Skogen har många olika värden: livsrum för växter och djur, ekologisk
stabilisator, producent av virke och energi, producent av svamp och bär,
kunskapsbärare, kulturbärare och miljö för friluftsliv. Vi måste ta hänsyn
till alla dessa värden vid vårt nyttjande av skogen.
Den rådande skogspolitiken i länderna i barrskogsbältet har prioriterat
skogens virkesproducerande funktion alldeles för högt, bl.a. för att försörja
massaindustrin med råvara. Skövlingen av ur- och naturskog fortsätter i
oförminskad takt på det norra halvklotet. De vidsträckta sibiriska skogarna
avverkas nu av framför allt utländska bolag från Nordostasien och Europa.
Även i Nordamerika minskar den ursprungliga skogen i förfärande takt. Här
hemma i Skandinavien har vi sett ett s.k. modernt skogsbruk under längre tid
än man gjort på andra håll. Här sker nu ofta avverkning för andra eller tredje
gången på samma område. Den ursprungliga skogen finns därför kvar i
mycket begränsade arealer. Kanske är fem procent av den svenska
produktiva skogsmarken att beteckna som ur- eller naturskog. I de övriga
skandinaviska länderna är situationen ännu sämre. Det största relativt orörda
skogsområdet i Skandinavien, tillika ett av de största i Europa, återfinns
längs den svenska fjällkedjan. I övrigt har vi endast kvar små, spridda
områden av naturskogskaraktär.
Ett annat problem, av näringspolitisk natur, är att skogsbruket i hög grad
inriktas på massaindustrins behov. Men skogsbruk är en mycket långsiktig
näring, och en alltför ensidig inriktning i dag kan leda till framtida
ekonomiska problem. Det är naturligtvis omöjligt att veta vilken
skogsbrukspolitik i dag som kommer att ses som förnuftigast om 50 eller 100
år. Men det gör det än mer viktigt att inriktningen inte är så ensidig t.ex. när
det gäller val av trädslag. Det är möjligt att det svenska skogsbrukets
konkurrensfördelar kommer att ligga mer på produktion av kvalitetstimmer
till sågverken än på råvara till massaindustrin. Konkurrensen kan komma att
hårdna betydligt från skogsbruk i delar av världen där tillväxten är betydligt
högre än i Sverige. I dessa områden saknas däremot förutsättningar för att
producera sågtimmer av samma kvalitet som i Sverige.
Energiförsörjningen måste baseras på förnybara och miljövänliga
energikällor. Energiförbrukningen kan minskas radikalt genom sparande och
effektivisering, men en ökad användning av biobränslen är ändå nödvändig.
Detta kan leda till ökade påfrestningar för skogsekosystemen, vilket måste
mötas med försiktighet i ökningen av uttaget av skogsbränslen och lämpliga
styrmedel i skogspolitiken. En ändrad energipolitik kan därför också påverka
den framtida skogsbrukspolitikens inriktning.
Målsättning för skogspolitiken
Miljömålet skall överordnas produktionsmålet
Den nya skogsvårdslagen som trädde i kraft fr.o.m. 1994 har ett miljömål
som är jämställt med produktionsmålet. Det här kan ses som en seger för
naturen men har endast i mycket liten utsträckning realiserats i praktiska
förändringar.
För Miljöpartiet är det helt klart att miljömålet skall överordnas
produktionsmålet. Naturen bör sätta ramarna för skogsbruket, också på kort
sikt. Mänskliga ingrepp i naturen får aldrig leda till utarmning av den
biologiska mångfalden eller försämring av den långsiktiga produktions-
förmågan. Hänsyn till bl.a. friluftsliv och kulturminnesvård bör också ses
som naturliga begränsningar av skogsutnyttjandet.
Detta innebär att skogsbrukets uppdrag bör definieras som att bedriva ett
ekonomiskt lönsamt skogsbruk inom ramen för de förutsättningar som
kraven att bevara den biologiska mångfalden och de grundläggande
ekologiska processerna sätter.
Medel i skogspolitiken
Ett miljömål som överordnats produktionsmålet måste också
kompletteras med styrmedel tillräckliga för att ge både måluppfyllelse
och ekonomisk lönsamhet. Nedan går vi igenom några delar av de medel
i skogspolitiken som mest akut påkallar förändringsåtgärder från
riksdagens sida.
Skogsbruksmetoder
Flera skogsbruksmetoder som används i dag hör inte hemma i ett
naturvårdsanpassat skogsbruk. Extrema skogsbruksmetoder bör
förbjudas, och då med förbud utan dispensförfarande. Med extrema
skogsbruksmetoder menar vi bl.a. mycket stora kalhyggen, stubbrytning
och hyggesplöjning.
Stora kalhyggen
Kalhuggning som avverkningsmetod måste radikalt förändras. Stora
sammanhängande områden skall inte få kalhuggas. Hur stora hyggen
som skall tillåtas måste anpassas till marktyp och läge, men bör normalt
kunna begränsas till 1-5 ha. Skärpta krav på anpassning till terrängen
måste ställas och hyggen skall inte få läggas kant i kant så att den
sammanlagda hyggesarealen blir mycket stor. Naturvårdshänsyn i form
av torrträd, äldre träd och trädgrupper som sparas vid avverkningen,
måste givetvis tas.
Stubbrytning
Stubbrytning förekommer knappast i dagen skogsbruk. Det är dock svårt
att glömma 70- och 80-talens stubbrytningsvåg som lokalt förvandlade
hyggen till månlandskap. Med grävmaskin bröt man upp samtliga
stubbar på ett hygge och utnyttjade sedan råvaran till bränsle. I dag anses
inte metoden lönsam.
Miljöpartiet anser att ett förbud mot eventuell framtida stubbrytning är
påkallat med effekterna av 70- och 80-talens stubbrytningar i färskt minne.
Det som i dag förefaller befängt var en realitet för ett decennium sedan och
kan mycket väl bli det igen. Vi föreslår att regeringen skall ges till känna att
ett förbud mot stubbrytning bör införas.
Hyggesplöjning
Hyggesplöjning är i dag förbjuden enligt 7 § skogsvårdsförordningen.
Dispens från detta kan medges av skogsvårdsstyrelsen i särskilda fall enl.
9 § skogsvårdslagen.
Miljöpartiet anser att hyggesplöjning är ett så pass kraftigt och permanent
ingrepp i ett skogsekosystem att det inte bör vara tillåtet under några som
helst omständigheter. Vi föreslår alltså att dispensmöjligheten för
hyggesplöjning tas bort.
Kemiska bekämpningsmedel
Vi anser generellt att all spridning av bekämpningsmedel i naturen skall
förbjudas. I dag har skogsnäringen kommit till insikt om problemen med
bl.a. kemisk lövslybekämpning, och det har lett till att kemiska
bekämpningsmedel inte används i någon större utsträckning i
skogsbruket. Ett förbud mot spridning av bekämpningsmedel över
skogsmark har funnits sedan 1983, men skogsvårdsstyrelsen får enligt
2 § lagen om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark medge
undantag, vilket de också frikostigt gjort. Mer verkningsfullt har
kommunernas veto i frågan varit, samt förbudet mot spridning från
luften.
Vi anser att det inte finns någon anledning att ha kvar möjligheten för
skogsvårdsstyrelsen att ge dispens för besprutning med bekämpningsmedel i
skogen. Vi föreslår därför att regeringen ges i uppdrag att föreslå ändringar i
lagen om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark med denna
innebörd.
Kemisk plantbehandling
Under ett flertal år har skogsbruket utnyttjat kemisk behandling av
skogsplantor i syfte att göra dem motståndskraftiga mot framför allt
angrepp av snytbagge efter planteringen. De preparat som använts har
alla varit baserade på ämnet permetrin, som visat sig ge
arbetsmiljöproblem och allvarliga effekter på vattendrag vid läckage.
Permetrin mot skadeinsekter på barrträdsplantor är nu under avveckling
med stöd av förordningen om bekämpningsmedel p.g.a. sin miljöfarlighet.
Det skall vara slutligt avvecklat för bruk i skogen t.o.m. 1999. Inom
skogsnäringen har man i det närmast gett upp tanken på ett alternativt
kemiskt preparat, utan satsar istället på utveckling av olika slags mekaniska
snytbaggeskydd.
Miljöpartiets generella inställning är att kemiska bekämpningsmedel över
huvud taget inte är acceptabla i våra ekosystem. Snytbaggen kan undvikas
utan spridning av gifter. Vi ser därför ingen anledning att fortsättningsvis
tillåta kemisk behandling av skogsplantor.
Kvävegödsling och återföring av växtnäringsämnen
Skogsgödsling med kväve hör inte hemma i ett naturvårdsanpassat
skogsbruk. Kvävegödslingen leder till att uttaget ur skogen kan ökas på
ett sätt som marken inte kan bära på sikt och konkurrensförhållandena
mellan olika växter förändras så att den biologiska mångfalden minskar.
Faktum är att redan kvävedepositionen från våra bilavgaser sannolikt är
större än vad ett normalt skogsekosystem långsiktigt kan tåla.
Miljöpartiet anser att produktionshöjande kvävegödsling av skogsmark
bör förbjudas.
Näringsbalansen i många av våra skogar är i dag rubbad beroende på
luftburna föroreningar, felaktiga skogsbruksmetoder eller ett kraftigt uttag av
biomassa, t.ex. skogsbiobränsle. Omfattande försök och forskningsinsatser
har gjorts och görs för att med mänsklig hand återställa dessa obalanser. Det
gäller bl.a. s.k. vitaliseringsgödsling, skogsmarkskalkning och askåterföring
efter skogsbränsleuttag.
Miljöpartiet följer resultaten av forsknings- och utvecklingsverksamheten
om bl.a. vitaliseringsgödsling, skogsmarkskalkning och askåterföring. Dessa
åtgärders effekter på skogsekosystemen måste noga utvärderas och en
eventuell storskalig användning bör inledningsvis begränsas till dess att de
långsiktiga effekterna är kända. Försiktighetsprincipen bör alltså få företräde
framför andra hänsyn.
Skador orsakade av "rotsnurr"
Sedan början av 1970-talet har miljontals gran-, tall- och
contortatallplantor odlats i papperskruka, s.k. paperpot. Avsikten var att
krukan skulle förenkla hanteringen och planteringen av plantan och att
papperskrukan skulle brytas ned i jorden så att rötterna kunde växa fritt.
Problemet var bara att papperet inte förmultnade som det var tänkt.
Rötterna växte i en spiral nedåt i krukan och fortsatte sedan att växa mer
nedåt än i sidled. Många av plantorna har i dag vuxit upp till instabila
träd med allvarliga rotdeformationer. Dessa träd har visat sig vara mer
utsatta för svampangrepp, snötrycks- och stormskador. Även vissa andra
plantodlingssystem än paperpot-systemet orsakade rotsnurr och de
konsekvenser som nämnts ovan.
Det finns i dag ingen heltäckande bild av de skador som orsakats av
"rotsnurr". Miljöpartiet kräver att en total inventering av de skador som
orsakats av rotsnurr. Detta utvecklas närmare i vår motion om
återbeskogning på höga höjder och stora kalhyggen till 1996/97 års riksmöte.
Skogsteknik - i naturen bör man köra vegetabiliskt !
När man gör de stora ingrepp i ekosystemen som skogsbruk innebär,
skall man givetvis använda bästa och skonsammaste teknik. Dagens
skogsbruksteknik innebär att stora mängder diesel-, hydraul- och
smörjoljor transporteras omkring på känslig skogsmark.
Mineraliska hydraul- och smörjoljor - avvecklingsplan
Det mekaniserade skogsbrukets användning av hydrauliska maskiner
med stora oljevolymer är ett tilltagande miljöproblem. De moderna
mineraliska hydraul- och smörjoljornas sammansättning är särskilt
skadliga för grundvattnet. Det är ett välkänt faktum att en enda utspilld
droppe mineralolja kan förstöra hundratals liter vatten för mycket lång
tid. Även ur arbetsmiljösynpunkt är mineralolja farlig, både vid
hudkontakt och vid inandning av oljedimma.
Olika former av försöks- och utvecklingsverksamhet med nya
vegetabiliska substitut till mineraloljor har skett och sker i såväl statlig som
privat regi sedan slutet av 80-talet. De vegetabiliska oljorna är nedbrytbara i
naturen. Ur teknisk synpunkt är dessa substitut numera en fullgod ersättning.
Dessutom är de ofta väsentligt bättre ur arbetsmiljösynpunkt.
Miljöpartiet anser att detta utvecklingsarbete nu har kommit så långt att det
är dags att hos regeringen begära en avvecklingsplan för mineraliska
hydraul- och smörjoljor. Siktet bör vara inställt på att användningen av
mineralolja till dessa ändamål upphör till sekelskiftet.
Drivmedel till skogsmaskiner och motorsågar omställningsplan
Diskussionen kring skogsbrukets drivmedel och deras miljöeffekter har
hittills i huvudsak handlat om motorsågsbensinen. I dag finns sedan
slutet av 1980-talet en speciell, mindre hälsovådlig motorsågsbensin
framtagen, s.k. alkylatbensin. Den har inneburit väsentligt bättre
arbetsmiljö vid motorsågen genom att den innehåller mindre hälsofarliga
komponenter än den vanliga motorbensinen som egentligen är avsedd för
fyrtaktsmotorer i bilar. Även om skogsarbetet numera i allt högre
utsträckning bedrivs med stora skogsmaskiner, så finns alltjämt ca
110 000 privata skogsägare som bedriver självverksamhet på sina
fastigheter. Till detta kommer också förbrukning inom kommunal
parkförvaltning, Vägverket och kraftbolagen. Denna stora
användargrupp, i kombination med de långa och goda erfarenheterna av
det miljövänligare bränslet, motiverar att en slutlig utfasning av det
gamla, miljöskadliga motorsågsbränslet nu är möjlig och rimlig.
I takt med skogsbrukets mekanisering har allt större volymer dieselolja i
skogsmaskiner blivit ett växande hot mot biotoperna och grundvattnet. I dag
finns alternativt bränsle i form av exempelvis rapsolja, etanol eller
inblandningar av dessa i dieselolja. Vi anser att dieselolja ingår i hotbilden
mot skogsmarken på samma sätt som de mineraliska hydraul- och
smörjoljorna. Det bör kartläggas hur dieseloljan inverkar på skogsekosystem
och grundvatten vid läckage och spill samt utreder hur och i vilken takt som
dieseloljan kan ersättas av vegetabiliska substitut.
Miljöpartiet föreslår en avvecklingsplan för omställning av skogsbrukets
drivmedel till miljövänlig motorsågsbensin och vegetabiliska drivmedel för
dieselmotorer. Vi föreslår att regeringen ges i uppdrag att ta fram en sådan
avvecklingsplan i vilket ingår att också utreda dieseloljans miljöeffekter vid
direktutsläpp.
Ransoneringsreglerna och lägsta ålder vid
föryngringsavverkning
Den nya skogsvårdslagen som trädde i kraft fr.o.m. 1994 innehöll
väsentligt mildrade regler om högsta tillåtna areal för
föryngringsavverkning (de s.k. ransoneringsreglerna) och lägsta ålder vid
föryngringsavverkning. Denna försvagning av skogslagstiftningen har
medfört att ett stort antal skogsfastigheter blivit föremål för omfattande
kalavverkningar.
Högsta tillåtna areal för föryngringsavverkning
Reglerna före 1994 begränsade slutavverkning på brukningsenheter som
kunde producera mer än 200 skogskubikmeter virke per år. Detta
motsvarar en fastighetsstorlek om i genomsnitt ca 30 ha skogsmark i
södra Sverige och ca 50 ha i norra delen av landet. På sådana
brukningsenheter fick man inte avverka om det skulle leda till att
fastigheten skulle bestå av mer än hälften kalmark och ungskog (yngre än
20 år) efter avverkningen. För större brukningsenheter fanns mer
komplicerade regler, vilka ytterligare begränsade
avverkningsmöjligheterna.
Nuvarande regler för mindre brukningsenheter fungerar på samma sätt som
de tidigare, men med den väsentliga skillnaden att dagens regler endast gäller
brukningsenheter som är större än 100 ha skogsmark (istället för
motsvarande 30 resp 50 ha, se ovan). Man kan alltså säga att lagstiftningen
blivit mer än tre gånger så "slapp" i södra Sverige och dubbelt så "slapp" i
norra delen av landet i detta avseende.
Effekterna av detta har inte låtit vänta på sig. Vi har fått en ny kategori
skogsägare, "skogsklippare" (i dubbel bemärkelse). Dessa klippare utnyttjar
den liberala lagstiftningen till att stycka upp en nyförvärvad skogsfastighet
som var större än 100 ha till flera småfastigheter, som sedan kalhöggs. Detta
uppmärksammades i januari 1995 av Miljöpartiet i vår förra skogsmotion
(1994/95:Jo303) och rättades också till genom en förändring i
skogsvårdsförordningen, dock först fr.o.m. november 1995. Men en rad
ytterligare problem kvarstår:
- Skogsstyrelsen befarar i en utvärdering av ransoneringsreglerna att
återväxten kan bli lidande efter större avverkningar (se vidare rubriken
säkerhet för återväxtåtgärder, nedan).
- Vidare visar Skogsstyrelsens utvärdering att skogsfastighetsmarknaden
perverterats p.g.a. försvagningen av lagstiftningen på detta område. En
skogsfastighets pris påverkas i hög grad av den kortsiktiga avkastning
man kan förvänta sig från fastigheten. Liberala avverkningsregler innebär
att skogsfastighetspriserna far i höjden, vilket också har skett överallt i
landet. En av de tråkigaste effekterna av detta är att den samvetsgranne
skogsfastighetsspekulanten som inte vill kalavverka maximalt, antingen
måste ha mycket god ekonomi, eller helt enkelt avstå från köpet. Det är
med andra ord "skogsklipparna" som vinner med dagens låt-gå-politik.
- Som en följd av att försäljningspriserna stiger kraftigt, stiger också
taxeringsvärdena på skogsfastigheterna, vilket orsakar högre
förmögenhetsbeskattning m.m.
- Uppluckringen av lagstiftningen har också medfört att antalet stora
hyggen ökat anmärkningsvärt. Stora hyggen motverkar variationen i
skogslandskapet, vilket har drastiska konsekvenser för den biologiska
mångfalden. Spridningen och nyetableringen försvåras för många
organismer. Dessa organismer är ofta de som redan i dag är mest hotade.
Utöver detta inverkar stora hyggen allvarligt på lokalklimatet, hydrologin
och näringsläckaget till vattendrag.
Lägsta ålder vid föryngringsavverkning
Reglerna före 1994 innebar att en skog inte fick avverkas förrän den
uppnått en sådan ålder att den var mogen . I Skogsstyrelsens föreskrifter
preciserades kravet för olika trädslag, olika bördig mark och olika delar
av landet.
Skogspolitiska kommittén ansåg att det inte behövdes några regler för
lägsta ålder vid föryngringsavverkning. Men det gjorde regeringen, så man
höftade till en liberalisering genom att i genomsnitt sänka de dittills gällande
åldersgränserna med 25 %. Numera behöver skogen alltså bara vara "3/4-
mogen" för att kunna avverkas. Det innebär exempelvis att man i dag kan
avverka en normal norrbottensskog vid ca 80-90 års ålder (tidigare ca 100-
120 års ålder) respektive en normal svealandsskog vid 60-70 års ålder
(tidigare ca 80-90 års ålder).
Detta är knappast en ansvarig skogspolitik, och med facit i hand kan vi
konstatera att den fått mycket allvarliga följder. De konsekvenser som har
uppstått p.g.a. uppluckringen av reglerna för lägsta ålder vid
föryngringsavverkning kan inte klart särskiljas från konsekvenserna av
försvagningen av ransoneringsreglerna. Också liberaliseringen av jord-
förvärvs- och fastighetsbildningslagstiftningarna har spelat in. Sammantaget
har denna liberaliseringspolitik, förutom det som nämnts ovan, också lett till
följande:
- Våra skogar skövlas i en skrämmande takt. Enligt Skogsstyrelsen
utvärdering har ca 2 % av de mindre brukningsenheter som avverkats
under 1994-95 överavverkats. Skövlingen på de större bruknings-
enheterna uppgår till hela 5 % av alla avverkade fastigheter.
- Uppluckringen utnyttjas ! Skogsvårdsstyrelserna i Gävleborgs och
Norrbottens län har jämfört hur åldern på de anmälda slutavverkningarna
sjunkit efter uppluckringen av skogsvårdslagen. Under 1994/95 hade
30 % av den anmälda arealen i Gävleborgs län en ålder som var lägre än
de lägsta åldrarna för slutavverkning som gällde före 1994. Motsvarande
siffra för Norrbotten var 25 %.
- Trädens ålder är en central faktor som påverkar de biologiska
mångfalden i skogsekosystemet på en mängd sätt. Det är i den mogna
skogen eller gammelskogen som den biologiska mångfalden är som
störst. Med hänsyn till den biologiska mångfalden måste vi avsevärt höja
medelåldern på våra skogar, inte som nu fortlöpande och drastiskt sänka
den. Detta utvecklas närmare i vår motion om biologisk mångfald till
riksmötet 1996/97.
Miljöpartiet föreslår omedelbara förändringar
Miljöpartiet anser att den fortgående utvecklingen inom skogbruket
avseende biologisk mångfald, överavverkningar och bristande
återväxtåtgärder till följd av "skogsklippares" framfart är stötande. Den
står i strid med den allmänna uppfattningen om ett ansvarigt och
naturvårdsanpassat skogsbruk. Att denna utveckling till stor del skett
med stöd av gällande lagstiftning är beklagligt. Det måste omedelbart
rättas till. De problem som liberaliseringen av ransoneringsreglerna och
reglerna för lägsta ålder vid föryngringsavverkning orsakat är akuta och
behöver därför åtgärdas omedelbart. En förändring kan inte vänta till den
allmänna utvärderingen av skogspolitiken som skall vara klar år 1998.
Vi anser att lagstiftningen om högsta tillåtna areal för föryngrings-
avverkning och lägsta ålder vid föryngringsavverkning omedelbart måste
förändras så att "skogsklipparnas" framfart stoppas. Målsättningen bör vara
att utforma ett regelsystem med särskild hänsyn till biologisk mångfald och
behovet av kontinuitet i skogsekosystemen. En nödvändig utgångspunkt i
detta sammanhang är att en skog inte bara mognar ur produktionssynpunkt,
utan också med avseende på biologisk mångfald. Detta innebär att begreppet
lägsta ålder vid föryngringsavverkning inte enbart bör bestämmas utifrån när
skogen slutat växa (se vidare not 2), som nu är fallet, utan att begreppet
också måste bestämmas med hänsyn till när den biologiska mångfalden är
som störst.
Vidare anser vi att begreppet "brukningsenhet" bör omdefinieras till att
gälla en skogsägares samlade innehav i en församling. Det innebär att
framför allt ransoneringsreglerna skulle tillämpas på det man upplever som
en naturlig enhet i skogs- och natursammanhang. Stora skogsägare skulle på
detta sätt tvingas att tänka mer småskaligt när man planerar sina
avverkningar.
Miljöpartiet föreslår att regeringen ges i uppdrag att snarast återkomma till
riksdagen med förslag till ändring i skogsvårdslagen om högsta tillåtna areal
för föryngringsavverkning samt lägsta ålder vid föryngringsavverkning som
rättar till de ovan beskrivna problemen. Vidare föreslår vi att regeringen ges i
uppdrag att snabbutreda en begränsning av definitionen av begreppet
"brukningsenhet".
Säkerhet för återväxtåtgärder
Skogsvårdsstyrelserna har möjlighet enl. 36 § skogsvårdslagen att kräva
ekonomisk säkerhet för fullgörande av återväxtåtgärder efter en stor
avverkning. Om inte säkerheten ställs får avverkning på fastigheten
förbjudas. De nya "skogsklipparnas" framfart har föranlett
skogsvårdsmyndigheten att allt oftare tillgripa kravet på ekonomisk
säkerhet för att trygga återväxtåtgärderna.
När en avverkning anmäls till skogsvårdsstyrelsen har denna att ta upp
frågan om krav på säkerhet. Om krav på säkerhet ställs och skogsägaren då
ifrågasätter kravet och inte ställer säkerhet är det vanligt att
anmälningstiden,
6 veckor, löper ut innan skogsvårdsstyrelsen hinner meddela förbud mot
avverkning. Inget hindrar då att avverkningen sker utan att säkerhet ställts,
och ärendet om säkerhet måste fullföljas efter avverkningen, vilket sällan är
meningsfullt.
Miljöpartiet anser att 36 § skogsvårdslagen uppenbarligen är verkningslös
om inte skogsägaren är samarbetsvillig. Frågan är av sådan vikt, mot
bakgrund av den spekulationsvåg som drabbat skogsbruket (se ovan), att den
inte kan anstå till den allmänna utvärderingen av skogspolitiken. Vi föreslår
därför att regeringen ges i uppdrag att snarast snabbutreda frågan för att
återkomma med ett ändringsförslag under 1997.
Skogsbilvägar
Bidragen bort - permanent
Endast en tiondel av den svenska skogsmarken ligger mer än en
kilometer från någon väg. Sverige har redan ett av världens mest
utbyggda bilvägnät, inklusive skogvägarna.
Nätet av skogsbilvägar är en starkt bidragande orsak till att
skogslandskapet fragmenteras, vilket i sin tur bidrar till utslagningen av arter
som är beroende av stora orörda områden. Man bygger skogsbilvägar för att
öppna upp och exploatera tidigare orörda eller mindre intensivt brukade
skogar. Vi har som bekant ytterligt få oexploaterade och lågexploaterade
skogar kvar.
Detta står i bjärt kontrast mot de av riksdagen fastlagda miljömålen (prop.
1990/91:90, bet. JoU 30, prot. 125, rskr. 338):
- Den biologiska mångfalden och den genetiska variationen skall
säkerställas. Växt- och djurlivsamhällen bevaras så att i landet naturligt
förekommande växt- och djurarter ges förutsättningar att forleva under
naturliga betingelser och i livskraftiga bestånd. Förekommande arter i
havs- och vattenområden skall kunna bevaras i livkraftiga, balanserade
populationer.
- Nyttjandet av marken och vattnet skall ske på ett sätt som möjliggör att
en rik variation av naturtyper, biotoper och arter kan bibehållas och att
naturligt förekommande arter kan bevaras i livskraftiga bestånd.
Miljöpartiet anser mot bakgrund av ovanstående att det är helt omotiverat
att staten stimulerar exploatering av de sista oöppnade skogsområdena.
Varken omsorger om sysselsättningen, eller ännu mindre om
virkesförsörjningen, kan motivera ytterligare förödande bilvägsingrepp
med statligt stöd. Det handlar om våra sista ur- och naturskogsrester.
Tidigare har stora anslagsbelopp till skogsbilvägar avsatts såväl av
arbetsmarknadspolitiska som skogspolitiska skäl. Nu är budgetpolitiken
stramare, varför bidragen till skogsbilvägar dragits in. Detta har inneburit att
skogsvägbyggandet avtagit drastiskt. Det är ofta inte lönsamt att bygga väg
utan statliga bidrag.
Miljöpartiet föreslår att riksdagen ger regeringen till känna att statliga
anslag till skogsbilvägsbyggande inte är förenliga med de miljömål som
riksdagen satt upp för att bl.a. bevara biologiska mångfald.
Miljöprövning av vägbyggnadsprojekt
I dag görs en s.k. båtnadsprövning av ett skogsvägprojekt, dvs. man
fastställer vägens nytta för de olika markägare som berörs av vägbygget.
Det finns också krav på att vissa miljöhänsyn skall tas vid utformning
(30 § skogsvårdslagen, MKB enl. 15 § väglagen). Det är endast själva
väggatan, inte vägsträckningens konsekvenser för hela det berörda
skogsområdet, som behandlas i dessa hänsynsregler. Något krav på en
total miljökonsekvensanalys, inkl. konsekvenser för den biologiska
mångfalden i berört skogsområde, finns inte.
Miljöpartiet föreslår att regeringen ges i uppdrag att utforma regler så att
anläggande av skogsbilvägar miljöprövas på ett restriktivt sätt, omfattande
hela det berörda skogsområdet och med speciell hänsyn till biologisk
mångfald.
Tillståndsprövning för skyddsdikning
Skogsbruket har redan orsakat att en mycket stor del av landets
våtmarker och sumpskogar har dikats ut och förstörts. Många hotade
arter är beroende av just våtmarks- och sumpskogsbiotoper. Områdena
fungerar som ersättningsbiotoper för arter som trängts undan från torrare
områden av skogsbruket. Utdikningen är inte bara ett problem för
naturvården utan också i hög grad en miljöfråga. Våtmarker och
sumpskogar fungerar som naturliga kvävefällor eftersom nitrat reduceras
till ofarlig kvävgas (som avgår till luften) i den syrefattiga miljön. Denna
process kallas denitrifikation. Kväveläckaget ökar från skogsmarken
p g a att utdikningen minskar kapaciteten för denitrifikation.
Numera är skogsdikning tillståndspliktig enligt 18 c § i naturvårdslagen.
Men i praktiken har inte tillståndsplikten kunnat minska skogsdikningen.
Tillstånd har givits så gott som utan undantag. Dessutom är skyddsdikningen
inte tillståndspliktig över huvud taget, trots att skyddsdikning ofta innebär
att
diken dras genom våtmarksområden.
Miljöpartiet kräver att även skyddsdikningen görs tillståndspliktig samt att
villkoren för tillstånd till nydikning skärps så att utdikningen stoppas då
negativ påverkan på växt- och djurlivet kan befaras.
Contortaproblemet - ekonomiskt och ekologiskt risktagande
Skogsbruket har vid flera tillfällen, i stor skala, över vidsträckta områden
och under kort tid, introducerat skogsbruksmetoder som fått långtgående
negativa effekter på naturmiljö och vissa fall också näringens egen
ekonomi. Ofta har metoderna varit dominerande under en tid för att
därefter ersättas av andra metoder. Detta står i bjärt kontrast mot varje
skogsbrukares medvetenhet om långsiktigheten i den verksamhet han
sysslar med. Det kan vara lockande med långsiktig risktagning i utbyte
mot kortsiktig vinst eller kortsiktigt minskade kostnader.
Ett av de främsta exemplen på detta tänkande är introduktionen av den
nordamerikanska contortatallen i svenskt skogsbruk. Den infördes som en
patentlösning på de problem med att odla upp ny skog som följde i spåren av
60- och 70-talens mastodonthyggen i norra Sverige. Alltjämt fortgår
contortaplanteringen, men nu till följd av lagreglering i väsentligt mindre
skala.
Konsekvenserna av den massiva utplantering som skett har inte låtit vänta
på sig. Hundratusentals hektar contortaplanteringar är i dag hårt angripna av
en kombination av svamp- och klimatskador. Därtill har de drabbats av s.k.
rotsnurr (se ovan). Contortatallen är inte anpassad till våra skogsekosystem,
och nu får samhället inklusive skogsnäringen känna av de ekonomiska
konsekvenserna av denna ekologiska felsatsning.
Användning av skogsodlingsmaterial av utländskt ursprung regleras i 8-
9 §§ med stöd av 7 § skogsvårdslagen. Till dessa paragrafer finns detaljerade
föreskrifter från Skogsstyrelsen som bl.a. föreskriver att contortatall bara får
planteras upp till viss höjd mellan latitud 60º och 68º, och dessutom ned till
59º30' i Värmlands och Örebro län.
Miljöpartiet anser att utplanteringen av skogsodlingsmaterial av utländskt
ursprung omedelbart måste upphöra. De potentiella ekonomiska vinster som
finns i denna hantering står inte i någon som helst proportion till de
långsiktiga ekologiska och därmed ekonomiska risker som skogsodling med
skogsodlingsmaterial av utländskt ursprung medför. Vi föreslår att ett förbud
mot användning av skogsodlingsmaterial av utländskt ursprung och handel
med sådant material införs i skogsvårdslagen.
Skogsvårdsorganisationen
Sammanslagning med naturvårdsorganisationen
I och med den nya skogsvårdslagen avreglerades skogsbruket vad gäller
själva brukandet, samtidigt som naturvårdskraven ökade.
Skogsvårdsstyrelserna blev mer av naturvårdsmyndighet kombinerat med
produktionsrådgivare. Man har kvar sina breda och mestadels goda
kontakter direkt med skogsbrukarna.
Länsstyrelsernas miljöenheter är nu som tidigare tämligen hårt
arbetsbelastade med en bred miljö- och naturskyddsverksamhet. Man sysslar
huvudsakligen med tillståndsgivning och annan myndighetsutövning.
Kontakterna direkt med skogsbrukarna är begränsade.
Miljöpartiet anser att det finns stora samordningsvinster med att organisera
skogsvårdsstyrelserna och de lokala skogsvårdsdistrikten runt om i landet
under Naturvårdsverket. Alla anställda bör efter behov ges en bra
kompletterande utbildning i ekologi och naturvård. Den statliga centrala
Skogsstyrelsen har spelat ut sin roll och bör läggas ned.
I avvaktan på en sammanslagning: Ett fastare samarbete
Samarbetet mellan länsstyrelser och skogsvårdsstyrelser har successivt
förbättrats avseende informella kontakter i frågor om områdesskydd och
naturvård. Samrådet sker i vissa fall löpande genom parvisa kontakter
och i andra fall enligt särskilda överenskommelser om vad som skall
samrådas om. Men fortfarande förekommer det alltför många misstag i
naturvårdsarbetet beroende på bristande informationsutbyte. I enkätsvar
har mer än en tredjedel av landets länsstyrelser uppgett att det
förekommit avverkningar av skyddsvärd skog utan att man haft
kännedom om värdet. På vissa håll är detta ett stort problem.
Miljöpartiet anser att skogs- och naturvårdsmyndigheterna i avvaktan på
en sammanslagning bör utforma ett fastare och mer formaliserat samarbete.
En modell kan vara den som tillämpas i Kopparbergs län, där företrädare för
länsstyrelsen, skogsvårdsstyrelsen och skogsvårdsdistrikten samt
kommunerna i länet sammanträder 3-4 gånger per år i något de kallar länets
naturvårdsberedning.
Utbildning och information
Utbildning för skogsbrukare
Miljöpartiet föreslår att en obligatorisk skogsbrukarexamen med
tyngdpunkt på ekologi, biologi och naturvård införs för nyblivna
skogsägare samt för skogsarbetare och skogsmaskinförare. Dessutom bör
skogsproduktion och säkerhetsfrågor ingå i utbildningen. Utbildningen
bör utformas av berörda myndigheter med möjlighet till den ideella
naturvården att samverka.
Övrig skoglig, biologisk och ekologisk utbildning
Behandlas i vår utbildningspolitiska motion.
Skyddsvärd skogsmark
Mer än 70 % av Sveriges yta är täckt av skog. Totalt är ca 3,3 % av den
produktiva skogsmarken skyddad på något sätt. Andelen skyddad
produktiv skogsmark mark nedanför den s.k. skogsodlingsgränsen är
dock betydligt lägre, f.n. endast 0,6 % Den största delen av den skyddade
arealen är alltså lågproduktiv mark nära fjällen.
En expertgrupp med företrädare för bl.a. Naturvårdsverket och
Lantbruksuniversitetet gjorde på uppdrag av 1989 års skogspolitiska
kommitté en analys av behovet av reservat. Expertgruppen kom fram till att
med dåvarande skogsbruksmetoder och hänsynsnivå behövde 15 % av den
produktiva skogsmarken nedanför skogsodlingsgränsen skyddas.
Expertgruppen ansåg att om det svenska skogsbruket naturvårdsanpassas
halveras behovet av reservat. Expertgruppens siffror reducerades sedan av
regeringen till motsvarande 5 %, som man "inte utesluter kan bli
nödvändigt". Detta mål anslöt sig riksdagen till då den lade fast strategin för
biologisk mångfald.
Sverige är medlem i den internationella naturvårdsunionen (IUCN), som
har föreslagit att 10% av alla representativa naturtyper skall bevaras för att
hejda den genetiska erosionen. Vi anser därför att 10% av den produktiva
skogsmarken borde vara ett lämpligt långsiktigt mål. Ett delmål i detta arbete
borde vara att omedelbart bevara all ur- och urskogsliknande skog i lag.
Skogarna kan sedan inköpas av staten och ombildas till naturreservat eller
nationalparker.
Reservatsskydd kan dock inte diskuteras isolerat från andra
naturvårdsåtgärder. Den svenska strategin för bevarande av den biologiska
mångfalden bygger på en kombination av mångsidigt brukande av skogen
och områdesskydd. Nya skogsskötselmetoder kan ha en positiv inverkan på
den biologiska mångfalden och utgöra viktiga komplement till
områdesskydd. Miljöpartiet vill dock understryka att vi är helt överens med
naturvårdens företrädare och forskare att naturvårdshänsyn och
skogsbruksanpassning aldrig kan ersätta områdesskydd fullt ut.
Skyddet av våra ur- och naturskogar
Behov av konkreta riktlinjer för den biologiska mångfalden
Riksdagen har vid ett flertal tillfällen fattat beslut om mål och riktlinjer
för arbetet med att bevara natur och miljö. Representativa områden av
alla förekommande naturtyper skall säkerställas, biologisk mångfald och
genetisk variation skall säkras och hotade arter skall skyddas. Miljömålet
skall ges samma vikt och betydelse som ekonomiska överväganden.
Målen för samhällets naturvårdande insatser är således högt ställda.
Samtidigt som inriktningen av arbetet är någorlunda klar, saknas
kvantifierade och konkreta riktlinjer för hur målen skall uppnås. Det finns
gott om lagar för att genomföra de uttalade målen, men i praktiken begränsas
tillämpningen av dessa lagar av tillgången på ekonomiska resurser. Det finns
alltså en diskrepans mellan målen för skyddet å ena sidan och de olika medel
som är tillgängliga för att nå dessa mål å den andra sidan.
Under 1995 har Naturvårdsverket, Jordbruksverket, Skogsstyrelsen,
Boverket och Fiskeriverket utarbetat aktionsplaner för biologisk mångfald.
Naturvårdsverket diskuterar i sin aktionsplan "modeller" för regionala
riktlinjer för biologisk mångfald och ett "operativt delmål" om ytterligare
100 000 ha skyddad produktiv skogsmark - formulerat utifrån gällande
anslagsnivå. Detta är inte tillräckligt. Miljöpartiet anser att det saknas
koppling mellan de högt ställda målen för biologisk mångfald och de
riktlinjer som framgår av aktionsplanerna. Riktlinjer skall utformas efter mål
och inte efter den aktuella medelstilldelningen.
Om statsmakterna menar allvar med de beslut som fattas om skog och
naturvård, måste man också ge konkreta riktlinjer och anvisningar hur målen
skall uppnås. Det handlar då inte enbart om långsiktiga planer utan även om
arbetet under de kommande åren. Endast genom åtgärder under den närmaste
tiden kan förutsättningar för en långsiktigt hållbar utveckling skapas.
Miljövårdsberedningen har sedan i december 1995 i uppdrag att yttra sig
över i vilken omfattning arealen skyddad skogsmark behöver utökas.
Miljöpartiet föreslår att regeringen ges till känna att arbetet med konkreta
riktlinjer för den biologiska mångfalden skall påskyndas och att regeringen
redan under 1997 återkommer till riksdagen med förslag till riktlinjer för hur
stora arealer och vilken typ av skog som skall skyddas under de närmaste
åren.
Denna fråga behandlas närmare i vår motion om biologisk mångfald till
riksmötet 1996/97.
Undantagstillstånd för skogsekosystemen - Avverkningsmoratorium för
skyddsvärda skogar
Om ett samhälles fortbestånd vore tillnärmelsevis lika hotat som den
biologiska mångfalden i våra skogsekosystem är för närvarande, skulle
undantagstillstånd ha införts omedelbart.
Det råder en mycket allvarlig - men också mycket tyst - kris i Sveriges
skogar. Den biologiska utarmningen har nått så pass långt att det nu är
aktuellt med omedelbara akutåtgärder för att rädda det som räddas kan. Fler
än 1 700 av skogens växt- och djurarter missgynnas av mänsklig påverkan.
Flera hundra av dessa är allvarligt hotade.
Samtidigt som utarmningen fortgår så vidtas inga nya, konkreta
kraftåtgärder. Anledningen är att man väntar på ett flertal utredningar:
- Effekterna av den nya skogsvårdslag som gäller fr.o.m. 1994 skall
utvärderas 1998.
- Miljövårdsberedningen utreder vilken produktiv skogsmarksareal som
behöver skyddas samt formerna för detta. Beredningens arbete skall vara
avslutat den 1 juli 1997.
- Miljöorganisationerna sitter i förhandlingar med skogsnäringen om ett
system för miljömärkning av skogsbruk. När detta förhandlingsarbete är
avslutat, samt i vilken praktisk omfattning ett fungerande
miljömärkningssystem kommer att få, är ännu oklart.
- Riksdagens revisorer granskar också skyddet av värdefull skogsmark,
men detta ärende är lagt på is med hänvisning till de övriga
utredningarna.
- Slutligen väntar hela Miljö-Sverige sedan länge på en heltäckande
miljöbalk, som också återställer ersättningsskyldigheten till markägare
vid markintrång till den ordning som gällde innan 1987, dvs. som gör att
markägarna tvingas tåla mindre intrång i sin markanvändning utan
ersättning. Ett förslag till miljöbalk kom i juli 1996, vilket inte innehåller
något förslag till ändradring i ersättningsfrågan.
Miljöpartiet anser att det är oacceptabelt att våra sista ur- och naturskogar
skövlas medan frågan om deras skydd är föremål för omfattande
prövning. Sannolikt är dessa ur- och naturskogar slutgiltigt och
oåterkallelig utraderade inom en femårsperiod.
Mot bakgrund av detta kräver Miljöpartiet att regeringen skyndsamt
utarbetar ett lagförslag om en "undantagslag" innehållande regler för ett 5-
årigt avverkningsstopp. Lagförslaget bör ligga på riksdagens bord under
hösten 1996. Avverkningsstoppet skall omfatta följande typer av områden
1. Nyckelbiotoper enl. definitionen i skogsvårdsorganisationens
pågående inventering.
3. Övriga kvarvarande gammelskogar, bl.a. samtliga skogar som står på
Naturvårdsverkets inköpslista för naturreservat, i den mån dessa
gammelskogar inte ingår i ovanstående kategorier.
Fjällnära skog - naturvårdsgräns
De fjällnära skogarna växer på hög höjd utmed hela den svenska
fjällkedjan. De finns i ett bälte som är 100 mil långt från Dalarna i söder
till norra Lappland. Trots oklarheter om möjligheterna till en säker
återväxt och trots att de är viktiga för många hotade arter bedrivs ett
intensivt skogsbruk i de fjällnära skogarna ovanför den gamla
skogsodlingsgränsen. En del av dessa områden är också viktiga för
rennäringen eftersom de utgörs av gammal hänglavskog.
Vi vill ånyo påminna om det stora sveket i fjällskogsfrågan, som gör att
våra fjällskogar alltjämt är akut avverkningshotade. Det var nämligen under
1988 års valrörelse som företrädare för alla riksdagspartier lovade att den
fjällnära skogen skulle skyddas av en naturvårdsgräns. Våren 1989 frångick
Socialdemokraterna och Moderaterna i riksdagen sina löften om införandet
av en naturvårdsgräns. Man hade skjutit frågan till en vingklippt utredning i
Skogsstyrelsens regi, som skulle komma med förslag till ett bättre bevarande
av de fjällnära skogarna utan att det fick kosta något. Regeringens direktiv
innehöll nämligen begränsningen att pågående markanvändning inte avsevärt
fick försvåras
Så kom propositionen om skogsbruket i fjällnära skogar, hösten 1990. Den
viktigaste frågan om hur man åstadkommer ett sammanhängande skyddat
område längs hela fjällkedjan behandlades knappt i propositionen, trots att
den diskussionen egentligen var grundläggande i debatten. Skogsstyrelsen
fick istället ånyo ett utredningsuppdrag att "inventera och redovisa områden
där avverkning inte kan företas på grund av återväxtsvårigheter eller där
skogen behövs som skydd mot att fjällgränsen flyttas ned." Alltså en
utredning med utgångspunkt i produktionshänsyn och inte i
naturvårdshänsyn. Först under 1996 har Skogsstyrelsen avslutat utredningen,
i vilken den dragna gränsen betecknande nog kallas "gränsen för
föryngringsavverkning".
Miljöpartiet står fast vid löftet från 1988 års valrörelse om att en
naturvårdsgräns, och inte en gräns för föryngringsavverkning, skall skydda
våra fjällskogar. Vi föreslår åter igen att Naturvårdsverket skall få i uppdrag
att skyndsamt utforma ett förslag för hur ett sådant skydd bör utformas.
Utgångspunkten för detta uppdrag skall vara Naturskyddsföreningens förslag
till naturvårdsgräns, ovanför vilken slutavverkningar inte är tillåtna.
Fastighetsverket bör omedelbart upphöra med avverkning ovanför den gamla
skogsodlingsgränsen tills det är beslutat vilka restriktioner för skogsbruket
som skall gälla i området (se vidare under rubriken undantagstillstånd för
skogsekosystemen - avverkningsmoratorium för skyddsvärda skogar)
Naturvårdsverket bör också få i uppdrag att lägga fram förslag till på vilket
sätt de skogsområden nedanför de fjällnära skogarna som den ideella
organisationen "Steget före" har uppmärksammat bör skyddas. Vissa
områden alldeles nedanför det som brukar betecknas som den fjällnära
skogen har nämligen visat sig vara minst lika skyddsvärda som den fjällnära
skogen. En orsak är att dessa områden hittills har skonats från ett intensivt
skogsbruk och fungerar som restbiotoper för arter som tidigare var vanliga i
en stor del av landet.
Finansiering
Både markägarens och naturvårdens intressen har stärkts i lagstiftningen
under de senaste åren. Motsättningen mellan exploateringsintresset och
bevarandeintresset har blivit tydligare. Att äganderätten och
ersättningsrätten är grundlagsfästa innebär emellertid att miljömålet
åtminstone i teorin alltid underordnas markägarens rättigheter att själv
fritt förfoga över sin egendom (ofta synonymt med produktionsmålet).
Möjligheterna att tillvarata naturvårdens intressen begränsas av de
ersättningsregler som är kopplade till de olika naturvårdsinstituten. Det
innebär i praktiken att den biologiska mångfalden hotas om inte statliga
medel kan tillhandahållas för kompensation för intrång i pågående
markanvändning. Ersättningsreglerna diskuteras vidare under rubriken
stryka "berörd del av fastighet" i naturvårdslagen, nedan.
Anslaget till skydd av ur- och naturskogar
I Miljöpartiets partimotion om miljöpolitiken, som bl.a. behandlar
statsbudgeten på utgiftsområde 20 för 1997, föreslår vi ytterligare 700
miljoner kronor på anslaget till investeringar på miljöområdet, totalt 918
miljoner kronor för att säkerställa skydd av minst 5 % av den produktiva
skogsmarken nedanför skogsodlingsgränsen, framför allt urskog. Vi
anser att anslaget bör hållas på denna nivå under så pass många år att
5 %-målet uppnås.
Skydd av naturområden, Natura 2000
Regeringen har lämnat förslag till vilka områden som skall vara Sveriges
bidrag till det sammanhängande nätverket av skyddade områden i
Europa, Natura 2000. Detta har skett i enlighet med art- och
habitatdirektivet och fågeldirektivet. I regeringens skrivelse 1994/95:167
anges inför detta arbete att "Nationalparker och naturreservat måste ses i
sitt ekologiska sammanhang och får inte bli en isolerad företeelse."
När nu regeringen lämnat förslag till kommissionen om vilka områden i
landet, som skall ingå i Natura 2000, kan vi konstatera att det inte blivit
något sammanhängande ekologiskt nätverk. Av de av länsstyrelserna
föreslagna 2817 områdena blev endast 563 områden kvar. Senare har 75
områden för fågelskydd samt ytterligare 77 naturområden lagts till. Av dessa
totalt 715 områden var de flesta redan skyddade. Naturvårdsverket godkände
vid en första granskning 1273 områden och ansåg att det antalet var
nödvändigt för att uppfylla art- och habitatdirektivet och fågeldirektivet.
Regeringens motiv för att inte fler områden kom med, uppges vara att
områdesförslagen inte hunnit förankras hos berörda markägare och
myndigheter.
Miljöpartiet de gröna anser det mycket angeläget att fler områden får det
skydd som är nödvändigt. I dag saknar till exempel 30 % av de våtmarker
som klassats som riksintresse rättsligt skydd. Vi föreslår att riksdagen hos
regeringen begär komplettering av Sveriges bidrag till Natura 2000 med
ytterligare områden för att fullt ut följa direktiven vad avser skydd av hotade
arter och biotoper.
För att kunna fullfölja intentionerna med Natura 2000 i Sverige, föreslår vi
att ytterligare 200 miljoner anslås till detta ändamål. Dessa 200 miljoner
kronor utgör en del av de ytterligare 700 miljoner kronor vi föreslår till
anslaget A 4. Investeringar på miljöområdet i vår partimotion om
miljöpolitiken till riksmötet 1996/97.
Frågor kring Natura 2000 behandlas också i vår motion om biologisk
mångfald till riksmötet 1996/97.
Naturvårdsavtal
I syfte att ge värdefulla skogsbestånd ett mindre omfattande och framför
allt billigare skydd kan skogsvårdsstyrelserna sedan 1994 ingå
civilrättsliga avtal med markägare. Dessa avtal innebär att markägaren
åtar sig att mot ersättning sköta marken enligt överenskommelse.
Naturvårdsavtal har inte utnyttjats speciellt mycket. Anledningen är att
avtalen bedöms bli ogiltiga då marken säljs. Det finns alltså uppenbar
risk för att skattemedel utbetalas för ett mycket kortvarigt skydd.
Miljöpartiet anser att det som har framhållits som naturvårdsavtalens
största förtjänst, att de skulle vara billiga i förhållande till vad ett
permanent
områdesskydd skulle kosta, är en chimär. Varje åtgärd för att trygga
biologisk mångfald måste med nödvändighet vara långsiktig.
Naturvårdsavtalen är i detta perspektiv mycket kortsiktiga. De är dessutom
inte varaktiga. Följaktligen förhåller det sig tvärt emot vad som hävdats;
naturvårdsavtal är osedvanligt dyra i relation till deras nytta.
I ett lovvärt samarbete mellan miljöorganisationerna och skogsnäringen
fortgår för närvarande förhandlingar om miljömärkning av skogsbruk, eller
s.k. certifiering av skogsbruk. Detta arbete syftar till att fastställa
kriterier
som skall uppfyllas i ett avtal mellan markägare och en blivande
certifieringsorganisation. Till skillnad från naturvårdsavtal, så byts i
certifieringsavtal biologisk mångfald mot goodwill (miljöprofil), och inte
mot pengar.
Mot denna bakgrund anser Miljöpartiet att naturvårdsavtalen tills vidare
bör få finnas kvar, men att instrumentet bör omprövas då resultatet av
förhandlingarna om miljömärkning av skogsbruk föreligger. Om de
pågående förhandlingarna om certifiering av skogsbruk resulterar i ett
långtgående avtal - som väl tillvaratar naturskyddsintresset - så kan detta
göra naturvårdsavtalen överflödiga.
Som nämnts ovan, så föreligger oklarheter om naturvårdsavtalens giltighet
då marken som avtalet omfattar säljs. Vi föreslår att regeringen ges i uppdrag
att snarast utreda naturvårdsavtalens juridiska status i detta avseende.
Naturvårdsavgift
Under senare år har en naturvårdsavgift för skogsbruket diskuterats.
Syftet skulle vara att skogsbruket, som ju orsakar en omfattande
utarmning av flora och fauna i svensk natur, också ska betala för sina
miljökostnader. Miljökostnaderna består i detta fall av naturreservat,
nationalparker och ersättningar till skogsägare för att ta särskild
naturvårdshänsyn i syfte att bevara hotade arter och deras livsmiljö.
Dessa kostnader bör kunna återföras staten genom en naturvårdsavgift på
virke som tas ut ur skogsbruket för industriell produktion. Därigenom
kan principen om att den som åstadkommer ett miljöproblem också ska
vara ekonomiskt ansvarig för att konsekvenserna fullföljs. Med hänsyn
till att skogsskyddet är extremt långsiktigt kan avbetalningen göras under
lång tid, och därmed kan avgiften hållas låg.
Miljöpartiet anser att tanken på en naturvårdsavgift på virke som tas ut ur
skogsbruket för industriell produktion är principiellt riktig. Vi avvisar
däremot de idéer som går ut på att avgiften skall baseras på skogsfastighetens
taxeringsvärde. Vårt förslag är att ett införande av naturvårdsavgift bör
utredas med sikte på att introducera en sådan avgift fr.o.m. 1998.
Nya sätt att finansiera skyddet av skogsmark
Då riksdagen behandlade förslagen till ny skogsvårdslag och strategin för
biologisk mångfald anförde såväl riksdag som regering att ett mål på 5 %
skyddad produktiv mark inom skogsekosystemen nedanför
skogsodlingsgränsen "inte kan uteslutas". Med dagens anslagsnivåer och
en markkostnad på 15 000-45 000 kronor per ha beräknas det ta 75-225
år att skydda de i storleksordningen 1 miljon ha skogsmark som det i så
fall skulle vara fråga om. Enligt Skogsstyrelsen skulle ett helt genomfört
skydd för alla nyckelbiotoper kosta 2-4 miljarder kronor. Med dagens
anslagsnivåer om ca 20 miljoner kronor årligen skulle det ta 100-200 år
att skydda de biotoper som i dag finns kvar. Samtidigt räknar forskarna
med att många av de mest värdefulla områdena kommer att ha avverkats
inom fem till tio år. Av omkring 1 700 skogslevande rödlistade arter
bedöms ca 15 % vara akut hotade.
Det nuvarande systemet för områdesskydd är således inte ändamålsenligt.
Naturvårdsarbetets mycket långsiktiga inriktning innebär att syftet med
arbetet - en långsiktigt bevarad biologisk mångfald - blir omöjligt att uppnå.
Om systemet inte ändras, så kommer förutsättningarna för en bevarad
biologisk mångfald att äventyras.
Miljöpartiet anser att biologisk mångfald bör betraktas som en del av
samhällets infrastruktur. Uppoffringar i samband med reservatsavsättningar
och liknande kan jämföras med långsiktiga investeringar inom andra
samhällsområden. De värden som bevaras genom att naturområden skyddas
är i princip jämförbara med den avkastning sådana investeringar förutsätts
ge. Vi menar därför att investeringar i olika former av områdesskydd bör ses
i sammanhang med andra infrastrukturinvesteringar och prioriteras med
utgångspunkt från sin långsiktiga betydelse.
Hittills har inriktningen på skyddet av skogsmark med stöd av
naturvårdslagen varit huvudsakligen finansiering över statsbudgeten.
Miljöpartiet anser att även andra finansieringsformer måste diskuteras och
övervägas.
Miljöpartiet föreslår att regeringen ges i uppdrag att inventera ytterligare
möjligheter att finansiera ett stärkt skydd av den produktiva skogsmarken i
enlighet med vad som ovan nämnts.
Naturvårdslagstiftningen
En artskyddsslagstiftning
ArtDatabanken i Uppsala sammanställer listor över hotade och sällsynta
växt- och djurarter. Dessa s.k. rödlistor fastställs sedan av
Naturvårdsverket och bildar underlag för statistik om utvecklingen av
biologisk mångfald.
Att Naturvårdsverket fastställer att vi för gott håller på att mista en viss art
eller artgrupp föranleder idag inga omedelbara åtgärder. Faktum är att det
inte leder till några som helst praktiska konsekvenser, trots att akuta insatser
ofta krävs för att förhindra utrotning. Det saknas med andra ord en process
som kopplar ihop själva registreringen av att utrotning av en art eller
artgrupp är på väg med omedelbara åtgärder som förhindrar denna utrotning.
Miljöpartiet presenterar i det följande ett utkast till hur ett effektivt
artskydd
skulle kunna se ut. Förslaget finns närmare utvecklat i en separat motion till
riksmötet 1996/97.
Ett plansystem som kopplar ihop ambitioner och praktiskt
handlande
För att integrera och samordna de insatser som redan idag utförs, anser vi
att det är nödvändigt att artskyddslagstiftningen innehåller olika typer av
plankrav. Planerna skall kopplas till varandra för att fungera tillsammans
i ett enhetligt system. Planernas främsta funktion är att de kopplar i hop
lagstiftarens mål och det praktiska handlandet. Förslagsvis delas
planeringen upp på följande sätt:
- Handlingsprogram - övergripande riktlinjer från Naturvårdsverket.
- Åtgärdsprogram - statligt artinriktat och konkret detaljerat program från
Naturvårdsverket.
- Naturvårdsplan - kommunal plan med rättsverkan som bl.a. utför
åtgärdsprogrammet på kommunal nivå.
ArtDatabanken
Vi har utgått från ArtDatabanken, resultatet av ett samarbete mellan
Naturvårdsverket och Sveriges lantbruksuniversitet, som fungerar väl.
ArtDatabanken klassificerar olika arter i skilda hotkategorier, klass 0 -
försvunna, klass 1- akut hotade, klass 2 - sårbara, klass 3 - sällsynta,
klass 4 - hänsynskrävande. Hotklassificeringen utgör en grund för
prioritering av insatser.
Handlingsprogram
På grundval av ArtDatabankens uppgifter skall Statens naturvårdsverk
utforma ett handlingsprogram som beskriver hur arbetet med de hotade
arterna skall bedrivas.
Naturvårdsinventering
För att få nödvändig kännedom om kommuns mark- och
naturförhållanden åläggs varje primärkommun genom lagen att snarast
utföra en naturvårdsinventering. Inventeringen skall göras så noggrant
som möjligt och förankras väl bland kommunens invånare.
Åtgärdsprogram
När samtliga kommuner inventerats och naturvårdsinventeringarna
godkänts av länsstyrelsen har Statens naturvårdsverk ett gott underlag för
att upprätta artinriktade åtgärdsprogram. Åtgärdsprogram skall i första
hand upprättas för arter eller artgrupper i hotkategorierna 1 och 2.
Åtgärdsprogrammen är viktiga för att målsättningen med återskapandet
av livskraftiga populationer skall förverkligas. Tanken är att arter som
upptagits på hotlistan skall kunna flyttas till en lägre hotkategori då deras
förutsättningar för överlevnad har förbättrats.
Naturvårdsplan
För att åtgärdsprogrammen skall få någon rättslig förankring föreslår vi
att kommunen, då åtgärdsprogrammen färdigställts, åläggs att upprätta en
naturvårdsplan med ledning av naturvårdsinventeringen och Statens
naturvårdsverks handlings- och åtgärdsprogram. Naturvårdsplanen skall
bland annat förklara hur man tänkt skydda områden vilka måste bevaras
för att målet med SNV:s åtgärdsprogram för de hotade arterna skall
kunna genomföras. Kommunen kan gå längre än vad som direkt
föreskrivs i artskyddslagen för att skydda vissa områden. Man kan
exempelvis bidra till aktiva bevarandeåtgärder i jordbruket genom att
ersätta en markägare som åtar sig sådant arbete.
Naturvårdsplanen skall fungera som beslutsunderlag då man fattar beslut
rörande markanvändning i kommunen. Naturvårdsplanerna skall fastställas
av kommunfullmäktige och får därefter rättskraft. Det innebär att beslut inte
får fattas som strider mot naturvårdsplanen.
Biotopskyddsområden skall vara skyddade under överklagandetiden.
Det finns en beklämmande lucka i naturvårdslagen som berör
biotopskyddet. I de fall en länsstyrelse eller skogsvårdsstyrelse inte
kommer överens med en markägare om biotopskydd enl. 21 §
naturvårdslagen, kan markägaren avverka eller förstöra den skyddsvärda
biotopen innan myndighetens beslut om skydd vunnit laga kraft. I
praktiken innebär detta att lagstiftningen saknar verkan om inte
markägaren samtycker till biotopskydd på sin mark.
Miljöpartiet föreslår att ett beslut om skydd av biotop enl. naturvårdslagen
bör gälla till dess att det eventuellt ändras av annan instans, dvs. att sådana
beslut gäller även under besvärstiden. De bör alltså omfattas av
naturvårdslagens 41 §, som i dag endast ger denna möjlighet för
skyddsformerna naturreservat, naturvårdsområden, naturminnen, strandskydd
och skydd för djur- eller växtarter inom visst område. Miljöbalksutredningen
har i denna fråga endast överfört gällande rätt till sitt förslag till
miljöbalk.
Därför föreslår vi att riksdagen beslutar om ändring i naturvårdslagen enligt
följande:
Förslag till
Lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822)
Härigenom föreskrivs att 41 § naturvårdslagen skall ha följande lydelse.
Tabell 1: (Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse )
Skyddsvärda områden faller emellan biotopskydd och reservatsskydd
Storleken skall inte spela någon roll !
De naturvårdsinstrument som länsstyrelserna och skogsstyrelserna
förfogar över, främst naturreservatsskydd och biotopskydd, är avsedda
att komplettera varandra, men i praktiken är det inte så.
Skogsstyrelsens tolkning av biotopskyddet innebär att biotopskydds-
institutet begränsas till områden om högst 5 ha. I det praktiska arbetet med
inrättande av naturreservat prioriterar Naturvårdsverket stora områden, dvs.
områden som är större än 20 ha. Detta innebär att skyddsvärda områden i
storleksordningen 5-20 ha i praktiken står helt utan skydd. Det enda som kan
göras för dessa områden är att ålägga hänsyn enl. 30 § skogsvårdslagen,
vilket inte tillnärmelsevis kan kallas ett skydd för det hotade området.
Denna situation är alarmerande med tanke på att de urskogsrester vi har
kvar sällan är större än 10-15 ha. Det gäller speciellt södra Sverige, där
bevarandebehovet är som allra störst, men även norra Sverige.
Enligt Miljöpartiets mening skall kriteriet för skydd vara ett områdes
naturvärde och inte huruvida det av storleksskäl passar in i bestämda
tolkningar och tillämpningar av naturvårdslagen. Vi kräver att regeringen
vidtar åtgärder och avsätter resurser för att se till att
naturvårdslagstiftningen
tillämpas så att inga skyddsvärda områden faller utanför på grund av sin
storlek.
I vår motion om tilläggsbudget för 1995/96 föreslog vi att ytterligare 20
miljoner kronor skulle avsättas för ovan nämnda ändamål.
Möjlighet att skydda särskilda delar av en större nyckelbiotop
I naturvårdslagen betraktas nyckelbiotoper som odelbara enheter. Det
ligger givetvis ett stort värde i att bevara det man definierat som en
sammanhållen biotop intakt. Att klyva ett skyddsvärt område i en
skyddad och en oskyddad del kan få mycket allvarliga konsekvenser. Å
andra sidan är det inte sällan svårt att entydigt avgränsa en nyckelbiotop.
Man kan ibland bara klart avgränsa en kärna, väl medveten om att ett
omfattande, men svårbestämt, område kring denna kärna också ingår i
biotopen. Med dagens regler, i kombination med den rättstillämpning
som behandlats ovan (under rubriken storleken skall inte spela någon roll
!), kommer i så fall biotopen lämnas helt utan skydd.
Miljöpartiet anser att möjligheter att skydda särskilt värdefulla delar av en
större nyckelbiotop bör utredas. Därvid bör särskilt värdet av intakta
biotoper, å ena sidan, och de praktiska begränsningar i biotopskyddets
täckning som kravet på odelbarhet medför, å andra sidan, vägas mot
varandra. Vi föreslår att regeringen ges i uppdrag att utreda detta.
Se över skyddsföreskrifterna för naturreservat
Av en enkät till länsstyrelserna framgår att skyddssförskrifterna för
naturreservat sällan eller aldrig omprövas. Föreskrifterna är ofta av äldre
datum och kan vara otidsenliga. När föreskrifterna har omprövats har de
genomgående skärpts i olika avseenden. Exempelvis har man skärpt
föreskrifterna för skogsbruk i naturreservat. En omprövning av
skyddsföreskrifterna för naturreservat innebär sannolikt ett starkare
skydd för naturen, speciellt vad gäller skyddad skogsmark.
Vi föreslår att regeringen ges i uppdrag att under 1997 se över
skyddsföreskrifterna för samtliga naturreservat. I samband med denna
översyn bör regeringen också överväga en rullande revidering av
skyddsföreskrifterna för naturreservat, exempelvis med ett 10-årigt intervall.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med en redovisning av vilka
åtgärder som vidtagits med anledning av översynen.
Uppgiftsskyldighet för skogsbolagen
De stora skogsbolagen har börjat arbeta med landskapsekologisk
planering. Det förekommer att både länsstyrelser och skogsvårdsstyrelser
deltar i denna planering. Omfattningen av myndigheternas deltagande
avgörs emellertid av skogsbolagen. Det är inte ovanligt att bolagen driver
arbetet helt på egen hand, eller med hjälp av referensgrupper
innehållande myndighetsföreträdare, som dock får begränsad kännedom
om det slutliga resultatet. I dessa fall saknar myndigheterna full insyn i
planeringen.
Miljöpartiet anser att det är av stor vikt för skogsvårdsstyrelsernas och
länsstyrelsernas arbete med områdesskydd att ha preciserade uppgifter om de
åtaganden som skogsbolagen beslutar sig för i samband med sin
landskapsekologiska planering. Därför föreslår vi att det införs en skyldighet
för skogsbolagen att regelbundet lämna uppgifter till länsstyrelser och
skogsvårdsstyrelser om förekomsten av värdefulla skogsområden och om
bolagens åtgärder för att skydda sådana områden.
Frågor med anknytning till miljöbalken
Ett nytt förslag till miljöbalk framlades av miljöbalksutredningen i juli
1996. Det nya förslaget till miljöbalk är långt mer heltäckande, betydligt
radikalare och mer genomarbetat än den förra regeringens urvattnade och
osammanhängande förslag.
Idén om en samlad och radikaliserad miljölagstiftning i en miljöbalk är en
miljöpartistisk idé som under stark kritik från alla andra partier, och även
delar av miljörörelsen, lanserades inför valet 1982. I dag säger sig alla
riksdagspartier vilja ha en miljöbalk, och uppslutningen från miljörörelsen är
närmast total. Opinionsbildningen och arbetet för miljöbalken är redan nu en
av Miljöpartiets största framgångar.
Miljöpartiet är emellertid inte odelat positivt till förslaget till miljöbalk.
Både en rad principiella och mer sakliga detaljer måste förbättras för att
partiet slutligen skall kunna ställa sig bakom ett kommande regeringsförslag.
Det gäller bland annat följande, som i hög grad berör skogspolitiken.
Största delen av skogsvårdslagen bör ingå i miljöbalken
Miljöpartiet anser att balken bör innefatta de nuvarande lagar som är
centrala för all miljöpåverkande verksamhet och vara heltäckande.
Skogsvårdslagen behandlar till stor del naturvårdshänsyn och hushållning
med naturresurser. Regeringen bör närmare pröva hur skogsvårdslagen,
eller åtminstone stora delar av den, kan inarbetas i miljöbalksförslaget.
Users Pays Principle (UPP)
Users Pays Principle (UPP), som betyder att användaren av natur och
miljö skall vara betalningsskyldig för de negativa miljöeffekter
användningen medför, är en internationellt vedertagen princip. Den är
egentligen en variant på "PPP", Producers Pays Principle, d.v.s. att
producenten bär det ekonomiska ansvaret för miljöeffekterna. Skillnaden
ligger i att "producenten" ger upphov till miljöskadliga utsläpp och avfall
och att "användaren" utarmar naturen genom sitt bruk av den.
"Producenten" är normalt en företagare som bedriver traditionell
industriell verksamhet. "Användaren" är normalt jordbrukare,
skogsbrukare eller fiskare.
Om t.ex. skogsbruk medför att flora och fauna utarmas skall den som idkar
det berörda skogsbruket vara med och betala för åtgärder som syftar till att
förhindra eller bromsa utvecklingen. Det kan ske direkt genom att brukaren
åläggs ta hänsyn och därigenom drabbas av ökade kostnader eller minskade
möjligheter till förtjänster. Det kan också ske indirekt genom att en avgift
uttas på ved som tas ur skog för industriell användning, och att denna avgift
sedan bekostar naturvårdande och naturskyddande åtgärder i syfte att
förhindra fortsatt biologisk utarmning av skogen.
Vi anser att utövare av areella näringar skall uppfylla samma miljöansvar
som alla andra. Vi föreslår att såväl UPP som miljörelaterade lagar som
gäller areella näringar skall ingå i miljöbalken. I den mån dessa lagar inte
bedöms kunna ingå eller sådana lagar inte finns, skall balkens allmänna
regler, inklusive UPP, göras tillämpliga på areella näringar.
En idé som ligger i linje med UPP för skogsbruket är tanken om
naturvårdsavgift. Detta behandlas närmare under rubriken naturvårdsavgift i
finansieringsavsnittet ovan.
Stryka "berörd del av fastighet" i naturvårdslagen
Då jordbruksutskottet behandlade regeringens förslag till en ny plan- och
bygglag m.m. (prop. 1986/87:1), föreslog utskottet att rätten till
intrångsersättning skulle relateras till ett snävare fastighetsbegrepp. Det
var en kompromiss mellan dåvarande socialdemokratiska regeringen och
Centerpartiet. I korthet innebar kompromissen att markägaren blev
ersättningsberättigad även vid mycket begränsade krav på
hänsynstagande till naturvården. Eftersom anslagen till inköp av mark
och andra ersättningar för naturskydd är mycket begränsade innebar
ändringen att små skyddsvärda områden kring t.ex. rovfågelsbon eller
andra viktiga biotoper för hotade arter, i praktiken blev omöjliga att
skydda. Markägaren kan inte längre åläggas att spara området på egen
bekostnad, och området bedöms för litet för att prioriteras upp till ett
regelrätt naturreservat. Senare införda bestämmelser om biotopskydd har
inte varit tillräckliga för att klara problemet.
En enig miljöopinion har alltsedan försämringen infördes 1987 krävt en
återgång till den tidigare ordningen. Formellt innebär det att orden "berörd
del av" skall strykas i de nuvarande ersättningsbestämmelserna i 26 §
naturvårdslagen. Bestämmelsen återfinns också överförd till det nuvarande
förslaget till miljöbalk i 28 kap. 4 § första stycket.
Problemet har också utretts i bl.a. utredningen Naturvårdshänsyn och de
areella näringarna (Ds 1991:87). Även denna utredning kom fram till att
bästa sätt är att stryka orden "berörd del av" i den aktuella paragrafen.
Vi föreslår att denna enkla och för naturvården så väsentliga åtgärd vidtas
omedelbart genom att riksdagen beslutar att stryka orden "berörd del av" ur
naturvårdslagens 26 §.
Skogsmarkskalkningen
Försurningsläget för skogsmark är akut i delar av landet, framför allt i
sydvästra Sverige. Vissa mätningar tyder på att det utbytbara förrådet av
baskatjoner har halverats på bara några decennier. Halterna av utbytbart
aluminium som kan skada trädens rötter har ökat och kalcium och
magnesium som är viktiga växtnäringsämnen har minskat. Det akuta
läget gör att vi, trots den osäkerhet som finns vad gäller
skogskalkningens effekter, väljer att föreslå att budgetmedel satsas på
skogskalkning och vitaliseringsgödsling med framför allt kalcium och
magnesium. I vår budgetmotion finns närmare utvecklat hur vi vill
finansiera kalkning och vitaliseringsgödsling av skogsmark.
Domänverkets bolagisering - en sorglig historia i
två akter
Första akten: Utförsäljningen
Då Domänverket bolagiserades år 1992, avgränsades den mark som
skulle föras över till det nya bolaget från den mark som skulle kvarstå i
statlig ägo. Riksdagen och regeringen betonade att bolagiseringen inte
fick leda till att områden av stort naturvårdsvärde miste sitt skydd eller
till att skyddet försvagades. Ändå var det just det som sedan skedde i
massiv skala.
Resultatet av de många och snåriga turerna i denna affär blev för skyddet
av värdefull skogsmark följande:
Överföringen av mark omfattade fyra kategorier markområden som
tidigare varit skyddade på något sätt:
1. Nationalparker: Ägs av staten och kan ej bli föremål för överlåtelse.
2. Naturreservat: Åtnjuter skydd enligt naturvårdslagen oberoende av
ägare.
3. Domänreservat (som Domänverket tidigare frivilligt avsatt som
skyddsområden): Det fanns 736 domänreservat. 84 av dessa var
fjällnära reservat på lågproduktiv mark som övergick i statens ägo.
270 särskilt värdefulla domänreservat övertogs visserligen av bolaget,
men dessa och ytterligare 92 domänreservat (som framkommit i en
senare inventering) skall enligt ett avtal som ingicks mellan staten
och bolaget våren 1995 ges lagligt skydd som naturreservat utan
statlig ersättning till bolaget. Övriga 290 domänreservat som gavs
bort åt bolaget utan skyddsstatus, med undantag av 26 st. som nämns
under 4. nedan.
4. Oskyddad domänmark: Inför bolagiseringen upprättade
Naturvårdsverket och Domänverket en lista över särskilt värdefulla
områden inom de bortskänkta domänreservaten (den s.k. "oskyddade
listan"). Urvalet till denna styrdes av vad Naturvårdsverket skulle
mäkta med att köpa tillbaka av den f.d. statliga marken under en
femårsperiod för ca 100 Miljoner kronor. Regeringen föreslog
emellertid därefter, till Naturvårdsverkets stora förvåning, att
områdena på den "oskyddade listan" tills vidare skulle vara kvar i
statlig ägo ! På detta märkliga sätt behölls ytterligare 26
domänreservat (utöver de 84 fjällreservaten och 362 särskilt
värdefulla domänreservaten) sin skyddsstatus.
Staten avhände sig alltså skyddsstatus för sammanlagt 264 av de totalt
740 domänreservaten. Många av dessa f.d. domänreservat är små och
insprängda i ett i övrigt hårt brukat skogsbrukslandskap. De består nästan
uteslutande av produktiv skogsmark.
Miljöpartiet ifrågasätter starkt om inte den "oskyddade listan" hade kunnat
göras mera fullständig om kontakterna mellan regeringen och
Naturvårdsverket varit bättre. Dåvarande regeringen bär ett tungt ansvar för
den utskänkning av statlig skyddad mark som skedde.
Andra akten: Återköpet
Två år efter det att Domänverket bolagiserats till Domän AB gick bolaget
samman med statliga ASSI AB och bildade den nya koncernen Assi
Domän AB. Under våren 1994 privatiserades 49 % av Assi Domän AB.
Bolaget kvarstår alltså alltjämt i statlig ägo.
Enligt ett avtal mellan staten och Domän AB skulle bolaget t.o.m. juni
1996 sälja mark till enskilda i syfte att förbättra skogsbrukets struktur och
sysselsättningsmöjligheter. I princip alla enskilda skogsskiften som är mindre
än 200 ha skall bjudas ut till försäljning.
Det är närmast hårresande att konstatera att av de ca 150 000 ha som det
statliga bolaget sålde under perioden juli 1992-juni 1995 till enskilda, så
köpte staten (Naturvårdsverket) tillbaka nästan 10 000 ha statlig domänmark
till en total kostnad av drygt 37 miljoner kronor. Under de kommande åren
planerar länsstyrelserna att säkerställa ytterligare 10 000 ha domänmark.
Effekten av bolagiseringen av Domänverket är alltså att staten till
marknadspris köper mark som man redan till övervägande del redan äger !
Miljöpartiet anser att den politiska hanteringen av bolagiseringen av
Domänverket och domänreservaten är beklämmande, ja närmast pinsam. Vi
deltog inte i besluten, eftersom vi då inte satt i riksdagen, men vi har gjort
och gör vad vi kan för att mildra konsekvenserna av den förda politiken:
- Miljöpartiet ingrep aktivt och med framgång för att rädda ett av de
domänreservat som stod till försäljning, nämligen det unika Askö i
skärgården utanför Trosa.
- Vidare har Miljöpartiet verkat för att staten, så länge ett statligt ägande i
Assi Domän föreligger, bör utnyttja denna position för att bl.a. göra
avsättningar av mark som skyddas av naturvårdshänsyn.
Miljöpartiet föreslår dessutom i detta sammanhang ytterligare åtgärder
för att om möjligt lindra effekterna på naturvårdsarbetet av
Domänverkets bolagisering och privatisering:
För det första måste en offentlig redovisning tas fram som uttömmande
och detaljerat redovisar den skyddsvärda skogsmark som dåvarande
Domänverket besatt innan bolagiseringen. Denna redovisning bör speciellt
behandla kategorin oskyddad domänmark (punkt 4, ovan) och de områden
som inte ingått i någon uppgörelse mellan staten och bolaget, dvs. bl.a. de
skyddsvärda områden som aldrig kom med på den "oskyddade listan".
Denna redovisning är nödvändig för att effektivisera länsstyrelsernas arbete
med att säkra domänmark som säljs ut.
Det är nämligen så att bolagiseringen av Domänverket gick så snabbt att
man aldrig hann med någon fullständig naturvärdesinventering. På
länsstyrelser och skogsvårdsstyrelser svävar man i dag i oklarhet över
skyddsvärdet på den skog som fortlöpande överlåts från bolaget till enskilda.
Dessutom har informationsutbytet mellan Assi Domän AB och de nämnda
myndigheterna varit minst sagt bristfälligt. Skyddsvärda områden, som inte
klassats som domänreservat, har sålts utan att länsstyrelsen informerats och
därefter avverkats hårt i enlighet med gällande ransoneringsregler (se vidare
rubriken ransoneringsreglerna och lägsta ålder vid föryngringsavverkning,
ovan).
Miljöpartiet föreslår därför, som en andra åtgärd för att lindra effekterna av
Domänverkets bolagisering, att regeringen ges i uppdrag att skyndsamt
utarbeta former för informationsutbyte mellan Assi Domän och de
naturvårdande myndigheterna avseende försäljningar av skyddsvärd
skogsmark.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att miljömålet skall överordnas
produktionsmålet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om stora kalhyggen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förbud mot stubbrytning,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i
skogsvårdslagen att dispensmöjligheten för hyggesplöjning upphävs,
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i
lagen om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark att
dispensmöjligheten för skogsvårdsstyrelsen upphävs,
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i
lagstiftningen att kemisk behandling av skogsplantor förbjuds,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förbud mot kvävegödsling av skogsmark,
8. att riksdagen hos regeringen begär en avvecklingsplan för
mineraliska hydraul- och smörjoljor i enlighet med vad som anförts i
motionen,
9. att riksdagen hos regeringen begär en plan för omställning av
skogsbrukets drivmedel i enlighet med vad som anförts i motionen,
10. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i
skogsvårdslagen beträffande reglerna för högsta tillåtna areal för
föryngringsavverkning och lägsta ålder vid föryngringsavverkning i
enlighet med vad som anförts i motionen,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att lägsta ålder vid föryngringsavverkning också
bör ta hänsyn till att skog mognar med avseende på biologisk
mångfald,
12. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i
skogsvårdslagen att begreppet "brukningsenhet" definieras i enlighet
med vad som anförts i motionen,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om säkerhet för återväxtåtgärder,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att statliga anslag till skogsbilvägsbyggande inte
är förenliga med de miljömål som riksdagen satt upp för att bl.a.
bevara biologisk mångfald,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om miljöprövning av skogsbilvägar,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skyddsdikning,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skärpning av villkoren för tillstånd för
nydikning,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett förbud mot användning av
skogsodlingsmaterial av utländskt ursprung och handel med sådant
material,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skogsvårdsorganisationen,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en obligatorisk skogsbrukarexamen,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att en naturvårdsgräns för skogsbruk i fjällnära
skog skall införas,
22. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om
avverkningsstopp för föryngringsavverkningar i ur- och naturskog i
enlighet med vad som anförts i motionen.
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om naturvårdsgräns för fjällnära skogar,
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skydd för skogsområden nedanför de fjällnära
skogarna som har uppmärksammats av den ideella organisationen
Steget före,
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om naturvårdsavtal,
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om naturvårdsavgift,1
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om inventering av ytterligare möjligheter att
finansiera ett stärkt skydd av produktiv skogsmark i enlighet med vad
som anförts i motionen,
28. att riksdagen beslutar om ändring i 41 § naturvårdslagen enligt
förslaget i motionen,
29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att naturvårdslagstiftningen skall tillämpas så att
inga skyddsvärda områden faller utanför på grund av sin storlek,
30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att möjligheter att skydda särskilt värdefulla
delar av en större nyckelbiotop bör utredas,
31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en översyn av skyddsföreskrifterna för samtliga
naturreservat,
32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en skyldighet för skogsbolagen att regelbundet
lämna uppgifter till länsstyrelser och skogsvårdsstyrelser om
förekomsten av värdefulla skogsområden och om bolagens åtgärder
för att skydda sådana områden,
33. att riksdagen beslutar att orden "berörd del av" stryks ur 26 §
naturvårdslagen,
34. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om bristande informationsutbyte mellan Assi Domän
och skogs- och naturvårdsorganisationerna,
35. att riksdagen hos regeringen begär en fullständig redovisning
av de skyddsvärda skogsområden som förvaltades av f.d.
Domänverket i enlighet med vad som anförts i motionen.