med anledning av prop. 1996/97:150 1997 års ekonomiska vårproposition
Utveckling i ett ekonomiskt och ekologiskt hållbart samhälle
förutsätter en levande landsbygd. En levande landsbygd
förutsätter ett livskraftigt jord- och skogsbruk. I början av
1990-talet ökade befolkningen i landsbygdskommunerna. Nu
kan vi konstatera att det endast var en tillfällig förändring.
Inflyttningen till de expansiva storstadsområdena fortsätter
nu på de mindre kommunernas bekostnad. Exempelvis
minskar nu elva av Kalmar läns tolv kommuner sin
befolkning. Endast högskoleorten Kalmar ökar.
Sverige är åter på väg att kantra eller som regeringen försiktigt uttrycker
det i vårpropositionen: "De regionala obalanserna tenderar att öka."
På landsbygden bor mer än en tredjedel av Sveriges befolkning.
Landsbygden är i flera avseenden en resurs med stora utvecklingsmöjligheter,
nu och i framtiden. Men landsbygden måste ges med övriga landet likvärdiga
basförutsättningar. Helt centrala delar är likvärdig service när det gäller
exempelvis post, tele och el, liksom bra fysiska kommunikationer och hög
tillgänglighet till utbildning.
För att hejda nuvarande negativa befolkningsomflyttning, med utflytt-
ningsproblem på landsbygden och koncentrationsproblem i storstads-
områdena, måste en konsekvent, aktiv och offensiv regionalpolitik föras.
Det är positivt att regeringen enligt vårpropositionen "kommer att lägga
stor vikt vid att utveckla formerna för en ny regional näringspolitik för ökad
tillväxt i hela landet". Dock menar vi, att för att nå verkningsfulla
regionalpolitiska effekter, behövs det sektorsövergripande arbete och
planering där allt arbete och alla beslut genomsyras av en regionalpolitisk
syn. Så omfattande är hotet av den pågående regionalpolitiska obalansen
med åtföljande problem. Utvecklingen pekar på behovet av en särskild
samordning av ansvaret för den stora regionalpolitiken.
Samarbetet beträffande den ekonomiska politiken mellan Centerpartiet och
regeringen har resulterat i en förbättrad ekonomi men även i för landsbygden
och landet i övrigt positiva beslut. En fortsättning av den regionala obalansen
kommer dock, enligt vår mening, att allvarligt hota ett fortsatt framgångsrikt
arbete. Därför krävs flera och snara ytterligare åtgärder för landsbygdens
utveckling.
Den omorganisationstrend hos flera centrala verk och myndigheter, som
under senare tid resulterat i att såväl lokal service som lokala funktioner
försvunnit, måste brytas. Flera områden har drabbats mycket hårt.
Regionalpolitiska stöd är av ringa värde när basservicen redan är utslagen.
Statsmakterna måste ta ett helhetsansvar för den regionala utvecklingen
liksom ett mera aktivt ägaransvar i statliga verk, myndigheter och bolag.
Landsbygdsbefolkningen måste exempelvis erhålla en, med landet i övrigt
likvärdig, service i pris och kvalité när det gäller post, el och tele.
Centraliseringen av posthanteringen med förseningar, försämring av service
och chockhöjningar av porton tenderar att bli ett allt större hot mot den lokala
och regionala utvecklingen i landet.
Ett annat område som kräver helhetssyn om infrastrukturen skall
vidmakthållas och utvecklas är telekommunikationerna, där tillgång till god
och likvärdig service i hela landet bl.a. förutsätter enhetliga priser med
exempelvis enhetstaxa för ISDN-anslutning eller motsvarande.
Samtidigt som näringslivet decentraliserar och teknikutvecklingen, bl.a.
informationstekniken, gynnar småskalighet och mindre enheter, tillhör
centrala statliga myndigheter de starkaste krafterna för fortsatt centralisering
och koncentration. Regeringen har ett ansvar för att denna utveckling bryts.
Ambitionerna att skapa ett decentraliserat samhälle med lokal och regional
utveckling får inte motverkas av vare sig politiska beslut eller statliga
myndigheters förlegade syn på organisationsstrukturer, storskalig teknik och
subvention av storstadsområdena på landsbygdens bekostnad. Detta bör ges
regeringen till känna.
Återställandet av anslaget till enskilda vägar är positivt. Detta landets
längsta vägnät är av fundamental betydelse såväl för landsbygd som för
näringsliv, turism, utveckling och allemansrätt. Det är avgörande att dessa
kommunikationsleder liksom övrigt glesbygds- och landsbygdsnät också i
fortsättningen erhåller höjda anslag.
Fortsatt satsning på distansutbildning, medel för särskilda regionalpolitiska
insatser (den s.k. Hörnlundsmodellen), ökat kommunalt inflytande över de
arbetsmarknadspolitiska medlen liksom ökade resurser för småföretags-
utveckling är nödvändiga landsbygdspositiva åtgärder.
Småföretagandet är avgörande för ökat antal arbetstillfällen i hela landet.
De små och medelstora företagen genererar utveckling och arbete på
landsbygden. Ytterligare åtgärder bör vidtas för att stimulera denna
verksamhet. De väsentligt annorlunda förutsättningar som gäller för ett litet
företag jämfört med storföretagen måste också avspeglas på skatte- och
avgiftsområdet. I takt med ökat ekonomiskt utrymme bör därför fortsatt
sänkning av arbetsgivaravgifter och övriga avgifter för dessa företag ske.
Den växtkraft som finns i de tusentals utvecklingsgrupper som nu på
landsbygden arbetar i olika projekt måste tas till vara, stödjas och stimuleras.
I dessa grupper föds de idéer, utvecklas den kreativitet och den initiativkraft
som kan komma landsbygden i synnerhet och landet i allmänhet till godo,
förutsatt att statsmakten är lyhörd och vid behov ger det stöd som i olika
former och vid olika tillfällen kan erfordras. Detta bör ges regeringen till
känna.
Förslaget att "ta hem" hela det framförhandlade EU-miljöstödet är positivt
för lantbrukets utveckling. Ett livskraftigt jordbruk är en förutsättning för en
levande landsbygd och är av avgörande betydelse för sysselsättningen i stora
delar av landet. Jordbruket är en framtidsnäring. Livsmedelsproduktionen
bidrar till en uthållig tillväxt och till ökad sysselsättning.
Riksdagen beslutade våren 1991 om en omfattande avreglering av
jordförvärvslagen.
Centerpartiet varnade i samband med förändringarna för att lättnader i
jordförvärvslagen skulle leda till en omfattande försäljning av fastigheter till
personer som ej har för avsikt att vare sig bo på eller bruka fastigheten. I
vissa delar av landet har den utveckling som vi varnade för nu blivit
verklighet. För att få en levande landsbygd krävs bl.a. att de som förvärvar
jordbruksfastigheter på landsbygden verkligen har för avsikt att bosätta sig
där. Boplikten bör gälla hela landet. Detta bör ges regeringen till känna.
Jordförvärvslagens regler om villkor för att juridiska personer skall erhålla
förvärvstillstånd måste vara utformade så, att familjejordbruk blir den
dominerande ägarkategorin. Dagens regler är ingen garanti för detta. Det
finns i dag en uppenbar risk för ägarförskjutningar mot ett ökat bolagsägande
i vissa regioner. För att motverka en sådan utveckling måste femte paragrafen
i jordförvärvslagen ändras. En levande landsbygd förutsätter på orten boende
människor. Detta bör ges regeringen till känna.
Avverkningsreglerna i skogsvårdslagstiftningen riskerar att gynna ett
oseriöst skogsbruk och skapa en marknad för skogsinköp i spekulativt syfte.
En sådan utveckling är olycklig såväl ur skogsbrukssynpunkt som ur
miljösynpunkt. En regel med krav på avverkningsvolym behövs för varje
brukningsenhet över en viss arealgräns. Den bör sättas lägre än den gräns
som gäller i dag. Detta fordras för att minska risken för fastighetsvis och
total
avverkning av den slutavverkningsmogna skogen, för att förhindra att
fastighetspriserna trissas upp och för att undvika situationer som är allvarliga
ur miljö- och naturvårdssynpunkt. Detta bör ges regeringen till känna.
Skärpta avverkningsregler motverkar spekulativa inslag, stärker norm-
bildningen vad gäller skogens skötsel och bidrar till en levande landsbygd.
Avsaknaden av, i många fall, någon som helst tillgång till kollektiv trafik
medför landsbygdsboendets och landsbygdsföretagens totala beroende av
tillgång till bil. För arbetsresor, för inköpsresor, för resor till familjens
aktiviteter, möten m.m. Medan miljökraven talar för en ökad beskattning av
fossila bränslen, motverkar höjda bensinpriser såväl pendling som de
landsbygdsboendes tillgång till service och rörlighet.
Höjda bensinpriser utgör ett allvarligt hot mot ökat landsbygdsboende och
ökat företagande på landsbygd. Målkonflikten bör kunna lösas genom en
kombination av åtgärder, som inte straffar landsbygden men samtidigt
stimulerar en snabbare övergång till miljövänliga bränslen. Detta kan
exempelvis ske via skattsedeln med avdragsmöjligheter som knyts till
boendet och till arbetsresor i bägge riktningarna. En sådan rättviseåtgärd eller
annat förslag med liknande effekt bör presenteras. Det kommer att bidra till
en nödvändig utveckling av en levande landsbygd. Detta bör ges regeringen
till känna.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om statsmaktens helhetsansvar för den regionala utvecklingen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om stöd till regionala utvecklingsgrupper,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ändringar i jordförvärvslagen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ändring i skogsvårdslagstiftningen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om avdrag för resor för landsbygdsboende och landsbygdspendlare.