EG-direktiven om offentlig upphandling innehåller inga
uttryckliga bestämmelser om möjligheter att ställa miljökrav.
Däremot innehåller direktiven regler om kvalitativt urval av
leverantörer och om hur prövning av anbud ska ske.
Inom ramen för dessa bestämmelser finns det utrymme att ställa och ta
hänsyn till miljökrav. Direktiven i sin tur är baserade på Romfördraget. En
upphandlande enhet som avser att ställa miljökrav måste i dag välja det anbud
som är det ekonomiskt mest fördelaktiga med hänsyn till samtliga
omständigheter. I lagen (SFS 1992:1528) räknas också miljöpåverkan upp
som en sådan omständighet. De miljökrav som ställs måste vara så precisa att
en jämförande utvärdering senare kan göras mellan de olika leverantörerna. I
EU finns rådets förordning (EEG) nr 880/92 om ett gemenskapsprogram för
tilldelning av miljömärke som är frivilligt för producenterna och som
fastställs genom en livscykelanalys. Rådet har även förordning om en frivillig
miljöstyrnings- och miljörevisionsordning. Denna inriktning är däremot inte
förankrad i internationella handelsavtal.
Dessa motsägelsefulla bestämmelser skapar osäkerhet och försvårar i dag
tillämpningen av miljökrav vid upphandling. Men då det finns ett nationellt
intresse borde det också framdeles, lättare än i dag, vid offentlig upphandling
i kommun, landsting och stat, kunna ställas krav på elkraftens ursprung. Den
offentliga sektorn svarar för en betydande del av ekonomin. Genom en tydlig
upphandlingsstrategi i kommun, landsting och stat har det allmänna stora
möjligheter att påverka marknaden.
Upphandlingsmomentet kan således bli ett effektivt medel för att avveckla
kärnkraften.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av tydlig upphandlingsstrategi för att underlätta
miljöhänsyn vid upphandling av el.