När det gäller fäbodar har det inte hänt så mycket positivt under de ett och ett halvt år som har gått sedan Miljöpartiet senast skrev en motion om fäboddriften. Varje år slutar ett antal ur den äldre generationen, sluttningarna växer igen och kornas och getternas skällor tystnar. Ägoförhållandena är komplicerade och barn eller barnbarn har kanske inte ekonomiska möjligheter att ta över fäboddriften. Trots de problemen skulle det säkert kunna gå i ett antal fall, om den yngre generationen gavs möjligheter och kommuner, län och riksdag gav de bästa förutsättningarna.
Det behövs också av EU krävas undantag från en del regler som till exempel markbidrag, tjurbidrag, båsstorlek och gödselbrunnar, allt beroende på fäbodarnas speciella förutsättningar. Kulturbidrag och hjälp att ge svenska och utländska turister möjlighet att ta del av den kulturskatt fäbodarna utgör skulle kunna ge djur- och naturintresserade ungdomar tillfälle att pröva nygamla näringar.
För fäboddriften i Sverige råder oklara juridiska förhållanden. Ägofredslagen tvingar djurägaren att avtala med alla berörda markägare om rätten att hålla djur i betesdrift. Detta har tydligt klarlagts av Mora tingsrätt i domen DT 14 i mål nr 104/93 meddelad den 31/1 1996. Å andra sidan är ägofredslagen dispositiv, vilket innebär att en djurägare kan ha ett servitut som innebär rätt till betesdrift. Ett sådant servitut kan vara äldre än ägofredslagen och exempelvis ha gjorts i samband med storskiftes- förhandlingar. Servitutet kan till och med vara glömt av djurhållaren, då det i generationer har uppfattats som en självklarhet att man innehar rätten till fritt bete. Detta kan innebära att en djurhållare som har rätt till bete inte ens själv juridiskt kan visa detta.
Samtidigt som markägare kan tvinga bort djuren från fäbodarna ges samhälleligt stöd till sådan fäboddrift. Detta är en fullständigt orimlig situation, som i längden inte kan garantera någon fortsatt fäboddrift med alla dess positiva effekter på natur och kultur. Således måste det noggrant utredas vilka juridiska förhållanden som gäller för fäboddriften. Det är särskilt angeläget att utreda i vilken mån äldre servitut som sätter ägofredslagen ur spel ligger dolda i arkiven. Vid denna utredning måste man noggrant sätta sig in i på vilket sätt man vid storskiftesförhandlingarna överförde de gamla gemensamma rättigheterna och skyldigheterna i sen modern juridisk form. Fäboddriften var fullständigt nödvändig för det dåtida jordbruket i de aktuella delarna av landet och kunde således inte försummas vid dessa förrättningar.
Skulle det visa sig att fäboddriften i allmänhet ändå hindras av ägofredslagen, i enlighet med domen i Mora tingsrätt, är det synnerligen angeläget att snabbt se till att fäboddriften regleras på ett juridiskt oantastligt och långsiktigt sätt. Ett sådant sätt skulle kunna vara att man upprättar särskilda fäbodreservat kring de fäbodar som fortsatt är i drift. Med denna lösning kommer man inte i konflikt med äganderätten till marken utan reglerar intrånget genom ett sedvanligt ersättningsförfarande.
Antalet fäbodar sjunker för varje år och snart kan antalet vara för litet för att hålla Sveriges äldsta kultur inom jordbruket levande. Mejeriföreningarna som en gång bildades för att värna de små mjölkleverantörerna motarbetar idag fäbodbrukarna på grund av hårda rationalitetskrav.
Att stödja fäboddriften på ett adekvat sätt kan ge Sverige ytterligare en både lönsam och praktisk nisch i utvecklingen mot ett biologiskt jordbruk. Blir det för få fäbodbrukare kvar så försvinner förutsättningarna för de återstående. Fäbodbruket är en av de sista utposterna för fjällkor, Rödkulla och lantrasgetter i sin ursprungliga miljö.
Ur beredskaps- och sårbarhetssynpunkt kan fäbodarna få en ökad betydelse och de är dessutom viktiga för att behålla gamla kunskaper. Sveriges goda möjligheter genom vår stora yta och de glesa enheterna ger också möjlighet för tillväxt, om behov av detta skulle uppstå.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om hur fäbodbruket skall kunna bevaras och utvecklas,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vad en ökad fäboddrift betyder ur sårbarhets- och beredskapssynpunkt,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att behovet av en snabb handläggning är stort, då antalet fäbodar minskar för varje år,
4. att riksdagen hos regeringen begär att den inom EU driver frågan om behovet av särregler,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den bör se till att fäboddriften regleras på ett juridiskt oantastligt och långsiktigt sätt.
Stockholm den 2 oktober 1996
Ragnhild Pohanka (mp) Gudrun Lindvall (mp)