Under de senaste 25 åren har kommunerna expanderat på ett
sätt som saknar motsvarighet på den svenska
arbetsmarknaden. Deras omfång och ansvar har vuxit år från
år. Viss del av expansionen är visserligen överflyttning av
tidigare statlig eller landstingsdriven verksamhet, men den
stora merparten av expansionen beror på att större och större
delar av samhället socialiserats, eller som
socialdemokraterna brukar uttrycka saken - att verksamheten
lagts under demokratisk kontroll.
Den svenska arbetsmarknaden domineras idag av kommuner och
landsting. Dessa Super-Mega-Konglomerat är idag den största arbetsgivaren
i samtliga Sveriges tio största städer. I många fall är de tio gånger större än
den största privata arbetsgivaren i staden.
Enligt en undersökning som gjorts av Temaplan på uppdrag av SABO
1992 framgick att endast i 36 av landets 288 kommuner fick invånarna
huvuddelen av sina inkomster från näringslivet. I övriga kommuner stod
skattebetalarna för huvuddelen av deras inkomst i form av lön från offentlig
sektor eller via socialförsäkringar. Denna bild förstärks ytterligare i en
nyligen publicerad rapport från SAF. I rapporten konstateras bland annat:
Antalet kommuner där invånarna får större inkomster från offentliga
transfereringar än från löner i privata företag har ökat från 13 till 59
sedan 1990.
I bara fyra kommuner har under samma tid andelen hushållsinkomster
från privata företag ökat.
Under 1980- och 1990-talen har delar av kommunernas
verksamhet organiserats om till kommunala resultatenheter
eller bolag. Tanken är att kommunen skall kunna använda
sina extra resurser och sin kompetens i olika typer av
affärsverksamhet. Det kan röra sig om kommunala
bostadsföretag, kommunala städföretag, kommunal catering,
kommunala grossistföretag, kommunala fordons- och
lackeringsverkstäder, kommunala kiosker m.m. Dessa
enheter skall enligt kommunernas företrädare bidra till en
öppen och sund konkurrens på lika villkor. Om privata
företag får städa kommunala lokaler så borde kommunala
företag få städa privata lokaler tycks många kommunala
företrädare resonera.
Denna utveckling är djupt olycklig och dessutom mycket tveksam ur laglig
synvinkel. I kommunallagen från 1991 2 kap. 7 § kan följande läsas:
Kommuner och landsting får driva näringsverksamhet, om den drivs utan
vinstsyfte och går ut på att tillhandahålla allmännyttiga anläggningar eller
tjänster åt medlemmarna i kommunen eller landstinget.
Hur är det möjligt att driva en kommunal tjänst utan
vinstsyfte och samtidigt hävda att det är sund konkurrens på
lika villkor?
En kommun och en privat företagare aldrig kan konkurrera på lika villkor.
Företagaren riskerar sitt eget plus bankens kapital. Kommunen riskerar
skattebetalarnas pengar. Företagaren måste generera vinster för att betala
hyra, räntor, löner m.m. Kommunen kan driva verksamheten med förlust
utan att det ens märks i den kommunala resultaträkningen.
Genom denna typ av illojal konkurrens har kommunerna expanderat sitt
område och trängt undan många små och medelstora företag. På samma sätt
har kommunerna effektivt trängt undan gemenskapernas roll i samhället.
Allt eftersom ansvar för områden som barnomsorg, äldreomsorg och skola
övertogs och monopoliserades av staten har gemenskapernas betydelse
minskat. Faktum är att arbete i frivilligorganisationer ofta misstänkliggjorts
eller förlöjligats.
Effekten av denna socialisering är att statens roll i samhället har ökat
kraftigt och dess skilda delar har tagit över såväl produktions- som
huvudansvar för områden som tidigare sköttes i det civila samhällets båda
sektorer, marknaderna och gemenskaperna. Den kraftiga obalans som
uppstått genom dessa socialiseringar är ett av välfärdsstatens huvudproblem.
Samhället består av tre sfärer: den offentliga sektorn, marknaden och
gemenskaperna. Varje sektor är viktig och har ett antal vitala uppgifter som
måste skötas. Till den offentliga sektorns uppgifter hör t.ex.
myndighetsutövning. Däremot skall det offentliga inte konkurrera med små
och medelstora företag i privata näringslivet. Detta sker idag trots att såväl
kommunallagen som konkurrenslagen bör förhindra denna typ av illojal
konkurrens från det offentliga.
Det är hög tid att stoppa denna offentliga affärsverksamhet som trots
kommunallagen, konkurrenslagen och ett kritiskt konkurrensverk tycks
fortsätta i oförminskad omfattning. En avvecklingsplan för den offentliga
affärsverksamheten bör upprättas. En sådan plan bör innehålla tre steg. I ett
första steg bör all ny kommunal affärsverksamhet förbjudas. I ett andra steg
bör kommuner och landsting förbjudas sälja icke primära tjänster till såväl
privatpersoner som föreningar och andra offentliga arbetsgivare. I det tredje
steget bör all offentlig affärsverksamhet avvecklas eller försäljas. För att
kunna genomföra det tredje steget under ordnade förhållanden bör ett
slutdatum sättas upp för när all offentlig affärsverksamhet skall vara
avvecklad. Med en rimlig avvecklingstid bör det slutgiltiga avvecklings-
datumet kunna sättas till sista december 1999.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att avveckla offentlig affärsverksamhet.