Den massiva nedrustning av Sveriges försvar som
Socialdemokraterna och Centerpartiet nu driver igenom
saknar säkerhetspolitiska motiv. Redan i försvarsbeslutet
1992 genomfördes den minskning och ambitionssänkning av
försvaret som motiveras av de genomgripande
förändringarna i vår omvärld.
1992 hade det som nu återigen anförs som motiv för dagens nedrustnings-
förslag redan hänt. Sovjetunionen hade förvandlats till Ryssland.
Warszawapakten hade upplösts, Tyskland återförenats och de baltiska
staterna liksom de övriga central- och östeuropeiska staterna vunnit sin frihet
efter ett halvsekel av kommunistiskt förtryck. Genom försvarsbesluten 1987,
1989 och 1992 minskades det svenska försvarets storlek med ca en tredjedel.
1992 års försvarsbeslut innebar också att ambitionsnivån sänktes eftersom
hotet mot vårt land avsevärt minskat.
Den nedrustning som nu föreslås tar de dramatiska omvärlds-
förändringarna till intäkt för att göra ännu en inteckning i det förbättrade
världsläget. Det är en olycklig politik som riskerar att Sverige inte kommer
att kunna försvara sig självt i ett sämre läge än dagens. Osäkerheten i
omvärldsutvecklingen, senast beskriven i Försvarsberedningens rapport (aug
1996), gör att ett starkt svenskt försvar fortfarande behövs.
Det var redan från början befängt att lägga upp det försvarspolitiska
beslutet såsom regeringen gjorde. I den första etappen som beslutades i
december 1995, lade en majoritet bestående av i första hand social-
demokrater och centerpartister fast inriktning och den ekonomiska ramen.
Först därefter lades den säkerhetspolitiska bedömningen fast. Det är helt
uppenbart att det mellan denna och den ekonomiska ramen finns ett stort
glapp.
Vi har nu i propositionen fått ta del av ett regeringsförslag, som i synnerhet
vad gäller arméorganisationen, på ett anmärkningsvärt sätt avviker från
Försvarsmaktsplanen. Bland de många förband som med synnerligen
bristfällig motivering i propositionen flyttats ut ur organisationen finns
Lapplandsbrigaden i Umeå, Lv 4 i Ystad och IB 15 och I 15 i Borås.
De motiv som regeringen framfört till de samlade förändringarna i ÖB
FMP 97 kan kortfattat sammanfattas i nedanstående punkter:
1. Utrikespolitisk signal kopplad till Östersjöområdet och militär närvaro
redan i fred (Gotland).
2. Geografisk spridning av fredsförbanden för att befästa folklig
förankring.
3. Undvika kostnadskrävande investeringar föranledda av till exempel
flyttningar av verksamheter.
4. Satsa på bärkraftiga och utvecklingsbara garnisonsorter.
5. Större inslag av vinterutbildning med kvalitet.
6. Allsidig militär närvaro på Västkusten.
7. Ytterligare en möjlig utbildningsplattform (Kvarn utanför Linköping).
Av redovisade punkter kan endast de fem första direkt eller
indirekt sägas ha bäring på Lapplandsbrigaden och Umeå
garnison. Granskar man dessa fem kriterier så finner man att
de alla talar till Umeås fördel!
Det går alltså inte att ur regeringens tilläggskriterier finna några motiv för
en nedläggning av Lapplandsbrigaden. Det är tvärtom så att man i
regeringens kriterier och resonemang finner ytterligare stöd för att behålla
Lapplandsbrigaden i Umeå.
Om Lapplandsbrigaden avvecklas reduceras antalet gränsnära (i öster)
brigader från två till en, alltså med 50 procent, vilket ger en tvivelaktig
säker-
hetspolitisk markering. Är det möjligen så att regeringen numer betraktar
Norge som ett större säkerhetshot än Ryssland? Är det den utrikespolitiska
signal man vill ge?
Om Lapplandsbrigaden avvecklas blir Västerbottens försvarsområde,
Sveriges till ytan största, utan militär närvaro. Sverige är cirka 130 mil
långt.
På halva den sträckan kommer det med regeringens förslag att finnas 12
brigader. På den andra halvan föreslås "en" brigad. Hur rimmar det med
regeringens krav på geografisk spridning och folklig förankring?
Om Lapplandsbrigaden avvecklas måste betydande investeringar göras på
annan ort för att denna skall kunna ta emot stridsfordonsutbildningen som
brigaden i dag bedriver centraliserat för samtliga fyra Norrlandsbrigaders
behov. Försvarsministern har dock uttalat att förbandsnedläggningar inte får
medföra kostsamma omlokaliseringar.
Alternativet till detta är att stridsfordonsutbildningen blir kvar i Umeå,
vilket innebär att ett kompani, ca 150 värnpliktiga/år och ca 25 yrkesofficera-
re, måste behållas i Umeå. Detta är inte någon acceptabel lösning eftersom
stridsfordonsutbildningen måste integreras med brigadens övriga funktioner
som till exempel underhåll, indirekt eld och pansarskytteförbandens strid.
Vidare blir en sådan solitär en mycket dyr lösning.
Om Lapplandsbrigaden avvecklas talar det mesta för att Stridsskola Nord
måste flyttas, vilket kräver stora investeringar, ca 150 miljoner kronor enligt
Stridsskola Nords beräkningar, samtidigt som en svacka i utbildningskvalitet
kommer att uppstå under några år. Försvarsministern har dock uttalat att
förbandsnedläggningar inte får innebära kostsamma omlokaliseringar.
Alternativet till detta är att Stridsskola Nord blir kvar i Umeå. I så fall
måste övningstrupp förläggas till stridsskolan för att skolan skall kunna
bedriva adekvat utbildning. Även detta blir en kostsam lösning.
Slutsatsen rörande kommande skolutredning är att om Lapplandsbrigaden
redan är avvecklad torde Umeå inte längre kunna bli något alternativ som
lokaliseringsort. Vilka lösningarna kommer att bli är svårt att sia om, men
med en avveckling av Lapplandsbrigaden minskar handlingsfriheten att inför
framtida lokaliseringar av utbildning/skolor kunna ha kvar Umeå som ett
reellt alternativ. Då återstår bara etablering och därmed flyttning till Boden
eller till Östersund, förutsatt att norra militärområdet inte skall vara helt
utan
praktisk officersutbildning i rätt miljö (vinter och ödemark) och, som sagts,
flyttning kostar pengar, "stora pengar".
Om Lapplandsbrigaden avvecklas försvinner den avgörande hörnstenen i
Umeå garnison. En komplett garnison med erkänt goda produktions-
förutsättningar och utvecklingsmöjligheter slås sönder. Försvarsekonomin i
detta är dålig, om man inte helt bortser ifrån de kostnader som blir följden av
kommande flyttning av stridsfordonsutbildningen och en flyttning av
Stridsskola Nord. Detta är emellertid vad regeringen har gjort.
Om Lapplandsbrigaden avvecklas lämnar Försvarsmakten ett av landets
bästa övnings- och skjutfält som ligger i direkt anslutning till kasernområdet.
De flesta brigader har inte denna närhet och gynnsamma produktions-
förutsättning, som är ovärderliga för utbildningen av mekaniserade förband.
Sammanfattningsvis är det enda rimliga att behålla Lapplandsbrigaden i
den framtida Försvarsmakten, detta av såväl operativa skäl som för att
undvika stora investeringar föranledda av framtida flyttningar av strids-
fordonsutbildning och Stridsskola Nord.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår regeringens förslag om att avveckla
Lapplandsbrigaden i Umeå i enlighet med vad som anförts i motionen.