Motion till riksdagen

1996/97:Fö38

av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

med anledning av prop. 1996/97:4 Totalförsvar i förnyelse - etapp 2

---

1 Inledning

I denna motion konstaterar Folkpartiet liberalerna att
Sveriges säkerhetspolitiska läge, vilket i hög grad bestäms av
utvecklingen i Ryssland, inte varit så stabilt och fördelaktigt
på mycket länge. Knappast något är mer avgörande för vår
fred och stabilitet än förhållandena i Östersjöns sydöstra
strandstater. Något traditionellt militärt hot i form av
regelrätta invasionsföretag mot svenskt territorium i södra
eller mellersta Sverige föreligger inte för överskådlig tid.
Den politiska utvecklingen i Ryssland är dock fortfarande
instabil och oförutsägbar.

Ett aktivt svenskt säkerhetspolitiskt agerande för demokrati och ökat
internationellt samarbete blir i detta perspektiv det centrala i svensk
säkerhetspolitik. Säkerhetspolitik har i allt större utsträckning kommit att
inefatta ett bredare perspektiv än bara en militär försvarsförmåga. Såväl EU
som det nya NATO, som håller på att utvecklas, får i detta sammanhang en
ökad politisk betydelse för att bidra till stabilitet och samarbete. Det ligger
därför i svenskt intresse att stödja de baltiska ländernas ansökan om såväl
EU- som NATO-medlemskap.

Det säkerhetspolitiska läget gör det möjligt att anpassa det svenska
försvaret inom den av regeringen föreslagna ekonomiska ramen. Folkpartiet
vill till skillnad från regeringen förändra försvaret ytterligare i "smalare men
vassare" riktning. Vi föreslår att armén får en inriktning med:

8 allsidigt användbara brigader med förmåga att sättas in var som helst i
landet. De skall dessutom utformas så, att på kort sikt ytterligare 4 och i
allvarligaste fall ytterligare 8 brigader kan utbildas,

2 brigadliknande, för uppgiften skräddarsydda, förband för direkt försvar
av Storstockholm resp Gotland.

Genom att minska arméns storlek skapas utrymme för
fortsatt modernisering, vilket Folkpartiet vill använda för att
bygga upp s k luftburet kavalleri med attackhelikoptrar.
Därigenom ökar försvarets såväl rörlighet som slagkraft. För
det marina försvaret och luftförsvaret sammanfaller
Folkpartiets bedömning med regeringens vad avser
dimensionering inkl anskaffande av delserie 3 av JAS-
systemet.

Folkpartiet avvisar tanken på att i princip utbilda alla vapenföra unga män
utan att behov av dem föreligger, men förespråkar könsneutral pliktuttagning
för hela totalförsvaret. I Folkpartiets förslag till utformning av försvaret
skulle väsentligt färre tas ut till militär grundutbildning.

2 1996 års försvarsbeslut

När den nytillträdda socialdemokratiska regeringen hösten
1994 valde att tidigarelägga kommande försvarsbeslut var
det helt klart att tidsplanen inte medgav några egentliga
förseningar. Hanteringen förutsatte ett smidigt och
samarbetsinriktat handlag från regeringens sida. Redan den
inledande hanteringen av den parlamentariska
försvarsberedningen visade på allvarliga brister i detta
hänseende.

Med hänsyn till det allvarliga statsfinansiella läget var det emellertid
angeläget med ett försvarsbeslut som tog rejäla tag och anpassade det
framtida försvaret till såväl de säkerhetspolitiska förändringarna som till
statens knappa ekonomiska resurser. Det kommande försvarsbeslutet behövde
därför omfatta alla väsentliga områden av totalförsvaret. Den proposition som
regeringen nu lägger fram är långt ifrån fullgången i detta hänseende. Viktiga
områden rörande försvarets skolverksamhet, dimensioneringen av
pliktfrågorna, försvarsmaterielfrågorna samt lednings- och styrsystem skjuts
framför med inriktning på den aviserade kontrollstationen 1998, som från
början var helt inriktad på den säkerhetspolitiska utvecklingen i vår omvärld.

Processen sedan det preliminära riktningsbeslutet i december 1995 har varit
föga lyckosam. Turerna kring först Försvarsmaktsplan 96 från
Överbefälhavaren och därefter den proposition som förhandlats fram mellan
regeringen och Centerpartiet har skapat stor förvirring och allvarliga
påfrestningar för dem som berörs av det kommande försvarsbeslutet. Det som
förevarit riskerar dessutom allvarligt att påverka tilltron till det kommande
försvarsbeslutet också hos dem som skall verka inom detta framöver.

Avslutningsvis vill vi från Folkpartiet liberalerna ändå med tillfreds-
ställelse konstatera att regeringen efter de svåra konvulsioner som präglade
den svenska säkerhetspolitiska debatten vintern och våren 1995 kommit vår
uppfattning om en ny och förutsättningslös svensk säkerhetspolitik allt
närmare. Den snabba utvecklingen av den säkerhetspolitiska verkligheten i
Europa har därmed ökat förutsättningarna för en bred enighet om den
öppenhet och handlingsfrihet som nya förhållanden kräver av ett aktivt
svenskt deltagande i skapandet av en framtida europeisk säkerhetsordning.

3 Säkerhetspolitik

Sveriges säkerhetspolitiska läge bestäms i hög grad av
Ryssland och har inte varit så stabilt och fördelaktigt på
mycket länge. Kommunismens fall, Sovjetväldets upplösning
och de baltiska staternas återuppståndelse som självständiga,
fria nationer har gjort Östersjön till "fredens hav" på ett helt
annat sätt än den kommunistiska retoriken under det kalla
kriget avsåg. Knappast något är mer avgörande för vår fred
och stabilitet än förhållandena i Östersjöns sydöstra
strandstater. Baltikums sak är vår i långt högre utsträckning,
än vad vi kan göra för de baltiska folken.

3.1 Utvecklingen i Ryssland

Den extremt samarbetsinriktade ryska utrikespolitiken under
Gorbatjov och Jeltsins första år förbyttes dock, efter att ryska
armén hösten 93 hjälpt Jeltsin kvar vid makten, i en mer
traditionell rysk maktpolitik. Efter att ha vunnit den
omedelbara konfrontationen med det ryska parlamentet
anpassade Jeltsin sin politik till kritikerna såväl inrikes- som
utrikespolitiskt. Inom utrikes- och säkerhetspolitiken fick
den inom krigsmakten förhärskande kritiken gentemot
avspänningen med omvärlden genomslag såväl politiskt som
personellt. Denna utveckling förstärktes efter
parlamentsvalen i december 1993.

I Sveriges säkerhetspolitiska närområde är den ryska politiken gentemot sin
nära omgivning mest påtaglig i fallet Estland. Konflikten i Tjetjenien rymmer
visserligen svåra konstitutionella avgöranden, men det ryska militära
överfallet har sedan december 1994 avslöjat den ryska stats- och
militärledningens bristande respekt för de principer som bl a fastlagts i
Parisstadgan för samlevnaden i Europa. Brutalt och skoningslöst har
Tjetjenien malts sönder av den ryska krigsmakten med lidanden för
civilbefolkningen som i Europa i modern tid bara överträffas av de i det forna
Jugoslavien. Det inträffade visar att ledningen i Moskva har långt kvar innan
omvärlden har anledning att se brutal maktpolitik som något som hör rysk
historia till. Därtill har omvärldens lama reaktioner på rysk Tjetjenien-politik
visat att rädslan för konfrontation med Moskva är större än viljan att stå upp
för grundläggande principer.

Parlamentsvalen i december 1995 underströk med fortsatta framgångar för
kommunister och nationalister den förändring som skett sedan 1993. De sista
reformpolitikerna i president Jeltsins regering fick lämna scenen. I
valrörelsen inför presidentvalet sommaren 1996 anpassade sig Jeltsin
ytterligare till sina tidigare kritikers politik. I Tjetjenien-konflikten tog
Jeltsin
dock genom en vapenvila hänsyn till en krigstrött rysk hemmaopinion. Sedan
segern i presidentvalet säkrats visade sig detta ha varit av taktisk natur och
det massiva ryska militära agerandet återupptogs utan nämnvärd reaktion från
omvärlden. Efter det att de ryska trupperna åter kört fast i Grosnyj, drevs en
5-årig uppgörelse fram mellan Moskva och de tjetjenska rebellerna, vilket
möjliggjorde ett ryskt militärt tillbakadragande.

Utgången av presidentvalet har förändrade således inte väsentligt
förutsättningarna för rysk in- och utrikespolitik så som de utvecklats sedan
hösten 1993. Svårförutsägbarheten är fortsatt stor. Väljarnas uttalade
förtroende för president Jeltsin och omvärldens "rädsla för något värre" utgör
inte alltför stora restriktioner för fortsatt rysk maktpolitik. President
Jeltsins
hälsoproblem hösten 1996 ger en blixtbelysning av den stora osäkerheten om
utvecklingen i Ryssland.

3.2 Utvidgningen av NATO

Det transatlantiska säkerhetspolitiska samarbetet mellan
Europa och USA så som det manifesteras inom NATO-
alliansen har fortsatt att förstärkas med IFOR-insatsen i
Bosnien, Frankrikes successiva återinträde i NATO-
strukturerna och den fortsatta dialogen med Ryssland. Den
påbörjade processen att utvidga NATO med nya medlemmar
kommer sannolikt att påbörjas efter det amerikanska
presidentvalet. Fortfarande kan risken för att
utvidgningsprocessen förhalas eller rent av omintetgörs inte
uteslutas med allvarliga påfrestningar på det
säkerhetspolitiska samarbetet i Europa och USA:s framtida
roll i detta.

Det NATO som kommer att utvidgas är ett nytt NATO, där det
säkerhetspolitiska samarbetet och arbetet för att förebygga och hantera kriser
och konflikter i Europa kommer att vara huvuduppgifter. En utvidgning av
NATO, så som den kan förutses, är därför ett viktigt bidrag till ökad säkerhet
och stabilitet i det nya Europa. Detta ligger i Sveriges intresse. Det är därför
ett svenskt intresse att utvidgningen av NATO inte begränsas i tid och rum,
även om processen kan förutses ta avsevärd tid och ske i etapper.

Knappast någon i Moskva ser idag NATO som ett militärt hot mot
Ryssland. Ett Ryssland som önskar stabilitet i sitt närområde har inget att
frukta men mycket att vinna på en integration av öst- och centraleuropeiska
stater i det nya NATO, som nu växer fram. Ett Ryssland som däremot på
traditionellt sätt vill bevara handlingsfrihet att kunna utnyttja eller utvidga
sitt
inflytande i närområdet, kommer på ett helt annat sätt att se sig begränsat.

Det ligger därför i Sveriges intresse att på de sätt som är möjliga stödja
våra baltiska grannländer i deras strävanden att bli medlemmar av NATO.
Det ligger också i Sveriges intresse att i alla fora och i alla sammanhang som
erbjuds delta i och framlägga våra intressen i den kommande NATO-
utvidgningen och dess följder även för våra säkerhetspolitiska förutsättningar.
Sverige borde därför på samma sätt som Finland ha utnyttjat möjligheten att
delta i den formaliserade dialogen med NATO om den kommande
utvidgningsprocessen.

Det hittillsvarande ryska motståndet mot en NATO-utvidgning får främst
ses mot bakgrund av ryska strävanden särskilt sedan hösten 1993 att återvinna
förlorat ryskt stormaktsinflytande. Från rysk sida eftersträvas, så som vi bl a
också sett under Bosnien-konflikten, att bli en förhandlingspartner med
främst USA i de flesta internationella frågor. En NATO-utvidgning till de nya
demokratierna i Öst- och Centraleuropa kommer att avsevärt minska
möjligheterna för Moskva att återvinna förlorade möjligheter att utöva
inflytande i detta område. Samtidigt ser man i Moskva mot bakgrund av de
senaste årens utveckling i Europa alltmer NATO som det säkerhetspolitiska
forum gentemot vilket Ryssland framför allt måste öka sitt samarbete.

3.3 CFE-avtalet

Den uppgörelse som nåddes under CFE-avtalets
översynskonferens i maj 1996 innebar att de ryska kraven i
stort sett helt tillgodosågs. Avtalets kvantitativa restriktioner
motsvarar nu också i flankzonerna bara den faktiska
verkligheten. Inför de fortsatta förhandlingarna inför 1999
finns anledning att befara att de kvantitativa restriktionerna
ytterligare urgröps eller rent av undanröjs. Därmed har det
enda med direkt bäring på Europa signifikanta
rustningsbegränsningsavtal som ingåtts sedan murens fall i
Berlin hösten 1989 förlorat sin epokgörande roll. Det ger
anledning till stor pessimism vad avser möjligheterna till
framtida rustningsbegränsningar i Europa.

Bakom uppgörelsen vid CFE:s översynskonferens ligger med stor
sannolikhet NATO:s och USA:s övergripande överväganden. Hänsyn till
framtida ratificering av START 2-avtalet, den kommande NATO-utvidg-
ningen, den pågående IFOR-insatsen i Bosnien med rysk medverkan och
därmed utgången av det ryska presidentvalet har spelat in. Omvärlden har
även i detta fall satsat på förtroendeskapande åtgärder gentemot ledningen i
Moskva framför formellt bindande internationella avtal. Rysslands regionala
stormaktsintressen i Kaukasusområdet har legitimerats genom de föränd-
ringar som gjorts av CFE-avtalets bestämmelser.

Genom att lyfta ut Pskovs oblast ur CFE-avtalets norra flankzon har
Moskva givits ett svårförståeligt ökat handlingsutrymme i vårt säkerhets-
politiska närområde. Det förändras inte nämnvärt av att de materiella
förutsättningarna att utnyttja detta i närtid är begränsade. Eftergiften är
principiellt allvarlig och förstärker bilden av att Östersjöregionen för svenskt
vidkommande blivit säkerhetspolitiskt viktigare och mer svårförutsägbar.
Sammantaget innebär uppgörelsen i maj att farhågorna i riksdagens
ställningstagande i december 1995 att om "avtalets innehåll eller innebörd
negativt förändras t ex i anslutning till de baltiska staterna kan det få en
destabiliserande effekt i Östersjöregionen" förstärkts.

Militärt föreligger inget hot mot svenskt territorium från rysk sida för
överskådlig tid. Det finns inte heller anledning att spekulera i något direkt
militärt hot mot de baltiska staterna. Däremot finns det anledning att befara
att eftergifterna ger Ryssland ökade möjligheter att vid behov med större
eftertryck kunna ge sig till känna. Det bidrar inte till ökad stabilitet i
Baltikum och därmed inte heller i vårt eget säkerhetspolitiska närområde.
Vårt nuvarande gynnsamma säkerhetspolitiska läge påverkas mycket klart av
stabilitet på andra sidan Östersjön. Baltikums sak är därför oupplösligt också
vår.

De utgångspunkter för Sveriges framtida försvars- och säkerhetspolitik som
redan tidigare redovisats av Folkpartiet liberalerna under processen fram
emot det kommande försvarsbeslutet kvarstår. Vår framtida säkerhet
förutsätter ett aktivt svenskt deltagande såväl i byggandet av den framtida
europeiska säkerhetsstrukturen som i kris- och konflikthantering, liksom i
fredsbevarande och fredsfrämjande insatser. Det finns inte vid detta tillfälle
anledning att ompröva den militära alliansfriheten, men full handlingsfrihet
bör råda inför den fortsatta säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa. Skulle
NATO utvidgas med de baltiska staterna och Finland kommer frågan i ett
nytt läge.

4 Försvarsmakten

Det svenska försvaret har traditionellt varit dimensionerat för
att kunna möta ett regelrätt invasionsföretag mot vårt land
med luft-, sjö- och markstridskrafter. Något militärt hot mot
Sveriges territorium inom överskådlig tid föreligger i den
meningen inte längre. Den militärstrategiska utvecklingen
förutsätter visserligen en rimlig svensk närvaro i södra
Östersjön - inte minst på Gotland. Men det finns inte skäl för
någon generell svensk militär upprustning. Däremot finns det
starka skäl för ett mer kraftfullt och konsekvent svenskt
säkerhetspolitiskt uppträdande. Såväl till stöd för de baltiska
broderfolken som till ett mer konsekvent gemensamt
uppträdande av Europas demokratier till försvar av
demokrati och fredlig mellanfolklig samlevnad.

Det allvarliga läget för våra statsfinanser kommer inte att ändras på kort
sikt. Det finns därför säkerhetspolitiskt utrymme att ytterligare spara och
effektivisera inom försvaret. Det är försvaret inte ensamt om. Det har gällt
också t ex inom vården. Det är sant att försvaret redan tidigare tvingats spara,
men också det gäller för andra områden. Uppkomsten av s k svarta hål i
försvarets budget visar att oförmåga att sanera den offentliga ekonomin slår
hårdare också mot försvaret än varje bantad försvarsbudget gör.

Svensk försvarspolitik har att ta ställning till tre hotbilder. I södra
Östersjön
har vi fått ett instabilt område, där Sverige utan egen förskyllan fått en
starkare roll. Drar vi oss av inhemska försvarspolitiska skäl tillbaka uppstår
ett tomrum som lämnar utrymme för spekulation och ytterligare instabilitet.
Vi har därför ett säkerhetspolitiskt ansvar mot oss själva och mot vår omvärld
att bibehålla en närvaro till sjöss och i luften, som bidrar till stabilitet.
Något
militärt invasionshot mot södra eller mellersta Sverige föreligger däremot
inte.

Nordkalotten är snarast än mer vitalt idag än under det kalla kriget. I den
ryska militärdoktrinen spelar de strategiska kärnvapnen baserade på
Kolahalvön en än viktigare roll. Så länge det råder stabila förhållanden
mellan Ryssland och omvärlden, främst USA och NATO, saknas varje
anledning att rubba cirklarna i detta område. Skulle det däremot bli sämre
stormaktsrelationer kommer av samma skäl Nordkalotten i förgrunden. Då
kan svenskt territorium snabbt bli indraget i kanske rent av rent preventiva
militära aktioner.

Även om militärstrategiska och andra skäl gör att begreppet strategiskt
överfall förlorat mycket av sin aktualitet från tiden runt det kalla krigets
slut,
finns det naturligtvis alltid anledning markera beredskap mot överrask-
ningsaktioner mot huvudstadsregionen, där landets ledningsfunktioner finns
samlade.

Det svenska försvaret måste fortsätta sin kvalitativa modernisering. Detta
bör kunna ske inom ramen för minskade försvarsutgifter i syfte att långsiktigt
stärka svensk samhällsekonomi - basen också för en framgångsrik försvars-
och säkerhetspolitik i vårt närområde, i Europa och ute i världen. Den
fortsatta utvecklingen i Ryssland liksom förändringarna av CFE-avtalets
förutsättningar understryker vikten av slagkraft och rörlighet i det framtida
svenska försvaret. Mot denna bakgrund kan Folkpartiet ställa sig bakom den
av regeringen föreslagna ramen för utgiftsområde 6 Totalförsvar.

4.1 Struktur och anpassning

4.1.1 Kvalitet och uppväxlingsförmåga

De direkta militära hoten mot Sverige är således under de
närmaste åren små jämfört med läget under det kalla kriget.
Det gäller särskilt förmågan till stort upplagda anfall mot
landets södra och mellersta delar. Osäkerheter om
utvecklingen på längre sikt gör att vi måste vara beredda att
kunna hantera också ökade hot.

Slutsatsen av detta blir att totalförsvaret dels måste kunna klara de
uppgifter som kan ställas under överblickbar tid, dels kunna anpassas till
förändringar i hotbilden. En liknande bedömning låg bakom 1925 års
försvarsbeslut, som sades bygga på "elasticitetsprincipen". I Sverige, liksom
för övrigt i flera andra demokratier, dröjde det dock alltför länge innan
statsmakterna reagerade med åtgärder efter att den nazityska upprustningen
inletts 1933. Den andra iakttagelsen var att inte heller den kvalitativa
förstärkning som förutsattes 1925 kom att genomföras. I vissa avseenden var
de kvalitativa bristerna ytterst allvarliga, t ex ifråga om luftförsvaret. Vi
ser
det som angeläget att dra lärdom av båda dessa misstag. Det första kravet är
därför att den framtida försvarsmakten ges så hög kvalitet ifråga om
utrustning och utbildning att förbanden är användbara inom anbefalld tid.

Just kvalitetskravet har varit Folkpartiets kännemärke i försvarsdebatten det
senaste kvartsseklet, från Sven Wedéns linje inför 1972 års försvarsbeslut och
framåt. I efterhand måste konstateras att det var en stor olycka för svenskt
försvar att den nödvändiga strukturomvandlingen av den svenska armén
dröjde så länge. Först genom försvarsbeslutet 1987 - som byggde på en
uppgörelse mellan Folkpartiet och regeringen - kan man säga att politiken
bröt mot den av myndigheterna och riksdagsmajoriteten hävdade linjen att
numerären var viktigare än kvaliteten. I praktiken hade den tidigare linjen lett
till att arméns förband i de flesta fall inte var krigsanvändbara direkt efter
mobilisering. Brister i utbildning och materielbrister i mobiliseringsförråden
var mycket påtagliga. I en rad avseenden var de svenska markstridsförbanden
dessutom svaga materiellt, vilket bl a ledde till svagt skydd och dålig förmåga
till strid i mörker.

Den strukturomvandling som inleddes blev dock för svag. Det var t ex
uppenbart att 1992 års inriktning på 16 brigader innehöll en större
organisation än som kan behållas utan kraftigt ökade försvarsanslag. Från
Folkpartiet framhölls att det varit fullt möjligt att i och för sig behålla 16
brigader ytterligare några år, men man kunde inskränka grundutbildningen till
cirka 12 brigader och i stället för de övriga nyttja värnpliktiga som utbildats
för redan nedlagda brigader. Det var också olyckligt att investera i
kasernområden för en ny grundorganisation, som uppenbart var för stor för
framtiden. De fyra år som gått efter 1992 har också inneburit onödigt stora
driftskostnader, vilket inkräktat på utrymmet för välbehövlig materiel-
förnyelse.

Det är viktigt att nu inte upprepa misstaget att slå vakt om en för stor
organisation. Propositionens inriktning mot 13 brigader innebär tyvärr
fortsatta obalanser. Det är i och för sig möjligt att behålla dem inom
nuvarande försvarsekonomi kanske något eller några år in på 2000-talet, men
därefter behöver stora delar av den materiel som anskaffas sedan början av
1970-talet omsättas, bl a terrängfordon. Även artilleri och luftvärn behöver
sannolikt förstärkas, utöver att stora behov kan förutses ifråga om elektronik
för ledning och underrättelse, personligt skydd etc. I stället för att fortsätta
en
inriktning med tydlig obalans vore det enligt vår mening bättre att ytterligare
minska krigsorganisationen i syfte att säkerställa resurser för fortsatt
förnyelse.

Samtidigt är det angeläget att ha förmåga att vid behov kunna utöka
organisationen. Statsmakterna bör ha ett antal "optioner", som möjliggör att
organisationen efter beslut kan utökas i ordnade och förberedda former. På
sikt eller med extraordinära insatser går det alltid att utöka ett försvar, som
när rader av stater, även Sverige, reagerade inför och efter andra världskrigets
utbrott. De svenska försvarskostnaderna steg åren 1938 till 1940 från 1,8 till
11,1 % av BNP. I USA ökade de från 1 % 1939 till 42 % 1944. Under sådana
förhållanden sker många improvisationer. Vad vi här talar om är i stället
förmågan att rationellt och systematiskt utvidga en befintlig organisation.
Målsättningen bör vara att Sverige i detta avseende har minst samma
flexibilitet som andra stater av betydelse för den säkerhetspolitiska
utvecklingen i vår del av världen. Försvaret ger omedelbar trovärdighet
genom de förband som finns tillgängliga i närtid, men också en manifesterad
förmåga att vid behov utöka organisationen bidrar till trovärdighet.

4.1.2 Markstridskrafter

A. Färre men mer flexibla förband

Mot den bakgrund som ovan skisserats föreslår vi en arméstruktur som
ifråga om fältförband har följande utformning;

ett brigadliknande förband för direkt försvar av Storstockholm

ett brigadliknande förband för direkt försvar av Gotland

åtta allsidigt användbara brigader med förmåga att sättas in var som helst
i landet.

fördelningsförband i balans med antalet brigader

luftburet kavalleri med attackhelikoptrar.

Förbandet i Stockholm (utbildat vid I 1 i Kungsängen) ska
skräddarsys för strid i bebyggelse och ges sådan utrustning,
organisation och utbildning som krävs för denna uppgift.
Formellt kan det ses som ett brigadförband, men man bör
utveckla en sådan lösning ifråga om antal bataljoner och
ledningsorganisation som är bäst lämpad för försvar, även
mot kuppanfall, av just detta område. På förbandet bör inte
ställas krav att med egna transportresurser kunna förflyttas
till andra delar av landet. Det är kanske riktigare att beskriva
förbandet som ett integrerat försvar tillsammans med
territorialförsvar i området (där även polisen i ett
inledningsskede är en viktig resurs). Ledningen för förbandet
ska ges stor frihet att driva metodutveckling och föreslå
materielanskaffningar. Vid ett anfall mot Stockholmsområdet
ska självfallet också andra brigader kunna sättas in, men för
dessa senare är denna uppgift bara en av flera tänkbara.

Krigsförbanden på Gotland ska på motsvarande sätt kunna skräddarsys för
öns behov och dess förstärkta roll i södra Östersjön. Krav ska inte finnas att
kunna användas i andra delar av landet, varför utrustning och utbildning ska
kunna avvika från vad som gäller övriga förband. Försvaret på Gotland bör
innehålla ett förhållandevis starkt luftvärn. Enheter ur de olika
försvarsgrenarna bör ses som en integrerad organisation för Gotlands försvar.

Grundorganisationen för de åtta allsidigt användbara brigaderna ska ha så
många yrkes- och reservofficerare att man på kort tid kan sätta upp ytterligare
fyra brigader. Genom möjligheten att utbilda två brigader per fredsförband
finns en långsiktig förmåga hos denna organisation att i allvarligaste fall
utbilda upp till 16 brigader. De åtta brigaderna ska kunna användas i hela
landet. Oavsett var en angripare anfaller måste han utgå från att merparten av
våra markstridsförband kan sättas in mot honom. Den tid är förbi, när varje
landsända mer eller mindre hade sitt eget försvar och man inte behövde vara
beredd att flytta svenska förband längre sträckor. JAS-systemet innebär att
varje division är användbar i såväl jakt- som attackuppgifter, och ett sådant
flygvapen är därmed mer flexibelt än ett med flygslagsuppdelade divisioner.
På samma sätt bör markstridskrafterna vara flexibla.

I USA finns styrkor avsedda att kunna sättas in på krigsskådeplatser i olika
världsdelar. Vi ska åtminstone kunna ställa kravet att vanlig svenska förband
ska kunna nyttjas varhelst i landet de behövs. Denna inriktning gör att i
princip alla förband bör ha vinterutbildning. Det behöver inte betyda att alla
grundutbildas i norra halvan av landet, men under snöfattiga vintrar bör man
för resterande förband kunna förlägga vissa övningar längre norrut. Skulle vi
få åtta brigader med förmåga att verka över stora delar av landet vore det
sannolikt en förstärkning i det scenario som under överskådlig tid skulle ge
det största behovet av markstridsförband, nämligen försvar mot landinvasion
i övre Norrland. Transportförmågan blir viktig för att säkerställa rörligheten.
Ett krav bör vidare vara att samtliga brigader efterhand får sådana fordon att
de blir mer oberoende av vägar i stridsområdet. Åtgärder bör vidtas för att
öka förmågan till älvövergångar.

Helikoptrar är värdefulla genom den stora rörligheten. I en rad
försvarsbeslut har påpekats behovet av fler transporthelikoptrar för
sjuktransport. Färre men bättre utrustade förband gör att antalet egna
stridsskadade minskar, varför behovet av fler sådana helikoptrar kanske blir
mindre än man tidigare beräknat. Samtliga transporthelikoptrar behöver
kanske inte heller anskaffas i förväg. En del av behovet bör kunna tillgodoses
genom tilläggsuppköp på världsmarknaden.

Luftburet kavalleri med attackhelikoptrar

Ett viktigt inslag i arméns förnyelse handlar om införandet
av en förbandstyp som bäst kan karaktäriseras som "luftburet
kavalleri". Detta innebär en kombination av de tre
komponenterna attackhelikoptrar, transporthelikoptrar och
jägarskvadroner. Avsikten med denna förbandstyp är att
svara upp mot den moderna krigföringens fragmenterade
slagfält utan fasta frontlinjer. Det operativa syftet vid ett
väpnat angrepp är att snabbt kunna binda en inledande
luftlandsättning. Ett annat syfte kan vara att tillsammans med
tekniska arméunderrättelsesystem utföra stridsspaning.

Vid mer kuppartade inledningar av ett väpnat angrepp, eller vid fall då den
territoriella integriteten hotas kan man även tänka sig att jägarskvadronerna
utbyts mot militärpolisförband. Det ligger i sakens natur att denna
förbandstyp har en - relativt sett - mycket hög beredskapsnivå. Ev kan man i
denna förbandstyp överväga införandet av beredskapskontrakt eller
korttidsanställning. Internationellt sett har flera västländer den här typen av
förband.

För att effektivt kunna utnyttja synergieffekterna av de tre ovannämnda
delkomponenterna och utveckla en ny samordnad taktik och stridsteknik, bör
verksamheten samlas på en förbandsort. Konkret innebär det att den i
propositionen föreslagna helikopterflottiljen bör samlokaliseras med
jägarutbildningen i södra Sverige. En nära koppling mellan befintliga
kaserner och rullbanor torde även ge det största produktionsmässiga utbytet.

Inledningsvis - under femårsperioden - bör enligt Folkpartiets mening den
föreslagna förbandstypen organiseras i mindre enheter (kompanier), och efter
hand utökas till att innehålla bataljonsenheter. Det innebär att bl a ca tjugo
moderna attackhelikoptrar anskaffas under perioden. Det är önskvärt att
snabbt kunna börja införa attackhelikoptrar för att få erfarenheter av sådana.
Mot en alltför kraftig organisation inledningsvis talar att det tar tid att
utbilda
ny personal. En lösning skulle kunna vara att till en början köpa ett begränsat
antal begagnade attackhelikoptrar, t ex av typen Cobra. Folkpartiet fäster stor
vikt vid denna typ av framtidens arméförband som kan verka både under fred,
kris och krig samt vid internationella insatser. Denna förnyelse är en del av
vår avvägning att avstå från några av de brigader som regeringen föreslår.

De senaste årens kraftiga neddragningar av försvarsorganisationer världen
över gör att även förhållandevis modern materiel finns tillgänglig till låga
priser, på ett sätt som saknar motstycke sedan krigsslutet 1945. Sverige bör
fortsätta att söka utnyttja denna situation, t ex på helikopterområdet.

Vi vill slutligen särskilt peka på behovet av studier kring indirekt eld, d v s
artilleri och granatkastare. Beslutet att ta bort antipersonella minor ur det
svenska försvaret ökar behovet av andra metoder att kunna täcka större ytor,
vilket gör att behovet av artilleri (eventuellt raketartilleri) med längre
räckvidd ökar liksom också behovet av rörliga jägarförband. Svenska
fältförband har internationellt sett få artilleripjäser. I samband med
indragning av brigader bör studeras om inte en del av artilleriet från dessa bör
användas för att förstärka artilleriet för kvarvarande brigader.

B. Tillväxtmöjligheter

Dubbel förbandsutbildningskapacitet

Det är som tidigare angivits angeläget att visa förmåga att
vid behov kunna utöka antalet förband. En lösning med åtta
brigadförband, utöver de två skräddarsydda förbanden för
Storstockholm och Gotland, bör enligt vår mening ha en
sådan förmåga. Dessa åtta brigader bör på ganska kort sikt
kunna utökas till tolv. På längre sikt finns en
uppväxlingsmöjlighet upp till 16 brigader, i båda alternativen
således utöver de skräddarsydda brigaderna.
Utbildningsorganisationen bör vara så uppbyggd att man
utan att bygga fler kasernområden kan gå upp till 16
brigader. Det är då viktigt att de etablissement som behålls
har kapacitet att vid behov kunna utbilda två brigader.

Fram till 1987 var normalfallet att varje infanteriregemente utbildade två
brigader. Behovet av övningsområden är numera större än då till följd av det
ökade inslaget bandfordon, vilket gör att markskadorna blir större. Vid en
förbandsomsättning på åtta år, som varit det normala för svenska brigader
sedan lång tid, får man vid utbildning av två brigader vid ett fredsförband en
jämn omsättning genom att utbilda en bataljon per år. I en brigad ingår fyra
stridande bataljoner plus ett antal enheter som utbildas vid specialtruppslag.

Sannolikheten att vi skulle behöva gå upp till 16 (18) brigader är liten, men
den föreslagna lösningen med åtta allsidigt användbara brigader ger ändå den
handlingsfriheten. I ett kortare perspektiv är det mer sannolikt att
utbildningskapaciteten kommer att användas för kompletteringsutbildning
såsom extra repetitionsövningar jämsides med grundutbildning, i en skärpt
internationell situation. Men redan signalen att vi har en organisation som
möjliggör en fördubbling av antalet brigader utan att behöva anlägga fler
etablissement är sannolikt av värde.

Gränssättande för hur snabbt man kan utöka antalet brigader eller
motsvarande är dels hur snabbt ny materiel kan tillföras, dels hur snabbt man
kan få fram yrkes- och reservofficerare som kompanichefer och högre.
Däremot är inte värnpliktiga problemet. De närmsta åtta åren finns ett
överskott av redan brigadutbildade värnpliktiga från brigader som utgått, och
det betyder att man då kan nyttja dessa för snabb uppsättning av någon eller
några nya brigader.

Skulle man i en framtid besluta om nyuppsättning av två brigader och
lyckas skaffa materiel redan inom ett år, vilket i sig förefaller föga troligt,
vore det möjligt att klara utbildningen av dessa två brigaders sammanlagt åtta
bataljoner genom att samtliga åtta fredsförband utbildar varsin bataljon och i
gengäld förlänger förbandsomsättningstiden med ett år för ett antal av sina
egna bataljoner. Det är i princip den metod som används om ett krigsförband
underkänns under grundutbildning, då man får förlänga förbandsomsättningen
för den enhet som stod i tur att omsättas. Skulle man vilja gå ännu snabbare
fram finns möjligheten att vid några fredsförband utbilda två omgångar under
ett år eller tre omgångar under två, genom att samtidigt ha värnpliktiga på
kasernområdet och på repetitionsövningsfältet.

Överdimensionerad befälskår

Det avgörande både för hur man ska kunna bemanna de nya
krigsförbanden och för att kunna utbilda dem är tillgången på
befäl. Vi föreslår att man i en lösning med åtta allsidigt
användbara brigader inte dimensionerar befälskåren efter
dessa utan behåller aktiva officerare och reservofficerare så
att det i princip räcker för omkring tolv brigader. Detta skulle
underlättas ekonomiskt om vi fick en föryngrad officerskår,
genom att en större andel av yrkesbefälet lämnade försvaret i
förhållandevis unga år och gick över till civil verksamhet.
Dessa befäl skulle då finnas kvar som reservbefäl.
Överhuvud ger relativt fler reservbefäl en god flexibilitet åt
organisationen.

Naturligtvis kan det sägas vara dyrt att för åtta brigader ha yrkesbefäl och
reservbefäl motsvarande tolv brigader. Denna lösning är under alla
förhållanden bättre än behålla fler brigader, med allt vad de betyder i
driftkostnader, men att inte ha råd att ge dem behövlig utrustning. Det finns
också en rad andra fördelar med att ha ett visst överskott av officerare. Alla
dessa behövs då inte i den årliga utbildningsverksamheten, vilket gör det
lättare än hittills att klara krigsplanläggning och fortsatt befälsutbildning.
Ett
ofta påtalat problem under många år har varit att så många varit
bortkommenderade att det blivit vakanser bland utbildningsbefälet. I
sammanhanget bör också vägas in behovet av att ha befäl, som kan användas
i FN-sammanhang. Med den övertalighet vi föreslår i förhållande till antalet
brigader blir det betydligt lättare att klara FN-uppdrag. Generellt gäller
naturligtvis att den erfarenhet som sådana uppdrag ger är ytterst värdefulla för
den svenska krigsorganisationen.

Ett problem med en "överdimensionerad" officerskår är att den enskilde får
färre år än eljest som kompani- eller bataljonschef. Desto viktigare då att
repetitionsövningar verkligen hålls, för det som ger erfarenhet för en
krigsplacerad kompanichef är nog mindre hur många år han är chef än hur
många gånger han ges tillfälle att utöva sitt chefskap.

För att ha hög beredskap att kunna sätta upp ytterligare brigader bör
övervägas att i en organisation med åtta allsidigt användbara brigader ha
åtminstone brigadledningen och bataljonscheferna öronmärkta för en eller två
tänkbara nya brigader. Deras uppgift bör vara att hålla planläggningen
bl a för utbildningen av dessa förband aktuell. De närmsta fem-tio åren kan
dessutom en del materiel ur utgående brigader finnas kvar i förråd och
därmed utgöra materiell stomme vid behov att nyuppsättning av någon eller
några brigader. Här krävs en kontinuerlig planläggning. En hel del av främst
lättare materiel från utgående fältförband bör användas för att höja den
materiella kvalitén hos territorialförband och hemvärn.

4.1.3 Marina förband

I fråga om marinen var huvuduppgiften länge förmågan att
kunna förhindra sjöinvasion mot Sverige. Efter
nedprioriteringen av ubåtsskyddet 1972 kom tio år senare
händelser som på nytt förde in den uppgiften i bilden, nu
med inriktning också inomskärs. Under 20-talet var Sverige
en tid starkaste sjönation i Östersjön. Vi är inte riktigt
tillbaka i den situationen, men med den ökade roll det
säkerhetspolitiskt allt viktigare området i södra Östersjön
fått, är det befogat att fästa ökad vikt vid vår kapacitet att
visa "flagg" i Östersjön, och då inte minst öster om Gotland.
Denna faktor bör få påverka övningsmönster för och
utformning av vissa marina enheter, men även
spaningsflygets och radarbevakningens uppträdande liksom
kustbevakningens.

Vad som sagts ovan om handlingsfrihet ifråga om arméstridskrafter bör
kunna ha giltighet även för kustartilleriet, i första hand dess rörliga förband.
Finns ett visst "överskott" av befäl kan krigsorganisationen utvidgas. Vad
gäller fartygsförbanden bestäms tiden för en möjlig utökning av hur snabbt
ytterligare fartyg kan tillföras. En extra möjlighet till snabb organisationsök-
ning föreligger när ett redan beställt fartyg levereras, om man då avstår från
att skrota den enhet det var avsett att ersätta ökar organisationen med ett
fartyg. Motsvarande gäller naturligtvis också för stridsfordon, artilleripjäser
och annan materiel. Vi har flera system som kan verka mot övervattensfartyg
och genom att kontinuerligt följa vilka enheter som omsätts kan man få en
bild av under vilka år som en förstärkning kan ske genom att man
senarelägger planerad skrotning av vissa enheter.

Vill man spara pengar är inte enda metoden att skrota så många fartyg som
möjligt. Ekonomiskt vore det mer fördelaktigt att kunna senarelägga eller
minska nyanskaffningar. Att gå ned från tolv till nio ubåtar genom att skrota
några enheter i förtid är inte särskilt tilltalande för skattebetalare, om man
samtidigt måste betala miljardbelopp för nya ubåtar. Det går nu inte att göra
ogjort vad som beslöts om nyanskaffning i en helt annan hotsituation. Men
exemplet illustrerar vikten av att man i framtida planering söker undvika
suboptimeringar.

I fråga om fartygsförband gäller att vi sannolikt skulle kunna öka antalet
utan att behöva utöka officerskåren, genom att det redan finns så många
officerare i förhållande till antalet fartyg. Man kan vid behov klara ett utökat
antal fartyg genom att öka antalet år som en del officerare för att tjänstgöra
till sjöss. I fråga om fartygsförband är det ekonomiskt intressant inte bara hur
många fartyg vi har, utan också hur många av dem som är ständigt rustade. Bl
a finns en påtaglig överproduktion av värnpliktiga.

4.1.4 Flygstridskrafter

Under senare årtionden har behovet av luftförsvar undan för
undan kommit att betonas starkare. Praktiskt taget inga andra
delar av försvaret kan verka utan ett effektivt luftförsvar.
Genom tillkomsten av JAS-systemet kommer samtliga
divisioner att få hög luftförsvarsförmåga, samtidigt som de
också blir användbara för attack och spaning. Vi delar
således regeringens bedömning av kommande behov av
flygstridskrafter inbegripet anskaffning av delserie 3 av JAS-
systemet.

Också för luftstridskrafterna bör vi visa förmåga att vid behov utöka
organisationen. Den billigaste och naturligaste metoden om vi de närmaste tio
åren skulle vilja utöka antalet divisioner är inte att beställa fler flygplan
utan
att i stället använda maskiner, som nyss ersatts av JAS-flygplan. Den
möjligheten finns så länge Viggensystemet ännu är i drift. Skulle vi så sent
som 2006 besluta att utöka med en division, kan vi fortfarande göra det
genom att låta en division Jaktviggen leva vidare. Många andra flygvapen
använder livstidsförlängda stridsflygplan i betydligt större utsträckning än
Sverige. Däremot är det mindre realistiskt att återuppsätta divisioner med
Viggen när flygningen med systemet väl lagts ned. Efter 2006 ligger
uppväxlingsmöjligheten i att göra en extrabeställning av JAS-flygplan, om
maskinen då fortfarande tillverkas för andra kunder. I annat fall återstår bara
möjligheten att komplettera med en helt annan flygplanstyp, vilket dock ger
stora merkostnader i drift och underhåll.

Vi har alltså stor handlingsfrihet, flera "optioner" de närmaste tio åren, men
är därefter mer låsta. I propositionen föreslås att delserie III av JAS
inriktas,
så att vi får totalt tolv divisioner. Man kan göra en gissning om detta också är
det divisionstantal som ter sig optimalt fram emot år 2010, men ingen kan
vara säker på detta. Samtidigt vore det ologiskt att säga att vi ska ha förmåga
till anpassning av försvarets storlek utom ifråga om luftförsvaret. Det vore
extra ologiskt eftersom propositionen samtidigt understryker att under ett
antal år framåt har vi en möjlighet till utökad organisation eftersom det finns
fler flygplan än som motsvarar krigsorganisationens omedelbara behov.
Rimligen ökar osäkerheten ju längre fram i tiden man blickar, och då vore det
fel att hävda att vi behöver handlingsfrihet fram, till 2006 men inte därefter.

Vi har ingen invändning mot att den fortsatta anskaffningen av JAS 39
Gripen inriktas mot 12 divisioner. Det är en division mindre än de 13
divisioner som är regeringens förslag till inriktning för flygstridskrafterna
för
de närmaste åren. I ett läge med minskat hot kan en neddragning till tolv
divisioner ske tidigare än när det sista JAS-planet levereras. I ett läge med
större hot kan man t ex år 2002 besluta att utöka flygvapnet till 14 divisioner
och göra en livstidsförlängning på 8-10 år för två divisioner Jaktviggen.
Syftet är att ha optioner inför förändringar i omvärlden, inte förtida politiska
bindningar för en viss framtida organisation. I sak är handlingsfrihet en följd
av vilket materiel som i ett visst läge står till buds.

Genom neddragningen av antalet divisioner kommer den leveranstakt av
JAS, som en gång bestämdes mot bakgrund av ett betydligt större flygvapen
att innebära att Viggensystemet sannolikt avvecklas medan det fortfarande
har ett stort antal icke uttagna flygtimmar. Att skjuta på leveranserna av JAS
vore rationellt ur statens synvinkel, om det vore så att industrin hade kvar
flygplanet i produktion ytterligare ett antal år. Tidigare sågs detta som föga
sannolikt, men genom samarbetet med engelsk industri för exportversionen
av JAS kan frågan hamna i ett annat läge. Man bör därför hålla öppet för ett
alternativ, där exportorder på JAS möjliggör en omkastning i leveranser, så
att Sverige får en del av de beställda flygplanen vid en något senare tidpunkt.
Det kan då bli ett gemensamt intresse för staten och industri att få en annan
leveranstakt.

4.2 Grundorganisation

4.2.1 Antalet arméförband

I vårt förslag ligger en grundorganisation om 10
armébrigader varav två är skräddarsydda för Storstockholm
resp Gotland. Med den uppläggning som förberedelserna för
96 års försvarsbeslut haft har Försvarsmakten inte kunnat
lämna underlag för en bedömning av alternativ som i
väsentlig utsträckning skiljer sig från riksdagsmajoritetens
inriktning i december 1995. Att peka ut vilka brigadförband
som skall läggas ned i vårt förslag låter sig därmed inte göras
på tillfredsställande grunder. Skulle riksdagen besluta i
enlighet med vårt förslag bör Försvarsmakten ges i uppdrag
att återkomma med underlag för beslut om förändringar i
grundorganisationen som föranleds av denna inriktning.

Det är vår uppfattning att ytterligare neddragningar i arméns grundorgani-
sation kommer att visa sig vara nödvändiga även med regeringens förslag, i
värsta fall redan före nästa försvarsbeslut. Kommande utgifter såväl i drift
som investeringar vid förband som då kommer att läggas ned har då varit
"bortkastade" från försvarssynpunkt. Det är vidare angeläget att inte vid detta
försvarsbeslut göra nedläggningar av förband, som det vid ytterligare
neddragningar skulle visa sig ha varit felaktiga val, som skapar för stora "vita
fläckar" på kartan.

Det kan gälla såväl frågan om utbildningsplattformens egna förutsättningar
som belägenheten i närheten av stora upptagningsområden av värnpliktiga
eller viktig samhällelig infrastruktur. Av dessa skäl borde kanske
nedläggningarna i Umeå och Linköping ha övervägts ytterligare. I fallet
Linköping understryks det ytterligare av den nationella kompetens som
försvinner med nedläggningen av T 1 och hittillsvarande samverkan med
regionsjukhuset kring katastrofmedicin. Det är således mot en sådan prövning
i ett mer långsiktigt perspektiv inte alls givet att de nedläggningar av
arméförband som regeringen föreslår är de riktiga.

4.2.2 Antalet marinförband

Vi kan ställa oss bakom propositionens förslag om
grundorganisation avseende marinförband. Vi vill emellertid
i detta sammanhang framhålla betydelsen av att såväl på
Gotland som i Göteborg pröva möjligheterna till integrerad
och försvarsgrensövergipande samordning av
grundutbildning. På Gotland bör ett samlat tag tas för
samtliga grundutbildningar. I Göteborg bör prövas en
samordning av grundutbildningen inom den marina
verksamheten och grundutbildningen av stadsskytteförband
avsedda för Göteborgsområdet.

4.2.3 Antalet flygflottiljer

Vi kan ställa oss bakom en neddragning av antalet skarpa
flygflottiljer till sex. En naturlig fördelning är då två flottiljer
per militärområde. Det är inte rimligt med den uttunning av
luftförsvaret av Mellansverige och särskilt Mälardalen som
propositionens förslag innebär. Det mest bekymmersamma är
flygbassystemet och särskilt i inledande krigsskeden, då det
gäller att kunna reagera mycket snabbt. Med regeringens
förslag skulle södra Sverige få tre gånger starkare luftförsvar
än Mellansverige, vars basbataljoner skulle behöva utbildas i
Sydsverige.

Mot bakgrund av de svårigheter som vidlåter F 16 i Uppsala med dess
placering i omedelbar anslutning till omfattande bebyggelse är risken inte
obetydlig att verksamheten med stridsflyg på sikt, kanske redan i samband
med nästa försvarsbeslut, måste inskränkas eller helt läggas ned av miljöskäl.
En nedläggning av F 15 i Söderhamn skulle då antingen lämna ett
oacceptabelt vakuum i Mellansverige eller kräva betydande investeringar i en
helt ny flottilj i regionen.

Vi föreslår i stället att F10 i Ängelholm läggs ned. I södra militärområdet
blir då likaså två flottiljer kvar - Såtenäs i Västsverige och Kallinge i
Sydsverige. F 10 i Ängelholm ligger i ett luftrum med stor konkurrens från
det civila flyget och har liksom F 16 i Uppsala betydande nackdelar ur
miljösynpunkt. Den av regeringen förordade satsningen på F 10 med flyttning
av skolverksamhet från F 14 i Halmstad och F 5 i Ljungbyhed kräver av allt
att döma mycket betydande nya kostnader i form av investeringar, helt i strid
med inriktningen i det kommande försvarsbeslutet.

I propositionen föreslås att försvarets grundläggande flygutbildning på F 5 i
Ljungbyhed ska flyttas till F 10 i Ängelholm. Som ovan anförts kommer det
att medföra betydande investeringskostnader. Att lägga samman "skarp"
flygverksamhet med grundläggande flygutbildning vid samma flottilj med
korsande start- och landningsbanor vore fel från flygsäkerhetssynpunkt. I
Ljungbyhed finns parallella banor, som lämpar sig sällsynt väl för den
grundläggande flygutbildningen. Vi finner tvärtom starka skäl tala för att den
grundläggande flygutbildningen och då även annan skolverksamhet bör ligga
kvar vid F 5 i Ljungbyhed.

Regeringen föreslår emellertid att en särskild utredare kallas att se över
försvarets skolverksamhet. Den gör dock ett undantag för den grundläggande
flygutbildningen som, som ovan anförts, föreslås flyttas till Ängelholm. Vi
finner det i detta sammanhang ändå sakligt rimligt att den grundläggande
flygutbildningen ingår i den översyn som förestår, varför beslut om F 5 i
Ljungbyhed åtminstone bör avvakta regeringens översyn av försvarets skol-
verksamhet.

5 Internationell verksamhet

5.1 Samarbetet i Östersjöområdet

Som framhållits tidigare har de baltiska ländernas utveckling
mot allt större stabilitet en avgörande betydelse för vårt
säkerhetspolitiska läge. Därför har det s k
säkerhetsfrämjande stödet i Östersjöområdet som siktar på att
stödja de baltiska ländernas uppbyggnad av för en
självständig stat normala säkerhetsfunktioner mycket stor
betydelse. Det är viktigt att det internationella ansvaret för de
baltiska staternas utveckling bärs upp av ett brett europeiskt
engagemang. De nordiska länderna har där ett särskilt ansvar
i de olika europeiska fora där de baltiska länderna ännu
saknar säte.

Inom ramen för det svenska regelsystemet för krigsmaterielexport är det
naturligt att de tre baltiska länderna har samma möjligheter som andra
demokratiska stater till materielstöd i olika former.

5.2 Partnerskap för fred (PFF)

Folkpartiet ser mycket positivt på det alltmer omfattande
svenska deltagandet i samarbetet Partnerskap för fred (PFF).
Det har stor betydelse för att öka möjligheterna till
internationellt samarbete i såväl fredsfrämjande som
humanitära insatser. Inte minst viktigt i detta sammanhang är
det alltmer omfattande PFF-samarbetet i Östersjöregionen.

Regeringen anser att Sverige även fortsättningsvis bör delta i PFF-övningar
med enheter från samtliga försvarsgrenar för att stärka förmågan att kunna
genomföra internationella fredsfrämjande insatser på ett säkert och effektivt
sätt. Vi anser till skillnad från regeringen, att några avgränsningar till detta
inte ska göras från riksdagens sida. Vi delar regeringens uppfattning att
internationella uppgifter är en huvuduppgift för Försvarsmakten. Det är då
angeläget, att man inte skiljer ut några delsystem, om denna huvuduppgift ska
kännas som viktig för hela Försvarsmakten. När det gäller den materiella
anpassningen, så ska den ha sin tyngdpunkt på den materiel som nyanskaffas.
Detta står inte i konflikt med att deltaga i PFF-övningar, vilket också
framhålls i den MHS-utredning, som regeringen hänvisar till. Utbildning av
personal, utveckling av samarbetsmetoder och förtroendeskapande
personalkontakter är motiv nog för ett brett deltagande utan inskränkningar
från svensk sida.

5.3 Internationella insatser

Folkpartiet ställer sig bakom regeringens förslag att med
utgångspunkt från nuvarande SWEDINT bilda ett
internationellt kommando liksom att inom kommandot
organisera en snabbinsatsstyrka att kunna insättas i ett
krisområde femton till trettio dagar efter regeringens beslut.

5.4 IFOR-insatsen i Bosnien

Regeringen konstaterar att gällande mandat för den
nuvarande IFOR-insatsen löper ut vid årsskiftet 1996/97 och
att fortsatt internationell militär närvaro med stor sannolikhet
kommer att krävas. Anslaget för truppinsats utomlands
medger en insats av omkring 500 personer mot nuvarande
drygt 800 i IFOR-styrkan. Sverige bör inte i förväg utesluta
en fortsatt större insats i Bosnien än den som regeringen
dimensionerat för i budgetpropositionen. Vi förutsätter att
regeringen återkommer till riksdagen med förslag även om
dimensionering och anslagsbehov när beslut fattats om att i
någon form förlänga den internationella militära insatsen i
Bosnien.

6 Ledning & styrning

6.1 Centrala ledningsfunktioner

Regeringen har i propositionen valt att i allt väsentligt skjuta
förändringar i försvarsmaktens ledning och styrning framför
sig. Det inbegriper också de förslag som kommit från
utredningen för utvärdering av försvarets ledning och
struktur (UTFÖR). UTFÖR konstaterar att avsikterna med
den s k LEMO-reformen av försvarsmaktens ledning i
viktiga avseenden endast delvis förverkligats.

Mot bakgrund av förslagen i UTFÖR föreslår vi en renodling av
funktionerna i Försvarsmaktens högkvarter så att krigsorganisations-
funktionen får ett renodlat ansvar för krigsorganisationens utveckling och
förmåga på kort och lång sikt och produktionsfunktionen får ett renodlat
produktions- och produktivitetsansvar. Försvarsmakten bör ha en samlad
funktion för styrning av produktion.

Vidare bör Försvarsmaktens kompetens och förmåga att styra Försvarets
materielverk förstärkas och integreras över den traditionella försvarsgrens-
indelningen. Vi anser också att försvarsmaktens resurser, inklusive personal,
för drift och löpande underhåll av fastigheter bör överföras till förvaltaren,
Fortifikationsverket. Det är också mycket angeläget att åtgärder vidtas för att
förstärka möjligheterna till ekonomisk uppföljning av totalförsvarsmyndig-
heterna.

I takt med att försvarets organisation minskar bör även Försvarsmaktens
centrala ledningsorgan anpassas till omfång och antal därefter. Regeringen
föreslår att de 3 militärområdena bibehålls, att fördelningsstaberna minskas
från 6 till 3 och att marinkommandon och flygkommandon bibehålls.

Antalet militärområden bör enligt vår uppfattning minskas från 3 till 2. Det
skulle innebära en anpassning till den minskade organisationen. Genom den
förändrade hotbilden utgör de nuvarande Milo Syd och Milo Mitt geografiskt
ett område inom vilket befintliga försvarsförband måste kunna operera och
koncentreras utifrån uppkomna situationer. Det föreligger därför ett stort
behov av samlad operativ ledning av denna verksamhet. Verksamheten i Milo
Norr är i allt väsentligt koncentrerad till verksamheten i övre Norrland. Enligt
vår uppfattning bör därför Milo Syd och Milo Mitt gå samman i ett nytt Milo
Syd.

Redan i regeringens förslag är vi nu nere på identiskt samma antal och
samma geografiska område för arméns fördelningsstaber, samtidigt som flyg
och marinkommandon bibehålls. En fortsatt anpassning och rationalisering av
de centrala ledningsorganen skulle innebära att verksamheten vid
fördelningsstaberna integreras i milostaberna. De resterande tre fördelnings-
staberna bör därför kunna avvecklas.

6.2 Ett län - ett försvarsområde

För några år sedan uppsattes egna försvarsområdesstaber i
Kalmar och Västmanlands län, som då saknade egna militära
förband. Skälet att man frångick "dubbel-FO" var att det
ansågs angeläget att förbättra samverkan mellan
försvarsmakten och de civila delarna av totalförsvaret. Nu
föreslås i propositionen att tio försvarsområden läggs ned
och att dubblering sker över länsgränser. Därmed frångås
principen att län och försvarsområde ska sammanfalla. Det är
en ännu sämre lösning än i de gamla "dubbel-FO", där man
åtminstone hade varsin krigstida chef.

Förslaget hade varit begripligt om man menar att behovet av samverkan
mellan militära och civila delar av totalförsvaret minskat. I stället har
behovet
av sådan samverkan ökat bl a genom att försvarsmakten gjort sig av med
åtskilliga underhållsresurser för att i stället bygga på det civila samhällets
tillgångar. Sjukvården är ett område, där samverkan mellan civila och
militära enheter är viktigare än förr. En tidigare misskött fråga har gällt
hanteringen av pliktpersonal, där det är viktigt att nyckelpersonal verkligen
har rätt krigsplacering. För personer som har både militär utbildning och
viktiga civila uppgifter måste man från fall till fall besluta vad som går
först.
Dessa beslut kan inte fattas centralt utan bör ligga i länen.

Både för planläggning och övningar i fred och för ledning i krig är det
angeläget att de civila organen i respektive län har ett ansvarigt militärt
organ
att samverka med. Förslaget om indragning av FO-staber kommer utan att
man egentligen vägt in de negativa följderna på civil sida.

Principen bör vara att det finns ett försvarsområde (FO) i varje län, så att
den civila och militära försvarsindelningen överensstämmer. Minskar antalet
län ska självfallet också antalet försvarsområden minska. Därför bör redan nu
länsreformen i Skåne medföra att ett försvarsområde skapas för det nya
Skånelänet. Likaså ställer vi oss bakom att de tre försvarsområdena i
Norrbotten läggs ihop till ett. Redan nu kan således antalet försvarsområden
minskas med tre. I takt med fortsatta förändringar i den civila regionala
indelningen bör den militära anpassas i omedelbar anslutning härtill. Att man
på militärt håll "går före" och skapar nya indelningar över befintliga
länsgränser medför tvärtom stor risk för nya organisatoriska förändringar när
nya länsindelningar sker. Det kommer med all sannolikhet inte automatiskt
att följa den nya militära administrativa indelningen. Indelningen av
försvarsområden bör således följa den förändrade civila indelningen, inte
föregå den.

7 Personal och pliktfrågor

7.1 Plikttjänstgöring

Sedan 1978 har Folkpartiet varit pådrivande för kravet på en
totalförsvarsplikt. Värnpliktiga skall kunna tas ut såväl till
det militära som civila försvaret, men det skall endast tas ut
så många som man verkligen har behov av. Detta var länge
en mycket kontroversiell linje och mycket stora summor gick
i stället åt för att utbilda värnpliktiga, som man sedan inte
hade någon som helst användning för i krigsorganisationen.

I och med Pliktutredning som blev klar 1992 och 1994 års beslut om
totalförsvarsplikt skedde det en fullständig omsvängning i synen på
värnpliktssystemet. De viktigaste inslagen var att de tidigare separata
pliktlagarna ersattes av en totalförsvarsplikt. Direktrekrytering till det
civila
försvaret infördes och principen slogs fast att utbildningskullarnas storlek och
utbildningens längd skall utgå från krigsorganisationens behov. Den gamla
dogmen att alla personer av hankön måste göra militär värnplikt var därmed
avskaffad.

Den proposition som regeringen nu presenterat innebär olyckligt nog att
man försöker ta Sverige tillbaka till tiden för pliktutredningen. Borta är
tanken att behoven ska styra utbildningen och tillbaka är den doktrinära
inställningen att försvarets uppgift är att utbilda så många som möjligt av de
som mönstrar. Resultatet har också mycket riktigt blivit att man bibehåller en
för stor krigsorganisation och att kvaliteten kommer att bli lidande.

Det är fel att inkalla enskilda till flera månaders utbildning för en
krigsuppgift där vederbörande i själva verket inte behövs. En pliktlag skall
inte användas för att uppnå andra målsättningar än att upprätthålla ett
fungerande totalförsvar. Regeringens önskan att hålla uppe antalet
värnpliktiga kommer i praktiken att verkställas på bekostnad av att en stor
mängd unga människor får avstå många månader av sina liv för att genomgå
en utbildning för något de aldrig kommer att göra. Detta är inte moraliskt
försvarbart.

Statsfinansiellt är det orimligt att utbilda fler värnpliktiga än vad som
behövs för den årliga omsättningen av krigsorganisationen. När den militära
organisationen halveras går faktiskt också behovet av värnpliktiga ned med
50 %. Staten kräver av landsting och kommuner att de ska spara och
rationalisera. Inom försvaret som står för statens största egna konsumtion
frångår man samtidigt principen att utbildningsbehovet skall vara styrande i
fråga om värnpliktsutbildningen. Det är en oacceptabel ineffektivitet.

Frågan har också en klar könsrollsaspekt. Om staten genom att utbilda fler
manliga värnpliktiga än som behövs för uppgiften till en tillkommande
kostnad av flera hundra miljoner kronor, blir det ett märkligt budskap till de
kvinnor som tas bort från vården, där få ifrågasätter behovet av deras
uppgifter. Kan det vara en rimlig fördelning inom offentlig sektor?
Jämställdhetsaspekterna på regeringens förslag om det framtida totalförsvaret
har helt förbisetts under regeringens behandling av förslaget.

Socialt finns det en mycket stark invändning mot tanken att söka
återuppväcka "värnpliktstanken" från tiden före 1992 års riksdagsbeslut.
Genom att på detta sätt underblåsa föreställningen att det ingår i mansrollen
att ha gjort lumpen blir det desto mer utpekande att inte ha gjort den. Även
med regeringens politik kommer många tusen unga män varje år att väljas
bort. Det är i synnerhet i ett läge med stor arbetslöshet djupt allvarligt att
en
pliktlag förstärker sociala utslagningsmekanismer. Pliktutredningen var starkt
medveten om detta och det var anledningen till att den menade att
utbildningsreserven måste bestå av ett tvärsnitt av de prövade, inte av ett
negativt urval. Av samma skäl avvisade också utredningen tankar om att
"höja ribban" för att färre skulle klara inskrivningen. Om staten med en
pliktlag endast tar in så många som behövs kommer man ifrån mekanismen
att den som inte tagits ut därmed också betecknas som olämplig och
oanvändbar.

Regeringen vill genom denna proposition föra oss tillbaka till det
försvarspolitiska moras som vi efter mycken möda och lång tid precis tagit
oss ur. Folkpartiet liberalerna motsätter sig bestämt att en tidigare enig
riksdags beslut om krigsorganisationens behov som styrande för
värnpliktsuttaget skall frångås.

Det tidigare förslaget om kortare utbildning för t ex bevakningsuppgifter
finns nu inte längre med i regeringens förslag. Det är bra. Folkpartiet har
ingen principiell invändning mot kortare utbildningstider när det är sakligt
motiverat. Däremot vore det fel att göra f n när neddragningen av försvaret
gör, att det finns många tusen redan utbildade värnpliktiga, som kan användas
för dessa uppgifter. Mot denna bakgrund skulle ett behov av direktutbildning
för sådana uppgifter tidigast uppstå efter år 2010. På samma sätt finns redan
idag ett färdigutbildat och yngre rekryteringsunderlag för hemvärnet, varför
någon särskild korttidsutbildning ej behövs för detta.

7.2 Könsneutral tjänstgöringsplikt

I den nya lagen om totalförsvarsplikt finns det en
grundläggande brist. Man räknar fortfarande bara med att
hälften av Sveriges befolkning skall omfattas av plikten.
Trots att behovet skall styra antalet och att varje plats skall
fyllas av den bäst lämpade har man valt att avstå från att
kalla den kvinnliga halvan av befolkningen till mönstring.
Att på detta sätt avstå från en betydande kompetensresurs
innebär att vi får ett sämre totalförsvar än vad som skulle
vara fallet om såväl kvinnor som män kallades till mönstring.

Under de snart 20 år som Folkpartiet liberalerna pläderat för en
totalförsvarsplikt, har partiet envist hävdat att denna bör göras könsneutral.
Man skulle då tillgodose de samlade personalbehoven inom civilt och militärt
försvar genom att utgå från hela befolkningen. Det hittillsvarande talet om
"allmän värnplikt" har ju i verkligheten varit en manlig värnplikt. Vi anser att
det skall vara hela folkets försvar - inte halva.

Kvinnor har idag rätten att frivilligt fullgöra värnplikt utan att behöva binda
sig för en fortsatt officerskarriär och kvinnor som mönstrat kan numera också
ingå i utbildningsreserven. Det är bra men det räcker inte. Samma grundkrav
på deltagande av rikets totala försvar måste ställas på både kvinnor och män.
Vi måste nu likställa flickor med pojkar även inom försvarsmaktens område.
Vi måste som ett litet land tillvarata all den kompetens som vi förfogar över
och inte välja bort halva årskullen 18-åringar innan vi ens har prövat
dugligheten. Därför menar vi att underlaget för värnpliktstjänstgöring skall
utökas att gälla såväl kvinnor som män.

Erfarenheterna visar på ett tydligt sätt att ökningen av antalet kvinnor i det
militära försvaret har varit i stort sett odelat positiv. Av de många problem
som försvarsmakten trodde sig förutse innan, har de allra flesta kommit på
skam. De allra flesta talar nu istället om att så snabbt som möjligt öka antalet
kvinnor i försvaret.

Både regeringen och försvarsmakten delar denna inställning. Det är bra.
Allt fler inser nu att den kompetens som kvinnor besitter berikar och stärker
försvarets förmåga att lösa sin uppgift. De olikheter som finns mellan könen
och som förut sågs som problem ses nu istället som fördelar. Ett projekt inom
försvarsmakten kallat "Den kreativa olikheten" visar nu väg för detta nya
förhållningssätt. Erfarenheter från våra moderna krig eller krigssituationer
visar att en av de viktigaste komponenterna i det militära ledarskapet handlar
om att hantera soldaternas känslor före, under och efter strid. Den moderna
ledaren förväntas i fred leda genom motivering, delaktighet och tillit. I en
konfliktsituation reduceras däremot de mellanliggande leden kraftigt, helt
naturligt.

Regeringen anser att för att öka antalet kvinnliga officerare i försvaret
måste också basen, dvs de som genomgår pliktutbildning breddas. Det
framgår också av propositionen att de fördelningsbara totalförsvarspliktiga
till lång grundutbildning under de senaste åren minskat och sannolikt kommer
att minska ytterligare. Båda dessa påståenden ser vi som ytterligare bevis på
att rekryteringsunderlaget måste öka.

Med dagens totalförsvarsplikt finns alla möjligheter att övergå till en
könsneutral tillämpning i urvalsprocessen. Antalet värnpliktiga påverkas inte,
eftersom det är krigsorganisationens storlek som styr det årliga rekryterings-
behovet och inte ett fixerat antal.

De värnpliktiga kommer från många skilda verksamheter i samhället. De
bidrar med sina olika kunskaper och erfarenheter till mångfalden i den
militära verksamheten. Detta är själva styrkan i folkförsvarstanken. Vilken
förankringstanke ligger bakom att vi idag utestänger halva befolkningens
erfarenheter och kompetens?

Pliktutredningen var helt enig när den föreslog att "behovet ska styra" och
att man genom den nya totalförsvarsplikten skulle ta ett samlat grepp på hela
totalförsvaret. Den första principen hade godtagits av riksdagen i 1992
försvarsbeslut medan totalförsvarsplikten utifrån utredningens förslag beslöts
av en enig riksdag på grundval av propositionen 1994/95:6. Totalförsvars-
plikten innebär, att man kan få en rationell personalförsörjning oavsett hur
personalbehoven kan komma utvecklas i framtiden, såväl kvantitativt som
ifråga om utbildningsbehoven för olika uppgifter.

Den förändring det skulle innebära är att rekryteringsunderlaget breddas
och därmed ökar möjligheten till en kvalitativ förbättring. Det
mönstringssystem som finns idag skulle sannolikt behöva omstruktureras och
moderniseras i samband med en övergång till en reell allmän värnplikt. Idag
testas årligen ca 50.000 pojkar, med vårt förslag skulle den siffran dubbleras.
Erfarenheterna visar dock att den kvalitativa delen av bedömningen vid
mönstring inte utgör mer än ca 10-20 minuter av de två mönstringsdagarna.
Den övervägande delen av tiden förläggs vid teoretiska prov och fysiska
tester av olika slag.

Dessa båda delar skulle med fördel kunna utföras redan innan den
värnpliktige inställer sig hos mönstringsförrättaren. De fysiska testerna skulle
kunna utföras av skolläkare, husläkare, vårdcentraler eller annan praktisk
lösning. Den tid som varje värnpliktig får med mönstringspersonalen för att
diskutera just sina möjligheter i en plikttjänstgöring, skulle därmed kunna öka
dramatiskt både i kvantitet som kvalitet. Detta skulle också med all
sannolikhet innebära att färre skulle placeras i felaktig eller olämpligt
tjänsteställe och därför också resultera i färre avbrutna tjänstgöringar. Stora
pengar skulle därmed sparas för försvaret och mycket lidande för den
enskilde värnpliktige. Större uppmärksamhet skulle då också kunna ägnas åt
problemet med värnpliktiga med dolda eller uttalade rasistiska inställningar,
som inte alls hinns med i dagens hantering.

För att få fler kvinnor till officershögskolorna föreslår regeringen att de
fysiska kraven skall ses över. Röster har höjts även inom försvarsmakten att
denna översyn är nödvändig. Många av de fysiska krav som finns angivna för
dagens kravprofil för de olika befattningarna, motsvaras inte av reella krav
för att kunna lösa uppgiften. Ett modernt försvar som vill utgå ifrån kvalitet i
allt det gör måste också vinnlägga sig om att rätt kravspecifikation sätts för
varje enskild uppgift. Detta är en kvalitets- och moderniseringsåtgärd som
måste genomföras oberoende av könsperspektivet i värnplikten.

7.3 Utbildning för civilförsvaret

Folkpartiet har länge varit pådrivande för att kunna rekrytera
pliktpersonal för utbildning direkt för civilförsvaret. Även
här ska utbildningsbehovet vara styrande. Den gamla
civilförsvarsorganisationen bestod huvudsakligen av män i
åldrarna 47-65 år utan egentlig utbildning för uppgiften. En
rationell framtida ordning skulle kunna vara att eftersträva en
jämn personalomsättning och utnyttjande av pliktpersonal i
åldrarna 20-50 år. I ett sådant system skulle det behövas en
årlig nyrekrytering och utbildning av kanske 3.000 personer
per år. En sådan utbildning bör främst knytas till
räddningstjänsten i den egna kommunen.

Regeringens förslag på detta område har vi alltså ingen principiell
invändning mot. Danmark har länge haft ett sådant system med goda
erfarenheter. Däremot är vi mycket kritiska mot att regeringen även här
frångår tanken att behovet skall vara styrande. När man i propositionen pekar
ut en inriktning på 10 000 pliktuttagna per år till civila delar av
totalförsvaret
görs detta inte utifrån någon analys av behovet. Med en sådan hållning är det
stor risk att man utbildar för många och sannolikt också att utbildningstiderna
riskerar att bli onödigt långa.

Även här tycks tanken att män ska göra en viss utbildningstid oavsett
behov och vad utbildningen är inriktad mot ligga i botten. En följd av detta
blir att det civila totalförsvaret blir ett slags manligt reservat.
Könsuppdelningen i samhället ska motverkas inte förstärkas. Vi saknar
regeringens jämställdhetsprövning av förslaget till framtida totalförsvar också
i det här avseendet. Vi avvisar således förslaget och kan också konstatera att
regeringen i allt väsentligt skjuter frågan till kontrollstationen 1998.

8 Civilförsvar och
befolkningsskydd

Gång på gång har riksdagen uttalat att
skyddsrumsproduktionen bör begränsas och inriktas mot
områden där riskerna bedöms som störst. En tydlig
iakttagelse genom åren har varit att berörda myndigheter
ogillat denna inriktning från riksdagens sida och på olika sätt
sökt behålla det gamla systemet. Verkligheten sedan länge är
att det finns starkt sannolika mål för flygbekämpning, där
skyddet för personalen är ringa eller inget alls. Samtidigt har
genom åren skyddsrum byggts i områden, som inte med
någon rimlighet kan antas bli föremål för omfattande
flygbekämpning.

En tydlig tendens är att precisionen i flygattacker ökar, mest extremt
genom precisionsvapen, som träffar på få meter när men också genom att
navigeringssystemen ger större precision också vid insats av ostyrda bomber.
Bakom denna utveckling ligger naturligtvis att flygstridskrafter är mycket
dyra, och att man därför inte vill använda slumpmässigt utan på ett sätt där
verkligen de avsedda målen nås.

Under arbetet med s k mål- och riskanalyser har försök gjorts att ensa
bedömningar av, vilka objekt som kan anses vara mest sannolika bombmål.
Tidigare fanns en tendens att i län med få reella mål sökte man i stället föra
fram andra mål för att motivera fortsatt skyddsrumsbyggande. I flertalet
kommuner finns inget eller enstaka objekt av sådan betydelse för
försvarsförmågan, att objekt kan antas bli utsatt för separat bekämpning. Det
bör slås fast att risken för markstrid, som i princip kan tänkas i mycket stora
områden, inte i sig motiverar skyddsrumsbyggande, men väl kan föranleda att
man planerar enklare skydd. Dessa senare bör då inte finansieras med statliga
medel.

Även inom län med många mål är den sammanlagda ytan för dessa likväl
ytterst begränsad. Grundregeln bör vara att personalen, som måste tjänstgöra
vid målet ifråga, ska ges skydd, och ofta behöver då hela arbetsplatsen läggas
i berg för att verksamheten ska kunna pågå kontinuerligt. Man kan i viktiga
fall inte avbryta för att personalen ska uppsöka skyddsrum. Nästa regel bör
vara att bostäder, daghem, skolor, butiker etc separeras från sådana mål. Man
bör alltså inte förlägga en viktig teleanläggning inom ett bostadsområde, och
man bör inte bygga bostäder nära befintliga sannolika mål. Att så långt
möjligt förhindra sådan sammanblandning bör ingå i kommunernas fysiska
planering. Att flytta verksamhet som redan bedrivs mitt inne i bostads-
bebyggelse skulle däremot i de flesta fall bli mycket dyrt.

Det är av statsfinansiella skäl viktigt att skyddsrumsbyggandet kraftsamlas
just till de arbetsplatser som innebär stora risker för bekämpning. Däremot
bör det snarast bli slut med skyddsrumsbyggande i områden utan sådana
tydliga risker. I propositionen redovisar myndigheterna fortfarande en brist på
1,5 miljoner skyddsrumsplatser. Det är uppenbart att en så hög siffra bara nås
genom att man räknar hela områden som Storstockholm utan att göra en mer
detaljerad bedömning kvarter för kvarter.

Antag att det inom en region finns tio sannolika mål. Skyddsrum bör då
byggas inom dessa mål och även i byggnader som ligger inom t ex 200 meter
från målet. Men tyvärr har långt mer oprecisa mätmetoder använts, hittills
hemskyddsområden som sammanfallit med äldreomsorgens hemtjänst-
områden. Nu föreslås att denna helt irrelevanta metod ersätts med att man i
stället använder de "nyckelkodsområden" för vilka SCB på uppdragsbasis
levererar befolkningsstatistik åt kommunerna. Även dessa senare områden är
i sammanhanget irrelevanta, och skulle leda till att skyddsrum byggs utanför
de rimliga riskområdena runt varje viktigt objekt.

Den enda rationella metoden är att mål för mål - det är som nämnts i
flertalet kommuner ett mycket ringa antal - mäta upp riskområden och se
vilken befintlig och eventuellt kommande bebyggelse som finns inom dem.
Finns det t ex två sådana mål på Södermalm i Stockholm eller Malmös
innerstad, bör man beakta fastigheterna som ligger närmast, men inte bygga
skyddsrum i hela stadsdelen. Alltför stora belopp har under senare årtionden
lagts på skyddsrumsproduktion. En kraftig nedskärning är angelägen. Vi
föreslår att bemyndigandet till regeringen för tiden efter budgetåret 1997
begränsas till 250 miljoner kronor.

9 Försvarsindustriella
frågor

Den säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa sedan det kalla
krigets slut och aviserade omfattande reduktioner och
omstruktureringar av Europas försvarsmakter har lett till en
kraftigt minskad marknad för krigsmateriel. Detta har
givetvis lett till stora påfrestningar för särskilt europeisk
krigsmaterielindustri. I grunden kan denna utveckling bara
hälsas med tillfredsställelse. Minskad efterfrågan på vapen är
alltid önskvärd och bör därför understödjas.

Svensk krigsmaterielförsörjning har stor säkerhetspolitisk betydelse sedd bl
a mot den svenska militära alliansfriheten. I rådande utveckling främst i
Europa är det naturligt att förändringarna leder till ett ökat
försvarsindustriellt
samarbete med andra demokratiska stater i Norden, i övriga Europa och med
USA i syfte att trygga nödvändig försörjning med krigsmateriel, utan att
därför öka efterfrågan.

Omstrukturering och anpassning av europeisk krigsmaterielindustri skapar
inrikespolitiska problem i berörda länder med regionala och sysselsättnings-
svårigheter. Det leder lätt till en politisk strävan att lätta på restriktioner
för
export av krigsmateriel för att på så sätt minska påfrestningarna på den
inhemska sysselsättningen. Ett svenskt deltagande i ett vidgat europeiskt
samarbete om krigsmateriel bör därför bygga på en fortsatt restriktiv
exportpolitik och att motsvarande restriktioner införs inom det europeiska
samarbetet. I princip bör export av krigsmateriel endast ske till demokratier.

Frågor om ökat internationellt försvarsmateriellt samarbete såsom t ex
regeringens förslag om svenskt medlemskap i WEAG kommer att få stor
betydelse framöver. Dessa frågor är av stor säkerhets- och utrikespolitisk vikt
och bör därför inte undergå stegvisa förändringar utan att de långsiktiga
konsekvenserna klarlagts. En samlad översyn av detta och villkoren därför
bör göras innan förändringar genomförs.

10 Övriga frågor

10.1 Sjuktransporter

Det är enligt vår mening bra att samordna försvarsmaktens
helikopterresurser i ett gemensamt program. Skapandet av en
Försvarsmaktens helikopterflottilj kommer att underlätta
samordning av såväl inköp, underhåll samt utbildning inom
helikopterverksamheten. Det är också bra att de olika
försvarsgrenarna nu sammanförs i denna del, för en fortsatt
harmonisering.

Däremot finns det anledning att fundera över om de marina helikopter-
divisionerna skall koncentreras till enbart två orter. Det finns uppgifter som
visar att en fördelning på tre orter är en lika kostnadseffektiv lösning. En
ordentlig genomlysning av problemen förutsätts innan beslut kan fattas i
denna del.

10.2 Försvarshögskolan

I propositionen föreslås utan föregående beredning att
Militärhögskolan och Försvarshögskolan från den 1 januari
1997 skall uppgå i en ny myndighet kallad
Försvarshögskolan. Militärhögskolan med ca 200 anställda
är försvarets högskola sedan 1 juli 1994, där
Försvarsmaktens högre personal utbildas. Försvarshögskolan
med ca 10 anställda anordnar korta kurser i
totalförsvarskunskap till en bred avnämarkrets i svenskt
samhällsliv och på senare år även internationellt genom t ex
PFF och FN. Militärhögskolan vänder sig in till
försvarsmakten. Försvarshögskolan vänder sig utåt.
karaktären på de båda "skolorna" är helt väsensskild.

Förutom att förslaget inte föregåtts av någon nämnvärd beredning där syfte
och inriktning preciserats presenteras inga effektiviserings- eller
rationaliseringsvinster med förslaget till samgående. Den till sin karaktär
speciella verksamhet som bedrivs av den lilla myndigheten Försvars-
högskolan löper stor risk att gå förlorad om regeringens förslag genomförs
utan att några nämnvärda fördelar med förslaget presenterats. Förslaget bör
därför avslås av riksdagen. Skulle riksdagen ändå bifalla regeringens förslag
förutsätts regeringen precisera inriktningen av den nya myndighetens
verksamhet och särskilt att den för Försvarshögskolan hittillsvarande
speciella karaktären kan tillvaratas i den nya myndigheten.

11 Hemställan

11 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om hanteringen av förberedelserna för försvarsbeslut 96,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utvecklingen i Ryssland och Sveriges säkerhetspolitiska läge,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om NATO:s utvidgning,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om CFE-avtalet,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om de säkerhetspolitiska förutsättningarna för Sveriges försvar,

6. att riksdagen godkänner den av regeringen föreslagna ramen för
försvarsbeslutsperioden 1997-2001,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kvalitet och uppväxlingsförmåga,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om anpassning och tillväxt,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om armébrigader,

10. att riksdagen godkänner vad i motionen anförts om att under
femårsperioden sätta upp ett förband av typ "luftburet kavalleri"
innehållande
kompanienheter, inklusive anskaffandet av ca tjugo moderna
attackhelikoptrar,

11. att riksdagen godkänner vad i motionen anförts om att den föreslagna
helikopterflottiljen samlokaliseras med jägarutbildningen i södra
Sverige,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen
anförts om marina stridskrafter,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen
anförts om flygstridskrafter,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen
anförts om neddragningar i arméns grundorganisation avseende
armébrigader,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen
anförts om försvarsgrensövergripande samordning av grundutbildning på
Gotland och i Göteborgsområdet,

16. att riksdagen med avslag på propositionen i denna del godkänner vad
i
motionen anförts om att behålla F 15 i Söderhamn och lägga ned F 10 i
Ängelholm,

17. att riksdagen med avslag på propositionen i denna del godkänner vad
i
motionen anförts om att den kommande översynen av försvarets
skolverksamhet också skall omfatta den grundläggande flygutbildningen
och
att regeringen därefter får återkomma till riksdagen med förslag om
verksamheten vid F 5 i Ljungbyhed,

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen
anförts om samarbetet i Östersjöområdet,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen
anförts om PFF-samarbetet,

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen
anförts om fortsatt IFOR-insats i Bosnien,

21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen
anförts om lednings- och styrningsfunktioner hos Försvarsmaktens
högkvarter,

22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen
anförts om att minska antalet milo-områden,

23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen
anförts om att lägga ned fördelningsstaberna,

24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen
anförts om principen om ett försvarsområde för varje län,

25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen
anförts om plikttjänstgöringen,

26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen
anförts om könsneutral plikttjänstgöring,

27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen
anförts om utbildning inom civilförsvaret,

28. att riksdagen bemyndigar regeringen att för funktionen
Befolkningsskydd och räddningstjänst medge att ersättning utgår för
beställning av skyddsrum och ledningsplatser m.m. inom en kostnadsram om
250 000 000 kr för tiden efter budgetåret 1997,

29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen i
övrigt anförts om byggande av skyddsrum,

30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen
anförts om internationellt försvarsmaterielsamarbete,

31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen
anförts om sjuktransporter,

32. att riksdagen avslår förslaget att lägga ned Militärhögskolan
respektive
Försvarshögskolan och att från den 1 januari 1997 bilda en ny myndighet,
Försvarshögskolan.

Stockholm den 4 oktober 1996

Lars Leijonborg (fp)

Isa Halvarsson (fp)

Eva Eriksson (fp)

Kerstin Heinemann (fp)

Elver Jonsson (fp)

Lennart Rohdin (fp)

Anne Wibble (fp)

Eva Flyborg (fp)

Håkan Holmberg (fp)