Sveriges framtida energiförsörjning har diskuterats i åratal men nu närmar sig obevekligen tidpunkten för beslut. Frågan har främst gällt avvecklingen av våra kärnkraftsreaktorer. Knappast alls har diskuterats slutförvaringen av kärnkraftsavfall.
Samma mönster följde Energikommissionen i sitt den 18 december 1995 avlämnade betänkande. Beklagligtvis har inte heller energikommissionen ägnat tillräcklig uppmärksamhet åt förvaringsproblematiken.
Svensk Mururoa-variant
Kärnkraftsmotståndet tycks alltmer flyttas från frågan om driften av kärnkraftverken till frågan om hur det använda kärnbränslet ska tas om hand. Folkkampanjen mot kärnkraft, Greenpeace och andra organisationer engagerar sig på de platser som är föremål för undersökningar inför byggandet av ett djupförvar. Man kan inte fria sig från misstanken att den bakomliggande tanken kan vara att det är lättare att skrämma upp folk med osannolika scenarier, som hot om cancer, missbildningar hos barn, explosioner och livsfarlig strålning i evighet om man går på frågan om förvaringen av kärnavfallet.
Hanteringen av det använda kärnbränslet börjar allt mer likna en svensk Mururoa-variant. Samtidigt som vissa politiker med emfas hävdar att Frankrike inte skall spränga atombomber i Söderhavet utan på hemmaplan, så säger samma politiker och miljöorganisationer nej till en svensk lösning på ett svenskt problem. Men någonstans måste ju det svenska avfallet placeras.
Tydlig strategi
Greenpeace har i många sammanhang varit en framgångsrik organisation - och fungerat som en väckarklocka i allvarliga miljöärenden. Men samtidigt undrar alltfler om man nu - liksom beträffande Shell-plattformen - lämnat det seriösa bakom sig. Nu gäller det hanteringen av det radioaktiva avfallet i Sverige som tycks ha blivit något av ett hjärnspöke. Det material som Greenpeace skickar ut - det må gälla uranbrytning, transporter eller djupförvar - präglas mer av känsloargument än av faktaredovisning. Många misstänker att hur bra lösningar och system som Svensk Kärnbränslehantering AB än presenterar så kommer dessa aldrig att godtas av Greenpeace.
Farlig manipulation
I en SIFO-undersökning har kartlagts svenskarnas attityder till frågan om förvaring av vårt kärnavfall. Det börjar ansvarsfullt genom att 90 % av de tillfrågade anser att vi själva måste ta hand om avfallet, men inte alla (endast 82 %) anser att den egna kommunen ska ställa upp om förundersökning blir aktuell. Men värre är svenskarnas inställning om den egna kommunen skulle vara det bästa alternativet för slutförvaring. Då säger bara 54 % (och det tydligen motvilligt) ja till förvaring inom kommunen för Sveriges skull.
Ett sådant svenskt ansvarstagande för det egna kärnavfallet är synnerligen tveksamt men kan vara resultatet av en framgångsrik manipulation beträffande kärnavfallets farlighet.
Sårbara kommunpolitiker
Den process som nu pågår - där man i vissa kommuner tillåter förundersökningar och där man på andra ställen paniskt slår ifrån sig - ter sig egendomlig. Motståndarna delar ut flygblad med hot om missbildade barn ifall SKB får lov att fortsätta sina undersökningar. Lokala opinionsgrupper växer upp och resultatet blir - som i Storuman - att en majoritet av befolkningen av rädsla röstar nej till fortsatta undersökningar. Ännu värre är det på de platser där kommunpolitikerna över huvud taget inte vågar säga ja till förstudier av rädsla för lokala opinioner, som i Tranemo och i några andra kommuner. De lokala politiker som trots allt vågat säga ja får inget som helst stöd från centrala myndigheter eller regeringen.
Medborgerligt inflytande
Det gäller att få folklig acceptans för byggandet av ett slutförvar för radioaktivt avfall. Frågan gäller bara hur detta ska åstadkommas Detta kommer inte att gå utan demokratiskt medinflytande från de människor som berörs, det vill säga de som kommer att bo i närheten av förvaret. Detta hävdas av den amerikanske professorn Peter M Sandman inom Environmental Communication Research Program vid Rutgers University. Samma syn har också framförts av forskaren Lennart Sjöberg vid Centrum för Riskforskning inom Handelshögskolan i Stockholm.
Detta måste vara rätt väg för att finna en lösning på det känsliga avfalls- problemet. Information och kunskap räcker inte för att balansera riskupp- fattningen i ett så kontroversiellt ämne som slutförvar av radioaktivt avfall. Det krävs medborgerligt medinflytande genom direkta styrbefogenheter såväl under planerings- och byggskedet som under driftperioden och då genom lokala medborgarkommittéer. Här är verkligen ett samhällsområde där närdemokrati är särskilt motiverad.
Klar strategi
Nu måste problemet med det radioaktiva avfallet åtgärdas och då krävs en ny och klar strategi.
För det första skall SKB:s rätt att göra förstudier och grundliga undersökningar i alla kommuner tydliggöras. Det kan inte vara rimligt att kommuner säger nej i ett så tidigt skede att beslutsunderlaget blir alltför tunt. Det är hela Sverige som använt och använder elektriciteten från vår kärnkraft - alltså ska hela Sverige vara berett att ta ansvar för kärnavfallet.
För det andra skall Sveriges riksdag - inte regeringen - besluta om var kärnavfallet skall placeras. Ju fler som är med och delar ansvaret för beslutet desto öppnare blir den politiska diskussionen. I sin tur är detta den säkraste garantin för bästa möjliga beslut.
För det tredje bör tillsättas lokala medborgarkommittéer i de kommuner som blir aktuella efter urvalsprocessen. Dessa medborgarorgan skall ha en bred och representativ sammansättning.
Regeringen bör snarast formulera en sådan strategi för lokaliserings- processen. Annars riskerar frågan om slutförvar att vältras över på våra barn och barnbarn. Kommande generationer kommer nog ändå att få tillräckligt med bekymmer i arv från oss, kärnkraftsavfallet förutan.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om slutförvaring av kärnkraftsavfall.
Stockholm den 24 september 1996
Bengt Harding Olson (fp)