Djur ska skyddas mot onödigt lidande, stadgar
djurskyddslagens andra paragraf, men med ett undantag -
försöksdjuren. Ett tillägg i den andra paragrafen säger att
försöksdjuren inte ska anses vara utsatta för onödigt lidande
om en djurförsöksetisk nämnd tillstyrkt försöket. Men inte
nog med det: försöksdjuren kan också utsättas för hur svårt
och långvarigt lidande som helst, helt inom lagens ram.
Så gott som alla djurförsök innebär ett utnyttjande av djuren, ett
frihetsberövande i någon form och/eller fysiskt eller psykiskt lidande. Men
det finns en stor spännvidd för vad djuren utsätts för - en del hålls nedsövda
under hela försöket och behöver inte vakna upp därefter, andra dödas direkt
för att man ska använda deras organ osv. Men det finns många försöksdjur
som utsätts för påtaglig fysisk smärta och annat lidande (förgiftningar, svåra
sjukdomstillstånd, totalförlamningar och fysiska ingrepp) eller svårt psykiskt
lidande (grava stressituationer, höga ljud, sömnrubbningar, immobilisering,
psykofarmaka osv).
Att det inte finns någon gräns för hur mycket lidande en forskare kan
tillfoga ett djur beror bland annat på 53:e paragrafen i djurskydds-
förordningen. Paragrafen är så skriven att egentligen allt kan vara tillåtet.
Den
säger visserligen att djur ska bedövas vid ingrepp, men den säger också att
försöket kan utföras med begränsad smärtlindring, eller helt utan, om
forskaren anser att smärtlindring eller bedövning skulle påverka försöket.
Många av de djur som utnyttjas i försök idag utsätts för fysisk eller psykisk
smärta. Ingenting hindrar forskaren från att utsätta djuren för hur mycket
svårt lidande som helst, om han anser att det är en möjlig väg att få fram den
kunskap som efterfrågas. Den djurförsöksetiska nämnden ska bedöma om
nyttan med försöket överväger djurens lidande. Dessvärre är det mycket
sällan avstyrkanden sker med hänvisning till lidandet. Avstyrkanden är för
övrigt inte vanliga av andra skäl.
Vi har exempel på att det som tillstyrkts i en djurförsöksetisk nämnd inte
tillåts i en annan med mindre än att djuren hålls smärtfria. Så har skett med
marsvin som utsatts för höga bullernivåer. I Stockholm tillåts försöket utan
några begränsningar, i Göteborg tillät inte den djurförsöksetiska nämnden
försöket om inte djuren hölls nedsövda. Det är inte heller ovanligt att smådjur
mer sällan hålls smärtfria än större djur. Det gäller även för testverksamheten
då råttor ibland utsätts för så svåra förgiftningar eller andra tillstånd att de
dör
av sina skador. Hundar i förgiftningstester brukar som regel inte behöva ingå
i försöket längre än att vissa symptom uppstått. Det är glädjande att man
avbryter försöket med hundarna, men varför får råttorna förgiftas till döds
utan åtgärd?
En övre gräns för hur mycket lidande en djurindivid får utsättas för, oavsett
ändamålet, behöver skrivas in i lagen för att på så sätt få en lagstiftning som
förhindrar de värsta övergreppen. Om det fanns stöd i lagstiftningen mot
obegränsat lidande vore det redan idag möjligt att smärtstilla eller avbryta
lidandet för många försöksdjur utan att forskningsresultaten försämras.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen begär att regeringen gör en kartläggning av de plågsamma
försöken som i dag utförs i Sverige för att kunna införa lagstiftning som
förhindrar ett obegränsat lidande för försöksdjuren.