Det svenska miljöersättningsprogrammet präglas till vissa delar av en helt orimlig detaljstyrning i kombination med ständiga regeländringar och en aldrig sinande ström av krav på nya uppgifter. Detta gör situationen omöjlig för både bonden och handläggaren.
Denna kritik avser huvudsakligen de stödformer där Jordbruksverket, Naturvårdsverket och Riksantikvarieämbetet delar ansvaret för tillämpningen och skall fatta besluten i samråd. Detta har lett till ett okritiskt anammande av de olika särintressenas samtliga önskemål vad gäller utformningen av regelverket. De olika stödformerna är omgärdade av en sådan mängd regler och bestämmelser, att det är mycket svårt för den enskilde bonden att själv hålla sig informerad härom.
Tyvärr synes de centrala myndigheterna sakna vilja att påverka och förenkla EU:s regelsystem. Tvärtom har man en ambition att istället ytterligare formalisera och komplettera ett i grunden omöjligt system.
En möjlighet till förenkling är att man slår samman stöden för öppet odlingslandskap, biologisk mångfald samt kulturmiljövärden till ett enda stöd med begränsade och rimliga skötselkrav. Detta stöd kompletteras med ett nytt specialstöd för områdena med de allra mest värdefulla natur- och kulturmiljöerna. Detta bör generellt ligga på en hög nivå och variera utifrån skötselkraven som då kan vara omfattande. Skötselavtal mellan myndighet och brukare upprättas så att inga missförstånd uppstår.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förenklingar i miljöstödsprogrammet.
Stockholm den 2 oktober 1996
Jan-Olof Franzén (m) Karl-Gösta Svenson (m)