Rennäringen bedrivs av samer i form av småföretag som
verkar inom ramen för en sameby. För att få ägna sig åt
renskötsel i större skala krävs medlemskap i en sameby.
Samebyn är, förutom att vara en geografisk benämning,
också en ekonomisk förening i juridisk bemärkelse. Beslut
tas på bystämman och verkställande organ är samebyns
styrelse, som väljs på ett år av stämman.
Samebyns rättigheter och skyldigheter regleras i rennäringslagen. Som
rennäringens lokala organ ställer samebyn stora krav på samverkan och
hänsynstagande bland sina medlemmar. Rennäringsföretagare måste inom
ramen för samebyn komma överens om fördelning av renantal och
disposition av gemensamma betesresurser. Men samebyn borde också vara
en fungerande bas för andra näringsverksamheter.
Den bestämmelse i rennäringslagen som säger att sameby inte får ägna sig
åt annan ekonomisk verksamhet än renskötsel är onödigt snäv. Reglerna bör
ses över så att samebyn ges möjlighet att vidga sitt verksamhetsområde till
andra områden som samebyn finner intressanta. Vid en sådan översyn bör
också kriterierna för medlemskap ses över.
Rovdjuren
Produktion av renkött är den huvudsakliga inriktningen
bland landets renföretagare. Enbart inom Jämtlands län finns
över 100 renskötselföretag. I Västerbottens län är ca 500
arbetstillfällen direkt knutna till renskötseln. Alla dessa
renskötselföretag från Dalarna i söder till Lappland i norr ger
många arbetstillfällen i områden som nästan helt saknar
näringsliv, turismen undantagen. Renskötseln har genomgått
stora förändringar bara under den senaste 30-årsperioden. Så
sent som på 60-talet fanns inga andra hjälpmedel än
skidorna, lassot och kikaren. Självförsörjningsgraden var hög
och driftskostnaderna låga. Rovdjur fanns men antalet var på
en låg acceptabel nivå. De totala förlusterna var små, 1968
inkom t.ex. 243 ansökningar för rovdjursrivna renar.
Dagens renskötsel är i hög grad mekaniserad. Vintertid används snöskoter,
sommartid motorcykel och vid stora rensamlingar anlitas helikopter. Allt
detta kostar pengar och det är intäkterna från renen som skall bära dessa
kostnader. Renen och omtanken om renen är därför central hos den
renskötande befolkningen.
De viktigaste förutsättningarna för att kunna bedriva renskötsel är tillgång
till bra betesmarker, hanterbart rovdjurstryck och en optimal hjordsamman-
sättning. Det största hotet mot näringen idag är den explosiva ökningen av
antalet rovdjur. Renägarna har i alla tider fått leva med förluster av renar.
Med dagens allt högre rovdjurstryck riskerar dock rennäringen att gå under.
Som exempel kan nämnas att en renskötarfamilj i Jämtland, vars renräkning
kontrollerades av länsstyrelsen förlorade enbart under vinterbetesperioden
1995/96 hela 12,5 procent av sin hjord. Det motsvarade ett inkomstbortfall
på 100 000 kronor.
Det statliga ersättningssystemet kompenserar till viss del inkomstbortfallet,
men det allvarliga är minskningen av antalet renar. Hondjur och kalvar är
främst de djur som rivs vilket äventyrar avelsarbetet. Lodjuret är den största
predatorn men även björn och örn har ökat i antal. En balanserad rovdjurs-
politik måste till som beaktar rennäringsintressena i större omfattning än
hittills.
Rovdjursantalet skall reduceras till den nivå som kan accepteras av
rennäringen. Länsstyrelsen bör ges beslutsrätten för utförandet av skydds-
jakten. En licensjakt på lodjur bör införas. Allt detta förutsätter en statlig
rovdjurspolitik som både balanserar näringsintressen och rovdjurens
bevarande.
Renbetet
Under 1970- och 1980-talen ökade antalet rennäringsföretag
tack vare ökad lönsamhet. Tjernobylkatastrofen förstörde
dock marknaden. Det lönade sig inte att slakta och renantalet
ökade starkt. De höga renantalen vållade stora bekymmer i
form av skador på ungskog och trafikproblem. Stark
irritation uppstod mellan ortsbor, trafikanter och näringen.
Det ledde fram till den s.k. renbetesprocessen mellan
markägare och samebyar i Härjedalen. Berörda skogsbolag -
Stora, MoDo och Korsnäs - enades 1992 med samerna om
förlikning i målet. Samebyarna gavs rätt att bedriva
vinterbete på deras marker. De enskilda markägarna drev
målet vidare. Samebyarna förlorade målet och dömdes att
betala processkostnader på tillsammans drygt 10 miljoner
kronor. Ärendet är överklagat till Hovrätten.
Mot denna bakgrund bör vinterbetesområdena för i första hand
Härjedalens samebyar men även för Idre sameby säkerställas och förut-
sättningar skapas för att dessa förhandlingar genomförs mot ett av staten
uppställt mål. Beträffande renantal har samebyarna numera kraftigt reducerat
antalet. Problemen med de höga renantalen i Jämtlands län är i stort sätt
lösta.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om samebyns möjligheter att vidga sitt verksamhetsområde,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en rovdjurspopulation på en för rennäringen hanterbar nivå,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vinterbetesmarkerna i södra Härjedalen.