Bakgrund
1979 inrättades de djurförsöksetiska nämnderna. Meningen var att de etiska frågeställningarna kring djurförsöken skulle komma fram i ljuset och att man kollegor emellan skulle kunna diskutera dessa frågor och ge varann råd. Ursprungligen bestod de av forskare och försöksdjurspersonal. De utvecklades till statlig nämnd med 12 ledamöter, hälften lekmän och bland dem två företrädare från djurskyddsföreningar, vanligtvis från Nordiska samfundet mot plågsamma djurförsök och Svenska Djurskyddsföreningarnas Riksförbund. Därtill kommer ordförande och sekreterare som är juridiskt skolade.
De djurförsöksetiska nämnderna är endast rådgivande. Det betyder att om nämnden avstyrker ett försök kan försöket ändå juridiskt sett utföras. Den rådgivande ställningen gör också att en tillstyrkan eller en avstyrkan aldrig kan överklagas.
Djurskyddslagen
Enligt 2 § djurskyddslagen skall djur "behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och sjukdom." Vidare: "Djur, som används för ändamål som avses i 19 § första stycket (försöksdjur) skall inte anses vara utsatta för onödigt lidande eller sjukdom vid användningen, om denna har tillstyrkts av en djurförsöksetisk nämnd."
I 49 § djurskyddsförordningen står det:
"Vid prövningen av ett ärende skall nämnden ta hänsyn till å ena sidan försökets betydelse och å andra sidan lidandet för djuret. Nämnden skall avstyrka att djur används för vetenskapliga ändamål om det inte kan anses angeläget från allmän synpunkt. Nämnden skall också avstyrka sådan användning av djur om det är möjligt att få likvärdig kunskap genom andra metoder. Den etiska prövningen skall omfatta också djurens vård och förvaring i samband med användningen av djuren."
När en forskare i nämnden har en egen ansökan uppe för bedömning deltar han/hon inte i beslutet. Jävssituationen blir då alltför uppenbar. Den kollegiala sammanhållningen är dock stark och säkrar en tillstyrkt ansökan om än ibland med vissa förändringar. I dagens läge har ordföranden utslagsröst, vilket inte är tillfredsställande. Hans opartiskhet sätts ur spel och han tillmäts ett för stort inflytande.
Forskarna och i viss mån försöksdjurspersonalen är de sakkunniga. Detta då de själva utför djurförsök och har kännedom om djurens vård och förvaring åtminstone på sina egna arbetsplatser. Lekmännens sakkunskap är helt intresserelaterad, då inga krav på utbildning finns och möjligheterna att bilda sig en uppfattning om vård och förvaring är begränsade, då de inte har rätt enligt lagen att beträda försöksdjurslokalerna. Lekmännen får alltså lita på forskarnas kunskap och omdöme. Den generellt rådande moral- och etikuppfattningen i nämnden är inte representativ för allmänheten. (Dock är det allmänheten via staten som är den helt dominerande finansiären.)
Rätt att utöva tillsyn har miljö- och hälsoskyddsinspektören, alternativt en person som är enbart djurskyddsinspektör, samt ledamöterna i miljö- och hälsoskyddsnämnden som har rätt att bli insläppta varhelst de vill. Det som djurskyddsinpektören har att följa vid sin tillsyn, som rutinmässigt sker en gång per år och försöksdjurslokal, är den tillstyrkta ansökan. Hans uppgift blir svår, då han har att bedöma vad som är ringa, måttlig, kortvarig smärta/lidande och andra liknande värderingar. Djurskyddsinspektören får delta vid nämndens sammanträde men har ingen närvaroplikt. Det måste tydligt klargöras att djurskyddsinspektören har befogenheter att avbryta försöket på enskilda djur, oavsett formulering i ansökan då hans fackkunskaper och fysiska närvaro måste vara den yttersta säkerheten för djuren. Djurskyddsinspektörens närvaro vid djurförsökens genomförande måste också intensifieras.
En avgift bör tas ut för varje ansökan som bereds, differentierad på antalet djur. Detta skulle stimulera en minskning av antalet försöksdjur, samt finansiera en ökad djurtillsyn, liksom ökade utbildningsinsatser. Det gäller bl.a. utbildningsdagar i Centrala försöksdjursnämndens (CFN) regi där ledamöter från alla de etiska nämnderna ska delta, vilket ger mer enhetliga bedömningar av ansökningarna.
Gentekniken och aveln på genetiskt defekta djur ställer oss inför nya etiska problemställningar. Svårigheten är många gånger att man inte vet hur ändringen i arvsanlagen kommer att påverka hela individen. Nämndledamöterna måste ges erforderliga kunskaper för att kunna ta ställning. Det kan inte nog betonas att nämndledamöterna måste få en så allsidig information som möjligt för att kunna bilda sig en egen uppfattning. För en fungerande nämnd krävs kompetenta och intresserade ledamöter. Bästa vägen dit är kunskap och ett aktivt deltagande.
Ledamöterna måste också på annat vis än med ökad utbildning ges bättre möjligheter att självständigt bedöma projekt. En viktig del i det är inläsningstiden, detta speciellt för de ledamöter som är lekmän utan vetenskaplig kompetens i området. För att en ansökan ska beredas måste den vara nämndledamöterna tillhanda minst 14 dagar innan sammanträdet.
En tämligen stor andel av djurförsöken förflyttas från en djurförsöksenhet till en annan, eller från en ort till en annan. Vid förflyttning av ett försök ska ansökan tas upp för beredning i sin helhet trots tidigare godkännande i annan djurförsöksetisk nämnd. Detta för att nämnden på den nya orten ska sätta sig in i försöket och för att stävja ett kringflyttande som kan minska insynen i verksamheten.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de djurförsöksetiska nämndernas och djurskyddsinspektörernas arbetssätt, utbildning och finansiering.
Stockholm den 7 oktober 1996
Gunnar Goude (mp)