Sedan urminnes tider har svenskarna fått sin bärgning ur
skogen. Jaktbyte, vedbrand och byggnadsmaterial har
hämtats ur skogen. Träkol, som använts bland annat vid
järnframställning var en viktig traditionell skogsprodukt. I
dag används skogen huvudsakligen som industriråvara. Den
går till sågverk och massabruk och håller på att återfå sin
betydelse som energiråvara. Skogen har också alltmer,
framför allt i de tätortsnära områdena, kommit att bli
sinnebilden för natur och rekreation. Av vikt är också de
jaktmöjligheter som skogen erbjuder.
I Sverige täcks inte mindre än 27 miljoner hektar av skog. De motsvarar
cirka 60 procent av hela ytan vilket gör Sverige till ett av de mest beskogade
länderna i världen. Den produktiva skogsmarken uppgår till knappt 23
miljoner hektar.
Växande träd binder stora mängder koldioxid vilket gör att ett aktivt
skogsbruk har en viktig funktion i att bromsa eller hejda en ökning av
växthusgaserna.
För den svenska ekonomin är skogen av största betydelse. Skogsprodukter
har den mest positiva handelsbalansen av alla produktslag. Nettovärdet var 78
miljarder kronor 1995. I absoluta tal var exporten värd 95 miljarder kronor
och överträffades bara av verkstadsprodukter (exklusive bilar) vars värde var
216 miljarder kronor. Importen inom detta område gör att nettovärdet blir
betydligt mindre - endast 39 miljarder kronor.
Skogen och skogsindustrin sysselsätter direkt 100.000 personer vilket
motsvarar cirka 3,5 procent av det totala antalet sysselsatta. Därtill skall
läggas annan sysselsättning som är direkt beroende av skogsnäringen. Inte
minst gäller det transportsektorn. Eftersom skogen växer i stort sett i hela
Sverige är dess regionala betydelse större än vad som kan utläsas av
ovanstående siffror.
Skogsbruk
Skogen i Sverige består till 85 procent av barrträd. Mindre än
2 procent är så kallade ädellövträd.
Antalet företag med skog är cirka 245.000. Av den totala skogsmarken är
48 procent ägd av enskilda. Cirka 40 procent ägs av aktiebolag. Största ägare
är AssiDomän med knappt 15 procent. Staten har efter bolagiseringen och
delprivatiseringen av AssiDomän kvar i sin ägo cirka 3,5 procent. Svenska
kyrkans innehav är drygt 1,5 procent och kommunerna har ungefär lika
mycket. En annan ägarkategori är allmänningar vilka tillsammans med
"övriga ägare" står för nästan 5 procent. Unikt för Sverige är den stora
andelen bolagsägd skog och den låga andelen statlig.
Ägandeförhållandena skiljer sig geografiskt åt. I Götaland är skogen till 75
procent privatägd. I Svealand är det 50 procent, i södra Norrland 42 procent
och i norra Norrland 35 procent som ägs av privata. Medelarealen för
privatskogsbruket är nästan 50 hektar. Någon motsvarighet till jordbrukets
storleksrationalisering har inte skett och är heller inte att vänta. De flesta
enskilt ägda företagen är rena skogsbruksföretag. Mellan lantbruks-
räkningarna 1976 och 1992 förändrades förhållandet mellan kombinations-
företag jord-skog och rena skogsföretag dramatiskt. 1976 fanns 45 procent av
arealen på kombinationsföretag och 55 procent på rena skogsföretag. 1992
hade förhållandet ändrats så att endast en tredjedel av arealen fanns på
kombinationsföretag. Ser man till antalet företag har andelen kombinations-
företag minskat än mer. Det betyder att de mindre kombinationsföretagen
arrenderat ut åkermarken men behållit skogsmarken.
Spridningen av ägandet i skogen är positiv av flera skäl och ligger helt i
linje med vår uppfattning om ägandespridning. Det privata ägandet när det
gäller areella tillgångar bygger på gamla traditioner i vårt land och det är av
stort värde att denna ägarstruktur kan bibehållas. Ansvar och förvaltarskap
följer ägandet, och detta ansvar har gått i arv mellan generationer.
Regelsystem
Vad man får och inte får göra i skogen regleras
huvudsakligen i skogsvårdslagen. Redan 1903 stiftades den
första lagen där principen om långsiktig hushållning var
vägledande. Utan att frångå denna princip har lagen ändrats
flera gånger sedan dess. Fram till den senaste ändringen 1993
ökade detaljregleringen, mest markant under 1970- och 80-
talen. 1993 års förändring var omfattande och innebar att
ägarna återfick en större frihet att sköta sin skog.
Återbeskogningskravet kvarstår dock liksom skyddet för
yngre skog och reglerna för att bekämpa insektsskador.
Förändringarna i politiken innebar också att det infördes ett miljömål som
jämställdes med produktionsmålet och att sektorsansvaret betonades.
Hänsynsbestämmelserna i skogsvårdslagen breddades samtidigt som reglerna
i naturvårdslagen skärptes. Effekterna av lagändringarna skall utvärderas
redan 1997. Denna utvärdering har nu påbörjats av regeringen. Den högsta
prioriteten har utvärderingen av hur miljömålet uppfylls.
Det har gått kort tid sedan lagen trädde i kraft. Trots detta tyder allt på att
skogsägarna i gemen har axlat sitt nya ansvar väl både vad gäller skogsvård
och miljöhänsyn.
Den andra viktiga lagen som styr skogsbruket är alltså naturvårdslagen som
reglerar vad som är tillåtet ur naturvårdssynpunkt. Naturvårdslagen
tillsammans med andra miljölagar föreslås ingå i den miljöbalk som håller på
att tas fram. I detta förslag läggs nya restriktioner som berör brukandet.
Skogsvårdslagen läggs utanför balken men skall behandlas senare i samband
med följdlagstiftningen.
Genom de aktionsplaner för bevarad biologisk mångfald i skogen som
Skogstyrelsen och Naturvårdsverket tagit fram konkretiseras skogspolitikens
mål och åtgärderna för att nå dit. De bägge statliga verken har haft delvis
olika syn på genomförandet. Att Naturvårdsverket fick huvudansvaret även
när det gäller aktionsplaner för skogen kan tolkas som att staten för
närvarande prioriterar skogens miljöfrågor framför dess produktionsfrågor.
En tredje lag som har betydelse för skogsbruket är jordförvärvslagen.
Lagen ger utrymme att pröva markförvärv av aktiebolag restriktivt. I
praktiken tillämpas dock inte lagen på detta vis. Förvärv av enskilda personer
är i vissa områden helt fria, i glesbygdsområden kan det i de flesta fall krävas
en bosättning på fastigheten för att köpet skall godkännas. Medborgare i EU
har lika stor rätt som svenskar att köpa jordbruksfastigheter i Sverige.
Skogsbruket omfattas också av kulturminneslagen. Den innebär ett strikt
ansvar för att fornlämningar inte skadas. I skogsvårdslagen stadgas om
hänsyn till andra kulturminnen.
Tillväxt
Sedan början av 1990-talet har arealen skog ökat i Sverige.
Därtill växer det mer skog per ytenhet. Detta har tillsammans
bidragit till att virkesförrådet med undantag för några år på
1970-talet hela tiden ökat trots ökad avverkning. Det finns
flera förklaringar till detta. Så har till exempel skog
planterats på hedar och åkermark och det har skett en
övergång till trakthyggesbruk. Den statliga skogspolitiken
har varit inriktat på att öka produktionen bl.a. genom att
överföra lågproduktiv skog till produktiv skogsmark, och
skogsmark har dikats och gödslats. Det atmosfäriska
kvävenedfallet har delvis tillgodogjorts som växtnäring
vilket också ökat tillväxten. För närvarande beräknas den
årliga tillväxten till cirka 96 miljoner skogskubikmeter.
Avverkningarna har under de senaste åren i genomsnitt
uppgått till 67 miljoner skogskubikmeter. Vid en jämförelse
mellan tillväxt och avverkning måste man bl.a. beakta
skogens åldersklassfördelning och produktionen av
naturvård.
Synen på skogsskötseln har nu förändrats. Större hänsyn tas till miljö-
faktorer. Den statliga politiken har numera miljön som ett jämställt mål med
produktionen, vilket satt sina spår i såväl lagstiftning som myndighets-
utövning. Kvävenedfallet finns kvar, men minskar något. Hur virkestillväxten
på sikt kommer att påverkas är för tidigt att säga. Det bör dock inte komma
som en överraskning om virkesförrådet inte ökar i samma takt eller inom
loppet av några decennier skulle börja minska eftersom förändringarna verkar
i produktionssänkande riktning.
Markens pH har i södra Sverige sjunkit under senare tid samtidigt som
växtnäringsförrådet dramatiskt minskat. Det finns dock inga klarlagda
samband mellan lågt pH och skogens tillväxt. Utvecklingen ger trots detta
anledning till oro.
Skador på skogen, mätt som kronutglesning, observerades i sydvästra
Sverige i början på 1980-talet. Sedan 1984 följs skadeutvecklingen årligen av
riksskogstaxeringen och av skogsvårdsorganisationen. Den tidigare ökningen
av kronutglesningen i äldre barrskog i södra Sverige tycks ha stannat av.
Avverkning
I ett skogsskifte avverkas (röjs och gallras) normalt flera
gånger under en produktionscykel. Beroende på växtplats
och trädslag sker slutavverkning efter 60-160 år. Vid
gallring får man i första hand massaved, vid slutavverkning i
första hand sågtimmer. Under en produktionscykel hämtas
lika stor volym massaved som sågtimmer från ett skifte.
Eftersom sågtimret betalas bättre än massaveden kommer
ungefär 70 procent av nettointäkten från sågtimmer och 30
procent från massaved. För skogsägaren är det alltså av
största betydelse att en stor andel av träden blir sågtimmer av
god kvalitet. Röjning och gallring bör därför inriktas på att få
fram bästa möjliga virkeskvalitet vid slutavverkningen.
Avverkningen sker i stor utsträckning maskinellt. Slutavverkning har länge
skett med maskin. Även gallring sker nu tack vare nya smidiga maskiner till
stor del maskinellt.
Eftersom skogsbruk är en långsiktig näring är det inte självklart att
resultatet av skogsvårdsåtgärder kan överblickas under en livstid. Skogen
behöver inte av biologiska skäl "skördas" vid bestämda tidpunkter utan det är
andra faktorer som styr när den avverkas. Viktigast bland skälen är föga
förvånande skogsägarnas ekonomi men den grundmurade skogsbruks-
traditionen driver i sig också fram aktivitet och avverkningar.
Svenskt privatskogsbruk är inne i en period med många generationsskiften.
Ofta hoppar man över en generation. Det betyder att många nya skogsägare är
relativt unga och omfattar en ny tids värderingar, vilket kan komma att få
betydelse för benägenheten att avverka. På de små fastigheterna väger ofta
rekreationsvärden tungt. Oron för att t.ex. jakten påverkas negativt kan bidra
till naturvärden. Ett striktare ekonomiskt synsätt kan också bidra till minskad
gallringsbenägenhet. Vi anser dock att det är viktigt att gallringen utförs ur
produktionssynpunkt inom aktiva skogsområden.
Lönsamhet
Lönsamheten i skogsbruket kan beräknas på olika sätt. Den
kan vara nettot efter en avverkning. Därtill kan man lägga
kostnaderna för de skötselåtgärder som har vidtagits under en
omloppstid. Tar man också hänsyn till kapitalkostnader och
förvaltningskostnader får man ett företagsekonomiskt mått
på lönsamheten. En annan viktig faktor att fånga in vid en
lönsamhetsberäkning är förändringar i markvärdet. Det är
dock svårt att på ett rättvist sätt ta hänsyn till detta eftersom
värdet är fiktivt till dess fastigheten säljs. Nu gällande
realisationsvinstbeskattning medför ofta att större delen av -
ibland hela - den eventuella realisationsvinsten försvinner i
skatt. En realisationsförlust får i de flesta fall bäras av
säljaren.
Om företaget har en någorlunda jämn åldersfördelning på sin skog och är
så stort att avverkning och skogsvård sker varje år är lönsamheten svår att
beräkna. Ett sätt att mäta lönsamheten i branschen är att göra en
genomsnittsberäkning för alla privata skogsägare. För 1995 visar det sig att
lönsamheten efter skatt var positiv, cirka 1,7 procent vid verklig
avverkningsnivå. Någon hänsyn är inte tagen till förändringar av
fastigheternas realvärden.
De långa produktionscyklerna gör att det endast är reala ekonomiska mått
som är relevanta att använda. Vid en avkastning som i princip är lika hög som
inflationen blir således nettoavkastningen noll. Detta visar hur sårbar
skogsnäringens lönsamhet är för också nominellt låga avgifts- och skatte-
pålagor.
Intäkterna till skogsbruksföretaget kommer vid avverkningstillfällena.
Kostnaderna är däremot mer utspridda över tiden. Detta ställer krav på en god
likviditetsplanering. Likviditetsfrågorna är för många företag lika viktiga som
lönsamheten. Är likviditeten låg kan man tvingas avverka också i perioder
med oförmånliga priser. Detta är olyckligt för skogsägaren och påverkar
virkespriserna nedåt.
Vid olika tillfällen har framförts propåer om nya avgifter på skogen. Dessa
resonemang har oftast knutits till frågor kring miljön. Vi anser att de båda
målen i skogsvårdslagen skall kunna uppfyllas utan nya pålagor. Samtidigt
som miljömålet är angeläget så är skogen utomordentligt viktig för det
svenska folkhushållet. Nya pålagor skulle försämra lönsamheten och
konkurrenskraften. Med anledning härav anser vi att riksdagen skall ge
regeringen till känna att nya avgifter på skogsbruket t.ex. i form av
miljöavgifter inte skall föreläggas riksdagen.
Det är vidare angeläget att äganderätten inte urholkas. Från Moderata
samlingspartiets sida har vi i partimotion som behandlar miljöfrågorna tagit
upp detta och bl.a. krävt att äganderättsfrågorna inom ramen för begreppet
"pågående markanvändning" inte får inskränkas. Detta gäller även rätten till
ersättning i samband med inskränkningar i pågående markanvändning, som är
betingad av allmänna miljöintressen.
Virkesmarknad i förändring
Handeln med virkesråvara har genomgått stora förändringar
under de senaste åren. Det som tidigare enbart var en lokalt
präglad marknad har nu ersatts av ett marknadsmönster där
varken länsgräns eller riksgräns längre utgör ett hinder för
virkeshandeln. Importen är betydande främst av massaved
och i synnerhet björk, men även importen av sågtimmer ökar
i omfattning. Som exempel kan nämnas att importen av
massaved 1995 motsvarade 20 procent av massaindustrins
råvaruförsörjning. Exporten av massaved och timmer till
Norge har alltid varit stor, men nya mönster kan skönjas där
både Europa och Asien är nya marknader för svenskt
rundvirke.
Globaliseringen av virkeshandeln har medfört en ökad konkurrens för
svenskt skogsbruk. För virkesmarknadens aktörer är numera Baltikum,
Ryssland, norra Europa och Norden en enda virkesmarknad när det gäller
företagens marginalkvantiteter. Det är därför viktigt att hålla nere
kostnaderna för det svenska skogsbruket.
Långsiktigt är skogsindustrins betalningsförmåga helt avhängig efterfrågan
på papper, massa och sågade trävaror. Skogsindustrin är konjunkturkänslig
vilket också avspeglar sig i prissättningen på skogsråvara. Vid högkonjunktur
är priserna på virkesråvara höga, och det är lönsamt för den enskilde
skogsägaren att avverka. Det traditionella mönstret med höga priser vid
högkonjunktur och att priset inte fallit i motsvarande mån vid lågkonjunktur
har förändrats. Svängningarna i prissättningen har ökat vilket har sin orsak i
främst globaliseringen av virkeshandeln men också i minskad lagerhållning.
En effekt av den ökade konkurrensen för svenskt skogsbruk är att virke
med långa transportavstånd, t.ex. virke från inre Norrland, tappar i
konkurrenskraft och riskerar att blir ointressant för svensk skogsindustri vid
lågkonjunktur.
Avnämare
Sågverk
Den största avnämaren av svensk skogsråvara är
sågverksindustrin. Antalet sågar är stort men flertalet är
förhållandevis små. En viss omstrukturering av sågverken
pågår som bl.a. innebär att små enheter samverkar under
gemensam ledning och dito ägande. Trots detta är det ett litet
antal sågar som står för de stora volymerna. Således stod
1990 13 procent av antalet för närmare 80 procent av
volymen. Mellan 1960 och 1995 har produktionen av sågade
och hyvlade varor ökat med drygt 50 procent. Huvuddelen av
produktionen - cirka 75 procent - exporteras. Det allra
mesta går till EU och Västeuropa. Japan är också en växande
exportmarknad.
Sågvirket har sin största användning i byggnadsverksamhet. Avgörande för
efterfrågan är därför byggkonjunkturen i Västeuropa. Då granvirke även
används till gjutformar är också anläggningverksamheten viktig.
Råvaruutbytet i sågverken är knappt 50 procent. Resten blir huvudsakligen
flis och spån. Hanteringen av dessa biprodukter är således en viktig del av
verksamheten. Traditionellt har färsk flis utan barkinnehåll använts som
massaråvara medan övrig flis använts till bränsle.
Massaindustrin
Näst efter sågverken är massaindustrin viktigast för
avsättningen av svensk skogsråvara. Om hänsyn tas till att
biprodukter från sågarna används i massaindustrin, förbrukar
denna industri den största volymen råvara. Från att i
huvudsak ha producerat massa för export har en allt större
del kommit att användas i den svenska pappersindustrin.
Samtidigt med denna process har volymerna avsevärt ökat.
1960 producerades cirka 5 miljoner ton massa varav cirka 70
procent var för avsalu. 1995 hade produktionen mer än
fördubblats och avsaluandelen var nere på drygt 30 procent.
Volymen för avsalu är således i det närmaste oförändrad trots
dess minskade andel. Merparten avsalumassa exporteras, i
huvudsak till Västeuropa.
Pappersindustri
Den stora förbrukaren av svensk massa är den svenska
pappersindustrin. Produktionen 1995 var 9,16 miljoner ton.
Den största enskilda produkten är tidningspapper som står
för 25 procent av totalvolymen. Tryck- och skrivpapper
motsvarar drygt 20 procent, kartongprodukter tillsammans
35 procent medan "tissue" ligger under 5 procent.
Returpapper används i allt större omfattning som råvara vid pappers-
tillverkningen. I snart 20 år har returpapper nettoimporteras till Sverige.
Sedan 1965 har produktionen av papper och papp i stort sett tredubblats.
Ökningen har skett över hela sortimentet. Ytterligare utbyggnad förväntas ske
fram till år 2000. Huvudsakligen kommer det att vara tryck- och
skrivpapperskapaciteten som ökar.
Exportandelen är mycket hög. För samtliga produktområden förutom
"tissue" är den mellan 80 och 90 procent. Huvudmarknaden är EU och
Västeuropa dit 85 procent av exporten går.
Förbrukningen av papper följer konjunkturen. En högkonjunktur medför en
ökning av reklam och annonser vilket betyder större användning av
förpackningar av papper. Världsförbrukningen av papper och papp ökar
kontinuerligt i takt med den globala höjningen av levnadsstandarden som för
närvarande pågår.
Industrins miljöbelastning
Som de flesta industriverksamheter var skogsindustrin
tidigare kraftigt miljöstörande. Utsläpp av syreförbrukande
material och andra restprodukter i vattendrag var stora
liksom utsläppen till luften. Från slutet på 1960-talet har
miljöförbättrande åtgärder prioriteras. Det har inneburit att
rening och återvinning har byggts ut och att förbränningen av
olja och kol minskat. Men viktigast har varit att nya
processer för att koka och bleka massa utvecklats. I dag är
miljöstörningarna från skogsindustrin mycket små jämfört
med för 30 år sedan. Många miljöproblem är lösta, medan
andra finns kvar på en mycket lägre nivå. Så har t.ex.
utsläppen av svavel, syreförbrukande ämnen och klorerade
föreningar minskat med mer än 90 procent under dessa år.
Energi
Skogen har redan i dag stor betydelse som energikälla och
dess betydelse är nu i ökande. Av landets energiförsörjning
kommer 80 TWh från inhemska bränslen, vilket är c:a 15
procent av den totala energitillförseln. Större delen av detta
utgörs av olika biobränslen från den svenska skogen.
Den allra största "posten" är massaindustrianvändning av egna lutar - 30
TWh - och skogsindustrins förbrukning av flis och spån - 16 TWh.
Efter den borgerliga regeringens ändringar på skatteområdet är det
ekonomiskt förmånligt att använda biobränslen, och huvuddelen av de
kommunala värmeverken har övergått till träbränslen. Förändringen har gått
fort. På två år har användningen i det närmaste fördubblats. Den motsvarar nu
19 TWh. Förbränningen av ved i småhuspannor motsvarar drygt 10 TWh.
Träet bränns i form av flis och spån. Vid landsvägstransport är dessa
konkurrenskraftiga vid avstånd på cirka 10 mil jämfört med olja och kol, vid
sjötransport kan avståndet vara avsevärt längre. Om bränslet pelletteras är det
konkurrenskraftigt vid det dubbla avståndet.
Man kan förutse att fler värmeverk kommer att använda träbränslen. En
måttlig utbyggnad med 2 TWh (10 procent) per år bedöms vara långsiktigt
möjligt. Träbränsle från skog kommer att vara ekonomiskt fördelaktigare att
använda än samtliga biobränslen från åkermark. Förutsättningarna förändras
dock negativt om en utbyggnad av gasnätet sker. Den rörliga kostnaden för
fossilgas är låg vilket gör att biobränsle inte blir lika konkurrenskraftigt.
Detta inte minst efter en utbyggnad av nätet.
Skogsbränsle består av biprodukter från sågverksindustrin, avverknings-
rester samt dåligt klassad massaved. Därför kommer tillgången på
skogsbränsle delvis att vara beroende på skogskonjunkturen i övrigt. Vid en
stor efterfrågan på skogsbränsle kan man tänka sig att man vid gallringar
inriktar sig på att i högre grad ta fram råvara för bränsleändamål för att bryta
konjunkturberoendet.
Produktion av naturvärden
Sedan många år har naturintressen önskat att skogsarealer av
bevarandeskäl tas undan från aktivt skogsbruk. Avsevärda
arealer produktiv skogsmark har också avsatts. Det har skett i
nationalparker, i naturreservat och av i staten bildade
domänreservat. Sammanlagt har cirka 3,5 procent eller
768.000 hektar av den produktiva skogsmarken skyddats på
dessa sätt. Den övervägande delen finns i Norrlands inland
med en tyngdpunkt i Norrbotten där mer än 10 procent av
skogen på detta sätt är undandragen brukande. Bara under de
fem första åren på 1990-talet har arealen ökat med 175.000
hektar. Störst har ökningen av arealerna skyddad skog i
naturreservat varit.
Utöver den formellt skyddade arealen finns omfattande arealer som i
praktiken under kortare eller längre tider är skyddade, t.ex. tekniska och
ekonomiska "impediment". En mycket stor skogsmarksareal, cirka 3,5
miljoner hektar, med ofta höga naturvärden utgörs av biologiska impediment
som ger starkt skydd mot avverkningar.
De biologiska impedimenten är skyddade i skogsvårdslagen. Detta innebär
att enbart enstaka träd får fällas. Utöver detta finns en dispensregel. Detta
skydd har en lägre klassning än skyddet av naturreservat. Vi anser dock att
detta skydd inom ramen för nuvarande lagstiftning och i praxis är så stark, att
dessa marker skall redovisas som skyddade. Detta gäller även i internationell
redovisning där dessa impediment då skall ingå som skyddade i den svenska
procentredovisningen.
Den allra största produktionen av naturvård sker dock inom det
konventionella skogsbrukets ram. Förutsättningarna har ytterligare ökat med
skogsvårdslagens senaste ändring. Kunskapen om vilka naturhänsyn som bör
tas har ökat hos Sveriges skogsägare. Det har såväl från statens som
skogsägareföreningarnas sida genomförts avsevärda utbildningsinsatser inom
detta område. En återgång till ökad reglering och myndighetsstyrning, liksom
nya avgifter på näringen skulle äventyra det naturvårdsarbete som nu bedrivs.
Ett nödvändigt inslag i arbetet med att bevara viktiga miljövärden och
nyckelbiotoper är samarbete mellan myndigheter och markägare. Sedan nya
skogsvårdslagen trätt i kraft och andra målsättningar på miljöområdet
aktualiserats har detta samarbete aktiverats. Hittills gjorda erfarenheter,
bl.a. i
samband med Skogsstyrelsens nyckelbiotopinventering, ger vid handen att
markägarna är positiva till bevarande av viktiga naturvärden. Ekologisk
landskapsplanering är en modell som kan passa skogsägare med större
arealer. Ett annat instrument som prövats är tecknande av naturvårdsavtal. Vi
anser att denna form av avtal kan bli av stor betydelse i framtidens
bevarandearbete. Det råder emellertid oklarhet om huruvida dessa avtal är
bindande i samband med ägarskiften. Vi anser att denna omständighet skall
utredas och att förslag till regler skall utformas så att dessa naturvårdsavtal,
som bygger på frivilliga överenskommelser, skall kunna göras bindande i
samband med ägarskiften.
Information och rådgivning
Den nya skogspolitiken bygger på ett ökat ansvar hos den
enskilde skogsägaren. Detta kräver att denne har kunskap om
såväl de skogspolitiska målen som om hur dessa skall kunna
uppnås på den egna marken. I detta arbete är såväl
skogsägarnas egna organisationer som Skogsstyrelsen och
skogsvårdsstyrelserna engagerade. Detta arbete måste
fortsätta och Skogsstyrelsens nästa kampanjidé går under
namnet "Rikare landskap". Som tidigare angetts i motionen
anser vi att frivilliga överenskommelser, bl.a. när det gäller
bevarandeintressen i skogsbruket, är bra lösningar för att
uppnå miljömålen. Detta måste då bygga på ömsesidig
förståelse och kunskapsutbyte. När det gäller ansvaret från
samhällets sida i detta sammanhang anser vi att
Skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna är väl skickade för
dessa uppgifter. För att klara detta krävs enligt vår mening
ytterligare resurser varför vi föreslår att Skogsstyrelsen i
förhållande till regeringens förslag tilldelas ytterligare 5
miljoner kronor för rådgivning och informationsverksamhet.
Skogen en förnybar råvara
Frågorna kring de förnybara råvaru- och energikällorna är
högaktuella. Detta återspeglar mycket av miljödebatten såväl
nationellt som på internationell nivå. Kretsloppstänkandet är
också en viktig del i detta arbete.
Skogen är en mycket viktig förnybar råvarukälla. Detta medför att frågan
kring den produktiva skogsmarken också måste sättas in i detta sammanhang.
Här ligger även avvägningen mellan de framtida produktions- och
miljömålen, baserade på nödvändigheten av en hållbar utveckling. I vissa
sammanhang diskuteras en ensidig syn på skogen och skogsbruket ur
hållbarhetssynpunkt. Diskussionen förs kring den nog så viktiga frågan om
bevarande av värdefulla biotoper och natur- och miljövärden i skogen.
Denna debatt kan omsider föras under sådana premisser att man kan
bibringas den uppfattningen att andra råvaror skall träda in i skogsråvarans
ställe. Detta samtidigt som vi vet att andra med skogen konkurrerande råvaror
ofta inte är förnybara. Vi anser att synen på skogen som en framtida förnybar
råvarukälla starkt måste betonas och belysas, utifrån framtidsperspektivet om
en framtida hållbar utveckling när det gäller råvaruresurser. Regeringen
måste inte minst i EU-sammanhang betona detta och då även understryka
värdet av bl.a. den svenska skogen ur såväl nationell som internationell
synpunkt.
När det gäller forskningen bör fördelningen ses över vad gäller forsknings-
resurser till det rent skogliga området respektive det skogsindustriella
området. I dag finns tecken på att fördelningen väger över mot det primärt
skogliga området, vilket gjort att för lite satsats på utveckling av nya
industriprodukter av skogsråvaran. Sverige skulle ha mycket att vinna på att
öka förädlingsgraden på skogsprodukterna.
Fördelningen bör även ses över vad gäller relationen mellan skogen och
jordbruket i de statliga forskningssatsningarna på det området.
I detta sammanhang ligger också behovet av ytterligare forskning och
vidareförädling av skogsprodukter. Sverige som är ett av de viktigaste
skogsproducerande länderna i Europa har inte en framskjuten plats i detta
sammanhang. Detta är i hög grad en fråga för näringen själv, där bl.a.
strukturfrågorna kommer in i bilden. Vi anser dock att staten tillsammans
med näringens olika grenar på nytt aktualiserar frågan just utifrån det
framtidsperspektivet, att skogen är vår viktigaste råvara.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om betydelsen av en spridd ägarstruktur,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nya avgifter på skogsbruket,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om redovisningen av biologiska impediment,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om juridisk status för frivilliga naturvårdsavtal,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skogen som framtida förnybar råvaruresurs,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om forskning och vidareförädling av skogsprodukter.
Stockholm den 2 oktober 1996
Göte Jonsson (m)
Ingvar Eriksson (m)
Carl G Nilsson (m)
Eva Björne (m)
Ola Sundell (m)
Peter Weibull Bernström (m)
Inger René (m)
Anders G Högmark (m)
Lars Björkman (m)
Jan-Olof Franzén (m)
Patrik Norinder (m)