I Dalarna finns ett drygt femtiotal fäbodar. Många av dessa
erbjuder en genuin och oersättlig kulturmiljö och har stor
betydelse för landskapets själ, identitet och inte minst för
turismen. I många fall är dessa fäbodar också idag levande
vad gäller en aktiv, naturlig fäboddrift. Dessa kulturskatter
måste ges förutsättningar att bevaras och leva vidare på ett
ursprungligt och naturligt sätt.
Av tradition och hävd har djur gått fritt och betat på fäbodar. Den som inte
önskar få sina marker betade stängslar dem. Denna sedvänja är dock inte
lagfäst, vilket den uppmärksammade domen i Mora tingsrätt den 31 januari
1996 visar. Då fälldes en fårägare i Kväksels fäbod i Skattunge
kyrkobokföringsdistrikt i Orsa kommun för att ha låtit sina får beta fritt i
fäboden.
Uppenbarligen gick äganderätten före sedvanerätt och hävd i synen på vad
som är en fäbod. I själva begreppet fäbod ligger just att där betar fä. Detta
konstituerar själva fäboden som unik bymiljö i skogs- och bergsområdena i
främst Dalarna, Hälsingland, Härjedalen och Jämtland.
Vid frågetillfällen i riksdagen har man hänvisat till att berörda myndigheter
och branchorganisationer skall lösa den beskrivna problematiken. Detta kan
ske genom att sprida kännedom om och förståelse för den sedvana som råder
när det gäller fäbodar i allmänhet och möjligheter att sätta upp stängsel,
menade man.
Detta är naturligtvis inget fullgott skydd som garanterar ett fortsatt levande
fäbodbruk. Trots den belysning av problemen den aktuella debatten skapat
och även om tingsrättsdomen inte är prejudicerande är det uppenbarligen så
att dagens lagstiftning inte ger traditionellt fäbodbruk tillräckligt skydd.
Detta
bör ges regeringen till känna.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett skydd för fäbodbruket.