Djurskyddsfrågor administreras enligt djurskyddslagen i dag
av två centrala myndigheter, Jordbruksverket och Centrala
försöksdjursnämnden. Jordbruksverket utfärdar föreskrifter
och allmänna råd och har det högsta tillsynsansvaret för
lantbrukets djur, djur som används inom flera andra
verksamheter samt i viss mån försöksdjur. Centrala
försöksdjursnämnden har till huvudsaklig uppgift att verka
för en begränsning av djurförsöken i landet och är huvudman
för de djurförsöksetiska nämnderna. Vissa djurskyddsfrågor
hamnar indirekt under andra myndigheter, och, har det visat
sig, faller ofta mellan två stolar, eftersom dessa myndigheter
inte har några bemyndiganden enligt djurskyddslagen.
Aphållningen liksom annan djurhållning på Smittskyddsinstitutet blir
föremål för beredning hos Socialdepartementet, när frågan om ett nytt djurhus
ska beredas - ett förslag som uppkommit av djurskyddsskäl. Vilda djur faller
under jaktlagen eller annan lagstiftning där Naturvårdsverket är ansvarig
myndighet. Vid beredning av ärenden som rör jaktträning med hundar av
vilda djur (eller djur uppfödda i fångenskap) i vilthägn, har det visat sig att
djurskyddsaspekterna inte tas upp eller bedöms väsentliga. Lagstiftning och
föreskrifter har inte tagit hänsyn till djurskyddsaspekter i sådana fall trots
att
djurskyddslagen måste anses gälla, när djuret placeras i fångenskap i hägnet.
Naturvårdsverket har även ansvar för testning av fällor för vilda djur, vilket
skett i samråd med Statens veterinärmedicinska anstalt, som utfört testerna.
Djur som jagas faller inte under djurskyddslagen och har i princip inget skydd
i lagstiftningen, eftersom en oberoende tillsynsmyndighet saknas. Någon
oberoende tillsyn av skadskjutna djur eller jakten över huvud taget finns inte,
utan det är Svenska jägareförbundet som erhåller anslag från staten för att
administrera jakten över hela landet.
Flera statliga myndigheter har att hantera ärenden där djurförsök ingår som
rutinmetod. Läkemedelsverket granskar ansökningar för registrering av
läkemedel och föreskriver vilka tester som ska göras - i de allra flesta fall
rör
det sig om omfattande prövningar på djur. Kemikalieinspektionen har ett
ansvarsområde, där toxikologiska och andra tester på djur är rutin för alla de
kemikalier som KemI har att granska och utforma verksamhet runt.
Livsmedelsverket har att granska livsmedelstillsatser och andra substanser,
där djurförsök används, och har även utfört egen forskning och
testverksamhet på djur, vilket också ingår i flera av de nämnda
myndigheternas verksamhet. De naturvetenskapliga forskningsråden fördelar
medel till projekt, där djurförsök ingår till en större eller mindre del, utan
att i
någon grad behöva befatta sig med aktiva åtgärder för att begränsa
djurförsöken, som ändå är målet för den av riksdagen beslutade
djurförsökspolitiken. Det enda som krävs är ett kryss på ansöknings-
blanketten att sökanden har lämnat in sin ansökan till djurförsöksetisk
prövning (vilket krävs enligt lag). Högskolemyndigheterna och Skolverket
har också vissa djurförsöksfrågor som faller under respektive myndighets
ansvarsområde, ofta lågprioriterat och väl dolt för andra än dem som
anstränger sig att ta reda på vad som gäller. Vid omorganisering av
högskolemyndigheterna och universitetsväsendet för några år sedan föll till
exempel rätten att överklaga beslut till högre instans (tidigare UHÄ) bort i de
fall när universitetets linjenämnd nekat en student dispens från att delta i
djurförsök i sin utbildning. Ingen tänkte på det, och först nu flera år efteråt,
och efter ständiga påtryckningar från Nordiska samfundet mot plågsamma
djurförsök, har denna rätt åter införts i förordning.
Denna exempelsamling visar att det är många statliga organ som hanterar
frågor som direkt påverkar djurens välfärd och där djurskyddslagen ska
tillämpas. Men djurskyddslagen och dess följdföreskrifter, och inte minst de
uppdrag från riksdagen som ansvariga myndigheter har i djurskyddsfrågor av
olika slag, tillämpas väldigt olika och finns egentligen knappast alls med i det
dagliga arbetet hos myndigheter som inte har direkta bemyndiganden enligt
djurskyddslagen. Ändå svarar dessa myndigheter för verksamhet som direkt
berör djuren.
Medvetenheten om djurens villkor har ökat under senare år, och dagens
ungdomsgeneration kan nog sägas vara både mer miljö- och djurskydds-
medveten än någon tidigare generation. Det är en konsekvens av den debatt
som varit i samhället under de senaste 20-30 åren, och som i såväl miljö-
som djurfrågor slog ut i full blom under 1980-talet. Samhällsdebatten har
också lett till stora förändringar i lagstiftningen inom bägge områdena.
När miljöfrågorna började uppmärksammas på 1960-talet, och en insikt om
faran av en ohämmad miljöförstöring spred sig genom att bl a forskare kunde
peka på de stora riskerna, drog politikerna slutsatsen att det behövdes ett
samlat grepp om miljöfrågorna för att kunna bedriva ett effektivt miljöarbete.
Därför inrättades Naturvårdsverket 1967.
När djurförsöksfrågorna kom i fokus i debatten under 1970-talet följde så
småningom en rad initiativ från regeringen som resulterade i en proposition
till riksdagen 1978. Därefter inrättades Centrala försöksdjursnämnden. En
stor del av djurförsöksfrågorna, bl a huvudmannaskapet för de djurförsöks-
etiska nämnderna, liksom alla övriga djurskyddsfrågor blev dock kvar på
Lantbruksstyrelsen, som i sin tur övertagit djurskyddsuppgifter från
veterinärmyndigheten, när den omorganiserades 1972.
Lantbruksstyrelsen, som 1992 omorganiserades till Jordbruksverket, har
haft motstridiga intressen att ta hänsyn till i sitt arbete. Verket har haft att
främja ett effektivt jordbruk enligt de jordbrukspolitiska beslut som riksdagen
fattat under de senaste årtiondena. Under senare tid har Jordbruksverket
alltmer utvecklats till en administrativ EU-bidragsmyndighet. Detta har ofta
kommit i konflikt med verkets åtaganden enligt djurskyddslagen. 1989
inrättades ett djurskyddsråd, som dock upprepade gånger blivit överkört i
viktiga djurskyddsfrågor. Centrala försöksdjursnämnden, å andra sidan, var
till att börja med en mycket liten myndighet och har i dag färre än fem
personer anställda. Styrelsen består av 15 ledamöter, som representerar
motstridiga intressen, vilket har försvårat nämndens arbete och fördröjt eller
kväst viktiga åtgärder för att begränsa djurförsöken.
De bägge myndigheterna på djurskyddets område har inte alls samma
entydiga målinriktning som Naturvårdsverket som snart firar 30-årsjubileum.
Djurskydds- eller djurrättsfrågor är i dag i fokus i samhällsdebatten, men har
inte den organisation de förtjänar. Djurskyddslagen, och det ökade
engagemanget för djurens rättigheter i samhället, förutsätter att det finns en
central myndighet som kan administrera politiska beslut i djurskyddsfrågor.
Därför behöver en oberoende djurskyddsmyndighet inrättas, som inte har
dubbla lojaliteter. En offensiv myndighet, som kombinerar central tillsyn och
föreskriftsarbete enligt djurskyddslagen med utrednings-, forsknings-,
utvärderings- och kunskapsinhämtande uppgifter, skulle kunna fungera som
en spjutspets i arbetet och vara en effektiv motor för regionalt och lokalt
tillsynsarbete. Implementering av fattade politiska beslut och en egen hög
ambitionsnivå med innovativa drag är nödvändiga karakteristika, om en aktiv
djurskyddspolitik ska kunna föras och leda till önskvärda resultat, och bör
också utgöra en del av djurskyddsmyndighetens arbete.
Djurförsöksfrågan, liksom en rad andra frågor på djurskyddsområdet, har
internationell karaktär, det vill säga utvecklingen styrs av olika faktorer i
omvärlden. En viktig uppgift för en ny djurskyddsmyndighet är internationellt
samarbete och vilka konsekvenser förändringar i svensk djurskyddspolitik
kan få internationellt. Sveriges medlemskap i EU innebär att djurskyddet i
hög grad redan är underkastat EU-beslut, och världshandelsorganisationen,
WTO, fattar beslut som får konsekvenser för djurskyddet. Därför befinner sig
det svenska djurskyddsarbetet i ett nytt läge, vilket ytterligare förstärker
behovet av samordning. Det kan en egen djurskyddsmyndighet stå för.
Med anledning av det ovan sagda anser vi att det är hög tid att satsa på en
samordning i djurskyddsfrågor för att djurskyddsarbetet verkligen ska bli
effektivt och få den tyngd och genomslagskraft på alla nivåer som behövs. En
utredning bör tillsättas för att närmare kartlägga de problem som ovan
berörts vad gäller djurskyddets centrala funktioner samt lämna förslag till
organisation av en ny, oberoende djurskyddsmyndighet. Djurskyddsmyndig-
hetens inrättande skulle bli en viktig markering av att riksdagen tillmäter
djurskyddsfrågorna stor vikt inför 2000-talet.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en utredning
tillsätts för att kartlägga djurskyddets organisation i dag liksom de organ som
administrerar frågor där djur ingår utan att ha föreskrivningsskyldighet enligt
djurskyddslagen samt lämna förslag till organisation av en oberoende
djurskyddsmyndighet.