Djurskyddsfrågor administreras enligt djurskyddslagen i dag av två centrala myndigheter, Jordbruksverket och Centrala försöksdjursnämnden. Jordbruksverket utfärdar föreskrifter och allmänna råd och har det högsta tillsynsansvaret för lantbrukets djur, djur som används inom flera andra verksamheter samt i viss mån försöksdjur. Centrala försöksdjursnämnden har till huvudsaklig uppgift att verka för en begränsning av djurförsöken i landet och är huvudman för de djurförsöksetiska nämnderna. Vissa djurskyddsfrågor hamnar indirekt under andra myndigheter, och, har det visat sig, faller ofta mellan två stolar, eftersom dessa myndigheter inte har några bemyndiganden enligt djurskyddslagen.
Aphållningen liksom annan djurhållning på Smittskyddsinstitutet blir föremål för beredning hos Socialdepartementet, när frågan om ett nytt djurhus ska beredas - ett förslag som uppkommit av djurskyddsskäl. Vilda djur faller under jaktlagen eller annan lagstiftning där Naturvårdsverket är ansvarig myndighet. Vid beredning av ärenden som rör jaktträning med hundar av vilda djur (eller djur uppfödda i fångenskap) i vilthägn, har det visat sig att djurskyddsaspekterna inte tas upp eller bedöms väsentliga. Lagstiftning och föreskrifter har inte tagit hänsyn till djurskyddsaspekter i sådana fall trots att djurskyddslagen måste anses gälla, när djuret placeras i fångenskap i hägnet. Naturvårdsverket har även ansvar för testning av fällor för vilda djur, vilket skett i samråd med Statens veterinärmedicinska anstalt, som utfört testerna. Djur som jagas faller inte under djurskyddslagen och har i princip inget skydd i lagstiftningen, eftersom en oberoende tillsynsmyndighet saknas. Någon oberoende tillsyn av skadskjutna djur eller jakten över huvud taget finns inte, utan det är Svenska jägareförbundet som erhåller anslag från staten för att administrera jakten över hela landet.
Flera statliga myndigheter har att hantera ärenden där djurförsök ingår som rutinmetod. Läkemedelsverket granskar ansökningar för registrering av läkemedel och föreskriver vilka tester som ska göras - i de allra flesta fall rör det sig om omfattande prövningar på djur. Kemikalieinspektionen har ett ansvarsområde, där toxikologiska och andra tester på djur är rutin för alla de kemikalier som KemI har att granska och utforma verksamhet runt. Livsmedelsverket har att granska livsmedelstillsatser och andra substanser, där djurförsök används, och har även utfört egen forskning och testverksamhet på djur, vilket också ingår i flera av de nämnda myndigheternas verksamhet. De naturvetenskapliga forskningsråden fördelar medel till projekt, där djurförsök ingår till en större eller mindre del, utan att i någon grad behöva befatta sig med aktiva åtgärder för att begränsa djurförsöken, som ändå är målet för den av riksdagen beslutade djurförsökspolitiken. Det enda som krävs är ett kryss på ansöknings- blanketten att sökanden har lämnat in sin ansökan till djurförsöksetisk prövning (vilket krävs enligt lag). Högskolemyndigheterna och Skolverket har också vissa djurförsöksfrågor som faller under respektive myndighets ansvarsområde, ofta lågprioriterat och väl dolt för andra än dem som anstränger sig att ta reda på vad som gäller. Vid omorganisering av högskolemyndigheterna och universitetsväsendet för några år sedan föll till exempel rätten att överklaga beslut till högre instans (tidigare UHÄ) bort i de fall när universitetets linjenämnd nekat en student dispens från att delta i djurförsök i sin utbildning. Ingen tänkte på det, och först nu flera år efteråt, och efter ständiga påtryckningar från Nordiska samfundet mot plågsamma djurförsök, har denna rätt åter införts i förordning.
Denna exempelsamling visar att det är många statliga organ som hanterar frågor som direkt påverkar djurens välfärd och där djurskyddslagen ska tillämpas. Men djurskyddslagen och dess följdföreskrifter, och inte minst de uppdrag från riksdagen som ansvariga myndigheter har i djurskyddsfrågor av olika slag, tillämpas väldigt olika och finns egentligen knappast alls med i det dagliga arbetet hos myndigheter som inte har direkta bemyndiganden enligt djurskyddslagen. Ändå svarar dessa myndigheter för verksamhet som direkt berör djuren.
Medvetenheten om djurens villkor har ökat under senare år, och dagens ungdomsgeneration kan nog sägas vara både mer miljö- och djurskydds- medveten än någon tidigare generation. Det är en konsekvens av den debatt som varit i samhället under de senaste 20-30 åren, och som i såväl miljö- som djurfrågor slog ut i full blom under 1980-talet. Samhällsdebatten har också lett till stora förändringar i lagstiftningen inom bägge områdena.
När miljöfrågorna började uppmärksammas på 1960-talet, och en insikt om faran av en ohämmad miljöförstöring spred sig genom att bl a forskare kunde peka på de stora riskerna, drog politikerna slutsatsen att det behövdes ett samlat grepp om miljöfrågorna för att kunna bedriva ett effektivt miljöarbete. Därför inrättades Naturvårdsverket 1967.
När djurförsöksfrågorna kom i fokus i debatten under 1970-talet följde så småningom en rad initiativ från regeringen som resulterade i en proposition till riksdagen 1978. Därefter inrättades Centrala försöksdjursnämnden. En stor del av djurförsöksfrågorna, bl a huvudmannaskapet för de djurförsöks- etiska nämnderna, liksom alla övriga djurskyddsfrågor blev dock kvar på Lantbruksstyrelsen, som i sin tur övertagit djurskyddsuppgifter från veterinärmyndigheten, när den omorganiserades 1972.
Lantbruksstyrelsen, som 1992 omorganiserades till Jordbruksverket, har haft motstridiga intressen att ta hänsyn till i sitt arbete. Verket har haft att främja ett effektivt jordbruk enligt de jordbrukspolitiska beslut som riksdagen fattat under de senaste årtiondena. Under senare tid har Jordbruksverket alltmer utvecklats till en administrativ EU-bidragsmyndighet. Detta har ofta kommit i konflikt med verkets åtaganden enligt djurskyddslagen. 1989 inrättades ett djurskyddsråd, som dock upprepade gånger blivit överkört i viktiga djurskyddsfrågor. Centrala försöksdjursnämnden, å andra sidan, var till att börja med en mycket liten myndighet och har i dag färre än fem personer anställda. Styrelsen består av 15 ledamöter, som representerar motstridiga intressen, vilket har försvårat nämndens arbete och fördröjt eller kväst viktiga åtgärder för att begränsa djurförsöken.
De bägge myndigheterna på djurskyddets område har inte alls samma entydiga målinriktning som Naturvårdsverket som snart firar 30-årsjubileum. Djurskydds- eller djurrättsfrågor är i dag i fokus i samhällsdebatten, men har inte den organisation de förtjänar. Djurskyddslagen, och det ökade engagemanget för djurens rättigheter i samhället, förutsätter att det finns en central myndighet som kan administrera politiska beslut i djurskyddsfrågor. Därför behöver en oberoende djurskyddsmyndighet inrättas, som inte har dubbla lojaliteter. En offensiv myndighet, som kombinerar central tillsyn och föreskriftsarbete enligt djurskyddslagen med utrednings-, forsknings-, utvärderings- och kunskapsinhämtande uppgifter, skulle kunna fungera som en spjutspets i arbetet och vara en effektiv motor för regionalt och lokalt tillsynsarbete. Implementering av fattade politiska beslut och en egen hög ambitionsnivå med innovativa drag är nödvändiga karakteristika, om en aktiv djurskyddspolitik ska kunna föras och leda till önskvärda resultat, och bör också utgöra en del av djurskyddsmyndighetens arbete.
Djurförsöksfrågan, liksom en rad andra frågor på djurskyddsområdet, har internationell karaktär, det vill säga utvecklingen styrs av olika faktorer i omvärlden. En viktig uppgift för en ny djurskyddsmyndighet är internationellt samarbete och vilka konsekvenser förändringar i svensk djurskyddspolitik kan få internationellt. Sveriges medlemskap i EU innebär att djurskyddet i hög grad redan är underkastat EU-beslut, och världshandelsorganisationen, WTO, fattar beslut som får konsekvenser för djurskyddet. Därför befinner sig det svenska djurskyddsarbetet i ett nytt läge, vilket ytterligare förstärker behovet av samordning. Det kan en egen djurskyddsmyndighet stå för.
Med anledning av det ovan sagda anser vi att det är hög tid att satsa på en samordning i djurskyddsfrågor för att djurskyddsarbetet verkligen ska bli effektivt och få den tyngd och genomslagskraft på alla nivåer som behövs. En utredning bör tillsättas för att närmare kartlägga de problem som ovan berörts vad gäller djurskyddets centrala funktioner samt lämna förslag till organisation av en ny, oberoende djurskyddsmyndighet. Djurskyddsmyndig- hetens inrättande skulle bli en viktig markering av att riksdagen tillmäter djurskyddsfrågorna stor vikt inför 2000-talet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en utredning tillsätts för att kartlägga djurskyddets organisation i dag liksom de organ som administrerar frågor där djur ingår utan att ha föreskrivningsskyldighet enligt djurskyddslagen samt lämna förslag till organisation av en oberoende djurskyddsmyndighet.
Stockholm den 2 oktober 1996
Siw Persson (fp)
Gudrun Lindvall (mp) Maggi Mikaelsson (v)