Det har genom årens lopp skrivits och talats mycket om
laxfisket och den naturreproducerande laxen. Riksdagen har
också av den anledningen haft skäl att behandla denna fråga
vid ett antal olika tillfällen. Bakgrunden till den uppkomna
situationen är enligt de flesta bedömare människans
påverkan. Visserligen förändrade naturen själv balansen och
förutsättningarna när den idag så kallade östersjölaxen för ett
antal tusen år sedan ej mer vandrade ut i Atlanten utan
stannade kvar i Östersjön för att där växa upp och sedan
återvända till den plats där kläckning har skett. Men de stora
förändringarna har dock skett under de senaste 50 åren
genom kraftverksutbyggnader och
kompensationsutsättningar, miljöförstöringar och givetvis en
teknisk utveckling av fiskeflottorna. Just uppväxtområdet i
södra Östersjön är svagheten i det beteende som laxar från
vårt område har. Av den anledningen har också den
naturreproducerande laxens situation uppmärksammats på
många olika sätt.
Fiskeriverket som företräder Sverige i de gemensamma fiskeförhand-
lingarna i Warszawa (IBSFC) har enligt vår mening skaffat sig en god
kunskapsbild av hur den naturreproducerande laxens situation ser ut. Verket
har i två rapporter (Östersjölaxen -95 och Lax i sikte -96) på ett bra sätt
åter-
speglat den aktuella situationen. Problemet är bara att vattnet är inter-
nationellt och att det finns ett flertal andra intressenter med annan
inställning.
Rätt utnyttjad och med konkreta åtgärder kan den gemensamma fiskepoli-
tiken vara till en tillgång i möjligheterna att återskapa de naturreproducerande
laxälvarna som till en resurs för framtiden. Fiskeriverket har i rapporten två
huvudmål; a) att på kort sikt hindra naturlaxen från genetisk utarmning och b)
att på lång sikt få en minst 50-procentig nivå av naturliga den
reproduktionskapaciteten före år 2010. Ett enligt vårt synsätt bra sätt. Dock
skulle ett mer konkret mål vara vad som menas med "före år 2010".
Proposition 1996/97:1 tar också upp och belyser de övergripande målen om
ansvarsfull hushållning med fiskresurserna, bl.a. med att den biologiska
mångfalden bevaras samt att regeringen inför 1997 återkommer till riksdagen
med en aktionsplan för biologisk mångfald.
Kalix- och Torne älvs vattensystem är gemensamt förbundna fast i dessa
laxsammanhang handlar det om olika stammar som är specifika just för sin
älv och sin del av älven. Sammantaget är detta Sveriges och Östersjöns idag
största reproduktionsområde för naturreproducerande lax. I dessa båda
nationalälvar som är de enda som är outbyggda från kust till fjäll har laxen i
alla tider varit en naturlig del av det naturliga kretsloppet. Den har haft en
central betydelse i folkhushållet. Älvarna har stora förutsättningar att åter
bli
stora laxförande älvar och storproducenter av laxsmolt om man från nationellt
håll driver frågan därhän. För kommunerna i älvdalarna är tillgången på lax
av central betydelse för utveckling av besöksnäringen och modernt
utnyttjande av älvarna med ett så högt förädlingsvärde som möjligt, men även
för möjligheten att bedriva ett lönsamt kustfiske för det kustnära yrkesfisket.
I
Mellaneuropa finns idag mer än 20 milj. fritidsfiskare och den andelen
förväntas växa framöver.
När de stora tekniskt utrustade fiskefartygen på ett industriellt sätt bedriver
sitt drivgarnsfiske i Östersjön är det på många sätt ett hot mot de vilda lax-
stammarna. Det är också, enligt vårt sätt att se, dåligt utnyttjade resurser
att
bedriva industriellt fiske på fisk som inte nått mogen ålder. Ett annat viktigt
skäl är att drivgarnsfiske är en biologiskt helt omotiverad metod bl.a. bero-
ende på att det under inga förhållanden finns möjligheter att selektera mellan
odlad och vild lax. Med fortsatt drivgarnsfiske blir det svårt att klara de mål
som Fiskeriverket satt upp. Under de senaste åren har fångstbegränsningar
införts och en del av resultatet ser vi med årets ökade uppgång (Fiskeriverket
rapport Jockfall) är till stor glädje för oss alla som är intresserade av denna
fråga. Sverige bör enligt vår mening kraftfullt driva frågan om ett förbud mot
drivgarnsfiske. Frågan är under övervägande i EU-kommissionen och
Sveriges inställning bör klargöras och med vår ställning som en stark part i
dessa sammanhang kan vi bli avgörande.
Som alternativ till drivgarnsfiske bör ett mer kustnära fiske i de vattendrag
som har odlad lax utvecklas och uppmuntras, genom att omfördela från fisket
med framförallt drivgarn till ett fiske i älvarna och deras mynningsområden.
Det kustnära yrkesfisket skulle på detta sätt göra det lönsamt att fiska på de
odlade stammarna, medan de vilda på detta sätt har möjlighet att ta sig upp i
älvarna. Sportfisketurismen kan ha den potential vi alla behöver; då är
framförallt lax och laxförande vatten något i särklass.
I rapporten Lax i strida strömmar (gerum nr 31 1996) visar Kultur-
geografiska institutionen vid Umeå universitet att sportfiske i Norr- och
Västerbotten kan omsätta upp emot 200 milj kr och ge ett icke obetydligt
antal årsarbetstillfällen i områden som är i stor brist på just detta. Även i
ESO-rapporten Ds 1995:47 ges exempel på hur ett lönsamt sportfiske är
betydligt mer ekonomiskt givande än dagens drivgarnsfiske på uppväxande
lax, som till 90 % är odlad. En annan frågeställning som bör tas upp är om
pengar ur de tidigare tilldelade medlen för Östersjöområdet kan användas för
insatser i fiskevård och fiskevårdande arbete i reproduktionsälvarna, åtgärder
för att ytterligare utöka möjligheten till reproduktion i dessa laxförande
älvar.
Även om vattnen inte tillhör egentliga Östersjön, tillhör de i vilket fall som
helst Östersjöns tillrinningsområde.
Jordbruksutskottet har vid ett flertal tillfällen behandlat laxfrågorna och
gett riktlinjer för kvottilldelningen i Östersjön. Fiskeriverket har vid vissa
tillfällen uttalat sig för en fördelning 50-50 % (mot dagens 25-75 %) mellan
nord och syd. Dagens kvotfördelning är inte rimlig, eftersom fiskekvoten
uppfiskas i en helt annan del av laxvandringen. Kvotfördelningen är inte
rimlig vare sig för att förklara restriktionernas betydelse eller för att
förklara
betydelsen av restriktioner i älvar och mynningsområden.
Det gäller att omfördela fisket från nuvarande blandbestånd i södra
Östersjön till mer kustnära fiske på separata bestånd för ett anpassat och mer
ekologiskt hållbart fiske. Utskottet och riksdagen bör uttala sig för en
omfördelning av den svenska laxkvoten så att den fördelas 50-50 % mellan
norr och söder. Då når man avsevärt större skydd för den naturliga laxen.
Gränsälvsöverenskommelsen från 1971 äger tillämpning på Könkämä och
Muonio älvar samt på den del av Torneälven i vilken riksgränsen mellan
Sverige och Finland löper. Vidare de sjöar och vattendrag som utgör till-
flöden till gränsälvarna, Torneälvens mynningsområde samt den del av
Bottenviken som ligger inom svenska och finska Nedertorneå församlingar.
Överenskommelsen omfattar byggande i vatten, vattenreglering, åtgärder som
kan medföra föroreningar av miljön samt bestämmelse om fiske. Vidare
fastslås att särskild vikt skall fästas vid naturvårdsintresset. Så långt som
möjligt skall fiskebeståndet tryggas och föroreningar av vatten motverkas.
För tillämpning av överenskommelsen är en kommission tillsatt, den så
kallade Gränsälvskommissionen, med uppgift att i gränsområdet företräda
Sverige och Finland. Gränsälvskommissionen består av 6 ledamöter, vilka
regeringarna från respektive land utser 3 var. Av dessa skall en vara lag-
kunnig, en tekniskt sakkunnig och en vara väl förtrogen med gränsbygden.
Det har under årens lopp funnits olika synpunkter på kommissionens sätt att
arbeta, beroende på att kommissionen inte alltid haft en tillräckligt bra dialog
med de olika intressenterna. När kommissionen har fattat beslut är det
oåterkallerligt och går ej att överklaga, och detta har även gällt
fiskefrågorna.
Kommissionen är dock idag vingklippt vad gäller beslut i fiskefrågor och
Fiskeriverkets beslut gäller tills vidare. Vi anser att det för området är en
stor
fördel att beslut i dessa frågor kan fattas lokalt och att denna typ av kom-
mission behövs. Skulle beslutsnivån angående gränsälven komma att hamna
på centrala myndigheter vore det inte bra för någondera parten, och definitivt
inte för gränsälven. Båda länders EU-anslutning och de samarbetsprojekt som
växer upp i dalen och utefter älven talar för detta.
Riksdagen bör återupprätta Gränsälvskommissionens laglighet och uttala
sig för det värdefulla i att kunna fatta beslut lokalt samt att inför beslutet
föra
en dialog med berörda intressenter i gränsområdet om kommissionens
sammansättning. Tornedalsrådet som är en instans för kommuner i både den
finska och den svenska Tornedalen fyller på ett utmärkt sätt en sådan
funktion.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om drivgarnsfiske i Östersjön,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om fördelningen av tilldelad laxfiskekvot,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Gränsälvskommissionen.
Stockholm den 7 oktober 1996
Ulf Kero (s)
Lennart Klockare (s)
Birgitta Gidblom (s)
Kristina Zakrisson (s)