EG-direktiven om offentlig upphandling innehåller inga uttryckliga bestämmelser om möjligheter att ställa miljökrav. Däremot innehåller direktiven regler om kvalitativt urval av leverantörer och om hur prövning av anbud ska ske.
Inom ramen för dessa bestämmelser finns det utrymme att ställa och ta hänsyn till miljökrav. Direktiven i sin tur är baserade på Romfördraget. En upphandlande enhet som avser att ställa miljökrav måste i dag välja det anbud som är det ekonomiskt mest fördelaktiga med hänsyn till samtliga omständigheter. I lagen (SFS 1992:1528) räknas också miljöpåverkan upp som en sådan omständighet. De miljökrav som ställs måste vara så precisa att en jämförande utvärdering senare kan göras mellan de olika leverantörerna. I EU finns rådets förordning (EEG) nr 880/92 om ett gemenskapsprogram för tilldelning av miljömärke som är frivilligt för producenterna och som fastställs genom en livscykelanalys. Rådet har även förordning om en frivillig miljöstyrnings- och miljörevisionsordning. Denna inriktning är däremot inte förankrad i internationella handelsavtal.
Dessa motsägelsefulla bestämmelser skapar osäkerhet och försvårar i dag tillämpningen av miljökrav vid upphandling. Men då det finns ett nationellt intresse borde det också framdeles, lättare än i dag, vid offentlig upphandling i kommun, landsting och stat, kunna ställas krav på elkraftens ursprung. Den offentliga sektorn svarar för en betydande del av ekonomin. Genom en tydlig upphandlingsstrategi i kommun, landsting och stat har det allmänna stora möjligheter att påverka marknaden.
Upphandlingsmomentet kan således bli ett effektivt medel för att avveckla kärnkraften.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av tydlig upphandlingsstrategi för att underlätta miljöhänsyn vid upphandling av el.
Stockholm den 2 oktober 1996
Carina Hägg (s)