Sveriges framtida energiförsörjning har diskuterats i åratal
men nu närmar sig obevekligen tidpunkten för beslut. Frågan
har främst gällt avvecklingen av våra kärnkraftsreaktorer.
Knappast alls har diskuterats slutförvaringen av
kärnkraftsavfall.
Samma mönster följde Energikommissionen i sitt den 18 december 1995
avlämnade betänkande. Beklagligtvis har inte heller energikommissionen
ägnat tillräcklig uppmärksamhet åt förvaringsproblematiken.
Svensk Mururoa-variant
Kärnkraftsmotståndet tycks alltmer flyttas från frågan om
driften av kärnkraftverken till frågan om hur det använda
kärnbränslet ska tas om hand. Folkkampanjen mot kärnkraft,
Greenpeace och andra organisationer engagerar sig på de
platser som är föremål för undersökningar inför byggandet
av ett djupförvar. Man kan inte fria sig från misstanken att
den bakomliggande tanken kan vara att det är lättare att
skrämma upp folk med osannolika scenarier, som hot om
cancer, missbildningar hos barn, explosioner och livsfarlig
strålning i evighet om man går på frågan om förvaringen av
kärnavfallet.
Hanteringen av det använda kärnbränslet börjar allt mer likna en svensk
Mururoa-variant. Samtidigt som vissa politiker med emfas hävdar att
Frankrike inte skall spränga atombomber i Söderhavet utan på hemmaplan, så
säger samma politiker och miljöorganisationer nej till en svensk lösning på
ett svenskt problem. Men någonstans måste ju det svenska avfallet placeras.
Tydlig strategi
Greenpeace har i många sammanhang varit en framgångsrik
organisation - och fungerat som en väckarklocka i allvarliga
miljöärenden. Men samtidigt undrar alltfler om man nu -
liksom beträffande Shell-plattformen - lämnat det seriösa
bakom sig. Nu gäller det hanteringen av det radioaktiva
avfallet i Sverige som tycks ha blivit något av ett hjärnspöke.
Det material som Greenpeace skickar ut - det må gälla
uranbrytning, transporter eller djupförvar - präglas mer av
känsloargument än av faktaredovisning. Många misstänker
att hur bra lösningar och system som Svensk
Kärnbränslehantering AB än presenterar så kommer dessa
aldrig att godtas av Greenpeace.
Farlig manipulation
I en SIFO-undersökning har kartlagts svenskarnas attityder
till frågan om förvaring av vårt kärnavfall. Det börjar
ansvarsfullt genom att 90 % av de tillfrågade anser att vi
själva måste ta hand om avfallet, men inte alla (endast 82 %)
anser att den egna kommunen ska ställa upp om
förundersökning blir aktuell. Men värre är svenskarnas
inställning om den egna kommunen skulle vara det bästa
alternativet för slutförvaring. Då säger bara 54 % (och det
tydligen motvilligt) ja till förvaring inom kommunen för
Sveriges skull.
Ett sådant svenskt ansvarstagande för det egna kärnavfallet är synnerligen
tveksamt men kan vara resultatet av en framgångsrik manipulation
beträffande kärnavfallets farlighet.
Sårbara kommunpolitiker
Den process som nu pågår - där man i vissa kommuner
tillåter förundersökningar och där man på andra ställen
paniskt slår ifrån sig - ter sig egendomlig. Motståndarna
delar ut flygblad med hot om missbildade barn ifall SKB får
lov att fortsätta sina undersökningar. Lokala opinionsgrupper
växer upp och resultatet blir - som i Storuman - att en
majoritet av befolkningen av rädsla röstar nej till fortsatta
undersökningar. Ännu värre är det på de platser där
kommunpolitikerna över huvud taget inte vågar säga ja till
förstudier av rädsla för lokala opinioner, som i Tranemo och
i några andra kommuner. De lokala politiker som trots allt
vågat säga ja får inget som helst stöd från centrala
myndigheter eller regeringen.
Medborgerligt inflytande
Det gäller att få folklig acceptans för byggandet av ett
slutförvar för radioaktivt avfall. Frågan gäller bara hur detta
ska åstadkommas Detta kommer inte att gå utan
demokratiskt medinflytande från de människor som berörs,
det vill säga de som kommer att bo i närheten av förvaret.
Detta hävdas av den amerikanske professorn Peter M
Sandman inom Environmental Communication Research
Program vid Rutgers University. Samma syn har också
framförts av forskaren Lennart Sjöberg vid Centrum för
Riskforskning inom Handelshögskolan i Stockholm.
Detta måste vara rätt väg för att finna en lösning på det känsliga avfalls-
problemet. Information och kunskap räcker inte för att balansera riskupp-
fattningen i ett så kontroversiellt ämne som slutförvar av radioaktivt avfall.
Det krävs medborgerligt medinflytande genom direkta styrbefogenheter såväl
under planerings- och byggskedet som under driftperioden och då genom
lokala medborgarkommittéer. Här är verkligen ett samhällsområde där
närdemokrati är särskilt motiverad.
Klar strategi
Nu måste problemet med det radioaktiva avfallet åtgärdas
och då krävs en ny och klar strategi.
För det första skall SKB:s rätt att göra förstudier och grundliga
undersökningar i alla kommuner tydliggöras. Det kan inte vara rimligt att
kommuner säger nej i ett så tidigt skede att beslutsunderlaget blir alltför
tunt.
Det är hela Sverige som använt och använder elektriciteten från vår kärnkraft
- alltså ska hela Sverige vara berett att ta ansvar för kärnavfallet.
För det andra skall Sveriges riksdag - inte regeringen - besluta om var
kärnavfallet skall placeras. Ju fler som är med och delar ansvaret för beslutet
desto öppnare blir den politiska diskussionen. I sin tur är detta den säkraste
garantin för bästa möjliga beslut.
För det tredje bör tillsättas lokala medborgarkommittéer i de kommuner
som blir aktuella efter urvalsprocessen. Dessa medborgarorgan skall ha en
bred och representativ sammansättning.
Regeringen bör snarast formulera en sådan strategi för lokaliserings-
processen. Annars riskerar frågan om slutförvar att vältras över på våra barn
och barnbarn. Kommande generationer kommer nog ändå att få tillräckligt
med bekymmer i arv från oss, kärnkraftsavfallet förutan.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om slutförvaring av kärnkraftsavfall.