Riksdagen beslöt 1978 att vidta politiska åtgärder på
djurförsökens område. Det uttalade syftet var att Sverige
måste verka för att begränsa djurförsöken, eftersom
experiment på djur är etiskt problematiskt. För att verkställa
beslutet om att begränsa djurförsöken inrättades Centrala
försöksdjursnämnden, vars främsta uppgift blev att främja
forskning och utveckling av alternativa metoder till
djurförsök. En sådan utveckling betraktades som det
viktigaste medlet att få bukt med djurförsöksverksamheten.
För att öka insynen i djurförsöksverksamheten inrättades
samtidigt djurförsöksetiska nämnder. I nämnderna ingick
både forskare, som arbetade med djurförsök, och
försöksdjurspersonal, samt representanter för det allmänna
intresset, bl.a. från djurskyddsorganisationer.
När Sverige sålunda reglerade djurförsöksverksamheten på nämnda sätt,
dels genom att öronmärka pengar för alternativa metoder, dels genom att låta
planerade djurförsök genomgå en etisk förhandsprövning (de första åren
delades ansökningarna upp i anmälningar och ansökningar, och det var
endast ansökningsärenden som behandlades av nämnderna), var vi pionjärer.
Sverige var först i världen att ge statliga anslag till alternativa metoder till
djurförsök, och även först med att inrätta djurförsöksetiska nämnder som
infördes på regional nivå och med uttalat lekmannainflytande. Skälet till
detta var en omfattande debatt om djurförsök under 1970-talet.
Efter tio år och en genomförd statlig utredning om de djurförsöksetiska
nämnderna infördes ett antal förändringar i lagstiftningen, när den nya
djurskyddslagen togs 1988. Huvudmannaskapet för de djurförsöksetiska
nämnderna överfördes från Lantbruksstyrelsen till Centrala försökdjurs-
nämnden. De djurförsöksetiska nämnderna fick en ändrad sammansättning
genom att lekmannainflytandet stärktes och jurister företrädesvis med
dömande erfarenhet utsågs till ordföranden i de sju nämnderna (en i varje
högskoleregion, med två i Stockholm där flest ärenden behandlas). I
djurskyddsförordningen infördes en skyldighet för de djurförsöksetiska
nämnderna att avstyrka djurförsök om de inte kunde anses vara av allmänt
intresse, eller om likvärdig kunskap kunde uppnås med andra metoder.
Djurförsöksdebatten i landet och omvärlden har ökat i omfattning under
1980- och 1990-talen. Många människor har uttalat etiska invändningar mot
plågsamma djurförsök, och även mot speciella typer av djurexperiment som
anses minde befogade än andra, och medlemmar har strömmat till
organisationer mot djurförsök i hela världen.
Centrala försöksdjursnämnden har kritiserats för att vara alltför passiv i
förhållande till sin uppgift, begränsning av djurförsöken. Nämnden har haft
en styrelsesammansättning som försvårat ett enhetligt agerande, med ett antal
representanter för djurförsöksintressen. När det gäller huvuduppgiften att
stödja forskning och utveckling av alternativa metoder till djurförsök, har
nämnden fördelat, i vissa fall i samarbete med läkemedelsindustrin, närmare
40 miljoner kronor. Flera utvärderingar, dels av projektens vetenskapliga
kvalitet, dels om forskningen lett till försöksdjursbesparing, har gjorts under
senare år. Något närmare studium av verklig försöksdjursbegränsning har
inte skett i dessa utvärderingar utan undersökningar har begränsat sig till
enkäter till dem som erhållit anslag.
Experiment på djur är en djurskyddsfråga. Det räcker inte att vara en
förvaltande myndighet utan åtgärder måste vidtas och följas upp, som
verkligen har potential att leda till de förändringar som lagstiftaren uttalat
sig
för. Detta kräver ett målmedvetet arbete i alla led där djurförsök
förekommer, och ställer krav på kontinuerlig utvärdering och analys av
resultaten. Centrala försöksdjursnämnden har inte i tillräcklig grad tillämpat
ett sådant arbetssätt. Följden är att djurförsöksverksamheten i Sverige idag i
liten utsträckning styrs av riksdagens uttalade mening att de ska begränsas.
Införlivande av alternativa metoder i tillämpningsföreskrifter och aktiv
spridning av dem på myndighetsnivå i de fall där de bäst behövs, antingen
för att djurförsöken är plågsamma eller att många försöksdjur används, har
inte skett på ett systematiskt sätt. Aktiv spridning av alternativa metoder och
uppföljning av huruvida utvecklade och tillgängliga alternativ tagits i bruk
har inte heller prioriterats. Först på senare år har medel anslagits till
utveckling av alternativa metoder inom högskoleutbildningen trots att
utbildningen utgör en spjutspets i arbetet för att begränsa djurförsöken,
eftersom det är där blivande forskares attityder formas.
De djurförsöksetiska nämnderna behandlar mellan 1 500 och 1 700
ansökningar per år och har bedömt planerade djurförsök sedan 1979. Mycket
få av ansökningarna har avslagits - det rör sig om någon promille. Vid
uppföljning av avstyrkta försök har det visat sig att ett antal av dem har
återkommit till nämnden i omskriven form och därvid godkänts. Nämnderna
är rådgivande och kan därför inte hindra genomförande av försök oavsett
nämndens utlåtande. I ett relativt stort antal fall beslutar nämnden om att
godkänna ansökan med tillägg av modifieringar eller särskilda
rekommendationer. Det har påtalats att ingen systematisk uppföljning gjorts
av om djurförsöken utförts med hänsynstagande till de råd nämnden gett.
Den lokala tillsynen fungerar olika; den nyligen avslutade tillsynsutred-
ningen har liksom flera utredningar av dåvarande Lantbruksstyrelsen, senare
Jordbruksverket, pekat på mycket stora brister i tillsynen. På de orter där
djurförsök utförts är tillsynsinsatserna av mycket varierande karaktär. Den
lokala tillsynsmyndigheten i Uppsala ansåg sig inte ha någon tillsyns-
skyldighet för försöksdjuren efter att 2 § djurskyddslagen ändrats 1990,
vilket dock JO i ett utlåtande tillbakavisat. Icke desto mindre har ambitions-
nivån för djurförsökstillsynen under ett antal år varit mycket låg i Uppsala.
Den djurförsöksetiska prövningen är till övervägande del en pappersexercis
där kopplingen till försöksdjurens verklighet kan var mycket abstrakt. Få av
nämndledamöterna besöker regelbundet institutionerna för att bilda sig en
uppfattning om hur djurförsöken går till. Samtidigt ska de fatta beslut om
graden av lidande som djuren kan tänkas utsättas för i en rad skilda
situationer, och när nämnden har gjort sin bedömning gäller 2 § djurskydds-
lagen som stadgar att "Djur som använts för ändamål som avses i 19 § första
stycket (om användning av djur för vetenskapligt ändamål m.m. vår
anmärkning) skall inte anses vara utsatt för onödigt lidande eller sjukdom vid
användningen om denna har tillstyrkts av en djurförsöksetisk nämnd." Detta
förhållande jämte den otillräckliga offentliga tillsynen försämrar starkt
försöksdjurens rättsskydd, och gör att djurskyddslagen diskriminerar försöks-
djuren ytterligare jämfört med djur som använts av människan i andra
sammanhang, utöver rättigheten att utföra experiment på djur som definierats
som försöksdjur.
Problemet är Centrala försöksdjursnämndens sätt att utöva sitt huvud-
mannaskap och de djurförsöksetiska nämndernas handläggning av olika
ärenden. Råden har kritiserats för att inte i tillräcklig grad ta hänsyn till
djurens lidanden, och vissa nämnder har ställt större krav än vad råden ger
vid handen i sina utlåtanden om enskilda ansökningar, vilket naturligtvis är
bra från djurens synvinkel, medan andra nämnder inte ens motiverar varför
man vid tillstyrkan av en ansökan underlåter att hänvisa till de allmänna
råden. De sju djurförsöksetiska nämnderna fungerar mycket olika i en rad
avseenden, vilket också kritiserats under åren, bl.a. av ledamöter i Centrala
försöksdjursnämnden, eftersom det innebär att prövningen inte är enhetlig.
Försöksdjurens rättsskydd i prövningshänseende varierar därför från region
till region. Centrala försöksdjursnämnden har dock inte velat förenhetliga
rutinerna runt prövningen, och har själv ett stort handikapp när det gäller att
bedöma och utvärdera djurförsöksverksamheten kontinuerligt genom att
ansökningarna inte samlas in, granskas och arkiveras av nämnden. Sedan
Lantbruksstyrelsens huvudmannaskap upphörde arkiveras handlingarna
endast hos varje djurförsöksetisk nämnd. Nordiska samfundet mot plåg-
samma djurförsök är ensam om att begära in och arkivera alla ansökningar
från de djurförsöksetiska nämnderna och har ett nära nog komplett arkiv
sedan verksamhetens början år 1979. Det är naturligtvis allvarligt att
ansvariga myndigheter inte anser det befogat att samla alla handlingar.
Centrala försöksdjursnämnden och de djurförsöksetiska nämnderna har nu
verkat i Sverige i 17 år. Eftersom de inrättats för att skydda försöksdjuren, är
det angeläget att verksamheten utvärderas och utreds av oberoende instans.
Det är önskvärt att riksdagens revisorer ser över verksamheten, men även att
en statlig utredning tillsätts för att göra en utvärdering av hittillsvarande
arbete och lämna förslag till hur arbetet ska bedrivas i framtiden.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär en oberoende utredning för att
utvärdera Centrala försöksdjursnämndens och de djurförsöksetiska nämnder-
nas verksamhet samt lämna förslag till framtida inriktning i enlighet med vad
som anförts i motionen.
Stockholm den 2 oktober 1996
Siw Persson (fp)
Gudrun Lindvall (mp)
Marie Wilén (c)
Maggi Mikaelsson (v)
Marietta de Pourbaix-Lundin (m)