När det gäller fäbodar har det inte hänt så mycket positivt
under de ett och ett halvt år som har gått sedan Miljöpartiet
senast skrev en motion om fäboddriften. Varje år slutar ett
antal ur den äldre generationen, sluttningarna växer igen och
kornas och getternas skällor tystnar. Ägoförhållandena är
komplicerade och barn eller barnbarn har kanske inte
ekonomiska möjligheter att ta över fäboddriften. Trots de
problemen skulle det säkert kunna gå i ett antal fall, om den
yngre generationen gavs möjligheter och kommuner, län och
riksdag gav de bästa förutsättningarna.
Det behövs också av EU krävas undantag från en del regler som till
exempel markbidrag, tjurbidrag, båsstorlek och gödselbrunnar, allt beroende
på fäbodarnas speciella förutsättningar. Kulturbidrag och hjälp att ge svenska
och utländska turister möjlighet att ta del av den kulturskatt fäbodarna utgör
skulle kunna ge djur- och naturintresserade ungdomar tillfälle att pröva
nygamla näringar.
För fäboddriften i Sverige råder oklara juridiska förhållanden.
Ägofredslagen tvingar djurägaren att avtala med alla berörda markägare om
rätten att hålla djur i betesdrift. Detta har tydligt klarlagts av Mora
tingsrätt i
domen DT 14 i mål nr 104/93 meddelad den 31/1 1996. Å andra sidan är
ägofredslagen dispositiv, vilket innebär att en djurägare kan ha ett servitut
som innebär rätt till betesdrift. Ett sådant servitut kan vara äldre än
ägofredslagen och exempelvis ha gjorts i samband med storskiftes-
förhandlingar. Servitutet kan till och med vara glömt av djurhållaren, då det i
generationer har uppfattats som en självklarhet att man innehar rätten till
fritt
bete. Detta kan innebära att en djurhållare som har rätt till bete inte ens
själv
juridiskt kan visa detta.
Samtidigt som markägare kan tvinga bort djuren från fäbodarna ges
samhälleligt stöd till sådan fäboddrift. Detta är en fullständigt orimlig
situation, som i längden inte kan garantera någon fortsatt fäboddrift med alla
dess positiva effekter på natur och kultur. Således måste det noggrant utredas
vilka juridiska förhållanden som gäller för fäboddriften. Det är särskilt
angeläget att utreda i vilken mån äldre servitut som sätter ägofredslagen ur
spel ligger dolda i arkiven. Vid denna utredning måste man noggrant sätta sig
in i på vilket sätt man vid storskiftesförhandlingarna överförde de gamla
gemensamma rättigheterna och skyldigheterna i sen modern juridisk form.
Fäboddriften var fullständigt nödvändig för det dåtida jordbruket i de
aktuella delarna av landet och kunde således inte försummas vid dessa
förrättningar.
Skulle det visa sig att fäboddriften i allmänhet ändå hindras av
ägofredslagen, i enlighet med domen i Mora tingsrätt, är det synnerligen
angeläget att snabbt se till att fäboddriften regleras på ett juridiskt
oantastligt
och långsiktigt sätt. Ett sådant sätt skulle kunna vara att man upprättar
särskilda fäbodreservat kring de fäbodar som fortsatt är i drift. Med denna
lösning kommer man inte i konflikt med äganderätten till marken utan
reglerar intrånget genom ett sedvanligt ersättningsförfarande.
Antalet fäbodar sjunker för varje år och snart kan antalet vara för litet för
att hålla Sveriges äldsta kultur inom jordbruket levande. Mejeriföreningarna
som en gång bildades för att värna de små mjölkleverantörerna motarbetar
idag fäbodbrukarna på grund av hårda rationalitetskrav.
Att stödja fäboddriften på ett adekvat sätt kan ge Sverige ytterligare en
både lönsam och praktisk nisch i utvecklingen mot ett biologiskt jordbruk.
Blir det för få fäbodbrukare kvar så försvinner förutsättningarna för de
återstående. Fäbodbruket är en av de sista utposterna för fjällkor, Rödkulla
och lantrasgetter i sin ursprungliga miljö.
Ur beredskaps- och sårbarhetssynpunkt kan fäbodarna få en ökad betydelse
och de är dessutom viktiga för att behålla gamla kunskaper. Sveriges goda
möjligheter genom vår stora yta och de glesa enheterna ger också möjlighet
för tillväxt, om behov av detta skulle uppstå.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om hur fäbodbruket skall
kunna bevaras och utvecklas,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vad en ökad fäboddrift betyder ur sårbarhets- och
beredskapssynpunkt,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att behovet av en
snabb handläggning är stort, då antalet fäbodar minskar för varje år,
4. att riksdagen hos regeringen begär att den inom EU driver frågan om
behovet av särregler,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att den bör se till att fäboddriften regleras på ett juridiskt
oantastligt och långsiktigt sätt.