Den svenska modellen för rättvisa bygger på förhållningssättet att alla människor är lika mycket värda. Samhällets mål måste vara att människor upplever sig rättvist behandlade och får del av det som gemensamt skapas. Ett sådant samhälle behöver lagstiftning och andra regelverk som tar hänsyn till att alla inte har samma möjlighet att hävda sig. Det behövs också en organisationsstruktur och sociala mönster där människor samverkar och har respekt för varandras olikheter och strävar efter att åstadkomma ett för det gemensamma ändamålet så bra resultat som möjligt.
Samhället måste också ställa det kravet på enskilda människor att man deltar efter måttet av sin förmåga och inte utnyttjar det gemensamma utöver vad som systemen är avsedda för.
Nationellt och internationellt växer klyftorna. Det blir särskilt tydligt i situationer när pengarna inte räcker till och kostnaderna för välfärdssystemen måste minskas. Men även under 80-talets expansion ökade gapet mellan de lägsta och högsta inkomsterna. Den utvecklingen har förstärkts under budgetsaneringen. Städningen efter det borgerliga regeringsinnehavet har drabbat utsatta grupper på ett hårdhänt sätt.
Det finns många dimensioner av bristen på rättvisa. Arbetslösheten är naturligtvis den mest framträdande. Det är på få områden som klyftorna är större än mellan dem som har arbete och dem som är arbetslösa. Därför är kampen mot arbetslösheten nummer ett när det gäller att motverka ökande klyftor i samhället. Åtgärderna för att minska den öppna arbetslösheten behöver intensifieras. Argumentet att det kommer mera i den vägen men senare är otillräckligt. Det är nödvändigt att redan nu lyfta fram alla de åtgärder som är kända och som kan behövas för att nå målet.
Arbetslösheten är inte den enda förklaringen till att klyftorna ökar i samhället. Detta har belysts i många olika sammanhang under senare år. En av de tydligaste redovisningarna är LO:s rättviserapport inför kongressen 1996. Den är tydlig därför att den handlar om hur människor upplever sin egen och omgivningens situation. Det kan invändas att den i vissa delar är subjektiv och att det som redovisas i viss utsträckning är upplevelser och inte vetenskapligt underbyggda fakta. Men det som är det centrala är faktiskt hur människor upplever sin situation och hur samhället hanterar rättvisefrågorna.
Men även om det finns subjektiva inslag visar Rättviseutredningen med hårddata att de som har höga inkomster drar ifrån. Långtidssjuka och arbetslösa är en stor grupp. Många av dem har så låga inkomster att de i viss mening ställs utanför samhället. Det innebär också att stödet för den generella välfärden tenderar att minska. Inte bara bland dem som tjänar mest utan även i medelklassen finns det strömningar mot att minska den generella välfärden till förmån för en inriktning mot mer av selektiva insatser.
Den generella välfärden är överlägsen alla andra modeller om ambitionen är att hålla ihop samhället och upprätthålla ett brett stöd för välfärden. Generell välfärd ger möjlighet till omfördelning och ökad rättvisa i ett sammanhang. Den skyddar också de mest utsatta. Den skapar frihet och oberoende och är obyråkratisk. Alla är med och betalar och alla får del av välfärden efter behov. Den omfördelar mellan människor och över livet.
Ökade klyftor i samhället påverkar även demokratins legitimitet. När många människor känner sig utanför, minskar stödet för demokratins institutioner. Utanförskap leder dessvärre inte i första hand till kamplusta och ilska. I stället leder det ofta till passivitet och uppgivenhet. En uppgivenhet som tar sig uttryck i att man vänder samhället ryggen.
Budgetpropositionen visar att det råder balans mellan olika grupper när det gäller standardutvecklingen. Men i Rättviseutredningen visas att på individnivå har klyftorna fortsatt att öka. Lägre ersättningsnivåer, minskad uppräkning av pensioner o.s.v. har inneburit att många människor förlorat gentemot den genomsnittliga utvecklingen. Det är ingen egentlig tröst för dessa människor att skadeverkningarna blivit än större om inget gjorts för att sanera statens dåliga ekonomi. Det kortsiktiga är det omedelbara och överskuggar vad som händer långsiktigt.
Den utveckling som har varit upplevs av stora delar av svenska folket som ökade orättvisor. I det sammanhanget inkluderas naturligtvis extrema lönenivåer, fallskärmar osv. Det som då är avgörande för trovärdigheten i politiken är om vi tydligt talar om att vi avser att reparera revorna i välfärden när saneringen är klar. I den utsträckning det blir uppenbart att vissa sparåtgärder fått alltför drastiska effekter, måste vi rätta till situationen.
Det sägs ofta att vi kan ta av de pengar som finns i omlopp i samhället för att klara jobben och rättvisan. Men det är för alla seriösa bedömare uppenbart att det inte är en framkomlig väg att "smeta ut" ett antal miljarder över landet, exempelvis till kommunerna. Men det är lika uppenbart att fantasin måste tillåtas flöda, inte minst när det gäller arbetslivet. Lokala idéer måste få prövas utan att onödiga regelverk sätter käppar i hjulen. Det gäller arbetsmarknadspolitiken, men också andra delar av samhället som exempelvis socialförsäkringarna och socialtjänsten. Sektorsgränser behöver rivas, samverkan övergå till samordning.
Rättvisa är också att ta hand om gamla och sjuka med värdighet och kvalitet. Alla människor måste kunna känna trygghet, såväl för nuet som för framtiden. Det är inte rimligt att människor ska behöva vara oroliga för sjukdom eller ålderdom, i ett samhälle som i många avseenden uppvisar överflöd. Det är inte rimligt att vi använder en tjugondel eller mer av statens utgifter till att betala människor för att inte göra något.
Under senare år har stora besparingar skett såväl i transfereringarna som i offentliga sektorns verksamhet. Det finns ingen samlad konsekvensanalys av hur de olika besparingarna påverkat andra kostnader i samhället och inte heller är det analyserat i vilken utsträckning neddragningarna övervältrat kostnader på andra huvudmän. Det finns skäl att tro att minskade ersättnings- nivåer i a-kassa och sjukförsäkring inneburit högre socialbidragskostnader för kommunerna. Men någon kvalificerad bedömning av detta har inte utförts.
Vi anser att det är utomordentligt angeläget att det snarast sker en samlad konsekvensanalys av de förändringar som ägt rum under 90-talet i ersättningssystemen. Hur har det påverkat de olika huvudmännens ekonomi och enskilda människors möjlighet att klara sin egen försörjning? En sådan analys måste ha både bredd och djup. Det finns skäl att se på hela 90-talet, men också år för år. För att få en helhetsbild och för att kunna dra lärdomar för framtiden behöver också alternativa scenarier belysas.
Vad hade inträffat om saneringstakten varit lägre? Vad hade hänt med räntor, kronkurs, tillväxt, konjunkturutveckling, arbetslöshet, välfärd?
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts som rättvisa för personer utan arbete, enskilda människors ekonomi och offentliga sektorns funktion.
Stockholm den 3 oktober 1996
Hans Karlsson (s)
Inger Lundberg (s) Nils-Göran Holmqvist (s) Helena Frisk (s) Håkan Strömberg (s)
Gotab, Stockholm 1996