerad teknik har gjort oss mindre beroende
av naturresurserna. Kunskapsintensiv tjänsteproduktion har ökat på
bekostnad av varuproduktionen. Detta avspeglas t.ex. i den ökade världs-
handeln vars struktur förändrats så att kunskapsinnehållet i varorna ökat.
1965 utgjordes 45 procent av världens samlade import av livsmedel, bränslen
och andra primära, lågförädlade varor. 1990 hade den siffran sjunkit till 28
procent. Den "förödande" ökningen av världshandeln bygger till stor del på
att vi flyttar mer kunskaper men inte så mycket mer lågförädlade varor.
Tillväxten i västvärlden har skapat ett ekonomiskt överskott som har
kunnat användas till miljöinvesteringar och kunskapsinvesteringar.
Människor har i ökad utsträckning fått råd att efterfråga en god miljö, vilket
banat väg för större miljöhänsyn.
Dynamiken och det effektiva resursutnyttjandet i en marknadsekonomi är
avgörande för en fortsatt positiv utveckling. Det lurar stora faror bakom
regleringstänkande. Bristande förståelse för politiska lösningars begräns-
ningar minskar utrymmet för den dynamiska process som har skapat mer
resurser än den förbrukat. Restriktioner som bottnar i utvecklingspessimism
kan hindra sund ekonomisk tillväxt med ökad produktivitet och göra
utvecklingspessimismen självuppfyllande.
Välstånd och miljöhänsyn i
förening
Teknik för naturvård
Tillståndet i naturen är avgörande för vår fortlevnad, välfärd
och livskvalitet. Allt mänskligt liv skulle omöjliggöras utan
de processer och den produktion som naturen är en
förutsättning för. Därför måste naturen värnas.
Omsorgen om naturen handlar om att ge närvarande och kommande
generationer goda levnadsbetingelser. Vi har ärvt jorden av våra förfäder och
har ett obestridligt ansvar mot efterföljande generationer att förvalta den
ansvarsfullt.
Människan har med hjälp av tekniken alltid gjort stora ansträngningar för
att lösa miljöproblemen. Strävan att förbättra omgivningen är således inte ny.
Redan under medeltiden tvistade man om val av bränsle i städerna samt om
den rök och smuts som eldningen medförde. Även om många problem
återstår, har arbetet med att förbättra vår omgivning varit lyckosamt, vilket
inte minst kan avläsas i människornas hälsotillstånd.
En humanistiskt präglad miljöpolitik bejakar därför teknisk utveckling och
ekonomisk tillväxt. Det är - miljöproblemen till trots - tack vare denna som
livet ter sig betydligt mindre grymt i dag än för hundrafemtio år sedan. Det är
också tack vare fortsatt utveckling och fortsatt tillväxt som i dag utfattiga
familjer i utvecklingsländerna i framtiden kommer att kunna sända sina barn
till universitet i stället för till barnarbete.
Men följderna av mänsklig verksamhet i form av förstörd och skadad natur
inverkar också negativt på livskvalitén. Målsättningen måste därför vara att
försona tekniken och naturen. Tekniken skall även fortsättningsvis användas
för att skapa ett drägligare och lyckligare liv åt människor, men måste
samtidigt i högre grad än tidigare användas till att minska belastningen på
miljön.
Därför bör reglerna mot utsläpp av luftföroreningar skärpas så att
luftkvalitén förbättras. Vattendrag, sjöar och hav måste bli renare genom
skärpta krav på vattenrening. Hårdare regler mot utsläpp och läckage av
näringsämnen skall minska övergödningen. Anhopningen av giftiga ämnen i
naturen bör minska genom nya miljövänliga produkter och produktions-
processer. Alla skall kunna äta fisk utan rädsla för tungmetaller eller
svårnedbrytbara gifter. Den biologiska mångfalden måste värnas och viktiga
naturtyper bevaras och återskapas.
Arbetet för en god miljö bör präglas av samma grundläggande värden som
annat politiskt arbete: respekt för medborgarnas frihet, för rättsstaten,
marknadsekonomin, den lilla världens integritet och den enskilda ägande-
rätten.
Individernas och företagens ansvar
De enskilda människorna måste ta ett större ansvar för
miljön. Det duger inte att hävda att miljöproblemen skall
lösas av andra, av staten eller av näringslivet. Varje
människa måste också med egna konkreta insatser bidra till
en bättre miljö, t.ex. genom att efterfråga miljövänliga
produkter, ta hand om avfallet på rätt sätt etc. Det är i de
enskilda människornas personliga val som den största
möjligheten till miljöförbättringar står att finna.
På en fungerande marknad med väl definierade äganderätter och ett bra
rättssystem kan många miljöproblem lösas av individerna själva. När en
äganderätt är väl definierad kan ägaren dels ställa krav på ersättning vid
intrång, dels göras ersättningsansvarig gentemot andra som drabbas av hans
verksamhet.
Miljölagstiftningen måste vara ett stöd för den ansvarstagande enskilda
individen eller det ansvarstagande företaget. Liksom när det gäller all annan
brottslighet skall miljöbrottslingar dömas till straff som står i relation till
brottet.
Även företagen måste ta ett större miljöansvar. I en fri ekonomi med
privata konkurrerande företag är företagen väl motiverade att ta detta ansvar.
Sedan flera år tillbaka finns tydliga tecken på att företagen också tar ett allt
större miljöansvar i syfte att tillfredsställa kunder med allt högre miljökrav,
skydda sina varumärkens anseende, öka sin försäljning, sänka sina kostnader
och därmed öka sin vinst.
Ovanstående drivkrafter har gjort att företagen ofta ligger före lagstiftarna
när det gäller miljöförbättringar. Ett exempel är kloravvecklingen inom
massaindustrin som skedde utan att lagstiftarna krävde det. I stället var det
kundernas krav som drev fram en ny teknik.
Miljölagstiftningen bör i första hand ge de enskilda aktörerna möjlighet att
själva utveckla metoderna för att nå uppsatta mål. Miljöpolitiken får inte
utvecklas till en metod för att bakvägen införa ett i alla andra sammanhang
grundligt diskrediterat planekonomiskt tänkande.
Tvärtemot vad många kanske tror efterfrågar företagen hårda miljölagar
som är förutsägbara och långsiktiga. Vad företagen däremot inte är betjänta
av är detaljreglering. Miljölagarna och de villkor som ställs på företagen
måste därför vara ramverk med tydliga målangivelser. Inom ramarna bör
företagen själva få besluta hur miljömålen skall uppnås.
Politikerna måste lära sig att lita till företagens egen kompetens att ta itu
med miljöproblem och lösa dem. Företagen har både förmåga och naturliga
drivkrafter att utveckla nya lösningar och instrument för att minska sin
miljöbelastning.
Livscykelanalyser, som används för att bedöma en varas miljöpåverkan
under hela dess livstid, är ett bra exempel på att detaljreglering inte behövs.
För några år sedan väcktes det tankar i den politiska debatten att
livscykelanalyser skulle kunna bli ett verktyg i politikernas och lagstiftarnas
tjänst. Lyckligtvis blev det ingen reglering på detta område utan företagen
kunde själva börja tillämpa idén med livscykelanalyser på det sätt som
passade dem bäst. I dag finns det uppemot 50 olika verktyg för
livscykelanalyser på marknaden. Nya bättre verktyg tillkommer hela tiden
samtidigt som gamla försvinner.
Statens roll i miljöarbetet
Det allmänna har en viktig roll att fylla när det gäller skyddet
av naturen och värnandet av en god miljö. Det finns
miljöproblem som inte kan lösas utan statens medverkan.
Äganderätter kan av olika skäl saknas, vilket öppnar dörren
för slöseri och skövling. Miljöproblemens orsaker kan också
vara så diffusa att det inte finns möjlighet att tydligt
identifiera vems verksamhet som orsakar problemen. I dessa
fall bör staten ingripa, t.ex. med lagstiftning, ekonomiska
styrmedel och överlåtelsebara utsläppstillstånd.
Staten har också en roll att fylla inom naturvården som ägare av
nationalparker och områden som man vill lämna helt orörda. I övrigt bör
staten inte äga mark. På de ställen där staten lägger speciella restriktioner på
markanvändningen bör avtal slutas med markägaren och intrångsersättning
erläggas.
En annan viktig statlig uppgift är att driva det internationella
miljösamarbetet framåt. Miljösituationen i Sverige är mycket beroende på
utsläpp som sker i andra länder. Enbart nationella åtgärder och nationell
miljölagstiftning kan därför inte avhjälpa de problem vi upplever i dag.
Omkring 90 procent av det försurande nedfallet över Sverige kommer från
andra länder. När det gäller miljöproblemen i Östersjön är relationerna
likartade: ungefär 90 procent av näringstillförseln kommer från andra länder.
Det Östersjösamarbete och det miljöbistånd till Baltikum och övriga länder
i Öst- och Centraleuropa som inleddes under den förra mandatperioden
måste fortsätta. Sverige bör också driva på miljöarbetet i EU och särskilt
betona frågorna om de gränsöverskridande utsläppen. Sverige bör verka för
en ökad miljöharmonisering av miljöreglerna i EU i syfte att öka
effektiviteten i den inre marknaden och i den gemensamma miljöpolitiken.
Inom FN:s ram är det viktigt att Sverige trycker på för att få till stånd
begränsningar av koldioxidutsläppen och för att få till stånd marknads-
ekonomiska reformer i tredje världen.
Men statens roll i naturvårdsarbetet måste också renodlas, vilket redan
betonats. Staten skall inte ägna sig åt detaljreglering utan skapa rättsregler
och tillhandahålla institutioner som gör att miljöproblemen löses smidigt
genom individernas samarbete på en marknad.
När det gäller att ta fram ny teknik och att effektivt utnyttja naturens
resurser kan staten aldrig ersätta marknaden.
En ansvarsfull miljöpolitik
En politik för minskade utsläpp
Utsläpp av föroreningar i luften och i vattnet sprids mycket
snabbt över stora områden. I vissa fall, t.ex. när det gäller
försurande svaveldioxid, kan utsläppen förflyttas flera
hundra mil på ett par dagar. Vissa utsläpp kan orsaka globala
miljöproblem. Ett exempel är skadorna på ozonskiktet som
orsakas av utsläppen av s.k. freoner. En mycket stor andel av
luft- och vattenföroreningarna i och omkring Sverige härrör
från källor i andra länder.
De svenska utsläppen av skadliga ämnen till naturen har i de flesta fall
minskat kraftigt de senaste decennierna. Utsläppen av svaveldioxid har
exempelvis minskat med över 80 procent sedan 1980. Men samtidigt drabbas
Sverige fortfarande hårt av stora utsläpp i andra länder.
Utsläppen av föroreningar till naturen måste minska. Utsläppen skadar
människor och människors egendom. Vissa utsläpp medverkar till stora
hälsoproblem, exempelvis cancer. Utsläppen förstör och sänker värdet på
natur och annan egendom. Skogsskadorna till följd av olika utsläpp
uppskattas till flera miljarder. Utsläppen leder också till utslagning av vissa
djur och växter.
Utan minskade utsläpp i hela Europa kommer inte Sveriges luftproblem att
minska nämnvärt. Det är därför viktigt att gemensamma regler för
utsläppskrav skapas inom EU. Utsläppen från de baltiska staterna och
länderna i Öst- och Centraleuropa måste minskas genom åtgärder, som
moderniseringar, ekonomisk tillväxt och integration med övriga Europa.
Sverige bör ha höga nationella miljökrav för att kunna vara pådrivande i
det internationella luftvårdsarbetet. Kraven på rening av utsläpp bör
successivt skärpas. Hårdare krav på rening driver på utveckling av och
investeringar i ny miljövänlig teknik. En skarpare miljölagstiftning med ett
effektivare sanktionssystem mot miljöbrott bör införas. Snabba,
lätthanterliga och effektiva sanktionssystem med s.k. miljöskyddsavgifter bör
införas mot företag som bryter mot uppsatta miljövillkor. De seriöst
arbetande företagen kommer att vinna på det.
Olika typer av utsläppsavgifter bör användas om det på ett ändamålsenligt
och effektivt sätt medverkar till att lösa miljöproblem. Därigenom kan
kostnaden för miljöskador läggas över på den som släpper ut föroreningar.
Samtidigt får staten intäkter som i första hand bör användas till åtgärder på
miljöområdet.
System med handel i utsläppsrätter bör införas för att göra miljöarbetet
mer kostnadseffektivt. Riksdagen har, på moderat förslag, uttalat sig positivt
om införande av utsläppsrätter. Tyvärr ledde den socialdemokratiska
återställarpolitiken efter maktskiftet 1994 till att ett liggande förslag till
system för överlåtelsebara utsläppsrätter drogs tillbaka.
Om företag får möjlighet att köpa och sälja utsläppsrätter styrs
miljöinvesteringarna dit stora utsläppsminskningar kan åstadkommas till
liten kostnad. Med ett sådant system får också miljöorganisationer och andra
intressenter möjlighet att köpa upp utsläppsrätter i syfte att minska de totala
utsläppen.
Äganderätten är central i allt framgångsrikt miljöarbete, inte minst på
utsläppsområdet. Rättsreglerna måste vara sådana att de som skadas av
utsläpp har möjligheter att få ersättning. Klart definierade äganderätter och
ett starkt skydd av den privata äganderätten skapar effektiv resurshushållning
av naturens resurser.
Äganderätten får inte urholkas. Införandet av fritt handredskapsfiske är ett
exempel på en mycket olycklig åtgärd från miljösynpunkt. Det omintetgjorde
möjligheterna att skapa en vettig hushållning av fisket på marknadsmässiga
villkor och vattenägarnas incitament och möjligheter att hävda sin rätt till
ersättning vid exempelvis miljöskador till följd av utsläpp. Det är viktigt att
ny, kommande lagstiftning inte urholkar äganderätten. I Miljöbalksutred-
ningen föreslås tyvärr att rätten till intrångsersättning inskränks. En sådan
åtgärd förstör förutsättningarna för frivilliga överenskommelser och
personligt engagemang. Riksdagen bör uttala att det kommande miljöbalks-
förslaget inte skall innehålla förslag som urholkar äganderätten genom att
begränsa rätten till intrångsersättning för markägare.
Försurningen
Försurningen är ett av de allvarligaste miljöproblem som
drabbar Sverige. Orsaken till försurningen är utsläpp av
svaveldioxid och kväveoxider. Gemensamt för dessa utsläpp
är att merparten, omkring 90 procent, härrör från källor
utanför Sverige.
Sveriges natur är känslig för surt nedfall. Mycket känsliga områden i
Västsverige drabbas av det största nedfallet. Försurningen leder till direkta
ekonomiska förluster i form av minskad skogstillväxt, ökad korrosion och
skador på byggnader samt minskad artrikedom i sjöar och marker med
nedsatt pH-värde. Även skadorna på naturen ger naturligtvis också negativa
ekonomiska efterräkningar i form av ökad miljöskuld och sämre betingelser
för turism, jakt och fiske. Nedfallet av kväve leder dessutom till svåra
övergödningsproblem, bl.a. i Östersjön.
Mot bakgrund av att vårt land drabbas hårt av försurande nedfall är det
viktigt att Sverige i internationella sammanhang understryker att
försurningsfrågan måste lösas. Vi ska därför ställa hårda krav både på oss
själva och på andra länder. Fram till i dag har de svenska utsläppen minskat
rejält. En fortsatt allt renare vägtrafik möjliggör minskade utsläpp av
framförallt kväveoxider.
I dag står sjöfarten för en oproportionerligt stor andel av Sveriges utsläpp
av försurande ämnen. Av transportsektorns svaveldioxidutsläpp svarar
sjöfarten för 88 procent. Sannolikt är det just inom sjöfartssektorn som de
största möjligheterna finns att kostnadseffektivt reducera utsläppen,
exempelvis genom avgasrening och bättre bränslekvaliteter. De nu aviserade
planerna på att miljödifferentiera farledsavgifterna är därför lovande. Vi har
tidigare föreslagit att utsläppskrav införs för sjöfart inom EU. Sverige bör
fortsätta att driva denna fråga.
Formerna för energiproduktion har ofrånkomligen en stor betydelse för
Sveriges möjligheter att ytterligare minska de försurande utsläppen. En
förtida avveckling av kärnkraften måste inte minst av denna anledning
bestämt avvisas. Enbart ett byte av det minsta kärnkraftverket Barsebäck mot
det renaste alternativet gaskraft medför en ökning av kväveoxidutsläppen
med 6 000 ton per år.
Övergödningen
Sverige är geografiskt sett den dominerande Östersjöstaten,
men tack vare en relativt väl utbyggd svensk vattenrening -
eller på grund av miljöförsummelser i det före detta
östblocket - står Sverige enbart för ca 10 procent av den
fosfor- och kvävetillförsel som orsakar
övergödningsproblemen i Östersjön.
På vissa håll har det funnits en naiv tro att om bara de gamla
socialiststaterna inför en modern miljölagstiftning kommer problemen snabbt
och smidigt att lösas. Dessvärre är det inte så enkelt. Många av
miljöproblemen är intimt förknippade med ett ekonomiskt system som byggt
på rovdrift, storskalighet, centralism och avsaknad av personligt ansvars-
tagande. Övergången till en fungerande marknadsekonomi kan undanröja de
grundläggande orsakerna till miljöförstöringen i dessa länder.
Det engagemang som Sverige med start under den förra mandatperioden
har visat för dessa länder är därför utomordentligt viktigt. Sverige måste med
kraft verka för att omvandlingen mot marknadsekonomi och stabilt
demokratiskt styre fortskrider och att integrationen med EU fullföljs.
I diskussionen om det svenska närsaltläckaget har tyvärr handelsgödsel-
användningen blivit en symbolfråga. De sammantagna utsläppen från andra
källor är dock långt större. Läckaget från svensk åkermark svarar endast för
drygt en procent av närsalttillförseln till Östersjön. Av detta står
handelsgödsel bara för en del. Stallgödseln utgör ett större läckagehot, p.g.a.
lagrings- och doseringsproblem. Vidare står nedfallet av kväve från luften
för en betydande del av problemet.
Även om all handelsgödselanvändning helt upphör i Sverige kommer
övergödningssituationen att vara i stort sett helt oförändrad. Den extremt
höga svenska skattenivån går inte att motivera från miljösynpunkt.
Påståenden om att ännu högre svenska punktskatter på handelsgödsel skulle
lösa övergödningsproblematiken i Östersjön är direkt oseriösa. Sådana
påståenden är ett hot mot miljön, eftersom de förespeglar enkla lösningar på
komplicerade problem. Genom fortsatta informationsinsatser och införande
av moderna elektroniska hjälpmedel vid gödslingen kommer användningen
av handelsgödsel i Sverige att minska ytterligare.
Sverige behöver se över sin politik för att minska näringstillförseln till
haven. Redan 1991 föreslog vi att kommunerna skulle reducera kväve-
utsläppen från reningsverken inom en "kvävebubbla". Härigenom kan
investeringar i reningsverk och annan vattenrening styras så att de sker där
marginalkostnaden för att reducera utsläppen är lägst. Möjligheterna att
införa ett sådant system bör snarast utredas.
Till följd av redan långt genomförd rening av avloppsvattnet kräver
ytterligare reduceringar av fosfor- och kväveutsläppen från reningsverken
ofta dyra investeringar. Därför finns goda skäl att studera andra möjliga
vägar att minska läckaget av näringsämnen.
Enligt beräkningar gjorda av Naturvårdsverket blir kostnaden för reducerat
kväve upp till fem gånger lägre om man i stället investerar i anläggandet av
våtmarker och skyddszoner utmed vattendrag. Det finns alltså goda skäl att
från statligt håll stimulera denna typ av rening för att snabbare och till en
lägre kostnad uppnå en kväveminskning. Dessutom är utdikningen av
landskapet en gång i tiden styrd av staten genom stimulanser och rådgivning,
vilket gör det rimligt att staten också tar ett visst ansvar för återställandet
av
våtmarker på strategiskt valda platser.
Genom våtmarksinvesteringar och skyddszoner fångar man inte bara upp
eventuellt närsaltläckage från handelsgödsel utan också näringsläckage från
stallgödsel och utlakning av kvävenedfallet från luften - den kanske
viktigaste orsaken till övergödningsproblemen. Utöver reduktionen av
näringsämnen skulle landskapet tillföras fler värden vid anläggandet av
våtmarker, nämligen ökad biologisk mångfald samt jakt- och fiskemöjlig-
heter.
När det gäller våtmarksinvesteringar i direkt anslutning till jordbruks-
landskapet har EU-medlemskapet givit nya möjligheter. Medel från EU:s
miljöprogram för jordbruket kan stimulera återställandet av våtmarker utmed
vattendrag med höga halter av näringsämnen. EU:s definition på våtmarker
lägger dock hinder i vägen.
Sverige bör verka för att reglerna i EU:s våtmarksstöd bör anpassas så att
de tillfredställer svenska krav och principer för anläggandet av våtmarker.
Oljespill och oljeutsläpp
Den svenska kusten drabbas ofta av oljespill och läckande
tankbåtar. Risken för en större oljekatastrof av den typ vi sett
i andra delar av världen är samtidigt överhängande.
Problemen beror till största delen på brister i hanteringen av
olja och oljerester, samt på bristande standard på fartygen.
Den ökning av små oljeutsläpp i svenska vatten som skett under de senaste
åren misstänks till stor del bero på att rederier i smyg väljer att rengöra sina
tankar till havs i stället för att göra detta i hamnar med särskild utrustning
för
omhändertagande av avfallet. I bakgrunden finns ekonomiska skäl och brist
på hamnar i östra Östersjön som kan ta hand om oljerester. Genom EU:s
stödprogram PHARE och TACIS, vilka syftar till att stödja omdaningen
inom bl.a. miljö- och energiområdet i Öst- och Centraleuropa samt f.d.
Sovjetunionen, skulle resurser kunna satsas på hamnar i östra Östersjön för
att förmå rederierna att lämna tankavfall. Sverige bör driva detta förslag
inom EU.
Den bristande kvaliteten på fraktfartygen har ofta sin orsak i att
fraktköparna saknar incitament att efterfråga en högre säkerhetsnivå till ett
högre pris. En ändrad ansvarsfördelning, vilket rent tekniskt kan
åstadkommas på flera sätt, där även fraktköparna tvingas ta ett ekonomiskt
ansvar för följderna av ett oljeutsläpp, skulle skapa sådana incitament för
fraktköparna. Det bör utredas vidare hur en sådan ny ansvarsfördelning kan
skapas på EU-nivå.
En ansvarsfull energi- och
klimatpolitik
De svenska koldioxidutsläppen har minskat med nästan 40
procent sedan kärnkraften började tas i drift. Utsläppen var
som störst omkring 1970 då de låg på 100 miljoner ton
årligen. Tack vare kärnkraftsutbyggnaden, utfasningen av
olja inom elproduktionen och en ständigt pågående naturlig
effektivisering har utsläppen sjunkit rejält ner mot en nivå
kring 60 miljoner ton per år. Bland jämförbara industriländer
ligger Sveriges utsläpp per capita på en låg nivå, ungefär två
tredjedelar av den genomsnittliga nivån inom OECD.
Sveriges situation kännetecknas av, jämfört med andra i-länder, låga
koldioxidutsläpp. Detta beror framförallt på att vår elproduktion till den helt
övervägande delen sker med vattenkraft och kärnkraft.
(Klimatdelegationens rapport 1994, SOU 1994:138)
Redan 1988 beslutade riksdagen på moderat initiativ att
koldioxidutsläppen inte skulle tillåtas öka.
Socialdemokraterna motsatte sig som enda parti detta beslut.
Enligt nuvarande riksdagsbeslut skall koldioxidutsläppen
stabiliseras på 1990 års nivå till år 2000 för att därefter
minska. Genom undertecknandet av FN:s klimatkonvention
1992 har Sverige förbundit sig att begränsa
koldioxidutsläppen.
Kärnkraften svarar för ungefär hälften av Sveriges elproduktion. I år, när
Sverige upplever elbrist, svarar kärnkraften för mer än hälften av energi-
produktionen. Närings- och teknikutvecklingsverket, NUTEK, bedömer att
annan elproduktion än kärnkraft, vattenkraft eller fossila bränslen inte
kommer att kunna bidra med några större tillskott de närmaste tio åren. En
fortsatt användning av kärnkraftverken är därför en nödvändig förutsättning
för en stabilisering eller minskning av koldioxidutsläppen. Denna bedömning
får också stöd av klimatdelegationen:
Om kärnkraften behålls blir potentialen för koldioxidreduktion större
(SOU 1994:138)
Skulle all svensk kärnkraft ersättas med kolkraft, vilket är
basen för elproduktionen i många europeiska länder, skulle
koldioxidutsläppen fördubblas. Med gaskraft i stället för
kolkraft skulle utsläppsökningen ändå bli 50 procent eller 30
miljoner ton.
En fortsatt användning av kärnkraften ger goda möjligheter att inte bara
stabilisera, utan också sänka koldioxidutsläppen från energisektorn. Framtida
energibesparingar genom allt effektivare teknik samt den nya elproduktion
från vindkraft och biobränsleeldade kraftvärmeverk som kan tillkomma
kommer då att kunna användas för att ersätta fossilbränslebaserad elproduk-
tion i Sverige eller - genom elexport - i våra nära grannländer. Kärnkraften
är ett offensivt verktyg i klimatvårdsarbetet.
Förbränning av fossila bränslen för uppvärmning, fjärrvärme och
industriprocesser står i dag för ungefär hälften av koldioxidutsläppen. Ersätts
olja och kol med biobränsle och avfall kan koldioxidutsläppen minska.
Biobränslen skall dock inte betraktas som en miljövänlig energikälla i alla
avseenden. Även om koldioxidutsläppen i ett längre perspektiv är försum-
bara ger eldning med biobränslen snarast upphov till högre utsläpp av
försurande kväveoxider än vad de fossila alternativen gör. Ersätts det minsta
kärnkraftverket Barsebäck med elproduktion från biobränslen blir visserligen
koldioxidutsläppen försumbara på längre sikt, men utsläppen av försurande
kväveoxider samt svaveldioxid skulle öka med 3 500 respektive 700 ton per
år.
Trafiksektorn, som de senaste decennierna ökat koldioxidutsläppen,
kommer i framtiden att stabilisera utsläppen. Dagens bilar är drygt tio
procent effektivare än för 20 år sedan. Medelbilen 1978 förbrukade 0,93
liter/mil mot 0,82 liter/mil 1992. Hittills under 1990-talet har bensin-
försäljningen minskat med 0,5 procent per år. Detta visar att trafiksektorn
kan utvecklas i rätt riktning tack vare teknisk förfining och styrmedel.
Bilindustrin bedömer att fordonens effektivitet kommer att öka ytterligare.
Nya drivmedel vinner sakta insteg, exempelvis i lokala fordonsflottor. I
Malmö har 115 stycken metangasdrivna taxibilar nyligen tagits i bruk och i
Stockholm kör allt fler bussar på etanol.
Med olika typer av energieffektivitetsnormer för fordon kan utsläppen från
trafiken minska ytterligare i framtiden. En möjlighet är att sätta en gräns för
ett fordons förbrukning av fossil energi, vilket möjliggör högre total
energiförbrukning om ett blandbränsle med viss ickefossil andel används.
Genom avreglering, privatisering och standardisering kan järnvägen i
Europa återvinna mycket av sin konkurrenskraft och öka sina marknads-
andelar av transportsektorn, vilket sänker trafiksektorns koldioxidutsläpp.
Sverige bör skärpa sitt koldioxidmål. Med bibehållen kärnkraft, mer
biobränslen för uppvärmningsändamål och energieffektivisering bör det vara
möjligt att minska de svenska koldioxidutsläppen till år 2010. Flera andra
länder har målsättningen att minska sina utsläpp. Ett fast formulerat mål för
en minskning av utsläppen bör slås fast även för Sveriges del fram till år
2010. Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med ett förslag till
sådant mål.
Naturvård
Naturvården berör bevarandet av det traditionella
kulturlandskapet och värnandet av den biologiska
mångfalden. I naturen råder mångfald och det är genom
denna variation som naturen lever vidare. I vårt bruk av
naturen ger det enskilda ägandet förutsättningarna för
mångfalden. Det är de olika ägarna som funnit de skilda
brukningsformerna. Med det egna ägandet följer också ett
ansvar och man lär sig respektera vad andra äger.
Centralplanering, exempelvis av den typ som fanns i den
tidigare svenska skogspolitiken, leder till likriktning av den
brukade naturen.
Mångfalden i ägandet är inte bara nödvändig för variationen i naturen.
Utan en skyddad privat äganderätt blir naturvården kortsiktig och ryckig.
Politikens planeringshorisont är sällan längre än fyra år. En långsiktig
hushållning med naturen och dess resurser kräver ett starkt skydd för
äganderätten.
För att naturvårdsåtgärderna skall ge naturen ett långsiktigt skydd måste de
grundas på kunskaper. Nästan varje naturtyp och varje art kräver en anpassad
skötsel. Forskning och utvecklingsarbete måste härvid vara vägledande och
ges tillräckliga resurser. Naturskyddet skall vila på saklig grund och vara
objektivt. Vi måste ta tillvara de praktiska kunskaperna i markernas skötsel
som brukarna genom generationer förvärvat. Detta kan ge stimulans och
bidra till ett ökat naturengagemang. Naturvårdens mål måste vara långsiktigt,
annars förvaltar vi ej på rätt sätt. I skolan bör naturvården ges stort utrymme.
Naturvården är alltför socialiserad. Därför hotar en vårdkris. Det finns
tecken som tyder på att statens förmåga att vårda och övervaka natur-
reservaten är begränsad. Naturvården måste avsocialiseras i den meningen att
enskilda personer eller ideella föreningar kan ta över förvaltarskapet och
vårdansvaret.
Naturreservat skall kunna ägas av enskilda, organisationer, företag,
kommuner eller staten. När ägaren ej är offentlig skall reservatets restrik-
tioner berättiga till ersättning om de försvårar markanvändningen. Andra
lösningar som markbyten bör också eftersträvas.
När det gäller tillsyn och skötsel av reservaten bör markägaren, en
närboende eller en förening mot ersättning kunna erhålla ett sådant ansvar.
Det är ofta en fördel att enskilda markägare äger värdefulla naturområden.
Därmed kan man kombinera det privata ägandets ansvarstagande med
naturvårdens vetenskapliga krav. Då uppnås också ett personligt ansvar för
uppgiften och kostnaderna kan minskas.
Genom att markägare får utökat förvaltaransvar blir förutsättningarna
starkt förbättrade att rädda och bibehålla äldre typer av svenskt kultur-
landskap. De som skött dessa marker är Sveriges jord- och skogsbrukare.
Som naturvårdare är de oöverträffade
En decentraliserad skogspolitik
Genom tillkomsten av den nya avreglerade skogsvårdslagen
stärktes möjligheterna till ökade miljöhänsyn i skogsbruket.
En rad regleringar som varit negativa för den biologiska
mångfalden togs bort. Den ensidiga inriktningen mot
barrskog upphörde. Röjning och gallring blev frivilligt.
Tvånget att slutavverka upphörde. Dessutom gavs den
naturvårdsmässiga målsättningen i skogsvårdslagen en större
tyngd.
Bland skogsbolag och privata skogsägare finns tydliga tecken på att man
hörsammat de nya signalerna och inlett en ny epok inom skogsbruket med
större hänsyn till ömtåliga naturvärden. Nästa år kommer sannolikt en ny
frivillig miljömärkning av produkter från extra hänsynsfullt skogsbruk att
införas. De stora skogsbolagen satsar stora summor på naturvårdshänsynen.
Nyligen avsatte Assi Domän ett 600 hektar stort skogsområde i Norrbottens
län i syfte att bland annat rädda fyra individer av fågelarten blåstjärt. Vi
anser att arbetet för ett ökat ansvar för den biologiska mångfalden inom
skogsbruket måste fortsätta, t.ex. genom informationsinsatser och utbild-
ningar i naturvårdsfrågor för dem som brukar skogen.
På den största delen av Sveriges yta måste flera intressen samsas.
Skogsbruket och skogsindustrin är Sveriges från exportsynpunkt mest
betydelsefulla näring. Kommersiellt utnyttjande av marken måste pågå
parallellt med att marken utnyttjas för rekreationsändamål och på ett så
hänsynsfullt sätt att naturen eller landskapsbilden inte tar onödig skada.
Inom alla områden skall vissa generella aktsamhetsregler gälla.
Restriktioner mot dikning och förbud mot aktivt skogsbruk på icke
brukningsvärd mark, s.k. impediment, bör bilda ramarna för markanvänd-
ningen även utanför skyddade områden.
En mycket stor del av skogsmarksarealen i Sverige är i dag belagd med
långtgående restriktioner som hindrar ett intensivt skogsbruk. Genom
reservatsavsättningar, generella aktsamhetsregler och andra åtgärder är i dag
ca 23 procent av Sveriges skogsareal undantaget från aktivt skogsbruk.
Ett stort mörkertal när det gäller områden med särskilt skydd utgörs
sannolikt av alla informella privata markavsättningar för naturvårdsändamål.
Många markägare avstår frivilligt, och utan att meddela detta, från aktivt
skogsbruk på områden med särskilda naturvärden, exempelvis äldre
lövskogsområden och skogsområden som tillsammans med bebyggelse utgör
en enhet i kulturlandskapet.
Ur artbevarandesynpunkt är dessa avsättningar lika viktiga som avsätt-
ningar under statligt skydd. Staten bör därför inventera omfattningen av
sådana avsättningar för att få ett bättre underlag för bedömningen av behovet
av fler skogliga reservat.
I en särskild kommittémotion om skogspolitiken redogör vi i detalj för de
moderata förslagen inom det skogliga området.
Jordbrukslandskapet
I Sverige är många arter starkt beroende av att landskapet
hålls öppet. Utan en starkt och lönsam jordbruksnäring i
botten kommer möjligheterna att bevara de från
natursynpunkt mest värdefulla delarna av
jordbrukslandskapet att försvinna. Det lönsamma,
kommersiella jordbruket är basen för närvaron av både
människor och betande djur på landsbygden.
Säkrandet av gamla hag- och betesmarker måste därför utgå från en politik
som möjliggör lönsamhet i svensk djurhållning. Genom eget ansvarstagande,
informationsinsatser och stimulanser från EU:s miljöprogram för jordbruket
kan det öppna landskapet då räddas.
Den nuvarande regeringen har fram till nu försuttit en mycket god
möjlighet att värna den biologiska mångfalden i kulturlandskapet. Vi
föreslog 1994 att Sveriges delfinansiering av miljöstödet inom ramen för
EU:s jordbrukspolitik skulle vara betydligt högre än i dag. Genom den
socialdemokratiska regeringens långa vägran att öka utnyttjandegraden har
naturvården gått miste om hundratals miljoner för bevarande av betesmarker
och slåttermarker, våtmarksinvesteringar, ersättning för sprutningsfria
kantzoner och miljöåtgärder i skogsmark.
De är därför glädjande att regeringen nu ansluter sig till den moderata
uppfattningen och ökar den svenska medfinansieringen av miljöprogrammet.
Miljöarbetet inom EU
Sverige är i dag i hög grad beroende av den miljöpolitik som
förs av EU och av EU:s medlemsländer. Nästan hälften av de
gränsöverskridande luftföroreningar som når Sverige och en
stor del av vattenföroreningarna kommer från de övriga EU-
länderna. Eftersom vi är mycket beroende av vår export till
andra EU-länder samtidigt som vårt land bara står för en
bråkdel av den totala produktionen inom EU är vi i hög grad
beroende av gemensamma lösningar för miljöproblemen.
Det är när det gäller de gränsöverskridande miljöproblemen som de största
vinsterna finns att skapa miljöregler på EU-nivå i stället för nationell nivå.
Detta konstaterande skall ligga till grund för det svenska miljöarbetet inom
EU.
EU:s miljöpolitik måste också inriktas på att genomföra avregleringar och
marknadsekonomiska reformer i syfte att stärka miljöpolitiken. EU:s
miljöpolitik har hittills inte varit inriktad på detta och i flera medlemsländer
finns regleringar och subventionssystem som cementerar en dålig miljö i
stället för att styra utvecklingen åt rätt håll.
De marknadsekonomiska aspekterna bör tydligare synas i EU:s framtida
miljöprogram och övervakningsmyndigheten European Environment
Agency, EEA, bör få till uppgift att inventera och rapportera vilka regleringar
som kan skada miljön och kontrollera om medlemsländerna genom
subventioner förvärrar miljöproblemen.
I Öst- och Centraleuropa finns enorma miljöproblem skapade av de
socialistiska regimerna. Dessa och andra miljöproblem påverkar bl.a.
Östersjön. Med Sveriges och Finlands inträde i EU har Östersjön kommit att
bli delvis omslutet av unionen. Genom utvecklingen mot associationsavtal
mellan EU och flera östeuropeiska länder förstärks också den östliga
dimensionen i EU. När det gäller inriktningen och genomförandet av
Sveriges miljöarbete i EU bör Östersjöfrågan ges samma ställning som
övriga prioriterade områden, dvs. kampen mot försurning och klimat-
förändringar, kretsloppsanpassningen, bevarandet av den biologiska mång-
falden och kemikalieskyddet måste fortsätta.
En tydlig sådan prioritering är nödvändig om Östersjöns miljöproblem och
påverkan från de f.d. socialistiska planekonomierna på miljön i Östersjö-
området skall få större utrymme i EU:s miljöarbete, t.ex. genom EU:s
stödprogram PHARE och TACIS.
Det är viktigt att Sverige är pådrivande när det gäller EU:s agerande i
internationella miljöpolitiska frågor. Klimatfrågan är ett viktigt område där
EU bör gå längre och kräva av USA och de asiatiska ekonomierna att vidta
kraftigare åtgärder.
När det gäller regionala gränsöverskridande utsläpp bör Sverige även
fortsättningsvis vara pådrivande. Av särskild vikt är att nå bindande
överenskommelser om ytterligare sänkningar av svaveldioxid- och kväve-
oxidutsläppen. Sverige bör också verka för att utveckla EU:s miljökvalitets-
normer så att även gränsöverskridande miljöförstöring faller under dessa
regler. Att utveckla miljökvalitetsnormerna i denna riktning är önskvärt när
det gäller att lösa den för Sverige viktiga försurningsfrågan.
EU:s miljökommissionär har nyligen sagt att Sverige skulle kunna få
ersättning från länder som släpper ut stora mängder försurande ämnen. Detta
bör utredas närmare. Sverige bör också verka för att EU skapar minimiregler
för högsta svavelhalt i bränslen.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om den ekonomiska tillväxten,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om äganderätten,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om detaljreglering,
4. att riksdagen hos regeringen begär ett effektivare sanktionssystem mot
miljöbrott i enlighet med vad som anförts i motionen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nya regler för intrångsersättning,
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om handel med utsläppsrätter
i enlighet med vad som anförts i motionen,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om EU:s våtmarksstöd,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utsläppskrav för sjöfarten inom EU,
9. att riksdagen hos regeringen begär förslag till åtgärder mot oljeutsläpp i
enlighet med vad som anförts i motionen,
10. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett skärpt koldioxidmål i
enlighet med vad som anförts i motionen,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om inventering av frivilliga avsättningar av mark för
naturvårdsändamål,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om miljöarbetet inom EU,
13. att riksdagen beslutar att Östersjön skall vara ett femte prioriterat
område för Sveriges miljöarbete inom EU i enlighet med vad som anförts i
motionen.
Stockholm den 1 oktober 1996
Carl Bildt (m)
Lars Tobisson (m)
Sonja Rembo (m)
Anders Björck (m)
Knut Billing (m)
Birger Hagård (m)
Gun Hellsvik (m)
Gullan Lindblad (m)
Bo Lundgren (m)
Inger René (m)
Karl-Gösta Svenson (m)
Per Unckel (m)
Per Westerberg (m)
Gotab, Stockholm 1996