Inledning
När Sverige befolkades efter istiden betydde jakten och fisket nästan allt. Genom historien har fisket ofta haft avgörande betydelse för människors försörjning. I bondesamhället reglerades fisket noga; rätten till fiske åsattes ett högt värde.
Fiskerätten har inte sällan varit orsak till konflikter. Särskilt i tider med stark statsmakt, då kronan lade under sig värdefull fiskerätt, restes uppror och bedrevs tjuvfiske.
I takt med landsbygdens avfolkning under vår egen tid har fisket ändrat karaktär och betydelse. Två miljoner svenskar fiskar extensivt på sin fritid, medan en krympande grupp yrkesfiskare blir alltmer specialiserade och beroende av internationella beslut. Däremellan finns olika grupper av binäringsfiskare och husbehovsfiskare.
Inför sekelskiftet befinner sig fisket i en brytningstid där rätten till fiske, efter en kort mellanperiod, åter blir mer värdefull. Det gäller både i utveck- lingen av det växande turistfisket och vid fördelningen av de begränsade resurserna till havs och i Östersjön.
För att stå väl rustad inför en snabb utveckling är det därför viktigt att skapa förutsättningar för fungerande förvaltning av allt kust- och insjöfiske i landet samt att verka internationellt för ett uthålligt utnyttjande av havets resurser.
Både i havet, längs kusten och i insjöarna måste fisket skötas och förvaltas med stort ansvar. I havet sköts detta av våra internationella förhandlare, längs kusterna och i insjöarna är de som lever av resursen, de som är beroende av ett uthålligt utnyttjande, bäst skickade att också förvalta sin resurs fullt ut.
I framtiden, när fisket blir alltmer eftertraktat och värdefullt, håller därför inte den "statsparksmodell" med fri tillgång till fisket, som nu råder längs kusterna och i de stora sjöarna. Detta leder ovillkorligen till missbruk och kortsiktighet.
Här bör riksdagen göra det möjligt att upprätta fungerande lokala förvalt- ningsformer med inflytande över fiskets resurshushållning, tillsyn och miljö- skydd.
EU och yrkesfisket
I och med EU-medlemskapet har vi inom unionen en gemensam fiskeripolitik. Sveriges möjlighet att påverka denna sker i ministerrådet.
EU-kommissionen har i sitt förslag till flerårigt utvecklingsprogram (MGP IV) för Gemenskapens fiskeflottor förordat att den svenska fiskeflottan skall skrotas med upp till 40 procent under en sexårsperiod. Bakgrunden är att kommissionen påstår att EU:s fiskeflottor generellt är för stora. Kommissio- nens förslag innebär sålunda att man på ett planekonomiskt sätt vill lösa en påstådd överkapacitet som möjligtvis existerar regionalt inom EU. Förslaget är helt oacceptabelt då det inte gör någon som helst bedömning av den nationella situationen för EU:s fiskeflottor. Sverige har under ett flertal år genom en mycket restriktiv politik med bl.a. införande av obligatoriska yrkesfiskelicenser och fartygstillstånd minskat fiskeflottan så att den nu är i balans med tillgängliga resurser. Vidare har Sverige bedrivit en aktiv politik för ett ansvarsfullt utnyttjande av havets resurser med bl.a. stora satsningar på selektiva redskap, olika begränsningar av tillåten fiskeaktivitet (sommarfredningar, helgfredningar etc) och högsta tillåtna fartygskvoter per vecka. En ytterligare minskning av den svenska fiskeflottan med 40 procent skulle rasera flera av de skärgårdssamhällen som idag är beroende av yrkes- fisket och de näraliggande servicenäringar och den beredningsverksamhet som följer av fisket.
Vi anser att Gemenskapens fiskeripolitik måste ta hänsyn till den nationella situationen vid utarbetandet av strukturprogrammen. I enlighet med subsidiaritetsprincipen är sålunda de nationella fiskerimyndigheterna de mest lämpade organen att besluta om de nationella fiskeflottornas storlek och utseende. Det kan rimligtvis inte vara en uppgift för tjänstemännen i EU- kommissionen att avgöra hur många fiskefartyg eller vilka storlekar dessa skall ha. Sveriges skyldighet är givetvis att följa de på EU-nivå fastställda fiskekvoterna, men med vilka eller hur många fiskefartyg dessa utnyttjas måste vara en nationell fråga.
Satellitkontroll av fiskefartyg
I ett förslag från EU-kommissionen föreslås upprättandet av ett satellitbaserat övervakningssystem för Gemenskapens fiskefartyg. Vidare skall det upprättas nationella och mycket personalintensiva övervakningscentraler (det talas om tusentals nya arbetstillfällen i EU:s fiskeribyråkratier) för att följa fiskefartygens rörelser och bearbeta den information som inkommer. Förslaget om satellitövervakning är ett tydligt exempel på när byråkratin har lämnat verklighetsanknytningen. Införandet av ett satellitbaserat kontrollsystem är en mycket kostsam metod att på ett "Orwellskt" och integritetskränkande sätt övervaka positionerna för EU:s fiskefartyg. Det kan närmast jämföras med övervakningsfotbojor för kriminella. Systemet är emellertid i stort sett värdelöst för det ändamål det skall införas, nämligen en bättre kontroll av hur fisket bedrivs. För detta ändamål krävs en effektiv havsgående kontroll. En satellit kan inte avslöja något annat än positionen för ett fiskefartyg; den kan varken se om fiskefartyget bedriver fiske, använder tillåtna redskap, vilka mängder eller vilka arter det fångar. Vidare innehåller kommissionens förslag andra legala tveksamheter då den begär fritt tillträde till medlemsstaternas databanker.
Vi anser att den enda ekonomiskt försvarbara och effektiva modellen är en havsgående kontroll kombinerad med funktionella statistiksystem.
Skatt på dieselolja
Olika regler gäller för olika fiskebåtar beträffande beskattning av dieselolja. Till stora båtar - minst 12 m och betecknade skepp - får fr.o.m. 1 januari 1995 inköpas den skattebefriade gröna dieseloljan. För de mindre båtarna måste däremot inköpas den högbeskattade ofärgade dieseln. Dessa senare kan därefter ansöka om restitution av skatten. En dispensmöjlighet finns också för de mindre båtarna som kan anföra särskilda skäl att köpa lågbeskattad olja.
Lagstiftningen innebär att olika kategorier yrkesfiskare särbehandlas på ett sätt som drabbar de svagaste hårdast. Reglerna innebär också en onödigt stor byråkrati för skatteförvaltningen. Lagen om skatt på fartygsbränsle bör därför omedelbart kompletteras med en möjlighet för samtliga licensierade yrkes- fiskare att använda den skattefria grönfärgade dieseln till sina fiskefartyg.
Yrkesfiskaravdrag
Frågan om ett s.k. yrkesfiskaravdrag har ett flertal gånger väckts i riksdagen. Vi anser att denna skattefråga bör få en snar lösning.
Yrkesfisket är en rörlig näring som har stor valfrihet då det gäller val av hamn för såväl landning av fångst som påfyllning av förnödenheter. Denna frihet har ökat efter Sveriges inträde i EU. Vi anser att skattesituationen för svenska yrkesfiskare måste jämställas med villkoren i t.ex. Danmark och att ett svenskt yrkesfiskaravdrag bör motsvara det danska avdraget. Det danska yrkesfiskaravdraget innebär att varje licensierad yrkesfiskare har rätt till ett skatteavdrag på 190 danska kronor per påbörjad fångsttur med en varaktighet på minst 12 timmar. Avdraget får maximalt göras för 220 dagar.
Fisket i Östersjön
Laxfisket
Östersjöns laxar är idag en dåligt och felaktigt utnyttjad resurs. Dels hotas flera naturlekande stammar, både av för hårt fiske och av dödligheten i M 74. Dels kommer laxen in till kusten efter sin vandring i havet och borde fångas då istället.
Fiskeriverket har redovisat planer för hur laxfisket bör bedrivas i framtiden. Från 1998 vill man införa ett centralt fredningsområde för allt laxfiske ute i Östersjön. Verket vill förflytta fisket till kustområdena där man vill skapa terminalfiskeområden.
Om Fiskeriverkets strategi skall lyckas och därmed säkerställa ett uthålligt laxfiske i Östersjön krävs en rad åtgärder på såväl nationell som internationell nivå.
Först och främst förutsätter en sådan omläggning internationella överens- kommelser om metoder och omfattning av laxfisket i Östersjön. Detta är inget som Sverige kan eller skall genomföra på egen hand. Som exempel kan här nämnas att en stor del av den lax som vandrar från Östersjön till de svenska älvarna först passerar nära den finska kusten och där lätt kan fiskas.
För det andra förutsätter en sådan omläggning att de yrkesfiskare som idag lever av utsjöfisket kan garanteras fortsatta fiskemöjligheter inom det kustnära fisket.
För det tredje måste man vara säker på att omläggningen till terminalfiske fungerar biologiskt. Metoden "delayed release" måste då utvecklas i full skala vid de kuster där den återvandrande laxen inte skapar rubbningar i ekosystemen.
För det fjärde får inte det befintliga kustnära binäringsfisket på enskilda vatten bli lidande av omläggningen. Fisket får inte polariseras till renodlat yrkesfiske och renodlat sportfiske.
Slutligen måste sådana inskränkningar som kan komma att ske i det svenska kustfisket utformas rättvist mellan olika kuststräckor. Det är inte rimligt att ett fåtal laxfiskare, t.ex. utanför Torneälvs mynning, blir totalt avstängda från sin näringsfångst.
Övrigt fiske
Även vad beträffar övrigt fiske, såväl i Östersjön som vid och utanför Sveriges västkust, är det av stor vikt att det sker en internationell samordning. Fisktillgången är en begränsad biologisk resurs som skall beskattas med syfte på uthållighet. Med hänsyn till våra fiskberedningsindustrier är det av största vikt att svenskt fiske kan ske kontinuerligt och uthålligt. Det är nödvändigt att i internationella förhandlingar komma överens om en kvotering av fisket som garanterar en sådan uthållighet. Vidare måste regeringen i sådana förhandlingar kräva att sådana redskap som hotar eller skadar reproduktionen inte får användas. Ett exempel härvidlag är trålarnas maskstorlek.
Som redan har omnämnts i avsnittet om satellitövervakning, är det viktigt att det finns ett fungerande kontrollsystem och att försummelser mot underlåtelse att följa reglerna beivras med kraft.
Fiskeskötselområden
1981 stiftades lagen om fiskevårdsområden. Sedan dess har över 1 800 nya fiskevårdsområden bildats runt om i landet, nästan uteslutande i de vatten med enskilt fiske som inte berördes av lagen om fritt handredskapsfiske från 1985.
Fiskevårdsområden bildas i huvudsak på frivillig grund (undantagen kom- mer förmodligen att prövas på nytt) av fiskerättsägarna. I merparten av de nya fiskevårdsområdena utvecklas fisket mycket positivt, med bättre resurs- utnyttjande, tillsyn och respekt för regler och rätt. I många fall samsas yrkes- fiske och fritidsfiske mycket bra.
I de områden där fritt handredskapsfiske infördes avstannade bildandet av fiskevårdsområden nästan innan det kommit igång. Där råder nu "statsparks- modellen" med okontrollerat resursutnyttjande, utan tillsyn, utan lokala regler för miljöhänsyn och utan möjlighet för ägarna till fiskerätten att fullt ut dra nytta av sitt produktionsmedel till gagn för en levande landsbygd.
Längs kusten och i de stora sjöarna bör därför skapas möjligheter att, på fri- villig väg, bilda någon form av fiskeskötselområden med möjlighet att för- valta och upplåta visst fiske, utöva tillsyn samt bedriva fiskevård. Fiske- skötselområdena bör kunna omfatta både enskilt och allmänt vatten. De allmänna vattenområdena, där staten bär ansvar för fiskevården, kan på detta sätt också få en mer aktiv förvaltning och resurshushållning. Eftersom staten idag saknar medel till fiskevård även för de egna vattnen, bör detta vara en eftersträvansvärd och decentraliserande lösning.
Kalkning
Kalkning av sjöar och vattendrag är nödvändig för att motverka försurningen. Följderna av avbruten kalkning är väl beskrivna. Ekosystemen kommer att kollapsa och värdefullt fiske kommer att slås ut. Orsakerna till försurningen är också väl dokumenterade och kända. Orsak och verkan har alltså ett tydligt samband.
Staten tar in mer än tio miljarder kronor per år i skatter på utsläpp av för- surande ämnen, främst i form av koldioxidskatt. Kalkningen har de senaste åren kostat 0,2 miljarder kronor per år. Att använda några enstaka procent av miljöskatterna till att motverka de beskattade utsläppens miljöeffekter är närmast en fråga om hederlighet.
Kalkningen är således synnerligen väl finansierad i statsbudgeten och bör undantas från de nedskärningar som Naturvårdsverket är ålagt att göra.
Tjuvfiske
I samma takt som fiskets värde ökar blir också brotten mot fiskets lagar, förordningar och avtal allvarligare.
Det är väl omvittnat att internationellt överenskomna fiskekvoter över- fiskas. Brist på resurser för övervakning och ett otillräckligt sanktionssystem kan vara några av orsakerna. Detta måste åtgärdas.
I enskilda vatten ökar också den ekonomiska skadan av olovligt och olaga fiske. Här finns en eftersläpning i påföljder för dem som fälls för tjuvfiske. Även detta bör åtgärdas.
Skarven
Människan har i alla tider bekämpat skadedjur för att förbättra sina egna villkor. Efter förmåga har man sökt utrota rovdjur och konkurrenter. Många äldre människor kan t.ex. fortfarande inte förstå varför man nu vill "släppa fram vargen" när man "en gång blivit av med den".
I det moderna samhället finns en helt annan inställning till sådana arter. Vi anser att varje art har ett egenvärde och en roll i den ekologiska väven. Majoriteten av befolkningen lider heller ingen skada av att dessa djur åter tillåts att öka; i vårt moderna samhälle har vi råd med mångfald.
Men mitt i det urbaniserade samhället finns fortfarande en minoritet av människor som lever i och av naturen, egentligen på samma grundvillkor som under gångna tider.
Skärgårdsbor och fiskare tvingas idag fungera som en buffert för att resten av befolkningen ska få glädjas åt den biologiska mångfalden när skarven i snabb takt ökar i antal.
Om det nu verkligen är så att vårt moderna samhälle har råd att hålla sig med ett obegränsat antal skadedjur, så skulle det i så fall ha märkts i statsbudgeten för länge sedan. Men det kan knappast vara avsikten att en stor del av fiskarkåren, och i förlängningen även renskötande samer och lantbrukare med kreatur i skogsbygder, placeras med armarna i kors som bidragstagare. Även bland människor har mångfalden ett värde.
Någon slags balans är alltså nödvändig, vilket i sin tur kräver att man aktivt tar ställning till hur den balansen ska upprättas och vilka åtgärder som då krävs.
Beträffande skarven bör Sverige aktivt arbeta för att arten tas bort från alla listor med hotade arter. Sedan skulle man till exempel kunna komma överens om att behålla en eller två kolonier per län längs ostkusten. I samråd mellan skärgårdens organisationer och ansvariga myndigheter skulle ny etablering utöver detta sedan förhindras.
Fiskevård
De statliga budgetpengarna till fiskevård är på väg mot en nollnivå. På lång sikt är det givetvis önskvärt att all slags fiskevård finansieras lokalt på näringsmässig grund. Därför hade det också varit ett steg i fel riktning att införa en allmän fiskevårdsavgift; det var mycket tillfredsställande att avgiften stoppades.
Fiskeriverkets och Statistiska centralbyråns senaste stora undersökning om svenska folkets fiskevanor, Sport- och husbehovsfiske 1995, bekräftar att det idag omsätts närmare en kvarts miljard kronor på fiskevård i vid bemärkelse. Så mycket pengar uppger de tillfrågade att de köper fiskekort för, omräknat till hela befolkningen.
Även om det finns osäkerheter i siffran rör det sig om betydande belopp.
Fortfarande finns dock vita fläckar på fiskevårdskartan.
Statens allmänna vatten, tidigare inlöst fiske på enskilda vatten samt de enskilda vatten som ingår i det fria handredskapsfisket utgör sådana vita fläckar. Lagen bör ändras så att det blir möjligt att inrätta frivilliga fiskeskötselområden.
I väntan på sådan lagstiftning och på att den lokala fiskevårdsekonomin utvecklas måste dock staten dra konsekvenserna av tidigare handlande och även ta sitt ansvar för de egna vattnen.
Ett av de mest konkreta ansvarsområdena är utsättning av ål, som kompen- sation för minskad invandring och för ingrepp i vandringsvägar.
I detta övergångsskede bör det finnas budgetmedel till ålutsättningar. Långsiktigt måste en mer hållbar strategi upprättas.
Med hänvisning till det anförda föreslår vi att anslaget till fiskevård ökas med 5 miljoner kronor.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om EU:s fleråriga utvecklingsprogram,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om satellitkontroll,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om yrkesfiskeavdrag,1
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skatt på dieselolja,1
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om laxfisket i Östersjön,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om yrkesfisket i övrigt,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fiskeskötselområden,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om effektiv fisketillsyn,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skarven,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om anslaget till fiskevård,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kalkning.
Stockholm den 3 oktober 1996
Göte Jonsson (m)
Ingvar Eriksson (m) Carl G Nilsson (m) Eva Björne (m) Ola Sundell (m) Peter Weibull Bernström (m) Inger René (m) Anders G Högmark (m) Lars Björkman (m) Jan-Olof Franzén (m) Patrik Norinder (m) 1 Yrkande 3 och 4 hänvisade till SkU.