Räddandet av det kulturella
och det biologiska arvet
avseende
fornnordiska/fornsvenska
nötkreatursraser
Fjällkon, rödkullan, liksom andra allmogeraser (nästan alla
nu helt utrotade i Sverige) utvecklades utifrån de mycket
lokala förutsättningar som varje begränsat geografiskt och
klimatologiskt område för utkomst och överlevnad hade i det
förindustriella Sverige. Samspelet mellan brukare och ko och
koras var intimt. Dessa allmogeraser har framavlats under
mer än 1 000 år i Sverige och Norden i ett samhälle med
mycket begränsade energiresurser.
Den hänsynslösa utplundringen av vår planets naturresurser, främst olja
och fosfor, efter i huvudsak andra världskriget, har medfört att det därför
kortsiktigt blivit billigare att låta extremt sårbara och högförädlade koraser
ta
över mjölk- och köttproduktionen så länge höga skördar kan fås fram med
hjälp av billig energi (konstgödsel).
Att spara spermier och ägg i den nordiska genbanken är i och för sig bra
men är tämligen ointressant för att rädda allmogerasernas överlevnad till
nytta för kommande generationer. Det måste återigen betonas att
allmogekorna utvecklas i samspel med brukaren. Det genetiska materialet kan
inte bara vara musealt i form av en skatt för genetiker. Det blir som att spara
stenåldersyxor och ingen vet hur de ska användas. Eller att spara gamla
hästjordbruksredskap, men när man skall sätta för hästen framför redskapen i
framtiden för ett viktigt ändamål så har hästarna förändrats så mycket att det
inte går att använda redskapen för dessa djur.
Ekologiska brukare med ekologisk mjölkproduktion, som baserar sin
mjölkproduktion på utrotningshotade renrasiga allmogeraser, måste därför
ställas utanför det s.k. mjölk-kvotsystemet, dvs de måste få obegränsad
tillgång till den nationella mjölkkvoten. Mängden mjölk och mängden
brukare kan röra sig om någon promille av den totala mängden producerad
mjölk i landet och det totala antalet brukare. Detta är dock den möjlighet som
ges för att rädda allmogeraserna till framtiden och framtidens människor.
Kon kommer till sin rätt i ett småskaligt och naturnära jordbruk, där skogen
är en naturlig del även som betesmark. Den lite mindre kon är smidig och
stark, den går och kommer på bestämda tider, har en klockinstinkt och en
utmärkt orienteringsförmåga. Den livnär sig på magra marker och behöver
mycket lite kraftfoder, eller inget alls. Hon är tillgiven, vacker och smidig
och föder som regel sina kalvar utan komplikationer. Det är förkastligt att
blanda in låglandsrasen för att öka mjölk- och köttproduktion, för då
försvinner lätt den kulliga kons unika egenskaper. Hon är uthållig och
miljövänlig och visar hur vi kan odla och leva ekologiskt och nära naturen,
inte minst genom sin lämplighet för fäbodbruket. Men då stammen idag är
liten och bl.a. har en svag tendens att få sjukdomar borde man sparsamt
kunna få använda sperma från andra nordiska kulliga kor, finska, öst- och
västnorska. Man vandrade tidigare över gränserna och köpte och sålde kor, på
senare tid har man tagit in norska rödkullor, så det borde vara naturligt att se
rasen i lite större skala. Inga andra tjurar borde få användas i avel än avels-
bedömda och de borde också undersökas, så det inte odlas fram djur med
defekter.
Frågan är alltför viktig både kulturellt och biologiskt för att hamna i en
återvändsgränd. Mulbetesbetade marker bevarar en unik flora och fauna.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om mjölkkvoter för fjällkor,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om SKB och om att sparsamt använda nordisk sperma för att undvika
inavel,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att för avel endast använda avkommebedömda tjurar,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att för avel endast använda tjurar som undersökts vad det angår
ärftliga defekter,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att även fjällkor med inslag av övriga nordiska länders kulliga
boskap skall erhålla ursprungsbidraget för fjällkor.