Räddandet av det kulturella och det biologiska arvet avseende fornnordiska/fornsvenska nötkreatursraser
Fjällkon, rödkullan, liksom andra allmogeraser (nästan alla nu helt utrotade i Sverige) utvecklades utifrån de mycket lokala förutsättningar som varje begränsat geografiskt och klimatologiskt område för utkomst och överlevnad hade i det förindustriella Sverige. Samspelet mellan brukare och ko och koras var intimt. Dessa allmogeraser har framavlats under mer än 1 000 år i Sverige och Norden i ett samhälle med mycket begränsade energiresurser.
Den hänsynslösa utplundringen av vår planets naturresurser, främst olja och fosfor, efter i huvudsak andra världskriget, har medfört att det därför kortsiktigt blivit billigare att låta extremt sårbara och högförädlade koraser ta över mjölk- och köttproduktionen så länge höga skördar kan fås fram med hjälp av billig energi (konstgödsel).
Att spara spermier och ägg i den nordiska genbanken är i och för sig bra men är tämligen ointressant för att rädda allmogerasernas överlevnad till nytta för kommande generationer. Det måste återigen betonas att allmogekorna utvecklas i samspel med brukaren. Det genetiska materialet kan inte bara vara musealt i form av en skatt för genetiker. Det blir som att spara stenåldersyxor och ingen vet hur de ska användas. Eller att spara gamla hästjordbruksredskap, men när man skall sätta för hästen framför redskapen i framtiden för ett viktigt ändamål så har hästarna förändrats så mycket att det inte går att använda redskapen för dessa djur.
Ekologiska brukare med ekologisk mjölkproduktion, som baserar sin mjölkproduktion på utrotningshotade renrasiga allmogeraser, måste därför ställas utanför det s.k. mjölk-kvotsystemet, dvs de måste få obegränsad tillgång till den nationella mjölkkvoten. Mängden mjölk och mängden brukare kan röra sig om någon promille av den totala mängden producerad mjölk i landet och det totala antalet brukare. Detta är dock den möjlighet som ges för att rädda allmogeraserna till framtiden och framtidens människor.
Kon kommer till sin rätt i ett småskaligt och naturnära jordbruk, där skogen är en naturlig del även som betesmark. Den lite mindre kon är smidig och stark, den går och kommer på bestämda tider, har en klockinstinkt och en utmärkt orienteringsförmåga. Den livnär sig på magra marker och behöver mycket lite kraftfoder, eller inget alls. Hon är tillgiven, vacker och smidig och föder som regel sina kalvar utan komplikationer. Det är förkastligt att blanda in låglandsrasen för att öka mjölk- och köttproduktion, för då försvinner lätt den kulliga kons unika egenskaper. Hon är uthållig och miljövänlig och visar hur vi kan odla och leva ekologiskt och nära naturen, inte minst genom sin lämplighet för fäbodbruket. Men då stammen idag är liten och bl.a. har en svag tendens att få sjukdomar borde man sparsamt kunna få använda sperma från andra nordiska kulliga kor, finska, öst- och västnorska. Man vandrade tidigare över gränserna och köpte och sålde kor, på senare tid har man tagit in norska rödkullor, så det borde vara naturligt att se rasen i lite större skala. Inga andra tjurar borde få användas i avel än avels- bedömda och de borde också undersökas, så det inte odlas fram djur med defekter.
Frågan är alltför viktig både kulturellt och biologiskt för att hamna i en återvändsgränd. Mulbetesbetade marker bevarar en unik flora och fauna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om mjölkkvoter för fjällkor,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om SKB och om att sparsamt använda nordisk sperma för att undvika inavel,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att för avel endast använda avkommebedömda tjurar,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att för avel endast använda tjurar som undersökts vad det angår ärftliga defekter,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att även fjällkor med inslag av övriga nordiska länders kulliga boskap skall erhålla ursprungsbidraget för fjällkor.
Stockholm den 7 oktober 1996
Ragnhild Pohanka (mp) Eva Goës (mp)