1979 inrättades de djurförsöksetiska nämnderna. Meningen
var att de etiska frågeställningarna kring djurförsöken skulle
komma fram i ljuset och att man kollegor emellan skulle
kunna diskutera dessa frågor och ge varann råd.
Ursprungligen bestod de av forskare och
försöksdjurspersonal. De utvecklades till statlig nämnd med
12 ledamöter, hälften lekmän och bland dem två företrädare
från djurskyddsföreningar, vanligtvis från Nordiska
samfundet mot plågsamma djurförsök och Svenska
Djurskyddsföreningarnas Riksförbund. Därtill kommer
ordförande och sekreterare som är juridiskt skolade.
De djurförsöksetiska nämnderna är endast rådgivande. Det betyder att om
nämnden avstyrker ett försök kan försöket ändå juridiskt sett utföras. Den
rådgivande ställningen gör också att en tillstyrkan eller en avstyrkan aldrig
kan överklagas.
Djurskyddslagen
Enligt 2 § djurskyddslagen skall djur "behandlas väl och
skyddas mot onödigt lidande och sjukdom." Vidare: "Djur,
som används för ändamål som avses i 19 § första stycket
(försöksdjur) skall inte anses vara utsatta för onödigt lidande
eller sjukdom vid användningen, om denna har tillstyrkts av
en djurförsöksetisk nämnd."
I 49 § djurskyddsförordningen står det:
"Vid prövningen av ett ärende skall nämnden ta hänsyn till å ena sidan
försökets betydelse och å andra sidan lidandet för djuret. Nämnden skall
avstyrka att djur används för vetenskapliga ändamål om det inte kan anses
angeläget från allmän synpunkt. Nämnden skall också avstyrka sådan
användning av djur om det är möjligt att få likvärdig kunskap genom andra
metoder. Den etiska prövningen skall omfatta också djurens vård och
förvaring i samband med användningen av djuren."
När en forskare i nämnden har en egen ansökan uppe för
bedömning deltar han/hon inte i beslutet. Jävssituationen blir
då alltför uppenbar. Den kollegiala sammanhållningen är
dock stark och säkrar en tillstyrkt ansökan om än ibland med
vissa förändringar. I dagens läge har ordföranden utslagsröst,
vilket inte är tillfredsställande. Hans opartiskhet sätts ur spel
och han tillmäts ett för stort inflytande.
Forskarna och i viss mån försöksdjurspersonalen är de sakkunniga. Detta
då de själva utför djurförsök och har kännedom om djurens vård och
förvaring åtminstone på sina egna arbetsplatser. Lekmännens sakkunskap är
helt intresserelaterad, då inga krav på utbildning finns och möjligheterna att
bilda sig en uppfattning om vård och förvaring är begränsade, då de inte har
rätt enligt lagen att beträda försöksdjurslokalerna. Lekmännen får alltså lita
på forskarnas kunskap och omdöme. Den generellt rådande moral- och
etikuppfattningen i nämnden är inte representativ för allmänheten. (Dock är
det allmänheten via staten som är den helt dominerande finansiären.)
Rätt att utöva tillsyn har miljö- och hälsoskyddsinspektören, alternativt en
person som är enbart djurskyddsinspektör, samt ledamöterna i miljö- och
hälsoskyddsnämnden som har rätt att bli insläppta varhelst de vill. Det som
djurskyddsinpektören har att följa vid sin tillsyn, som rutinmässigt sker en
gång per år och försöksdjurslokal, är den tillstyrkta ansökan. Hans uppgift
blir svår, då han har att bedöma vad som är ringa, måttlig, kortvarig
smärta/lidande och andra liknande värderingar. Djurskyddsinspektören får
delta vid nämndens sammanträde men har ingen närvaroplikt. Det måste
tydligt klargöras att djurskyddsinspektören har befogenheter att avbryta
försöket på enskilda djur, oavsett formulering i ansökan då hans
fackkunskaper och fysiska närvaro måste vara den yttersta säkerheten för
djuren. Djurskyddsinspektörens närvaro vid djurförsökens genomförande
måste också intensifieras.
En avgift bör tas ut för varje ansökan som bereds, differentierad på antalet
djur. Detta skulle stimulera en minskning av antalet försöksdjur, samt
finansiera en ökad djurtillsyn, liksom ökade utbildningsinsatser. Det gäller
bl.a. utbildningsdagar i Centrala försöksdjursnämndens (CFN) regi där
ledamöter från alla de etiska nämnderna ska delta, vilket ger mer enhetliga
bedömningar av ansökningarna.
Gentekniken och aveln på genetiskt defekta djur ställer oss inför nya etiska
problemställningar. Svårigheten är många gånger att man inte vet hur
ändringen i arvsanlagen kommer att påverka hela individen.
Nämndledamöterna måste ges erforderliga kunskaper för att kunna ta
ställning. Det kan inte nog betonas att nämndledamöterna måste få en så
allsidig information som möjligt för att kunna bilda sig en egen uppfattning.
För en fungerande nämnd krävs kompetenta och intresserade ledamöter.
Bästa vägen dit är kunskap och ett aktivt deltagande.
Ledamöterna måste också på annat vis än med ökad utbildning ges bättre
möjligheter att självständigt bedöma projekt. En viktig del i det är
inläsningstiden, detta speciellt för de ledamöter som är lekmän utan
vetenskaplig kompetens i området. För att en ansökan ska beredas måste den
vara nämndledamöterna tillhanda minst 14 dagar innan sammanträdet.
En tämligen stor andel av djurförsöken förflyttas från en djurförsöksenhet
till en annan, eller från en ort till en annan. Vid förflyttning av ett försök
ska
ansökan tas upp för beredning i sin helhet trots tidigare godkännande i annan
djurförsöksetisk nämnd. Detta för att nämnden på den nya orten ska sätta sig
in i försöket och för att stävja ett kringflyttande som kan minska insynen i
verksamheten.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om de djurförsöksetiska nämndernas och djurskyddsinspektörernas
arbetssätt, utbildning och finansiering.