Det är positivt att regeringen lyfter fram det svenska
jordbruket och livsmedelsindustrin som framtidsnäringar,
med betydelsefull roll för att nå viktiga politiska mål vad
avser uthållig tillväxt, regional balans, landsbygdsutveckling
och ökad sysselsättning. Det är mycket viktigt att ytterligare
utjämna kostnadsnackdelar, för att det norrländska
jordbruket ska kunna axla sin betydande roll i förhållande till
den finländska jordbruksnäringen men även med hänsyn till
den interna svenska konkurrensen.
Det norrländska jordbrukets konkurrenskraft hämmas troligen i än högre
grad än jordbruken i resten av Sverige av de produktionsskatter som belastar
jordbruket. Större arealer måste odlas för att uppnå samma skörd som i
sydligare områden i Sverige och de mycket stora avstånden gör
transportavstånd betydande samt att det är orealistiskt att sprida naturgödsel
på avlägsna arealer. Uppvärmningsbehovet blir även högre och skörd för en
längre vinterperiod måste torkas och lagras. Detta gör att den höga
drivmedelsskatten för fordon som fungerar som arbetsredskap och
energibeskattningen på elkraft slår relativt högre i norra Sverige. Jordbruket
har hårdhänt tvingats konstatera att dessa fördyrade produktionskostnader,
som därtill har mycket marginell miljöeffekt, inte går att kompensera med ett
höjt pris på marknaden - här styr ytterst priserna på den gemensamma
marknaden. Istället urholkas konkurrenskraften inom det norrländska jord-
bruket och därmed möjligheterna att hålla uppe produktion och syssel-
sättning i livsmedelsindustrin. Noteras bör även att i Finland avskaffades
motsvarande skatter vid EU-inträdet och Finland utnyttjar därtill fullt ut det
miljöprogram som framförhandlades vid EU-anslutningen.
Riksdagen bör besluta att återinföra de regler som gällde före 1 juli 1995
avseende dieseloljebeskattning av arbetsredskap samt jämställa jordbruk med
tillverkande industri avseende elenergibeskattning.
Det norrländska jordbruket har hamnat i kläm vid genomförandet av den
nya jordbrukspolitiken. I södra Sverige har nya regionala stödområden
införts medan norra Sveriges producenter erhållit nya krångliga former för att
möjligen kunna uppnå tidigare nivå. För många har omfördelningseffekterna
varit stora och negativa. De nya ersättningssystemen har inte varit anpassade
till norra Sveriges praktiska förhållanden, vilket gör att producenterna i
många fall inte kunnat uppnå den politiskt beslutade "oförändrade nivån".
Speciellt illa har grisköttsproducenter i hela norra Sverige, mjölkproducenter
med effektiv produktion samt bönder i fjällnära områden drabbats.
Statens jordbruksverk (SJV) har även valt administrativa lösningar som
försämrar möjligheten att uppfylla de politiskt beslutade ramarna. SJV har
t.ex. beslutat utbetala nationella stöd direkt, trots att livsmedelsindustrin är
villig att göra detta utan kostnad för staten. SJV har ännu inte fått i gång
ett
smidigt system. Utbetalning av intransportstöd för mjölk sker med mer än ett
års eftersläpning och även grisproducenterna erhåller ersättningar för sent.
Dessutom har SJV ej uppfyllt grundläggande rättssäkerhetskrav genom att
besluten ej kan överklagas. Detta måste anses som ett brott mot artikel 6 i
Europakonventionen om de mänskliga fri- och rättigheterna, vilket även ett
domslut i Kammarrätten i Jönköping funnit och hänvisar att talan skall
väckas i allmän förvaltningsdomstol. Det är grundläggande att SJV inför
överklaganderätt samt åläggs att utbetala ersättningar till bönderna snabbt.
Det har under det första EU-året varit mycket besvärligt att erhålla statistik
från SJV som pekar på vilka resurser som utbetalts. SJV bör utforma
administrativa rutiner som klart skiljer utbetalningar i norra Sverige
(stödområde 1-3 samt 4) från övriga Sverige, så att uppföljningar är möjliga.
De ej utbetalade ersättningarna i Norrlandsstödet uppgår till mellan 90 och
95 miljoner kronor, vilket innebär ett urholkande av den politiskt beslutade
nivån på ca 10 procent. Resultatet är helt oacceptabelt och det behövs en
snabb utvärdering som därtill bör ge förslag till förbättringar, så att
Norrlandsbönder faktiskt kan sägas erhålla merkostnadsersättningarna.
Näringen upplever en total lönsamhetsförsämring och SJV bör få ett uppdrag
att i samarbete med näringen utvärdera lönsamhetsutvecklingen för det
norrländska jordbruket under 90-talet och en jämförelse bör även göras med
våra bondekollegors situation i Finland och Norge.
Att budgetpropositionen i detta läge föreslår att 14 miljoner kronor skall
sparas på LFA-stöd i norra Sverige är oacceptabelt. Norra Sveriges
merkostnadskompensation urholkas ytterligare och den relativa konkurrens-
kraften gentemot övriga svenska jordbrukare försämras. Regeringens
argument är att detta skall vara ett resultat av slutförhandlingar. Veterligen
har inga förhandlingar skett angående LFA-ersättningar (kompensations-
bidrag) till norra Sverige sedan förra budgeten lades - utan endast för södra
LFA-området, där bevisligen områden föll bort vid slutförhandlingen. För
norra Sverige har inte det område som förhandlingen omfattade på något sätt
minskats.
Därtill bör riksdagen uttala att SJV skall ändra inställning vid sin hantering
av svenska bönders rättigheter i administrationen av EU:s jordbrukspolitik
och i stället för dagens hantering ha som mål att erbjuda svenska bönder
maximal möjlighet att ta del av EU:s jordbrukspolitik samt de svenska
beslutade del- eller helfinansierade ersättningarna på, för bonden enkla och
samtidigt för statskassan kostnadseffektiva sätt.
Vallstöd
Det är positivt att regeringen äntligen tar ställning för
vallstöd. Ett vallstöd är synnerligen välkommet för norra
Sveriges bönder som har stort kunnande i vallproduktion.
Beloppet i det generella vallstödet bör vara generellt, d.v.s vara lika stort i
hela landet, samt i norra Sverige riktat till animalieproducenterna, förslagsvis
att vallstöd utgår till producenter som erhåller nationellt stöd och/eller
kompensationsbidrag (LFA-stöd).
Investeringsstöd
Det investeringsstöd för jordbruket som kommer att införas
är för norra Sverige en förlängning av befintligt
landsbygdsstöd, som utgått till jordbruksinvesteringar i de
sju nordliga länen. De ca 80 miljoner kronor/år under 1990-
talet som utgått till jordbruk i norra Sverige hör även i
fortsättningen till området. Ett lämpligt sätt att fördela
resurserna är att tilldela respektive länsstyrelse anslag, som
sedan länsstyrelsen fördelar inom länets olika områden, i
linje med hur tidigare landsbygdsstöd hanterades. Ett
investeringsbidrag på 45 procent bör införas i målområde 6
samt 35 procent i övriga delar av de sju norrlandslänen. Inga
begränsningar bör införas utöver de krav som EU-reglerna
kräver.
Hållandetider
EU:s regler för kontroll av kompensationsersättning (LFA)
kräver att de djur som ersättning ansöks för hålls kvar på
gården i två månader efter ansökan (hållandetid).
Kontrollsystemet är uppbyggt efter länder med svagare
administrativa kontrollsystem. Sverige måste med kraft kräva
att Sverige på grund av sitt mycket stora område med LFA-
ersättning erhåller annat sätt att kontrollera djurantal för
erhållande av LFA-ersättning. Ett system som tidigare
använts, och som används i miljöstödet Öppet
odlingslandskap (även en del av Norrlandsstödet), är tre
räkningar. Nuvarande system innebär att marknadstillförseln
av slakt minskar kraftigt under hållandeperioden och därefter
skapas mycket stort tryck på marknaden då ett uppdämt
behov av slakt uppstått. Sysselsättningen inom slaktföretagen
påverkas starkt, med minskad arbetstid under hållandetiden
samt hård arbetsbelastning efter hållandetidens slut. Därför
förordas ett kontrollsystem med tre räkningstillfällen per år.
Under tiden, tills kontrollsystemet ändrats, krävs att nuvarande system
förbättras, vilket kan göras genom att kontroll för LFA-ersättning för handjur
kopplas till slakt (ett system som Finland använder) samt att den
kvalifikationsperiod som staten infört för att djur skall få anmälas till LFA-
ersättning, byts ut mot det tidigare fungerande systemet med att djur måste
ha funnits i norra Sverige i fyra månader före eventuell slakt, för att erhålla
regionala ersättningar (LFA-ersättning samt Öppet odlingslandskaps-
ersättning). Genom att stalljournal är obligatorisk på samtliga gårdar är
kontrollen enkel att genomföra.
Mjölkproduktion
Norra Sverige, kvotregion 1 (vilket motsvarar
Norrlandsstödsområde 1, 2a samt 2b), erhöll rätt att erhålla
gårdskvoter motsvarande 400 milj kg i nationell fetthalt
(vilket motsvarar 392 miljoner kg i områdets genomsnittliga
fetthalt). Denna volym svarar väl mot områdets andel av
nationens produktion och om kvotförsäljning samt
arrenderegler varit praktiskt hanterbara skulle områdets
mjölkproducenter utsättas för liten risk att överskrida sina
gårdskvoter.
Nu är den dagsaktuella situationen klart oroande då för närvarande 40
procent av NNP och Norrmejeriers leverantörer producerar mer än 10
procent över sin gårdskvot vilket gör att de kommer att drabbas av
superavgift (tilläggsavgift) om Sverige överskrider landskvoten. Därtill
tappar de nationellt stöd när gårdskvoten överskrids. Prognosen pekar för
närvarande på att Sverige troligen kommer att producera över landskvoten då
aktuell produktion (mitten av september 1996) ligger endast 0,2 procent
under landskvoten.
Att Norrlands bönder hamnat i denna djupt olyckliga situation beror på att
tilldelade kvoter i stor utsträckning "hamnat fel" genom att norra Sverige
haft kraftig strukturutveckling under 1990-talet och kvottilldelning sker efter
genomsnittsproduktion 1991-93. Därtill kommer SJV:s tillkortakommanden
angående administration av kvotförsäljning, vilket gjorde osäkerheten så stor
att många inte kom sig för att sälja i vår. Vidare ändrades reglerna så att
efter
anmälan till försäljning erhöll mjölkproducenter utan miljöintyg rätt att
under 1996 års kvothandel sälja kvot motsvarande tio kor utan miljöintyg.
Situationen försämrades ytterligare genom regler angående möjlighet att
arrendera kvot, där hantering av sidoarrenden slår mycket hårt mot norra
Sverige där en mycket stor del av mjölkproduktionen baseras på sidoarrende-
rad mark. Reglerna angående arrende av kvot måste anpassas till de förutsätt-
ningar som råder för mjölkproduktionen i norra Sverige.
Riksdagen bör besluta att en extra kvotförsäljning för 1996 skall ske.
Behovet är störst i region 1, d.v.s. stödområde 1, 2a samt 2b, eftersom här
är problemen störst, genom att det nationella stödet utgör en större andel.
Försäljningen kan ske under början av 1997, men avse kvotår 1996.
Situationen för det fjällnära jordbrukets mjölkproduktion är akut hotad och
en genomgående analys behöver göras för att den produktion som finns skall
kunna finna framtidstro. Speciellt kan pekas på det bortfall av ersättning som
producenter drabbats av genom att de, i tidigare inventeringar, högt klassade
markerna inte ryms i de nya miljöersättningsprogrammen och därmed har
viktiga ekonomiska ersättningar undandragits dessa marginella marker med
stora landskapsvärden.
Grisproduktionen
Norrlands grisproducenters lönsamhet har klart sänkts sedan
EU-inträdet. Detta orsakas både av att marknadspriserna har
sänkts drastiskt och genom att merkostnadskompensationen
(Norrlandsstödet) för grisproducenterna i norra Sverige fått
en teoretisk beräkning som i praktiken leder till att i stort sett
samtliga producenter får sänkt Norrlandsstöd. Det stora
problemet är att merkostnadskompensationen beräknas på att
2/3 av grisens teoretiska spannmålsbehov ska odlas på
gården. Detta är inte praktiskt möjligt på grund av norra
Sveriges klimatförutsättningar och i praktiken odlas ca 1/3 av
grisarnas spannmålsbehov på gårdarna.
Merkostnadskompensationen kan inte beräknas på att mer än
1/3 av grisens spannmålsbehov odlas på gården om
grisbönderna ska erhålla något så när oförändrad politisk
ersättning jämfört med situationen före EU-inträdet. Det är
ändå långt kvar till oförändrad lönsamhet, som förra
jordbruksministern skriftligen har lovat Västerbottens
svinodlarförening 1995-07-13 (Jo95/1541).
Grisproducenterna behöver även justera vissa detaljer för
kalkylunderlaget för suggor på grund av att vissa ersättningar
har fallit bort i kalkylunderlaget när SJV beräknade
ersättning vid EU-inträdet. Detta innebär att totalt krävs ca 7
miljoner kronor ytterligare till grisproduktionen (suggor och
slaktgrisar) vilket enklast genomförs genom att höja det
nationella stödet med detta belopp.
Intransportstöd
Före EU-inträdet erhöll livsmedelsindustrin (mjölk, kött och
ägg) i norra Sverige ersättning för de merkostnader de hade
jämfört med genomsnittliga svenska livsmedelsföretag vid
intransport av livsmedelsråvaran. Ersättningen togs bort vid
EU-inträdet för kött och ägg samt sänktes kraftigt för mjölk.
Ersättningen behöver återinföras för kött- och äggproduktion
samt återföras till tidigare nivå för mjölk. EU tillåter
transportstöd, men Sverige har avböjt att utnyttja
möjligheten. Det nationella stödet behöver ökas med
motsvarande ca 30 miljoner kronor för att uppnå tidigare
ersättningar. Ett lämpligt sätt är att låta eventuellt icke
utnyttjade delar i politiskt beslutad Norrlandsstödsram (öppet
odlingslandskap, kompensationsbidrag, LFA samt i
nationellt stöd) årligen användas till transportstöd som kan
utbetalas vid årets slut.
Äggproduktionen
De norrländska äggproducenterna producerar ägg av mycket
hög kvalitet. Genom EU-inträdet öppnades den norrländska
marknaden för finska, kraftigt politiskt stöttade, ägg varvid
en mycket snedvriden priskonkurrens har uppstått.
Äggproducenterna i norra Sverige räds inte konkurrens på
lika villkor men så länge finska äggproducenter erhåller
kraftig politisk ersättning tvingas de svenska
äggproducenterna kräva likabehandling av den svenska
regeringen. Det skulle innebära att det nationella stödet till
äggproduktionen i norra Sverige behöver minst fördubblas
samt intransportstödet måste återinföras tills det finska
produktionsstödet avvecklats och svenska äggproducenter
tillåts exportera till Finland. Alternativt måste regeringen
stoppa prisdumpningen av finska ägg i Sverige.
Potatisodling
I norra Sverige odlas viktiga arealer av utsädespotatis samt
högkvalitativ matpotatis. Näringen är högt specialiserad och
lever under stor ekonomisk press, där hotet från de, via
politiska ersättningar bättre välförsedda finska
producenterna, är stort. I Finland erhåller potatisodlare ett
miljöstöd för odling av potatis. Det finns anledning att
beakta detta om Sverige vill utnyttja miljöprogrammet fullt
ut.
Miljöprogrammet
Det är viktigt att den svenska regeringen utnyttjar fullt ut
den, vid EU-anslutningen, framförhandlade ramen till
miljöstöd. Det är angeläget att miljönytta och enkla regler får
prägla ramarna för ett utbyggt miljöprogram och att även de
norrländska landskapstyperna synliggörs. Ett exempel på att
norra Sveriges landskapstyper ej beaktats är att i delprogram
värdefulla natur- och kulturvärden (KULT), vars snåriga och
detaljerade regler inte är anpassade för det norrländska
kulturlandskapet och därtill direkt diskriminerar mindre
gårdar, står de fem nordligaste länen för endast 5 procent av
de ansökta resurserna medan Skåne står för 21 procent av
ansökt belopp.
De norrländska foderarealerna raningar, myrslåttrar och översilningsängar
erhåller inte ersättning samt därtill diskrimineras de traditionella betes-
markerna i den brukade bondeskogen, som inte kan erhålla ersättning med
dagens regelverk.
En del av Norrlandsstödet utgår via delprogrammet Öppet odlings-
landskap. Här skall på sikt arealkravet ökas, vilket leder till att ytterligare
bönder inte klarar kraven och Norrlandsstödet urholkas med ökad risk för att
det öppna odlingslandskapet hotas, om bondens svaga ekonomiska situation
leder till att produktionen läggs ner. Reglerna behöver ändras så att dagens
arealkrav inte skärps ytterligare.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utvärdering och förslag till förbättringar angående
lönsamhetsutvecklingen för Norrlandsjordbruket,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om dieseloljebeskattning samt elenergibeskattningen,1
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om besparing i LFA-stöd,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om administrativ hantering och rättssäkerhet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vallstöd,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om hållandetider i LFA-systemet,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om extra köp/säljomgång för mjölkproducenter i norra Sverige,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om arrenderegler för mjölkkvotsystemet,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om grisproduktionen i norra Sverige,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om intransportstöd till livsmedelsföretag i norra Sverige,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om äggproduktionen i norra Sverige,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om potatisodling i norra Sverige,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utnyttjande av miljöprogrammet,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om synliggörande av de norrländska landskapstyperna i
miljöprogrammet,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behållande av dagens arealkrav i öppet odlingslandskap,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om investeringsstöd.