Den svenska modellen för rättvisa bygger på
förhållningssättet att alla människor är lika mycket värda.
Samhällets mål måste vara att människor upplever sig rättvist
behandlade och får del av det som gemensamt skapas. Ett
sådant samhälle behöver lagstiftning och andra regelverk
som tar hänsyn till att alla inte har samma möjlighet att
hävda sig. Det behövs också en organisationsstruktur och
sociala mönster där människor samverkar och har respekt för
varandras olikheter och strävar efter att åstadkomma ett för
det gemensamma ändamålet så bra resultat som möjligt.
Samhället måste också ställa det kravet på enskilda människor att man
deltar efter måttet av sin förmåga och inte utnyttjar det gemensamma utöver
vad som systemen är avsedda för.
Nationellt och internationellt växer klyftorna. Det blir särskilt tydligt i
situationer när pengarna inte räcker till och kostnaderna för välfärdssystemen
måste minskas. Men även under 80-talets expansion ökade gapet mellan de
lägsta och högsta inkomsterna. Den utvecklingen har förstärkts under
budgetsaneringen. Städningen efter det borgerliga regeringsinnehavet har
drabbat utsatta grupper på ett hårdhänt sätt.
Det finns många dimensioner av bristen på rättvisa. Arbetslösheten är
naturligtvis den mest framträdande. Det är på få områden som klyftorna är
större än mellan dem som har arbete och dem som är arbetslösa. Därför är
kampen mot arbetslösheten nummer ett när det gäller att motverka ökande
klyftor i samhället. Åtgärderna för att minska den öppna arbetslösheten
behöver intensifieras. Argumentet att det kommer mera i den vägen men
senare är otillräckligt. Det är nödvändigt att redan nu lyfta fram alla de
åtgärder som är kända och som kan behövas för att nå målet.
Arbetslösheten är inte den enda förklaringen till att klyftorna ökar i
samhället. Detta har belysts i många olika sammanhang under senare år. En
av de tydligaste redovisningarna är LO:s rättviserapport inför kongressen
1996. Den är tydlig därför att den handlar om hur människor upplever sin
egen och omgivningens situation. Det kan invändas att den i vissa delar är
subjektiv och att det som redovisas i viss utsträckning är upplevelser och inte
vetenskapligt underbyggda fakta. Men det som är det centrala är faktiskt hur
människor upplever sin situation och hur samhället hanterar rättvisefrågorna.
Men även om det finns subjektiva inslag visar Rättviseutredningen med
hårddata att de som har höga inkomster drar ifrån. Långtidssjuka och
arbetslösa är en stor grupp. Många av dem har så låga inkomster att de i viss
mening ställs utanför samhället. Det innebär också att stödet för den generella
välfärden tenderar att minska. Inte bara bland dem som tjänar mest utan även
i medelklassen finns det strömningar mot att minska den generella välfärden
till förmån för en inriktning mot mer av selektiva insatser.
Den generella välfärden är överlägsen alla andra modeller om ambitionen
är att hålla ihop samhället och upprätthålla ett brett stöd för välfärden.
Generell välfärd ger möjlighet till omfördelning och ökad rättvisa i ett
sammanhang. Den skyddar också de mest utsatta. Den skapar frihet och
oberoende och är obyråkratisk. Alla är med och betalar och alla får del av
välfärden efter behov. Den omfördelar mellan människor och över livet.
Ökade klyftor i samhället påverkar även demokratins legitimitet. När
många människor känner sig utanför, minskar stödet för demokratins
institutioner. Utanförskap leder dessvärre inte i första hand till kamplusta och
ilska. I stället leder det ofta till passivitet och uppgivenhet. En uppgivenhet
som tar sig uttryck i att man vänder samhället ryggen.
Budgetpropositionen visar att det råder balans mellan olika grupper när det
gäller standardutvecklingen. Men i Rättviseutredningen visas att på
individnivå har klyftorna fortsatt att öka. Lägre ersättningsnivåer, minskad
uppräkning av pensioner o.s.v. har inneburit att många människor förlorat
gentemot den genomsnittliga utvecklingen. Det är ingen egentlig tröst för
dessa människor att skadeverkningarna blivit än större om inget gjorts för att
sanera statens dåliga ekonomi. Det kortsiktiga är det omedelbara och
överskuggar vad som händer långsiktigt.
Den utveckling som har varit upplevs av stora delar av svenska folket som
ökade orättvisor. I det sammanhanget inkluderas naturligtvis extrema
lönenivåer, fallskärmar osv. Det som då är avgörande för trovärdigheten i
politiken är om vi tydligt talar om att vi avser att reparera revorna i
välfärden
när saneringen är klar. I den utsträckning det blir uppenbart att vissa
sparåtgärder fått alltför drastiska effekter, måste vi rätta till situationen.
Det sägs ofta att vi kan ta av de pengar som finns i omlopp i samhället för
att klara jobben och rättvisan. Men det är för alla seriösa bedömare uppenbart
att det inte är en framkomlig väg att "smeta ut" ett antal miljarder över
landet,
exempelvis till kommunerna. Men det är lika uppenbart att fantasin måste
tillåtas flöda, inte minst när det gäller arbetslivet. Lokala idéer måste få
prövas utan att onödiga regelverk sätter käppar i hjulen. Det gäller
arbetsmarknadspolitiken, men också andra delar av samhället som
exempelvis socialförsäkringarna och socialtjänsten. Sektorsgränser behöver
rivas, samverkan övergå till samordning.
Rättvisa är också att ta hand om gamla och sjuka med värdighet och
kvalitet. Alla människor måste kunna känna trygghet, såväl för nuet som för
framtiden. Det är inte rimligt att människor ska behöva vara oroliga för
sjukdom eller ålderdom, i ett samhälle som i många avseenden uppvisar
överflöd. Det är inte rimligt att vi använder en tjugondel eller mer av statens
utgifter till att betala människor för att inte göra något.
Under senare år har stora besparingar skett såväl i transfereringarna som i
offentliga sektorns verksamhet. Det finns ingen samlad konsekvensanalys av
hur de olika besparingarna påverkat andra kostnader i samhället och inte
heller är det analyserat i vilken utsträckning neddragningarna övervältrat
kostnader på andra huvudmän. Det finns skäl att tro att minskade ersättnings-
nivåer i a-kassa och sjukförsäkring inneburit högre socialbidragskostnader för
kommunerna. Men någon kvalificerad bedömning av detta har inte utförts.
Vi anser att det är utomordentligt angeläget att det snarast sker en samlad
konsekvensanalys av de förändringar som ägt rum under 90-talet i
ersättningssystemen. Hur har det påverkat de olika huvudmännens ekonomi
och enskilda människors möjlighet att klara sin egen försörjning? En sådan
analys måste ha både bredd och djup. Det finns skäl att se på hela 90-talet,
men också år för år. För att få en helhetsbild och för att kunna dra lärdomar
för framtiden behöver också alternativa scenarier belysas.
Vad hade inträffat om saneringstakten varit lägre? Vad hade hänt med
räntor, kronkurs, tillväxt, konjunkturutveckling, arbetslöshet, välfärd?
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts som rättvisa för personer utan arbete, enskilda människors ekonomi
och offentliga sektorns funktion.
Stockholm den 3 oktober 1996
Hans Karlsson (s)
Inger Lundberg (s)
Nils-Göran Holmqvist (s)
Helena Frisk (s)
Håkan Strömberg (s)