Den nya distriktsveterinärorganisationen trädde i kraft den 1 juli 1995. Då infördes bland annat en ny taxa som inkluderade sociala avgifter även på arvodesdelen av veterinärkostnaderna. Taxan styrs av tillgången på statliga medel och avtalet mellan Jordbruksverket och Sveriges veterinärförbund. Taxeomläggningen syftade bland annat till att grundavgifterna skulle sjunka och flexibiliteten öka genom att veterinären fick möjlighet att själv välja vad som skall ingå i grundavgiften. Den nya organisationen har tagits emot positivt av lantbrukets organisationer och de enskilda lantbrukarna. Nyordningen ger utrymme för privata initiativ som alla kommer att vinna på i längden.
Sedan den nya distriktsveterinärorganisationen infördes har ungefär en tredjedel av distriktsveterinärerna gått över till privat verksamhet. Det innebär att det idag finns helt statliga, blandade och helt privata områden. Jordbruksverket har deklarerat att man avser att fullfölja riksdagsbeslutet att genomföra en helt statlig veterinärorganisation. Samtidigt pågår en utveckling där privata initiativ tagit över uppdrag som tidigare ombesörjdes av statligt anställda kolleger. Privata veterinärer lyder under samma veterinärförordning, utför samma uppgifter och har samma juridiska och etiska förpliktelser mot samhället, konsumenterna och djuren som de statliga kollegerna.
Den privata veterinärverksamheten - enskilda veterinärer och privata bolag/föreningar - omfattar idag ungefär hälften av lantbrukets djur. Det är därför mycket rimligt att de privatpraktiserande veterinärerna ges samma förutsättningar att verka i glesbygd och uppehålla en adekvat jourverksamhet som de statliga kollegerna.
Ett av kraven på den nya veterinärorganisationen var att lantbrukarna skulle tillförsäkras en heltäckande veterinärservice över hela landet. Jordbruksverket ansvarar för att de medel, för närvarande 70 miljoner kronor per år, som staten bidrar med till distriktsverksamheten fördelas.
I södra Kalmar län har samtliga tidigare praktiserande distriktsveterinärer i statlig tjänst tillsammans med Kalmar Husdjurstjänst bildat en ekonomisk förening. Merparten av djuren i länet omfattas av privata veterinärtjänster. Samarbetet med husdjursföreningen har skapat en stabil organisation som bland annat effektivt kan svara för förebyggande djurhälsa. Ett utvecklat samarbete mellan veterinärer och lantbrukare har långsiktigt större möjligheter att uppfylla samhällets krav på en fungerande djurvård än en traditionell statlig organisationsmodell. Den privata Kalmarmodellen har i praktiken redan visat på dessa möjligheter. Samarbetet med länsveterinären fungerar utmärkt och ingenting tyder på att det privata alternativet skulle vara underlägset det motsvarande statliga.
Trots att jourverksamhet och annat borde berättiga veterinärområdet i södra Kalmar län till medel från Jordbruksverket utgår inte några sådana.
Länet borde egentligen tilldelas cirka 10 procent av de 5 miljoner kronor som staten utger till veterinärverksamhet i glesbygd (s.k. avlägset boende). Kalmar län är animalieproducerande och närmare 8 procent av landets mjölkkor finns i länet. Nuvarande inställning från den ansvariga myndigheten innebär ett beräknat inkomstbortfall på 200 000-300 000 kronor per år till länets privata veterinärområde som kompensation för glesbygdsförhållanden.
Vidare beräknas regionen förlora cirka 2 miljoner kronor av de statliga medel som för närvarande endast fördelas till de statligt anställda veterinärerna. Detta motsvarar ungefär kostnaderna för att upprätthålla en sådan jourverksamhet som idag bedrivs av det ovannämnda veterinär- företaget. Det är inte rimligt att staten ensidigt subventionerar den statligt bedrivna verksamheten och därmed diskriminerar till exempel en sådan organisationsform som utvecklats i Kalmar län.
Regeringen bör göra en översyn av de nuvarande bestämmelserna för fördelning av medel till distriktsveterinärorganisationerna och uppdrag åt Statens jordbruksverk att utforma sådana regler att konkurrensneutralitet uppnås.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att fördelningen av medel till distriktsveterinärorganisationerna bör vara sådan att konkurrensneutralitet uppnås mellan privatpraktiserande veterinärer och statliga.
Stockholm den 23 september 1996
Nils Fredrik Aurelius (m)