Det norrländska jordbruket måste kunna bevaras och
utvecklas om hela Sverige ska leva och om Sverige ska vara
föregångsland vad gäller uthållig tillväxt, regional balans,
landsbygdsutveckling och ökad sysselsättning. Ett
livskraftigt jordbruk ger förutsättningar för en lokal och
regional livsmedelsproduktion av hög kvalitet och är också
en viktig del i den infrastruktur som behövs för en levande
landsbygd.
Jordbruk ger jobb
Enligt officiell statistik svarar jordbruket tillsammans med
trädgårdsnäring och skogsbruk för knappt 3 % av
sysselsättningen i landet. Dessa låga tal har medfört att
många har fått uppfattningen att de areella näringarna har
liten betydelse för landets ekonomi och för antalet
arbetstillfällen. Detta är en feluppfattning som beror på flera
saker. För det första underskattas lantbrukets sysselsättning i
statistiken eftersom många som arbetar deltid i jordbruket
redovisas under andra näringsgrenar. Enligt SCBs
undersökningar av jordbrukets arbetskraft är det ungefär tre
gånger så många om man tar hänsyn till detta. Ett belysande
exempel är hur kvinnor som arbetar i jordbruket inte sällan
kombinerar jordbruksarbetet med ett deltidsarbete (inom den
kommunala vården och omsorgen) och av den anledningen
inte redovisas som sysselsatta inom jordbruket. Bilden blir
också en annan om man bortser från de större städerna. På
landsbygden, inklusive minder orter med upp till 2 000
invånare, svarar de areella näringarna för upp till en åttondel
av sysselsättningen. Lantbruket är också en avgörande länk i
en kedja som berör många branscher - från slakterier och
småskalig livsmedelsförädling till turism och tjänsteföretag.
Svenska folkets och framför allt ungdomars stora miljöengagemang liksom
en ökande efterfrågan på ekologiskt odlade produkter är ytterligare incitament
för att jordbruket och landsbygden utgör navet i satsningen på att skapa
framtidens nya miljöinriktade arbeten. Men så ser inte verkligheten ut.
Detta har hänt
Det norrländska jordbruket har hamnat i kläm vid
genomförandet av den nya jordbrukspolitiken efter EU-
medlemskapet. I södra Sverige har nya regionala
stödområden införts medan norra Sveriges producenter
erhållit nya krångliga regler för att möjligen kunna uppnå
tidigare nivå. För många har omfördelningseffekterna varit
stora och negativa. Missmodet inom näringen växer. I
Västerbottens län minskade antalet jordbruksföretag med 378
mellan 1994 och 1995. De nya ersättningssystemen har inte
varit anpassade till norra Sveriges praktiska förhållanden,
vilket gör att producenterna i många fall inte har kunnat
uppnå den politiskt beslutade "oförändrade" nivån. Särskilt
allvarligt är läget för grisköttsproducenter i hela norra
Sverige, mjölkproducenter med mer än 20 mjölkkor i område
4 samt för bönder i fjällnära områden.
Statens jordbruksverk (SJV) har valt administrativa lösningar och haft
inkörningsproblem som försämrat möjligheten att erhålla de beslutade stöden.
Så har till exempel utbetalningen av intransportstöd för mjölk fått mer än ett
års eftersläpning. Även andra leverantörer har fått sina beslutade stöd sent
utbetalade, vilket försämrat likviditeten. Ytterligare ett allvarligt misstag
med
den valda metoden är att SJV:s beslut ej går att överklaga. Det är
grundläggande att SJV inför överklaganderätt i samtliga regionala stöd, samt
åläggs att snabba på utbetalningarna till bönderna. I Finland sker
utbetalningar via livsmedelsföretagen, vars eventuella fördelar och nackdelar
borde utvärderas för svenskt vidkommande.
Det har också varit mycket svårt att få del av statistik som visar vilka
resurser som utbetalts. SJV bör utforma rutiner som tillgodoser behovet av
regional redovisning inom olika stödområden och stödformer.
Av det totala stödet till Norrlandsjordbruket uppgår de ej utbetalade
ersättningarna till 90-95 miljoner kronor, vilket innebär att den beslutade
lönsamhetsnivån som utlovats i tidigare riksdagsbeslut urholkats med ca 10
%, vilket självklart skapar problem i en näring som lever med små marginaler
och låg likviditet. Nu behövs en snabb utvärdering och förslag på konkreta
förbättringar. Att regeringen i detta läge dessutom minskar ramen för det så
kallade LFA-stödet (Less Favoured Areas, mindre gynnade områden) är helt
obegripligt. Vid slutförhandlingen om vilka områden som skulle ingå skedde
en del förändringar i södra Sverige där några områden ej godkändes, men i
norra Sverige skedde inga förändringar. Då ska heller inte den
framförhandlade ramen ändras.
Det här behöver göras
Miljöprogrammet
Regeringen föreslår i budgetpropositionen att nivån på
miljöersättningsprogrammet ökas med totalt 600 miljoner
kronor. Medlen skall användas för att utveckla det
konventionella jordbruket mot en ekologiskt hållbar
produktion. I förslaget framhålls att särskilt vallproduktionen
skall stödjas. Ett vallstöd är synnerligen välkommet för norra
Sveriges bönder som har ett stort kunnande i vallproduktion.
Vänsterpartiet har i sin partimotion för jordbruket ytterligare
ökat nivån på miljöersättningsprogrammet för att kunna
skapa ett särskilt miljöprogram för fjäll- och
inlandsjordbruket.
Ett särskilt miljöprogram för fjäll-
och inlandsjordbruket
Det har visat sig att det intresse som det hittills
framförhandlade miljöprogrammet rönt inte fördelat sig lika i
hela landet. I Norrlands inland är jordbruksnäringen starkt
hotad och de olika framförhandlade EU-stöden har inte
kunnat kompensera detta. Delvis beror detta på att de
fjällnära områdena varit underkompenserade redan före EU-
inträdet och delvis beror det på den annorlunda struktur och
de olika förutsättningar som finns för att bedriva jordbruk i
Norrlands inland. Ett exempel på att norra Sveriges
landskapstyper ej beaktats i det framförhandlade
delprogrammet värdefulla natur- och kulturvärden är att de
fem nordligaste länen står för endast 5 % av de ansökta
resurserna, medan Skåne står för 21 % av beloppet. En orsak
kan vara att det norrländska jordbrukslandskapets
kulturvärden raningar, myrslåtter och översilningsängar inte
är berättigade till stöd.
Jordbrukets kulturvärden och villkor i fjällnära områden och i Norrlands
inland är unika. Det handlar oftast om små gårdar, det är långa avstånd och
stor andel arrenderad mark. Förutsättningarna att odla spannmål är små.
Mjölkkor med vallproduktion är basen. I medeltal har en mjölkbonde 13 kor.
Avstånd och geografi gör att rationaliseringsmöjligheterna är minimala. Allt
detta motiverar införandet av en särskild fjällmiljöersättning. Vänsterpartiet
föreslår därför att regeringen får i uppdrag att ta upp diskussionen om ett
särskilt miljöprogram för fjäll- och inlandsjordbruket i Norrland.
Fjällkon ingen museiko
I hela Norrland och särskilt i Jämtland är fjällkon eller SKB-
kon en del av det levande jordbruket. SKB-kon har i
generationer anpassat sig till de villkor som den norrländska
naturen har skapat. Tålig, långlivad och en god
grovfoderomvandlare har hon en given plats i omställningen
till ett kretsloppsbaserat jordbruk. Men för att hon också ska
vara en produktionsresurs krävs att man tar hänsyn till
hennes speciella kvaliteter. Det krävs kvoter och djurbidrag
som tar hänsyn till SKB-kons lägre årsproduktion. Inom
ramen för det särskilda miljöprogrammet bör också SKB-kon
ges möjligheter att överleva som producerande ras med en
självskriven plats i livsmedelsproduktionen.
Mjölk
Medlemskapet i EU innebar att bland mycket annat också
mjölkproduktionen reglerades. För varje mjölkproducerande
gård skulle en mjölkkvot fastställas. Administration och
införande av det nya systemet har varit extremt krångligt och
har tagit alldeles för lång tid. På grund av en kraftig
strukturförändring under1990-talet har dessutom många
kvoter i Norrland "hamnat fel". Konsekvensen av detta är att
vissa gårdar har för låg kvot medan andra inte utnyttjar sin.
Situationen försämrades ytterligare genom att hanteringen av
sidoarrenden slår mycket hårt mot norra Sverige där en
mycket stor del av mjölkproduktionen baseras på
sidoarrenderad mark.
Samtidigt ökar produktionen kraftigt i södra Sverige vilket gör att Sverige
riskerar att överskrida landskvoten och tvingas betala en straffavgift som är
mycket hög. Superavgiften, som straffavgiften kallas, fördelas på de gårdar
som producerat för mycket. Följden av den sneda kvotfördelningen i
Norrland kan bli att 40 % av NNP och Norrmejeriers leverantörer drabbas av
superavgiften. Detta skulle innebära ett dråpslag mot mjölkproduktionen och
därmed också mot mejerinäringen i regionen.
Ett sätt att komma tillrätta med problemet är att tillskapa möjlighet för en
extra kvotförsäljning för 1996 i region 1.
I årets budgetproposition har regeringen föreslagit ytterligare nedskärning
av avbytartjänsten. Endast 13 miljoner för jourverksamhet och
reseersättningar finns kvar. Avbytartjänsten är särskilt viktig i Norrlands
inland med långa avstånd mellan gårdarna. Dessutom skapas arbetstillfällen
på landsbygden. En urholkning av avbytartjänsten, så att allt färre lantbrukare
har råd att vara anslutna, innebär både en arbetsmiljöfråga för bonden och ett
försämrat djurskydd. Vänsterpartiet har inte accepterat detta utan föreslår i
sin budgetmotion att ytterligare 35 miljoner kronor anvisas till
avbytartjänsten.
Grisar och ägg
Lönsamheten för Norrlands grisproducenter har klart sänkts
sedan EU-inträdet. Detta beror dels på att marknadspriset
sjunkit, dels på att Norrlandsstödet fått en teoretisk
konstruktion som i praktiken ger sänkta stöd jämfört med
situationen före EU-inträdet. Kompensationen beräknas på
att 2/3 av grisarnas spannmålsbehov skall produceras på
gården. Detta är inte möjligt i norra Sverige av klimatskäl. I
praktiken produceras ca 1/3 av den egna spannmålen och då
utgår inte heller ersättning för mer. Griskött utgör basen i
charkuterinäringen. För att kunna upprätthålla en
livsmedelsförädling i Norrland och slippa långa
djurtransporter är det nödvändigt att grisproduktionen får
ändrade villkor så att kalkylunderlaget stämmer med hur det
ser ut i praktiken. Det måste också bli möjligt att extensifiera
grisproduktionen med bibehållen lönsamhet.
De norrländska äggproducenterna producerar ägg av mycket god kvalitet.
Salmonella förekommer inte. Genom EU-inträdet har den norrländska
marknaden öppnats för konkurrens från Finland som kraftigt subventionerar
sin äggproduktion, varvid en mycket snedvriden priskonkurrens uppstått. Om
inte åtgärder vidtas riskerar den lokala äggproduktionen och konsumenternas
möjligheter att köpa garanterat svenska salmonellafria ägg. att slås ut. En
ökad satsning på småskalig äggproduktion från frigående höns och en bättre
marknadsföring av den lokala produktionen är den bästa motstrategin mot
import av ägg från länder med sämre djurskydd och ökad sjukdomsrisk.
Ekologisk odling
Sverige har satt upp ett 10-procentsmål för det ekologiska
jordbruket fram till sekelskiftet. Efterfrågan på ekologiskt
producerade livsmedel växer och Norrlandslänen som redan
tidigare använt mindre av både bekämpningsmedel och
gödningsmedel än andra delar av Sverige har goda
förutsättningar att snabbt nå målsättningen. I Västerbottens
län har andelen ekologiskt odlad areal ökat med 400 %
mellan 1994 och 1995. Det är en positiv utveckling som har
en stor utvecklingspotential. Målet måste vara att öka den
ekologiska arealen och självförsörjningsgraden. När det
gäller grönsaker, ägg, kött och fläsk ligger
självförsörjningsgraden långt under hundra procent. För
grönsaker är självförsörjningsgraden i Västerbottens län
endast 7 %. Här finns stora möjligheter att utveckla den
norrländska livsmedelsproduktionen.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om rutiner som tillgodoser behovet av regional redovisning inom
olika stödnivåer och stödformer,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att SKB-kons speciella kvaliteter tas till vara inom ramen för ett
särskilt miljöprogram för fjäll- och inlandsjordbruket,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att tillskapa en extra kvotförsäljningsomgång för 1996 i region 1.
Stockholm den 6 oktober 1996
Maggi Mikaelsson (v)
Hans Andersson (v)
Marie Engström (v)
Owe Hellberg (v)
Bengt Hurtig (v)
Jan Jennehag (v)