med anledning av skr. 1996/97:118 Utvecklingen inom den kommunala sektorn
Inledning
Regeringens skrivelse har detta år utvecklats innehållsligt,
vilket vi finner positivt eftersom vi föregående år efterlyste
en mer ingående redovisning av utvecklingstendenser och
resultat inom vissa av oss angivna områden. Fortfarande kan
vi emellertid konstatera att skrivelsens innehåll delvis är
selektivt och att vissa viktiga frågor inte belyses alls eller
mycket summariskt. En läsare som önskar en totalbild av
tillståndet i kommuner och landsting får inte relevant
information i vissa viktiga frågor. Vi belyser detta nedan
samtidigt som vi kommenterar den beskrivna utvecklingen
mot bakgrund av den alternativa politik vi moderater
presenterar. Det är därvid naturligt att vi här främst valt att
uppehålla oss kring sjukvård, omsorg och skola. I övrigt
hänvisas även till den kommittémotion vi samtidigt väcker
om kommunsektorn i anslutning till 1997 års ekonomiska
vårproposition.
Kommunal ekonomi och
skatter
Den statistiska beskrivningen av kommunsektorns ekonomi
har ytterligare byggts ut och fyller högt ställda anspråk på
översiktlighet. Det är värdefullt att tablåerna nu ger en bra
bild över den roll de kommunala företagen spelar, vilket bör
vara underlag för förslag om nödvändiga förändringar av
denna del av kommunsektorns verksamhet. När kommunerna
koncentrerar sig på fullgörandet av sina kärnuppgifter bör
successivt denna från bl.a. kompetenssynpunkt tveksamma
offentliga affärsverksamhet försäljas till den privata sektorn.
Skrivelsen innehåller en beskrivning av kommunsektorns ekonomi. Av
denna framgår bl.a. att den kommunala skattenivån mellan 1994 och 1996
höjts från i genomsnitt 31,05 procent till 31,66 procent. Detta har skett trots
att regeringen i tidigare propositioner framhållit de samhällsekonomiskt
skadliga verkningar kommunala skattehöjningar har. Någon närmare
redovisning av vilka kommuner och landsting som höjt skatten ges ej. Det
går sålunda inte att utläsa i vilken utsträckning förändringar beslutade av
staten medverkat till skatteförändringarna eller i vilken utsträckning de är en
följd av resultaten av kommunalvalen 1994.
En oroande tendens är att kommuner som gynnats av nya regler för
inkomst- och strukturkostnadsutjämning ej sänkt sin skatt. Kommuner som
erhåller relativt förbättrade villkor begagnar sålunda inte tillfället att sänka
sin ofta höga utdebitering. Eftersom ett framskjutet argument för
utjämningssystemet varit att utjämna skillnader i kommunalskatt är det
anmärkningsvärt att någon uppföljning inte tycks ske av varför detta mål inte
nås. Genom uttalanden av statsministern och inrikesministern den senaste
månaden har också framgått att regeringen ej önskar att kommuner och
landsting sänker sin skatt - man har t.o.m umgåtts med planer på sanktioner
mot kommuner som sänker skatten. Mot bakgrund av dessa uttalanden
förefaller det som det ej är ett mål hos regeringen att utdebiteringen i bl.a.
dessa högskattekommuner skall sänkas. Eftersom det är angeläget att
inkomstskatten för låg- och medelinkomsttagare sänks, inte minst i hög-
skattekommuner, bör snarast klarläggas varför så inte skett trots den
långtgående inomkommunala kostnads- och inkomstutjämning som rege-
ringen drev igenom.
Det nya grundlagsstridiga inomkommunala utjämningssystemet får en rad
märkliga effekter för enskilda kommuner, vilka samtliga påtalades inför
beslutet. Dit hör inte minst de negativa incitament som byggts in i systemet.
För ett stort antal kommuner kommer sålunda den totala inkomstnivån att
stiga vid en relativt sjunkande skattekraft och/eller försämrad struktur
samtidigt som kommuner vars skattekraft ökar får lägre inkomster på grund
av just detta. Det är därför av stor betydelse att klarlägga de negativa
effekter
för landet och samhällsekonomin ett sådant tillväxtfientligt system får.
Regeringens skrivelse innehåller inte någon diskussion om hur kommun-
sektorn kan medverka till ett bättre tillväxtklimat i vårt land. Den parlamen-
tariska utredning som skall utvärdera det nya utjämningssystemet för kom-
muner och landsting bör därför få som en särskild uppgift att iaktta och
analysera det beslutade systemets effekt på incitamenten för enskilda
kommuner att bidra till ekonomisk tillväxt i Sverige.
Allmänt om verksamheten
1996
Regeringens skrivelse visar att en rad tendenser till förnyelse
från föregående period dessbättre fortsatt även under 1995
och 1996. Regeringen konstaterar även i årets skrivelse till
skillnad från i fjol att besparingar görs när man
konkurrensutsätter verksamheten. Samtidigt är det uppenbart
att förnyelsetakten avtagit och att viktigt förändringsarbete
arbete avbrutits på många håll. Den förda politiken har t.ex.
försvårat för många som planerat start av enskilda alternativ
inom skola och omsorg.
Den starka produktivitetsökning som noterades förra mandatperioden har
de senaste åren avtagit markant.
Av flera skäl är en av de viktigaste uppgifterna att skapa variation och
icke-kommunala alternativ inom vård, omsorg och skola. Endast därigenom
kan långsiktighet, mångfald, valfrihet och kvalitet säkras. Det är beklagligt
om den positiva utveckling som pågått under ett antal år stoppas som en
följd av en ideologiskt stelbent socialdemokratisk politik såväl på riksplanet
som i många kommuner och landsting. De regelförändringar regeringen
drivit igenom på senare tid, bl.a. gällande bidragen till fristående skolor och
förskolor, medverkar till denna tendens.
Hälso- och sjukvård
I avsnitt 3 beskriver regeringen utvecklingen inom hälso-
och sjukvården. Där redogörs för antalet läkarbesök,
vårdplatser, kostnader och årsarbetare. Till skillnad från ifjol
finns även en summarisk redovisning av de under denna
mandatperiod pånyttfödda vårdköerna. Vi noterade i vår
motion med anledning av förra årets skrivelse
(1995/96:Fi104) att det var mycket anmärkningsvärt att
regeringen då förbigick denna oroande utveckling med
tystnad.
I samband med behandlingen av regeringens skrivelse 1996/97:66 angåen-
de vissa ersättningar till sjukvårdshuvudmännen för år 1997 konstaterades i
motion 1996/97:So12 av Gullan Lindblad m.fl. (m) att situationen vad gäller
vårdköer blivit allt allvarligare. Sedan det blev socialdemokratisk majoritet i
alla utom ett landsting har köerna till vård och behandling vuxit i jämn takt.
Detta konstaterar också regeringen nu i föreliggande skrivning. Av de
behandlingar som regeringen redogör för har väntetiderna i sämsta fall ökat
med 36 procent på bara ett år. Genomsnittligt har väntetiderna ökat med 11
procent mellan 1995/96 och 1996/97.
I motion 1996/97:So12 kritiserades det faktum att trots att väntetiderna för
vård och behandling kontinuerligt ökar beslutade regeringen och den
socialdemokratiska majoriteten i Landstingsförbundet att avskaffa den
vårdgaranti som infördes av den borgerliga regeringen och som så tydligt
visade sig fungera. I stället infördes en besöksgaranti inom primärvården.
Resultatet av avskaffandet av vårdgarantin är att en viktig del i vårdkedjan
är bruten. En patient garanteras enligt besöksgarantin att få träffa en läkare
inom åtta dagar. Om läkarbesöket innebär att remiss för vidare vård krävs
hänvisas patienten nu till en vårdkö i stället för till snabb vård och
behandling. Det innebär att besöksgarantin för den enskilde patienten i
praktiken är meningslös.
Vi ser det som allvarligt att regeringen så uppenbart nonchalerar problemet
med de växande vårdköerna. Det är enligt vår mening väsentligt att återinföra
en vårdgaranti motsvarande den under förra mandatperioden. Självklart bör
man se över om de behandlingar/insatser som fanns på vårdgarantins
prioriteringslista bör justeras, men eftersom den gamla vårdgarantin visade
så goda resultat är det viktigt att regeringen återkommer till riksdagen med
ett förslag på en vårdgaranti.
Det talas ofta om landstingens brist på pengar och att detta drabbar vården.
20 procent av landstingens samlade utgifter går dock till annan verksamhet
än just hälso- och sjukvård. Det är medel till kollektivtrafik, kulturverk-
samhet, utbildning och t.o.m inomregionala skatteutjämningsbidrag (trots
den utjämning som redan sker på riksplanet). I en situation då köerna växer
och bristerna inom hälso- och sjukvården blir allt mer uppenbara anser vi
moderater att de medel som landstingen förfogar över i första hand skall gå
till just hälsovård. Valet mellan t.ex en övertung politisk överbyggnad och
vård av sjuka borde enligt moderat uppfattning vara självklart.
Äldreomsorg
Under avsnitt 4 om äldreomsorg beskriver regeringen de
problem som finns inom kommunernas äldreomsorg. Även
om delar av de problem som i dag finns har administrativa
orsaker, exempelvis föråldrade bemanningsplaner bland
hemtjänstpersonal, är det även här ett faktum att
kommunerna under flera år prioriterat andra verksamheter än
den kärnuppgift äldreomsorgen är. Detta måste tydligt
observeras och diskuteras mot bakgrund av att behoven av
äldrevård kommer att öka i takt med att vi får allt fler
framför allt mycket gamla, d vs personer över 80 år. Det
ställer än större krav på kommunernas prioriteringar. Vår
utgångspunkt, som också framgår av vår kommittémotion
med anledning av vårbudgeten, är att kommunerna bör
koncentrera sin verksamhet kring ett antal begränsade
kärnområden bland vilka äldreomsorg är ett. Det ställer nya
krav på kommunerna, men det innebär också att vi möjliggör
för våra äldre att få en värdig ålderdom när de egna krafterna
inte längre räcker till.
Vi anser också att det är viktigt att betona de äldres rätt till valfrihet vad
gäller omsorg och boendeformer. I samband med behandlingen av föränd-
ringar i socialtjänstlagen har det i en moderat partimotion föreslagits att
rätten till valfrihet för äldre skrivs in i socialtjänstlagen. Ett sätt att
garantera
sådan, samtidigt som man minskar riskerna för att äldre ansvarsmässigt
hamnar mellan stolarna - mellan landstingen och kommunerna -vilket trots
ädelreformen fortfarande sker, vore att införa en äldreomsorgsförsäkring
liknande vårt förslag om en allmän hälsoförsäkring. Vi upprepar detta förslag
även i vårt sammanhang.
Barnomsorg och skola
Utgångspunkter
Barnomsorgen och skolan utgör en betydande del av den
kommunala verksamheten. Detta är en direkt följd av det nu
gällande styrsystemet som innebär att riksdag och regering
fastlägger de nationella målen för barnomsorgen och skolan,
medan det är kommunernas ansvar att utforma verksamheten
och fördela resurserna så att målen uppnås.
Den moderata politiken inom områdena barnomsorg och skola finns
redovisad bl.a. i vår motion med anledning av den nyligen framlagda utveck-
lingsplanen för förskola, skola och vuxenutbildning (mot. 1996/97:Ub20)
och i motionerna Kunskap och kompetens (mot. 1996/97:Ub211), Gymnasie-
skolan (mot. 1996/97:Ub240) samt Lärarutbildning för framtiden (mot.
1996/97:Ub458). Politiken karakteriseras, i korthet, av ett antal principiella
ställningstaganden:
avreglering och frigörelse skapar mångfald vilket leder till förnyelse
och främjar kreativitet,
nya drivkrafter och incitamentsformer ökar motivationen och engage-
manget hos lärare, föräldrar och elever,
väl fungerande informations- och utvärderingssystem ger elever, för-
äldrar, lärare, framtida arbetsgivare, tjänstemän, politiker och andra
intresserade möjlighet att göra kloka val och fatta välgrundade beslut,
en lärande organisation gör att skolan även framgent kan möta de krav
som omvärlden ställer,
ett medvetet arbete med kvalitetsfrågorna på såväl nationell som
kommunal nivå är en förutsättning för en likvärdig och högkvalitativ
verksamhet.
Eftersom huvuddelen av det material som presenteras i den
föreliggande regeringsskrivelsen varit känt tidigare och
behandlats bl.a. i de ovan nämnda motionerna vill vi här
endast på ett par punkter redovisa våra uppfattning.
Förskolan och skolbarnsomsorgen
En mycket stor andel av de yngre barnen deltar i dag i någon
form av förskoleverksamhet. Det är därför förvånande att
aktuella uppgifter om kvaliteten inom barnomsorgen saknas.
Nya data krävs, inte minst för att kartlägga hur de i dag
förekommande förskoleformerna svarar mot föräldrarnas
behov och önskemål.
Positivt är att de enskilda förskolorna och fritidshemmen fortsätter att öka i
omfattning. Värt att notera är dock att ett sjuttiotal kommuner inte har någon
enskild verksamhet alls. Ett viktigt steg för att stärka de enskilda förskolor-
nas position i avvaktan på mer genomgripande familjepolitiska reformer vore
att återinföra kommunernas skyldighet att lämna bidrag till enskild förskole-
eller barnomsorgsverksamhet. Regeringen bör återkomma med förslag i
denna riktning. Bidragsregler och styrsystem måste utformas så att vissa
verksamhetsformer, t.ex. familjedaghem, inte missgynnas. Barnomsorgen
måste utformas efter föräldrarnas önskemål och barnens behov och inte
utifrån politiska eller administrativa förutsättningar.
Grundskola och gymnasium
Sexåringarna går i dag till övervägande delen i förskolan
även om en allt större andel utnyttjar möjligheten att börja i
skolan. Frågan om var sexåringarna verksamhetsmässigt hör
hemma har varit föremål för debatt och utredning under en
längre tid. Det är beklagligt att regeringen inte kan fatta ett
tydligt beslut i denna fråga utan fortsätter att laborera med
olika "mellanformer", nu senast s.k. förskoleklasser. Den
moderata ståndpunkten i frågan är helt klar: skolplikten skall
normalt inledas det år barnet fyller 6 år. Regeringen bör
snarast återkomma med förslag i denna fråga.
I skrivelsen redovisas skillnaderna vad gäller grundskolekostnader i
kommunerna utifrån en rapport som Skolverket presenterade hösten 1996
(sid 84f). Stora variationer finns. Skillnaderna kan, enligt Skolverket, inte
enbart förklaras av strukturella faktorer. Det finns all anledning att på
nationell nivå gå vidare vad gäller analysen av orsakerna till skilda skolkost-
nader, framför allt vad gäller i vilken utsträckning skillnaderna i kostnader
motsvaras av skillnader i elevernas kunskapsutveckling och skolans resultat i
övrigt.
När det gäller rätten att välja skola konstateras i skrivelsen att andelen
elever som fått sina önskemål om att få gå i en annan kommunal skola än
den närmaste har minskat (sid 88f). Skälen anges vara platsbrist och
avstånden till de olika skolorna. Vi vill understryka skollagens tydliga skriv-
ningar vad gäller rätten att välja skola och efterlyser en uppföljning av
kommunernas agerande. Utöver en analys av de kriterier kommunerna
använder för att motsätta sig vårdnadshavarens önskemål, borde även frågan
om hur kommunerna aktivt försöker förändra sin skolorganisation på sikt
utifrån elever och föräldrars önskemål belysas.
Vi saknar vidare i skrivelsen aktuell information om hur kommunerna
fullföljer uppdraget att informera elever och föräldrar om rättigheter och
möjligheter att välja skola.
Rätten att välja gäller även program i gymnasieskolan. Det är tydligt att på
de program där många elever inte valt programmet i första hand ligger
betygen lägre än på sådana där de flesta eleverna är förstahandssökande.
Detta visar dels behovet av att i så stor utsträckning som möjligt söka
tillgodose elevernas val, dels behovet av en fortlöpande analys på nationell
nivå av varför vissa program inte lockar så många förstahandssökande.
När det gäller att öka valfriheten och mångfalden i skolan spelar de
fristående skolorna en särskild roll. De fristående skolorna är i dag en viktig
del av skolsystemet och ger elever, föräldrar och lärare ökade möjligheter att
välja bland olika utbildningar, arbetsformer och pedagogiska inriktningar. De
fristående skolorna tjänar även som motorer för förnyelse och förändring och
bidrar härigenom till en utveckling av hela skolsektorn. De nya regler som nu
trätt i kraft riskerar att allvarligt försvåra för de fristående skolorna att
bedriva sin verksamhet. Ett exempel på detta är att många kommuner ännu
inte förhandlat fram de ersättningar som de fristående skolorna skall få under
nästa hösttermin. Detta försvårar planeringen och skapar onödig oro.
Moderaterna har föreslagit att en nationell skolpeng skall införas. Det
innebär att staten övertar finansieringsansvaret för skolan, medan ansvaret
för verksamhet kan decentraliseras ytterligare, ända ut till den enskilda
skolan. Fördelarna med en nationell skolpeng är flera. För det första
garanteras alla skolor en ersättning som gör det möjligt att uppnå de
nationella målen vilket gynnar likvärdigheten. För det andra ökar inflytandet
för personalen på skolan, föräldrarna och eleverna eftersom de direkt får
tillgång till de ekonomiska resurserna. För det tredje ökar mångfalden och
valfriheten eftersom alla huvudmän behandlas lika. För det fjärde förstärks
kvalitetsarbetet genom att personal, föräldrar och elever har direkt tillgång
till de ekonomiska styrmedlen. För det femte gynnar reformen inte minst låg-
och mellaninkomsttagare genom att utrymme skapas för en sänkning av
kommunalskatten.
Kvalitetsfrågor har länge varit prioriterade i den moderata utbildnings-
politiken. Som ett led i detta har vi bl.a. föreslagit en omorganisation av
Skolverket och Statens institut för handikappfrågor i skolan varigenom ett
fristående kvalitets- och utvärderingsinstitut skulle kunna skapas. En sådan
förändring skulle stärka utvärderings- och tillsynsarbetet, något som Skol-
verket framhållit som önskvärt. Speciellt måste kommunerna i större
utsträckning än i dag ta del i kvalitetsarbetet. I detta ingår att från
nationell
nivå öka och fördjupa granskningen av de kommunala skolhuvudmännen.
Flera resultat tyder på att kommunerna i vissa avseenden inte lever upp till
sitt ansvar som skolhuvudman. I dag riktas en oproportionerligt stor del av
tillsynsarbetet mot de fristående skolorna. Här bör en utjämning komma till
stånd. Kvalitetsarbetet måste dock även öka inom kommunerna. I många fall
saknar kommunerna i dag system för att utvärdera verksamheten och bedöma
konsekvenserna av olika förändringar. En verksamhet som skolan förutsätter
ett långsiktigt och målmedvetet kvalitetsarbete från huvudmännens sida.
En annan aspekt av kvalitetsarbetet är den nationella utvärderingen i
årskurs 5. Regeringen har beslutat att skolorna inte skall vara skyldiga att
delta i denna vilket, enligt vår uppfattning, rimmar illa med regeringens
försäkringar i skrivelsen om vikten av nationell uppföljning och utvärdering.
Kvalitetsarbetet främjas inte heller av att regeringen förskönar verkligheten. I
skrivelsen framhålls (sid. 9) att en nyligen genomförd internationell under-
sökning visar att svenska 13-åringars kunskaper i matematik och natur-
kunskap är goda eller mycket goda. Av källmaterialet (Skolverket, rapport
114) framgår tydligt "att Sverige är ett genomsnittsland" och att de våra bästa
elever ligger lägre än motsvarande grupper i andra länder.
Vad gäller gymnasieskolan har vi tidigare (mot. 1996/96:Ub240) framfört
ett antal konkreta förslag till förbättringar. Dessa innefattar bl.a. en minsk-
ning av antalet kärnämnen, vilket gör att det skapas utrymme som kan
användas för elevens val eller ämnesfördjupning. Vidare borde det införas
alternativa kurser, främst i ämnena svenska, engelska och matematik. En
annan viktig fråga gäller förhållandet skola - arbetsliv. Bägge parter måste ta
ett större ansvar för samverkan, om yrkesutbildningarna skall kunna
motsvara de krav och snabba förändringar som i dag finns inom arbetslivet. I
motionen berördes även behovet och utformningen av en modern
lärlingsutbildning. I denna skulle de två första åren vara ett ansvar för
skolan,
medan arbetslivet ansvarar för de avslutande, i de flesta fall förmodligen två,
åren. En tydlig rollfördelning skulle öka intresset inom arbetslivet och leda
till en bättre utbildning.
Vuxenutbildningen
När det gäller den kommunala vuxenutbildningen kan
noteras att besparingarna i kommunerna främst genomförts
inom områdena yrkesutbildning och påbyggnadsutbildning
som vuxna vill genomgå i annan kommun (sid 99).
Orsakerna och konsekvenserna av detta behöver undersökas.
Det är illa om elever som söker viktig och kvalificerad
yrkesutbildning som med stor sannolikhet direkt leder till
arbete inte skulle få sina önskemål tillgodosedda. Inte minst
ekonomiska skäl talar för att samverkan över
kommungränserna vad avser yrkesinriktad utbildning bör
uppmuntras.
Medborgarperspektivet
Under denna rubrik redovisas bl.a i skrivelsen att
medborgarna är ganska nöjda med den kommunala servicen
enligt flera lokala undersökningar. Det är en brist att
regeringen inte här valt att redovisa att medborgare som valt
de privata alternativen inom t.ex skola och omsorg ofta är
mer nöjda. Mot den bakgrunden vore det på sin plats att
regeringen redovisar de skäl som ligger bakom regeringens
ovilja mot elevers och föräldrars rätt att välja skola och
omsorg. Vi ser det som självklart med en rätt för föräldrar att
kunna välja skola och barnomsorg.
Det är vår övertygelse att kvalitet och variationsrikedom i t.ex undervis-
ningen bäst främjas om skolor med olika inriktning, arbetssätt och huvudmän
kan verka sida vid sida. Gjorda undersökningar visar att detta också är
åsikten hos dem som aktivt väljer ett alternativ som passar just dem eller
deras barn. I den diskussion som förs om mångfald och kvalitet inom de
kommunala verksamhetsområdena är det särskilt viktigt att lyfta fram hur
resultatet till sist värderas av dem som verksamheten är till för.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av en uppföljning av varför kommunala skattesänkningar
inte genomförs av kommuner och landsting som gynnas av det nya
utjämningssystemet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vidgad arbetsuppgift för den kommitté som utvärderar det nya
utjämningssystemet för kommuner och landsting,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om de under denna mandatperiod pånyttfödda vårdköerna,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om införandet av vårdgaranti,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om äldreomsorgens prioritering,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om valfrihet för äldre,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om bidragsreglerna för enskilda enheter inom barnomsorg och
skolbarnsomsorg,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om sänkt ålder för skolpliktens inträdande,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skolans kostnader,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om rätten att välja skola och program,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om de fristående skolorna,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en nationell skolpeng,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kvalitetsarbetet i skolan,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vuxenutbildningen,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om redovisning av hur de olika alternativen inom skola, omsorg m.fl.
kommunala verksamhetsområden upplevs av dem verksamheten är till för.
Stockholm den 28 april 1997
Lars Tobisson (m)
Sonja Rembo (m)
Lennart Hedquist (m)
Fredrik Reinfeldt (m)
Per Bill (m)
Anna Åkerhielm (m)
Stig Rindborg (m)
Tom Heyman (m)
Margit Gennser (m)
Bo Lundgren (m)
Margareta E Nordenvall (m)
Rune Rydén (m)