av Ingbritt Irhammar och andre vice talman Görel Thurdin (c)
med anledning av prop. 1996/97:150 1997 års ekonomiska vårproposition
Regeringen föreslår under utgiftsområde 7 Internationellt
bistånd att biståndsramen till utvecklingsländerna ska höjas
från 0,70 till 0,72 % av BNI (bruttonationalinkomsten) från
och med år 2000. Regeringen har i samband med föregående
års budget uttalat att "ambitionen är att Sverige åter ska
uppnå enprocentsmålet när de statsfinansiella
förutsättningarna för detta föreligger". Enligt finansplanen
har Sverige uppnått budgetbalans år 1998.
Fattigdom och globala orättvisor är en grogrund för etniska och sociala
motsättningar och andra politiska spänningar som kan hota freden. För att
åstadkomma en fredlig värld krävs en rättvis värld. Det internationella
utvecklingsarbetet hör därför till vårt lands viktigaste och mest konkreta
utrikespolitiska verksamheter för att stärka säkerheten i världen. Förutom att
vi naturligtvis ska visa solidaritet med människor som har det svårt, är det
samtidigt ett bidrag till att lösa stora internationella problem som
överbefolkning och miljöförstörelse. Därför bör en återgång till det gamla
enprocentsmålet påbörjas så snart som ekonomin är i balans. Regeringen bör
därför komma med ett förslag om en ökning av biståndsnivån redan från
1998. En uppskrivning av BNI-andelen bör prövas senast i samband med
nästa års vårproposition.
Biståndsanslaget skiljer sig från andra poster i statens budget genom att det
har ett utgiftsmål om en procent av BNI. Behovet av internationellt bistånd är
naturligtvis oändligt mycket större än vad som kan tillfredsställas över den
svenska statsbudgeten. Att dimensionera biståndet efter behoven är därför
orealistiskt. Därför tvingas vi politiskt besluta hur stor del av våra samlade
resurser som vi är beredda att avsätta som vårt bidrag till att avhjälpa de
stora
globala problemen. Kopplingen till BNI gör att biståndet är direkt beroende
av hur det går för Sveriges ekonomi.
Budgetbalans uppnås redan nästa år men statsskulden är fortfarande stor.
Det finns dock inga motiv för att de fattigaste och mest utsatta människorna i
världen ska vara med och betala vår statsskuld. Otillräckliga biståndsinsatser
kan istället innebära ökade miljöproblem, konflikter och svält och att fler
flyktingar söker hjälp i vårt land.
När regeringen för ett år sedan föreslog jämställdhet som ett nytt mål för
Sveriges internationella bistånd hälsade vi det med tillfredsställelse men nu
oroas vi över att det kommer att saknas resurser för att uppfylla målet.
Förutom att världens fattiga blir allt fattigare, feminiseras dessutom
fattigdomen. En satsning på kvinnorna är en förutsättning för att komma till
rätta med den allt snabbare befolkningsutvecklingen. Genom att stärka
kvinnornas ställning i u-länderna kan befolkningstillväxt och resursbrist
effektivt bekämpas.
Vi måste så snart som möjligt återgå till enprocentsmålet. Regeringen bör
ges i uppdrag att redovisa en plan över hur det svenska biståndet senast inom
5 år åter ska utgöra en procent av BNI.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en ökning av biståndsnivån,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en plan över hur enprocentsmålet för biståndsramen skall uppnås
inom fem år.