Sedan urminnes tider har svenskarna fått sin bärgning ur skogen. Jaktbyte, vedbrand och byggnadsmaterial har hämtats ur skogen. Träkol, som använts bland annat vid järnframställning var en viktig traditionell skogsprodukt. I dag används skogen huvudsakligen som industriråvara. Den går till sågverk och massabruk och håller på att återfå sin betydelse som energiråvara. Skogen har också alltmer, framför allt i de tätortsnära områdena, kommit att bli sinnebilden för natur och rekreation. Av vikt är också de jaktmöjligheter som skogen erbjuder.
I Sverige täcks inte mindre än 27 miljoner hektar av skog. De motsvarar cirka 60 procent av hela ytan vilket gör Sverige till ett av de mest beskogade länderna i världen. Den produktiva skogsmarken uppgår till knappt 23 miljoner hektar.
Växande träd binder stora mängder koldioxid vilket gör att ett aktivt skogsbruk har en viktig funktion i att bromsa eller hejda en ökning av växthusgaserna.
För den svenska ekonomin är skogen av största betydelse. Skogsprodukter har den mest positiva handelsbalansen av alla produktslag. Nettovärdet var 78 miljarder kronor 1995. I absoluta tal var exporten värd 95 miljarder kronor och överträffades bara av verkstadsprodukter (exklusive bilar) vars värde var 216 miljarder kronor. Importen inom detta område gör att nettovärdet blir betydligt mindre - endast 39 miljarder kronor.
Skogen och skogsindustrin sysselsätter direkt 100.000 personer vilket motsvarar cirka 3,5 procent av det totala antalet sysselsatta. Därtill skall läggas annan sysselsättning som är direkt beroende av skogsnäringen. Inte minst gäller det transportsektorn. Eftersom skogen växer i stort sett i hela Sverige är dess regionala betydelse större än vad som kan utläsas av ovanstående siffror.
Skogsbruk
Skogen i Sverige består till 85 procent av barrträd. Mindre än 2 procent är så kallade ädellövträd.
Antalet företag med skog är cirka 245.000. Av den totala skogsmarken är 48 procent ägd av enskilda. Cirka 40 procent ägs av aktiebolag. Största ägare är AssiDomän med knappt 15 procent. Staten har efter bolagiseringen och delprivatiseringen av AssiDomän kvar i sin ägo cirka 3,5 procent. Svenska kyrkans innehav är drygt 1,5 procent och kommunerna har ungefär lika mycket. En annan ägarkategori är allmänningar vilka tillsammans med "övriga ägare" står för nästan 5 procent. Unikt för Sverige är den stora andelen bolagsägd skog och den låga andelen statlig.
Ägandeförhållandena skiljer sig geografiskt åt. I Götaland är skogen till 75 procent privatägd. I Svealand är det 50 procent, i södra Norrland 42 procent och i norra Norrland 35 procent som ägs av privata. Medelarealen för privatskogsbruket är nästan 50 hektar. Någon motsvarighet till jordbrukets storleksrationalisering har inte skett och är heller inte att vänta. De flesta enskilt ägda företagen är rena skogsbruksföretag. Mellan lantbruks- räkningarna 1976 och 1992 förändrades förhållandet mellan kombinations- företag jord-skog och rena skogsföretag dramatiskt. 1976 fanns 45 procent av arealen på kombinationsföretag och 55 procent på rena skogsföretag. 1992 hade förhållandet ändrats så att endast en tredjedel av arealen fanns på kombinationsföretag. Ser man till antalet företag har andelen kombinations- företag minskat än mer. Det betyder att de mindre kombinationsföretagen arrenderat ut åkermarken men behållit skogsmarken.
Spridningen av ägandet i skogen är positiv av flera skäl och ligger helt i linje med vår uppfattning om ägandespridning. Det privata ägandet när det gäller areella tillgångar bygger på gamla traditioner i vårt land och det är av stort värde att denna ägarstruktur kan bibehållas. Ansvar och förvaltarskap följer ägandet, och detta ansvar har gått i arv mellan generationer.
Regelsystem
Vad man får och inte får göra i skogen regleras huvudsakligen i skogsvårdslagen. Redan 1903 stiftades den första lagen där principen om långsiktig hushållning var vägledande. Utan att frångå denna princip har lagen ändrats flera gånger sedan dess. Fram till den senaste ändringen 1993 ökade detaljregleringen, mest markant under 1970- och 80- talen. 1993 års förändring var omfattande och innebar att ägarna återfick en större frihet att sköta sin skog. Återbeskogningskravet kvarstår dock liksom skyddet för yngre skog och reglerna för att bekämpa insektsskador.
Förändringarna i politiken innebar också att det infördes ett miljömål som jämställdes med produktionsmålet och att sektorsansvaret betonades. Hänsynsbestämmelserna i skogsvårdslagen breddades samtidigt som reglerna i naturvårdslagen skärptes. Effekterna av lagändringarna skall utvärderas redan 1997. Denna utvärdering har nu påbörjats av regeringen. Den högsta prioriteten har utvärderingen av hur miljömålet uppfylls.
Det har gått kort tid sedan lagen trädde i kraft. Trots detta tyder allt på att skogsägarna i gemen har axlat sitt nya ansvar väl både vad gäller skogsvård och miljöhänsyn.
Den andra viktiga lagen som styr skogsbruket är alltså naturvårdslagen som reglerar vad som är tillåtet ur naturvårdssynpunkt. Naturvårdslagen tillsammans med andra miljölagar föreslås ingå i den miljöbalk som håller på att tas fram. I detta förslag läggs nya restriktioner som berör brukandet. Skogsvårdslagen läggs utanför balken men skall behandlas senare i samband med följdlagstiftningen.
Genom de aktionsplaner för bevarad biologisk mångfald i skogen som Skogstyrelsen och Naturvårdsverket tagit fram konkretiseras skogspolitikens mål och åtgärderna för att nå dit. De bägge statliga verken har haft delvis olika syn på genomförandet. Att Naturvårdsverket fick huvudansvaret även när det gäller aktionsplaner för skogen kan tolkas som att staten för närvarande prioriterar skogens miljöfrågor framför dess produktionsfrågor.
En tredje lag som har betydelse för skogsbruket är jordförvärvslagen. Lagen ger utrymme att pröva markförvärv av aktiebolag restriktivt. I praktiken tillämpas dock inte lagen på detta vis. Förvärv av enskilda personer är i vissa områden helt fria, i glesbygdsområden kan det i de flesta fall krävas en bosättning på fastigheten för att köpet skall godkännas. Medborgare i EU har lika stor rätt som svenskar att köpa jordbruksfastigheter i Sverige.
Skogsbruket omfattas också av kulturminneslagen. Den innebär ett strikt ansvar för att fornlämningar inte skadas. I skogsvårdslagen stadgas om hänsyn till andra kulturminnen.
Tillväxt
Sedan början av 1990-talet har arealen skog ökat i Sverige. Därtill växer det mer skog per ytenhet. Detta har tillsammans bidragit till att virkesförrådet med undantag för några år på 1970-talet hela tiden ökat trots ökad avverkning. Det finns flera förklaringar till detta. Så har till exempel skog planterats på hedar och åkermark och det har skett en övergång till trakthyggesbruk. Den statliga skogspolitiken har varit inriktat på att öka produktionen bl.a. genom att överföra lågproduktiv skog till produktiv skogsmark, och skogsmark har dikats och gödslats. Det atmosfäriska kvävenedfallet har delvis tillgodogjorts som växtnäring vilket också ökat tillväxten. För närvarande beräknas den årliga tillväxten till cirka 96 miljoner skogskubikmeter. Avverkningarna har under de senaste åren i genomsnitt uppgått till 67 miljoner skogskubikmeter. Vid en jämförelse mellan tillväxt och avverkning måste man bl.a. beakta skogens åldersklassfördelning och produktionen av naturvård.
Synen på skogsskötseln har nu förändrats. Större hänsyn tas till miljö- faktorer. Den statliga politiken har numera miljön som ett jämställt mål med produktionen, vilket satt sina spår i såväl lagstiftning som myndighets- utövning. Kvävenedfallet finns kvar, men minskar något. Hur virkestillväxten på sikt kommer att påverkas är för tidigt att säga. Det bör dock inte komma som en överraskning om virkesförrådet inte ökar i samma takt eller inom loppet av några decennier skulle börja minska eftersom förändringarna verkar i produktionssänkande riktning.
Markens pH har i södra Sverige sjunkit under senare tid samtidigt som växtnäringsförrådet dramatiskt minskat. Det finns dock inga klarlagda samband mellan lågt pH och skogens tillväxt. Utvecklingen ger trots detta anledning till oro.
Skador på skogen, mätt som kronutglesning, observerades i sydvästra Sverige i början på 1980-talet. Sedan 1984 följs skadeutvecklingen årligen av riksskogstaxeringen och av skogsvårdsorganisationen. Den tidigare ökningen av kronutglesningen i äldre barrskog i södra Sverige tycks ha stannat av.
Avverkning
I ett skogsskifte avverkas (röjs och gallras) normalt flera gånger under en produktionscykel. Beroende på växtplats och trädslag sker slutavverkning efter 60-160 år. Vid gallring får man i första hand massaved, vid slutavverkning i första hand sågtimmer. Under en produktionscykel hämtas lika stor volym massaved som sågtimmer från ett skifte. Eftersom sågtimret betalas bättre än massaveden kommer ungefär 70 procent av nettointäkten från sågtimmer och 30 procent från massaved. För skogsägaren är det alltså av största betydelse att en stor andel av träden blir sågtimmer av god kvalitet. Röjning och gallring bör därför inriktas på att få fram bästa möjliga virkeskvalitet vid slutavverkningen.
Avverkningen sker i stor utsträckning maskinellt. Slutavverkning har länge skett med maskin. Även gallring sker nu tack vare nya smidiga maskiner till stor del maskinellt.
Eftersom skogsbruk är en långsiktig näring är det inte självklart att resultatet av skogsvårdsåtgärder kan överblickas under en livstid. Skogen behöver inte av biologiska skäl "skördas" vid bestämda tidpunkter utan det är andra faktorer som styr när den avverkas. Viktigast bland skälen är föga förvånande skogsägarnas ekonomi men den grundmurade skogsbruks- traditionen driver i sig också fram aktivitet och avverkningar.
Svenskt privatskogsbruk är inne i en period med många generationsskiften. Ofta hoppar man över en generation. Det betyder att många nya skogsägare är relativt unga och omfattar en ny tids värderingar, vilket kan komma att få betydelse för benägenheten att avverka. På de små fastigheterna väger ofta rekreationsvärden tungt. Oron för att t.ex. jakten påverkas negativt kan bidra till naturvärden. Ett striktare ekonomiskt synsätt kan också bidra till minskad gallringsbenägenhet. Vi anser dock att det är viktigt att gallringen utförs ur produktionssynpunkt inom aktiva skogsområden.
Lönsamhet
Lönsamheten i skogsbruket kan beräknas på olika sätt. Den kan vara nettot efter en avverkning. Därtill kan man lägga kostnaderna för de skötselåtgärder som har vidtagits under en omloppstid. Tar man också hänsyn till kapitalkostnader och förvaltningskostnader får man ett företagsekonomiskt mått på lönsamheten. En annan viktig faktor att fånga in vid en lönsamhetsberäkning är förändringar i markvärdet. Det är dock svårt att på ett rättvist sätt ta hänsyn till detta eftersom värdet är fiktivt till dess fastigheten säljs. Nu gällande realisationsvinstbeskattning medför ofta att större delen av - ibland hela - den eventuella realisationsvinsten försvinner i skatt. En realisationsförlust får i de flesta fall bäras av säljaren.
Om företaget har en någorlunda jämn åldersfördelning på sin skog och är så stort att avverkning och skogsvård sker varje år är lönsamheten svår att beräkna. Ett sätt att mäta lönsamheten i branschen är att göra en genomsnittsberäkning för alla privata skogsägare. För 1995 visar det sig att lönsamheten efter skatt var positiv, cirka 1,7 procent vid verklig avverkningsnivå. Någon hänsyn är inte tagen till förändringar av fastigheternas realvärden.
De långa produktionscyklerna gör att det endast är reala ekonomiska mått som är relevanta att använda. Vid en avkastning som i princip är lika hög som inflationen blir således nettoavkastningen noll. Detta visar hur sårbar skogsnäringens lönsamhet är för också nominellt låga avgifts- och skatte- pålagor.
Intäkterna till skogsbruksföretaget kommer vid avverkningstillfällena. Kostnaderna är däremot mer utspridda över tiden. Detta ställer krav på en god likviditetsplanering. Likviditetsfrågorna är för många företag lika viktiga som lönsamheten. Är likviditeten låg kan man tvingas avverka också i perioder med oförmånliga priser. Detta är olyckligt för skogsägaren och påverkar virkespriserna nedåt.
Vid olika tillfällen har framförts propåer om nya avgifter på skogen. Dessa resonemang har oftast knutits till frågor kring miljön. Vi anser att de båda målen i skogsvårdslagen skall kunna uppfyllas utan nya pålagor. Samtidigt som miljömålet är angeläget så är skogen utomordentligt viktig för det svenska folkhushållet. Nya pålagor skulle försämra lönsamheten och konkurrenskraften. Med anledning härav anser vi att riksdagen skall ge regeringen till känna att nya avgifter på skogsbruket t.ex. i form av miljöavgifter inte skall föreläggas riksdagen.
Det är vidare angeläget att äganderätten inte urholkas. Från Moderata samlingspartiets sida har vi i partimotion som behandlar miljöfrågorna tagit upp detta och bl.a. krävt att äganderättsfrågorna inom ramen för begreppet "pågående markanvändning" inte får inskränkas. Detta gäller även rätten till ersättning i samband med inskränkningar i pågående markanvändning, som är betingad av allmänna miljöintressen.
Virkesmarknad i förändring
Handeln med virkesråvara har genomgått stora förändringar under de senaste åren. Det som tidigare enbart var en lokalt präglad marknad har nu ersatts av ett marknadsmönster där varken länsgräns eller riksgräns längre utgör ett hinder för virkeshandeln. Importen är betydande främst av massaved och i synnerhet björk, men även importen av sågtimmer ökar i omfattning. Som exempel kan nämnas att importen av massaved 1995 motsvarade 20 procent av massaindustrins råvaruförsörjning. Exporten av massaved och timmer till Norge har alltid varit stor, men nya mönster kan skönjas där både Europa och Asien är nya marknader för svenskt rundvirke.
Globaliseringen av virkeshandeln har medfört en ökad konkurrens för svenskt skogsbruk. För virkesmarknadens aktörer är numera Baltikum, Ryssland, norra Europa och Norden en enda virkesmarknad när det gäller företagens marginalkvantiteter. Det är därför viktigt att hålla nere kostnaderna för det svenska skogsbruket.
Långsiktigt är skogsindustrins betalningsförmåga helt avhängig efterfrågan på papper, massa och sågade trävaror. Skogsindustrin är konjunkturkänslig vilket också avspeglar sig i prissättningen på skogsråvara. Vid högkonjunktur är priserna på virkesråvara höga, och det är lönsamt för den enskilde skogsägaren att avverka. Det traditionella mönstret med höga priser vid högkonjunktur och att priset inte fallit i motsvarande mån vid lågkonjunktur har förändrats. Svängningarna i prissättningen har ökat vilket har sin orsak i främst globaliseringen av virkeshandeln men också i minskad lagerhållning.
En effekt av den ökade konkurrensen för svenskt skogsbruk är att virke med långa transportavstånd, t.ex. virke från inre Norrland, tappar i konkurrenskraft och riskerar att blir ointressant för svensk skogsindustri vid lågkonjunktur.
Avnämare
Sågverk
Den största avnämaren av svensk skogsråvara är sågverksindustrin. Antalet sågar är stort men flertalet är förhållandevis små. En viss omstrukturering av sågverken pågår som bl.a. innebär att små enheter samverkar under gemensam ledning och dito ägande. Trots detta är det ett litet antal sågar som står för de stora volymerna. Således stod 1990 13 procent av antalet för närmare 80 procent av volymen. Mellan 1960 och 1995 har produktionen av sågade och hyvlade varor ökat med drygt 50 procent. Huvuddelen av produktionen - cirka 75 procent - exporteras. Det allra mesta går till EU och Västeuropa. Japan är också en växande exportmarknad.
Sågvirket har sin största användning i byggnadsverksamhet. Avgörande för efterfrågan är därför byggkonjunkturen i Västeuropa. Då granvirke även används till gjutformar är också anläggningverksamheten viktig.
Råvaruutbytet i sågverken är knappt 50 procent. Resten blir huvudsakligen flis och spån. Hanteringen av dessa biprodukter är således en viktig del av verksamheten. Traditionellt har färsk flis utan barkinnehåll använts som massaråvara medan övrig flis använts till bränsle.
Massaindustrin
Näst efter sågverken är massaindustrin viktigast för avsättningen av svensk skogsråvara. Om hänsyn tas till att biprodukter från sågarna används i massaindustrin, förbrukar denna industri den största volymen råvara. Från att i huvudsak ha producerat massa för export har en allt större del kommit att användas i den svenska pappersindustrin. Samtidigt med denna process har volymerna avsevärt ökat. 1960 producerades cirka 5 miljoner ton massa varav cirka 70 procent var för avsalu. 1995 hade produktionen mer än fördubblats och avsaluandelen var nere på drygt 30 procent. Volymen för avsalu är således i det närmaste oförändrad trots dess minskade andel. Merparten avsalumassa exporteras, i huvudsak till Västeuropa.
Pappersindustri
Den stora förbrukaren av svensk massa är den svenska pappersindustrin. Produktionen 1995 var 9,16 miljoner ton. Den största enskilda produkten är tidningspapper som står för 25 procent av totalvolymen. Tryck- och skrivpapper motsvarar drygt 20 procent, kartongprodukter tillsammans 35 procent medan "tissue" ligger under 5 procent.
Returpapper används i allt större omfattning som råvara vid pappers- tillverkningen. I snart 20 år har returpapper nettoimporteras till Sverige. Sedan 1965 har produktionen av papper och papp i stort sett tredubblats. Ökningen har skett över hela sortimentet. Ytterligare utbyggnad förväntas ske fram till år 2000. Huvudsakligen kommer det att vara tryck- och skrivpapperskapaciteten som ökar.
Exportandelen är mycket hög. För samtliga produktområden förutom "tissue" är den mellan 80 och 90 procent. Huvudmarknaden är EU och Västeuropa dit 85 procent av exporten går.
Förbrukningen av papper följer konjunkturen. En högkonjunktur medför en ökning av reklam och annonser vilket betyder större användning av förpackningar av papper. Världsförbrukningen av papper och papp ökar kontinuerligt i takt med den globala höjningen av levnadsstandarden som för närvarande pågår.
Industrins miljöbelastning
Som de flesta industriverksamheter var skogsindustrin tidigare kraftigt miljöstörande. Utsläpp av syreförbrukande material och andra restprodukter i vattendrag var stora liksom utsläppen till luften. Från slutet på 1960-talet har miljöförbättrande åtgärder prioriteras. Det har inneburit att rening och återvinning har byggts ut och att förbränningen av olja och kol minskat. Men viktigast har varit att nya processer för att koka och bleka massa utvecklats. I dag är miljöstörningarna från skogsindustrin mycket små jämfört med för 30 år sedan. Många miljöproblem är lösta, medan andra finns kvar på en mycket lägre nivå. Så har t.ex. utsläppen av svavel, syreförbrukande ämnen och klorerade föreningar minskat med mer än 90 procent under dessa år.
Energi
Skogen har redan i dag stor betydelse som energikälla och dess betydelse är nu i ökande. Av landets energiförsörjning kommer 80 TWh från inhemska bränslen, vilket är c:a 15 procent av den totala energitillförseln. Större delen av detta utgörs av olika biobränslen från den svenska skogen.
Den allra största "posten" är massaindustrianvändning av egna lutar - 30 TWh - och skogsindustrins förbrukning av flis och spån - 16 TWh.
Efter den borgerliga regeringens ändringar på skatteområdet är det ekonomiskt förmånligt att använda biobränslen, och huvuddelen av de kommunala värmeverken har övergått till träbränslen. Förändringen har gått fort. På två år har användningen i det närmaste fördubblats. Den motsvarar nu 19 TWh. Förbränningen av ved i småhuspannor motsvarar drygt 10 TWh.
Träet bränns i form av flis och spån. Vid landsvägstransport är dessa konkurrenskraftiga vid avstånd på cirka 10 mil jämfört med olja och kol, vid sjötransport kan avståndet vara avsevärt längre. Om bränslet pelletteras är det konkurrenskraftigt vid det dubbla avståndet.
Man kan förutse att fler värmeverk kommer att använda träbränslen. En måttlig utbyggnad med 2 TWh (10 procent) per år bedöms vara långsiktigt möjligt. Träbränsle från skog kommer att vara ekonomiskt fördelaktigare att använda än samtliga biobränslen från åkermark. Förutsättningarna förändras dock negativt om en utbyggnad av gasnätet sker. Den rörliga kostnaden för fossilgas är låg vilket gör att biobränsle inte blir lika konkurrenskraftigt. Detta inte minst efter en utbyggnad av nätet.
Skogsbränsle består av biprodukter från sågverksindustrin, avverknings- rester samt dåligt klassad massaved. Därför kommer tillgången på skogsbränsle delvis att vara beroende på skogskonjunkturen i övrigt. Vid en stor efterfrågan på skogsbränsle kan man tänka sig att man vid gallringar inriktar sig på att i högre grad ta fram råvara för bränsleändamål för att bryta konjunkturberoendet.
Produktion av naturvärden
Sedan många år har naturintressen önskat att skogsarealer av bevarandeskäl tas undan från aktivt skogsbruk. Avsevärda arealer produktiv skogsmark har också avsatts. Det har skett i nationalparker, i naturreservat och av i staten bildade domänreservat. Sammanlagt har cirka 3,5 procent eller 768.000 hektar av den produktiva skogsmarken skyddats på dessa sätt. Den övervägande delen finns i Norrlands inland med en tyngdpunkt i Norrbotten där mer än 10 procent av skogen på detta sätt är undandragen brukande. Bara under de fem första åren på 1990-talet har arealen ökat med 175.000 hektar. Störst har ökningen av arealerna skyddad skog i naturreservat varit.
Utöver den formellt skyddade arealen finns omfattande arealer som i praktiken under kortare eller längre tider är skyddade, t.ex. tekniska och ekonomiska "impediment". En mycket stor skogsmarksareal, cirka 3,5 miljoner hektar, med ofta höga naturvärden utgörs av biologiska impediment som ger starkt skydd mot avverkningar.
De biologiska impedimenten är skyddade i skogsvårdslagen. Detta innebär att enbart enstaka träd får fällas. Utöver detta finns en dispensregel. Detta skydd har en lägre klassning än skyddet av naturreservat. Vi anser dock att detta skydd inom ramen för nuvarande lagstiftning och i praxis är så stark, att dessa marker skall redovisas som skyddade. Detta gäller även i internationell redovisning där dessa impediment då skall ingå som skyddade i den svenska procentredovisningen.
Den allra största produktionen av naturvård sker dock inom det konventionella skogsbrukets ram. Förutsättningarna har ytterligare ökat med skogsvårdslagens senaste ändring. Kunskapen om vilka naturhänsyn som bör tas har ökat hos Sveriges skogsägare. Det har såväl från statens som skogsägareföreningarnas sida genomförts avsevärda utbildningsinsatser inom detta område. En återgång till ökad reglering och myndighetsstyrning, liksom nya avgifter på näringen skulle äventyra det naturvårdsarbete som nu bedrivs.
Ett nödvändigt inslag i arbetet med att bevara viktiga miljövärden och nyckelbiotoper är samarbete mellan myndigheter och markägare. Sedan nya skogsvårdslagen trätt i kraft och andra målsättningar på miljöområdet aktualiserats har detta samarbete aktiverats. Hittills gjorda erfarenheter, bl.a. i samband med Skogsstyrelsens nyckelbiotopinventering, ger vid handen att markägarna är positiva till bevarande av viktiga naturvärden. Ekologisk landskapsplanering är en modell som kan passa skogsägare med större arealer. Ett annat instrument som prövats är tecknande av naturvårdsavtal. Vi anser att denna form av avtal kan bli av stor betydelse i framtidens bevarandearbete. Det råder emellertid oklarhet om huruvida dessa avtal är bindande i samband med ägarskiften. Vi anser att denna omständighet skall utredas och att förslag till regler skall utformas så att dessa naturvårdsavtal, som bygger på frivilliga överenskommelser, skall kunna göras bindande i samband med ägarskiften.
Information och rådgivning
Den nya skogspolitiken bygger på ett ökat ansvar hos den enskilde skogsägaren. Detta kräver att denne har kunskap om såväl de skogspolitiska målen som om hur dessa skall kunna uppnås på den egna marken. I detta arbete är såväl skogsägarnas egna organisationer som Skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna engagerade. Detta arbete måste fortsätta och Skogsstyrelsens nästa kampanjidé går under namnet "Rikare landskap". Som tidigare angetts i motionen anser vi att frivilliga överenskommelser, bl.a. när det gäller bevarandeintressen i skogsbruket, är bra lösningar för att uppnå miljömålen. Detta måste då bygga på ömsesidig förståelse och kunskapsutbyte. När det gäller ansvaret från samhällets sida i detta sammanhang anser vi att Skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna är väl skickade för dessa uppgifter. För att klara detta krävs enligt vår mening ytterligare resurser varför vi föreslår att Skogsstyrelsen i förhållande till regeringens förslag tilldelas ytterligare 5 miljoner kronor för rådgivning och informationsverksamhet.
Skogen en förnybar råvara
Frågorna kring de förnybara råvaru- och energikällorna är högaktuella. Detta återspeglar mycket av miljödebatten såväl nationellt som på internationell nivå. Kretsloppstänkandet är också en viktig del i detta arbete.
Skogen är en mycket viktig förnybar råvarukälla. Detta medför att frågan kring den produktiva skogsmarken också måste sättas in i detta sammanhang. Här ligger även avvägningen mellan de framtida produktions- och miljömålen, baserade på nödvändigheten av en hållbar utveckling. I vissa sammanhang diskuteras en ensidig syn på skogen och skogsbruket ur hållbarhetssynpunkt. Diskussionen förs kring den nog så viktiga frågan om bevarande av värdefulla biotoper och natur- och miljövärden i skogen.
Denna debatt kan omsider föras under sådana premisser att man kan bibringas den uppfattningen att andra råvaror skall träda in i skogsråvarans ställe. Detta samtidigt som vi vet att andra med skogen konkurrerande råvaror ofta inte är förnybara. Vi anser att synen på skogen som en framtida förnybar råvarukälla starkt måste betonas och belysas, utifrån framtidsperspektivet om en framtida hållbar utveckling när det gäller råvaruresurser. Regeringen måste inte minst i EU-sammanhang betona detta och då även understryka värdet av bl.a. den svenska skogen ur såväl nationell som internationell synpunkt.
När det gäller forskningen bör fördelningen ses över vad gäller forsknings- resurser till det rent skogliga området respektive det skogsindustriella området. I dag finns tecken på att fördelningen väger över mot det primärt skogliga området, vilket gjort att för lite satsats på utveckling av nya industriprodukter av skogsråvaran. Sverige skulle ha mycket att vinna på att öka förädlingsgraden på skogsprodukterna.
Fördelningen bör även ses över vad gäller relationen mellan skogen och jordbruket i de statliga forskningssatsningarna på det området.
I detta sammanhang ligger också behovet av ytterligare forskning och vidareförädling av skogsprodukter. Sverige som är ett av de viktigaste skogsproducerande länderna i Europa har inte en framskjuten plats i detta sammanhang. Detta är i hög grad en fråga för näringen själv, där bl.a. strukturfrågorna kommer in i bilden. Vi anser dock att staten tillsammans med näringens olika grenar på nytt aktualiserar frågan just utifrån det framtidsperspektivet, att skogen är vår viktigaste råvara.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om betydelsen av en spridd ägarstruktur,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nya avgifter på skogsbruket,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om redovisningen av biologiska impediment,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om juridisk status för frivilliga naturvårdsavtal,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skogen som framtida förnybar råvaruresurs,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om forskning och vidareförädling av skogsprodukter.
Stockholm den 2 oktober 1996
Göte Jonsson (m)
Ingvar Eriksson (m) Carl G Nilsson (m) Eva Björne (m) Ola Sundell (m) Peter Weibull Bernström (m) Inger René (m) Anders G Högmark (m) Lars Björkman (m) Jan-Olof Franzén (m) Patrik Norinder (m)