Många medborgare i Sverige, däribland politiker, ekonomijournalister och andra som antas ha större insikt i landets affärer, tycks leva i den föreställningen att finanskrisen från början av 1990-talet nu är överstånden. Detta är tyvärr inte helt korrekt. Finans- och fastighetskrisen kastar en lång skugga över stabiliteten i den svenska ekonomin. Det sammanhänger bl.a. med att kreditinstituten som en direkt följd av fastighetsmarknadens kollaps blev ägare till mycket stora fastighetsbestånd. En uppskattning av det totala värdet av pantfastigheterna, som gjorts av professor Lars Vinell vid Stockholms universitet, indikerar ett sammanlagt värde av 100 miljarder kronor. Kreditinstituten har naturligtvis inte något större intresse av att behålla dessa panter långsiktigt, och skall dessutom enligt gällande lag realisera panterna så snart detta kan ske. Detta skapar ett stort utbudsöverskott på fastighetsmarknaden, som i sin tur förhindrar en "normalisering" av fastighetspriserna. Vi kan alltså få vänta mycket länge på ett stabilt läge.
Till bilden bör också fogas, att de fastighetsbolag som klarade finanskrisen har kraftigt försämrade balansräkningar och att de skulle få det utomordent- ligt svårt att klara en ytterligare försämring av hyreskonjunkturen eller en uppgång av ränteläget. Det totala marknadsvärdet för svenska fastigheter kan uppskattas till 2 500 miljarder kronor, då har inte inberäknats jordbruksfastig- heter och s.k. specialfastigheter. Det är ungefär det dubbla värdet av samtliga företag på Stockholms fondbörs! Om värdet på en så stor förmögenhetsmassa rasar, så innebär det att soliditeten radikalt försämras för företag och hushåll. Det har vi erfarit i praktiken genom finanskrisen. Skulle en ny våg av sänkta priser på fastigheter drabba landet skulle det vara i det närmaste förödande. Betalningsförmågan skulle sjunka, behovet av ökad soliditet skulle tvinga fram ett ökat finansiellt sparande. Vi skulle få en nedgång i både investeringar och konsumtion och den bräckliga svenska ekonomin skulle mycket allvarligt försämras.
Genom krisen har marknaden fått ett antal ofrivilliga och i grunden ovilliga fastighetsägare. Bankerna har skapat nya bolag som förvaltar de pantsatta fastigheterna. De traditionella stora fastighetsägarna, försäkringsbolag och fastighetsbolag, hade redan tidigare genom valutaregleringens avskaffande utarbetat nya strategier för sina bestånd. Sammansättningen av fastighetsportföljen har blivit alltmer central för företagen och dessa aktörer är därför intresserade av att både sälja och köpa fastigheter. Till detta kommer de allmännyttiga bostadsföretagen, som i många fall har mycket stora ekonomiska problem. Dessa försöker man lösa genom partiella eller hela utförsäljningar. Sammantaget visar detta på att det finns ett mycket stort antal fastigheter till mycket stora värden som söker nya ägare. I professor Vinells utredning har det slumrande utbudet beräknats till minst 200 miljarder kronor. Men det finns också potentiella köpare. Såväl försäkringsbolag som fastighetsbolag är intresserade av att finnas kvar på marknaden, men deras intresse är som sagt att omstrukturera sina innehav.
Bankernas utförsäljning av sina pantfastigheter till sina aktieägare genom bildande av nya fastighetsbolag medverkar till uppkomsten av en något bättre marknadsbild. Dock är bestånden mycket ostrukturerade. De har ju inte precis tillkommit genom någon vald strategi. Det finns alltså ett mycket stort intresse från många aktörer att kunna göra strukturaffärer. För att detta skall kunna fungera behövs det en väl fungerande marknad med låga transaktionskostnader. Det ter sig som orealistiskt att tro att den nuvarande marknaden skall kunna klara denna gigantiska uppgift. Vad skulle kunna göras för att förbättra marknadens sätt att fungera?
Fastigheter har över tiden alltid varit intressanta placeringsobjekt. I en långsiktig förmögenhetsplanering ingår fastigheter som en gardering mot inflation i kombination med en löpande avkastning, ofta relativt låg men stabil. Försäkringsbolag, pensionsstiftelser, privatpersoner och andra tillhör denna krets av intressenter. Fastighetsmarknaden präglas av en låg likviditet och antalet aktörer är trots allt begränsat, vilket i sin tur innebär att prisbildningen inte är särskilt effektiv. Detta medför att köparna vill ha en extra avkastningspremie för att skydda sig mot osäkerheten att kunna sälja fastigheten i framtiden. Riskpremien sänker marknadsvärdet på fastigheter. Låg likviditet innebär således lägre fastighetspriser.
Den låga likviditeten på fastighetsmarknaden försvårar alltså den önsk- värda omstruktureringen av fastighetsbeståndet. Kan likviditeten förbättras? För att göra det, måste orsakerna till att fastighetsmarknaden är låglikvid kommenteras.
Fastighetsägare är normalt långsiktiga, och man betraktar inte fastigheterna som omsättningstillgångar. Före finanskrisen var däremot omsättningen av fastigheter hög, vilket i sig borde ha varit en varningssignal. Fastigheter representerar som regel mycket stora värden, och det är få företag och perso- ner som kan bjuda på olika objekt. Transaktionskostnader i form av stämpelskatter, mäklararvoden m.m. gör det dyrt att handla med fastigheter. Vi kan jämföra med de transaktionsskatter på värdepapper som under 1980- talet sänkte omsättningen kraftigt och därmed åstadkom en bristande effektivitet i prisbildningen. Skatt på realisationsvinster är i sig hämmande på förändringar i tillgångsportföljer och fastigheter är givetvis inget undantag.
Hur skall man kunna öka likviditeten utan att fastigheter byter ägare oftare? För det kan inte rimligen ligga i någons intresse att ägandet av en fastighet förändras ofta. Lösningen borde ligga i att ha ett mer indirekt ägande som t.ex. aktier i ett fastighetsbolag, vilket dock inte har varit särskilt lyckosamt under 1990-talet. När nu fastighetsbolagen som tidigare nämnts brottas med stora strukturfrågor tenderar detta inte att höja intresset. I professor Lars Vinells utredning (Vitaliserad fastighetsmarknad genom nya investeringsvägar, Stockholm 1996) har angivits en för Sverige ny väg till lösning av problemet.
Lösningen skulle vara att skapa förutsättningar för investeringar i fastigheter via ett fastighetsinvesteringsbolag, vars verksamhet i stort skulle ligga inom nu gällande lagstiftning avseende investmentbolag men med något modifierade skatteregler.
För ett investmentbolag gäller enligt lagen om statlig inkomstskatt 2 § mom. 10:
ett svenskt aktiebolag eller en svensk ekonomisk förening som uteslutande eller så gott som uteslutande förvaltar värdepapper ... och vars uppgift väsentligen är att genom ett välfördelat värdepappersinnehav erbjuda aktie- eller andelsägare riskfördelning och vari ett stort antal fysiska personer äger aktier eller andelar.
För företag som lever upp till dessa villkor gäller särskilda skatteregler. Analogt skulle ett fastighetsinvesteringsbolag kunna definieras som ett bolag "som uteslutande eller så gott som uteslutande äger och förvaltar fastigheter och vars uppgift är att erbjuda aktie- och andelsägare möjlighet till direkt tillgång till väl specificerade fastigheters avkastning och vari ett stort antal fysiska och juridiska personer äger aktier eller andelar". I motsats till investmentbolaget betonas vikten av väl specificerade tillgångar, och det är således fråga om en fokusering och genomlysning i stället för diversifiering. Detta med anledning av att det stora problemet för dagens svenska fastighetsbolag är bristen på fokusering till följd av det ofrivilliga övertagandet av pantfastigheter. För aktiemarknaden är det mycket svårt att värdera dagens ostrukturerade fastighetsinnehav och en ökad fokusering skulle underlätta för investerarna att i sin tur göra egna diversifieringar av sina totala portföljer.
Enligt denna definition skulle det således inte vara tillåtet för fastighetsinvesteringsbolaget att investera i aktier i fastighetsbolag eller skuldebrev med säkerhet i fastigheter.
Minst 80 procent av hyresinkomsterna inklusive räntenetto efter avdrag för rörelsens kostnader skall enligt tvingande regler delas ut till ägaren.
Soliditeten skall uppgå till lägst 50 procent. Vid varje årsbokslut skall tillgångarna värderas av från bolaget fristående expertis.
När det gäller beskattning av fastighetsinvesteringsbolag skall gälla normal företagsbeskattning med undantag av att utdelningar skall vara avdragsgilla till 100 procent. I motsats till investmentbolaget skall realisationsvinster beskattas. Eftersom man betalar skatt på realisationsvinsterna finns det inte någon anledning att påföra bolaget någon schablonintäkt, som gäller för investmentbolagen. Om fastighetsinvesteringsbolag införs bör övervägas särskilda regler för hur man i skattehänseende beaktar övergången från dagens situation och även om det finns anledning att via en återanskaffningsfond skjuta upp beskattningen av realisationsvinster i några år för att underlätta önskvärda strukturförändringar på den totala fastighetsmarknaden.
Transaktionskostnaderna är höga i form av stämpelskatter och det finns därför anledning att överväga om de temporära sänkningar av stämpel- avgiften, som riksdagen våren 1996 beslutade skall permanentas.
Om fastighetsinvesteringsbolag införes skulle det för hushållen skapa en ny sparform som dels har relativt jämn och hög utdelning, dels kapitalet att växa med fastighetspriserna. Sparformen är särskilt lämplig för de hushåll som sparar för att antingen kunna köpa egen bostad eller bygga upp sin egen riskspridning.
De professionella investerarna får en ny placeringsform med speciella egenskaper vad gäller avkastningens fördelning på utdelning och prisföränd- ring, risk och likviditet. De kan via kombinationer av innehav av fastighets- investeringsbolagsaktier och andra instrument praktiskt imitera avkastningen av direktinvesteringar i fastigheter. Även terminsmarknad kommer att uppstå, vilket medför att fastighetsportföljer kan garderas och fastighetsmarknaden stabiliseras.
Försäkringsbolagen och pensionsstiftelser får en effektivare portföljförvalt- ning genom den ökade likviditeten. Bankerna får en ny grupp av välkonsoliderade låntagare och bankfastighetsbolagen kan antingen omvand- las till fastighetsinvesteringsbolag eller lösa sina strukturproblem genom dessa.
För kommunerna och staten innebär det en möjlighet att sprida ägandet i fastigheter, varigenom man minskar sin risk och frigör kapital. Kommunerna skulle kunna profilera strukturen i sina fastighetsbestånd och stärka den finansiella ställningen i sina fastighetsbolag, så att dessa kan leva upp till sina mål. Statens åtaganden i de särskilda fastighetsbolagen kan minskas kraftigt eller helt elimineras.
Sammanfattning
Det är av stort allmänt intresse att fastighetsmarknaden blir mer likvid än den är i dag. Omstruktureringsbehovet bland de stora fastighetsägarna kan beräknas till 200 miljarder kronor. Det kommer att ta mycket lång tid att skapa effektiva och anpassade fastighetsinnehav, om ingenting görs för att underlätta för marknadens aktörer. Effektivitet i prisbildningen kan uppnås via en hög avkastning i värdepapper med rätt till avkastning i fastighetsportföljer. Förslaget innebär att en ny typ av företag skapas, fastighetsinvesteringsbolag. Dessa liknar investmentbolag, men till skillnad från dessa skall realisationsvinster beskattas. Det skall finnas en skyldighet för fastighetsinvesteringsbolagen att utdela 80 procent av vinsten. Denna utdelning skall vara avdragsgill till 100 procent. Förslaget innebär att privatpersoner kan investera i fastigheter så att de dels har ägandets ekonomiska fördelar, dels har samma skattevillkor som om de skulle placera i direktägande av fastigheter. Även för större investerare skulle förslaget innebära ett säkrare, enklare och mer flexibelt sätt att variera fastighetsandelen i sina portföljer.
Om fastighetsinvesteringsbolag tillskapas skulle de kunna bli den injektion som marknaden behöver. Den mycket stora volymen av ofrivilligt förvärvade fastigheter bör kunna hamna i rätt miljö. Fastighetsbolagen får en möjlighet att öka fokuseringen i sina innehav och därmed skapa större intresse bland hushåll och investerare, svenska och utländska. Transaktionsbehoven i dag är så stora att en marknad med direkt ägande av fastigheter näppeligen kan klara av dem. Det är därför angeläget att en förändring i linje med vad som angivits i motionen kommer till stånd.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring av lagen om statlig skatt att fastighetsinvesteringsbolag kan tillskapas i enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en effektivisering av fastighetsmarknaden i enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 4 oktober 1996
Carl Erik Hedlund (m)