En finansiell kris kan ta sig många olika former. En stat eller
en kommun kan t.ex. inte gå i konkurs men väl inställa
betalningarna, vilket sett ur låntagarnas synvinkel är lika illa.
Detta skedde mellan 1982 och 1985 i ett antal länder med
början i Mexiko, följt av 37 andra stater, vilket skapade stora
problem främst för de amerikanska storbankerna. Under åren
1980-1993 gick totalt närmare 1 400 banker i USA i
konkurs.
Formell konkurs och likvidation har använts för de svenska försäk-
ringsbolagen Njord (1991) och Svenska Kredit (1992) liksom för Gota AB,
moderbolag i Gotakoncernen (1992). Under de fyra åren 1990-1993 uppgick
de samlade kreditförlusterna i de svenska bankerna till 180 miljarder kronor,
motsvarande 20 % av utlåningen. Under de fyra åren 1920-1923 förlorade
bankerna i Sverige 12 % av utlåningen i kreditförluster. Likheten i storlek,
förlopp och orsaker i de två krisperioderna är påtaglig.
Den starka uppgången i den svenska ekonomin under 1980-talet övergick
mot slutet av decenniet i en kraftig överhettning. Problemkedjan kan beskri-
vas så här: Tillväxt - avreglering - finansiell bubbla - bankkris. Från 1985
till 1989 steg de svenska aktiekurserna realt med 150 % (lika mycket som i
Japan), efter en fördubbling redan under den tidigare femårsperioden.
Avregleringarna av kredit- och valutamarknaderna ledde tillsammans med en
överhettad samhällsekonomi till en snabb ökning av efterfrågan på lån, vilket
gav en snabb expansion av bankernas lånestockar. Den höga inflationen drev
upp byggkostnader och fastighetspriser. Under 1980-talet steg sålunda priser-
na på kommersiella fastigheter med över 1 000 %. Priserna på olika tillgångar
steg mer i Sverige än i många andra länder. En förklaring är att det var först
1989 som det blev tillåtet att fullt ut investera i tillgångar utomlands.
Efterfrågan stimulerades av att det var billigt att låna pengar, eftersom det
gamla skattesystemet gjorde det möjligt för många inkomsttagare att över-
vältra en avsevärd del av lånekostnaderna på samhället och andra skatte-
betalare genom avdrag för skuldräntor.
När tillgångspriserna föll dramatiskt uppstod problem för spekulanterna,
främst fastighetsförvaltande bolag. Minst tre fjärdedelar av bankernas kredit-
förluster härrör från fastighetslån. Bankernas motdrag för att försvara sig blev
högre krav på låntagarna, vilket tillsammans med den djupa lågkonjunkturen
ledde till en kraftig nedgång i utestående krediter och större spännvidd mellan
ut- och inlåningsräntor i syfte att öka intjäningen.
Fallande priser på olika tillgångar gjorde hushåll och företag "fattigare".
Samtidigt var skuldsättningen efter 1980-talets snabba kreditgivning fortsatt
hög. Berörda hushåll och företag började då sälja ut sina tillgångar och spara
mer för att kunna klara räntebetalningar och betala tillbaka skulder. Åren
1991 och 1992 gick botten ur den svenska fastighetsmarknaden. Allt fler
fastighetsbolag gick i konkurs. Under våren 1990 till 1992 hade bankerna
reserverat ca 120 miljarder kronor för konstaterade och befarade kreditför-
luster. I vissa banker blev förlusterna så stora att bankernas existens hotades.
Sverige var inne i en finanskris. Vi får gå 70 år tillbaka i tiden för att hitta
dess motsvarighet.
Bankkrisen har drabbat oss alla. Antingen har vi betalat för krisen i egen-
skap av skattebetalare, eftersom 65 miljarder kronor gått som stöd från staten
till bankerna. Eller också har vi betalat i egenskap av långivare till bankerna,
dvs. insättare, eller som låntagare. En vidgad räntemarginal på 3 procent-
enheter betyder att svenska hushåll och småföretag betalat ca 20 miljarder
kronor per år sedan 1991 i merkostnad, också i syfte att rädda bankerna från
deras egna misstag. I vissa fall har skattebetalarna till och med fått "betala
två
gånger". Det gäller t.ex. den typ av spekulationer där Nordbankens
förlustbolag i fastighetsbranschen köpts ut av andra bolag som sedan genom
att köpa upp industriföretag kunnat skriva av förlusterna mot vinster i dessa
företag. Skattebetalarna har sålunda först fått bidra till statens insats i
Nord-
banken och sedan ännu en gång till förlustavdragen som i vissa fall uppgår till
i storleksordningen 250 miljoner kronor.
För att trygga stabiliteten i betalningssystemet och säkra kreditförsörj-
ningen har staten tvingats intervenera i banksystemet. Detta har skett i form
av en bred garanti i syfte att garantera bankernas och mellanhandsinstitutens
förpliktelser. Därutöver har staten lyft ut dåliga lån i Nordbanken och Gota
Bank - 67 miljarder kronor till Securum och 42 miljarder kronor till Retriva.
Dessa bolag ägs nu helt och hållet av staten, varför återvinningar vid
försäljningar av tillgångarna tillfaller staten/skattebetalarna. Rekonstruktion-
en av de understödda bankerna hanteras sedan mars 1993 av den för ändamå-
let inrättade Bankstödsnämnden.
Avregleringen av kreditmarknaden innan det gamla skattesystemets låne-
drivna mekanismer hade tagits bort är en av orsakerna till överhettningen och
därmed till krisen. Att själva banksystemet emellertid bär en stor del av
ansvaret för de kreditförluster som inneburit stora påfrestningar för samhälls-
ekonomin och för skattebetalarna torde stå utom alla tvivel. Östgöta Enskilda
Bank fångar i sin årsredovisning 1991 på ett uppriktigt sätt in problemet:
"Förlusterna har orsakats av att banken lämnat sina naturliga kompetens-
områden och sin kärnverksamhet bakom sig." Dålig och inkompetent kredit-
prövning och kreditgivning i bankerna förklarar till en inte ringa del de stora
förlusterna. En mycket stor del av dessa förluster har uppenbarligen fallit på
ett litet antal stora krediter, krediter som är av en sådan storleksordning att
beslut därom rimligen borde ha tagits högt upp i bankernas organisationer.
Det betyder att det direkta ansvaret i stor utsträckning faller på bankernas
styrelse och ledning. Bankerna kan också kritiseras för att de lånat stora
belopp till finansbolag utan att skaffa sig tillfredsställande insikt i deras
kreditvärde. Anmärkningsvärt är också i flera fall revisorernas passiva
agerande.
Facit av bankkrisen och inte minst statens stora direkta engagemang i
bankverksamheten har tydliggjorts i ett läge då Sverige befinner sig i en
statsfinansiell kris och tvingas till hårda åtstramningar i ekonomin. En stor
del av de nödvändiga åtstramningarna har drabbat och kommer att drabba
stora medborgargrupper som uppbär vanliga löneinkomster och aldrig varit
involverade i den stora spekulationskarusellen kring banksystemet. Många av
dem som på grund av minskade ersättningar i socialförsäkringssystemet och
reducerade barnbidrag tvingas dra ner på sin levnadsstandard ställer sig med
rätta frågan på vilket sätt banker och finansbolag kommer att få bära sin andel
av ansvaret för finanskrisen. För att på ett trovärdigt sätt kunna förankra den
krispolitik som är alldeles nödvändig för att Sverige åter skall bli ett land
som
försörjer sig självt genom eget arbete, måste regering och riksdag nu därför
förklara för svenska folket på vilket sätt de i bankerna insatta skattemedlen
kommer att återvinnas.
Samtidigt är det nödvändigt att ställa större krav både på de institut som är
under tillsyn och på den myndighet - Finansinspektionen - som utövar
tillsynen. En översyn av regelverk och tillsynsmyndighetens verksamhet är
därför enligt min mening nödvändig.
Insättningsgarantinämnden har i en rapport till regeringen redogjort för
återvinning av bankstödet. Rapporten har ännu inte överlämnats formellt,
men enligt en muntlig redogörelse till riksdagens utredningstjänst har ca 15
miljarder kronor återlämnats till regeringen. Dessutom förväntas den kom-
mande inlösen av aktierna i Nordbanken i slutet av oktober inbringa ca 20
miljarder kronor. Det egna kapitalet i Securum uppgår dessutom till ca 10,4
miljarder kronor.
Mot bakgrund av det stora misstroende som uppstått hos en stor allmänhet
mot det svenska banksystemet som en följd av bank- och finanskrisen, anser
jag det skulle vara av stort värde om regeringen i en s.k. vitbok på ett enkelt
och lättfattligt sätt förklarar bankkrisens bakgrund och orsaker samtidigt som
man klargör hur ansvaret från berörda banker och finansinstitut har utkrävts i
form av redan gjorda återvinningar och kommer att ytterligare utkrävas.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en vitbok om bank- och finanskrisens orsaker, kon- sekvenser och
återvinning av lämnat bankstöd.